Livet efter livet

[Johan Ågren]

Jag har tyvärr inte läst Bohm, men jag har ändå aldrig varit särskilt intresserade av metafysik.

Det är en intressant tanke du har, Johan, och jag funderar på att acceptera den enbart utifrån den känslomässiga vinst jag får utav den.

Det handlar inte alls om metafysik ur ett dualistiskt perspektiv. Dualismen är endast ett resultat av våra psykologiska uppfattningar, något som övervinns i Satori

David Bohm var Einsteins lärjunge. Används ofta idag för att vetenskapligt bekräfta och godkänna andliga föreställningar. Om jag inte haft vetenskapliga modeller att få stöd i när det kommer till mina egna upplevelser så hade jag säkerligen vänt mig till någon religion med dess negativa sidor. Nu lever jag med en världsbild som visserligen inte är nedskriven på pappret och fullt förstådd, men den är heller inte reducerad till något som tycks vara ytterst torftigt och meningslöst. Visst skulle jag mer acceptera den klassiska fysiken om det var den som var allmänt accepterad och självklar, men nu när vi befinner oss i ett paradigmskifte, där universum alltmer faktiskt liknar något som religionerna beskrivit i tusentals år så är jag mer beredd att lyssna till mina egna erfarenheter.

Känslomässigt så låter det kanske bra, men upplevelsen av det är ändå väsenskilld ifrån alla föreställningar om hur det är. Det är väldigt skrämmande eftersom vi som sociala och kulturella varelser har helt andra referenser om hur livet är. Det var inte länge sedan vi trodde jorden var platt.

Det är en sak att förringa meningsfullhet utifrån vetenskapliga fakta, men att sedan vidmakthålla denna meningslöshet när vetenskapens fakta talar för något annat är inte rätt. Ta till exempel de konsekvenser supersträngteorin får för vår uppfattning om substansens väsen. Har den likheter med den klassiska fysiken eller är det snarare så att den ikullkastar den och kan få oss att tänka i andra banor? Och ändå ser jag supersträngteorin som en tillfällig teoretisk lösning på förståelsen av substansens innersta väsen. Ser mycket paralleller till det "hav" jag nämde ovan.

Det är också viktigt att inse att vetenskapens landvinningar inte utgått ifrån att upplösa den klassiska materialistiska världsbilden - det är endast det oundvikliga resultat som uppstått i och med att man trängt djupare i förståelsen. Den är alltså inte styrd av den känslomässiga längtan.

"Det svåra är att ändra på vårt sätt att tänka." - David Bohm


Johan

[MrTambourineMan]

David Bohms teorier är dock förenliga med transhumanismen. Transhumanismen sysslar varken med meningen med livet eller med universums uppbyggnad utan endast med livsförbättringar. Transhumanist är varje människa som vill göra det så bra som möjligt för jordens befolkning; som motsätter sig lidande och grymhet här i världen.

[Rolf]

Livet efter detta kan man bara ha inställningar till. Då ingen vet om det finns en andlig värld eller om det bara finns en materiell värld eller det finns både ock. Alternativt att det inte finns konkreta gränser mellan dem. Det är tro utan vetande vilken inställning man än har.
Och troligen finns det lika många uppfattningar om man ser till små detaljer i tänkandet om detta, som det finns tänkande människor.
Min inställning som troligen skiljer sig från mängdens är följande:

I dag förundras många naturvetare över hur komplex naturen är och nya rön ställer hela tiden nya frågor man talar om att man kan tolka verkligheten som en plan gudomlig eller ej. Även Stephen Hawkins uttryckte sig i termer av; ”varför allt finns och hur det uppstått kan bara gud svara på vi vet inget om detta” (detta sade han i ett program som sändes på ”Discovery” för något år sedan).

Jag ser det som att det under upplysningstiden var de flesta naturvetare materialister och uttalade sig sällan i termer av andlighet man sökte och trodde sig finna att allt skulle kunna förklaras materiellt och hur allt fungerade enligt naturlagar. Optimismen var stor och vi var mitt uppe i upplysningstiden. Man skulle nu med hjälp av förnuftet blottlägga verklighetens innersta väsen och skapa materiella framsteg. Ateismen blev modern.

Filosoferna däremot hade i flertalet fall under 1700-talet fortfarande en stark gudstro. I dag förundras många naturvetare och häpnar över vad man ser i sina mikroskop och uttalanden som att detta inte kan vara slumpens verk har sagts. Däremot är dagens filosofer med mycket få undantag (för säkert finns något undantag) icke troende på en högre makt utan tror på människan och i många fall på individualismens dogmer.

Själv har jag varit materialist men har tänkt om. Jag tror naturen har en mening med att vi människor fötts som kreativt intelligenta varelser. I betydelsen av att vi kan konstruera och bygga samhällen. Förändra vår omvärld och skapa nytt. Vi är ensamma om detta. Inga andra varelser kan bygga något högteknologiskt eller påverka naturen som vi gör.
Miljön kan vi påverka negativt eller??? Kanske naturen har inbyggt i oss att göra just detta ”påverka” för att livet ska ta nya banor och då kan miljöpåverkan inte ses som negativ i ett större sammanhang. Hela naturen är kanske en enda experimentverkstad där allt är menat till förändring. Utan människans påverkan som har sin orsak i människans intelligens och kreativitet skulle förändringar ta betydligt längre tid. Kanske kan det vi benämner miljöförstöring ge nya förutsättningar för liv och utplåna äldre former av liv kanske vi är skapta för att påverka att detta sker.

Vi har knappast fått en intelligens av en slump. ”Jag tror inte det.” Verkligheten är mer komplex än vi anar anser jag. Kan vi förstå den? Vi vill och försöker. Men är det meningen att vi ska förstå helheten av verkligheten och meningen med den? Makrovärlden såväl som mikrovärlden. Och varför skulle vi konstruerats för att förstå och inte istället för att omöjligt kunna förstå. Men för vår egen trygghets skull tro oss förstå.

Om detta är sanningen vilket vi inte vet, så finns säkert en anledning till detta. Och är sanningen en helt annan så finns en anledning till denna sanning vad den än är. Min sanning är den jag redogör för. Myllret av liv här på jorden tror jag inte uppkommit av en slump. Allt är perfekt ordnat avstånd till solen och så vidare för att optimalt kunna framkalla och bevara liv. Hur sedan allt gått till från början är det ingen som säkert vet. Däremot har teorier om detta utarbetats sedan mänsklighetens gryning för att förklara, mytologiskt likväl som materialistiskt. Vi är en del av något större en intelligens kalla den gärna naturen.

Meningen med vårt liv är också mer än att bara hjälpa naturens inbyggda experimentlusta. (detta är mina ståndpunkter inget säger att jag har rätt eller fel) Vi är anser jag födda för att lära så mycket som möjligt utifrån de förutsättningar vi individuellt fått. Förutsättningar i form av läggning och intressen och dessa intressen bör vi lära mer inom. Ja så mycket vi kan och använda kunskapen för att sprida den och använda i det godas tjänst. Vi bör också leva våra liv utan egoism och i harmoni med andra. Efter detta liv tror jag vissa kommer att födas igen (de har mer att lära här), vissa försvinner för alltid i ingenting (de är misslyckade evolutionsteorin gäller också här) och andra stiger upp i ett högre andligt plan i en annan dimension av tid och rum. Meningen med detta är som jag ser det fortsatt utveckling av liv och möjligheter till nya utvecklingsfaser för att skapa än högre intelligens och möjligheter på ett annat plan i en aldrig slutförd plan som utvecklas stegvis genom ett oändligt antal dimensioner utan början och slut. Fortfarande utryckt som en intelligens plan som alltid funnits och utvecklats men som genom tiden nu accelererat och som kan kallas naturen.

[Jazz]

Hej Rolf! Först vill jag bara säga att jag uppskattar ditt sätt att formulera dig. Jag har STORA problem med en del inlägg som är lite väl tillkrånglade och syntetiska. Ibland får man känslan av att det inte ska gå att förstå. Men det kanske ingår i konceptet "filosofi", vad vet jag...

...

Jag delar det mesta du säger. Det jag undrar över är det du skriver om naturens mening med oss. Tror du att människan har ett större "syfte" i existensen än t ex bakterier? Många andra varelser bygger strukturer fast inte exakt på vårt sätt. Är vi inte bara en variation på temat? En annan resväg bland slump och möjligheter...

Men visst är det konstigt hur vår art har "utvecklats", det har gått i rasande takt. Det liknar inget annat. Men i slutänden så verkar vårt "mål" inte skilja sig särskilt från t ex bakteriernas. Vi KOMMER att köra vår art in i betongmuren med högsta möjliga "utvecklingsfart". Vi kommer att prioritera oss själva på bekostnad av alla andra och vi gör det med största möjliga entusiasm. Vem av oss vill backa ur denna loop? Vi vill alla ha kvar våra injobbade möjligheter. Har våra gener någon annan växel än "framåt"?

Frågan är hur existensen ser på oss. Är vi människor på en skapad planet. Skapad åt oss att ta hand om och utveckla så som vi, i våra bästa stunder, tolkar ordet utveckling - i harmoni, godhet och optimism.
Eller så har vi ingen betydelse alls. När vi sprängt vår jord så är det kanske fortfarande helt ok. Vi är bara bakterier som gör vår grej fast i en annan skala. För oss själva så är vi ju självklart viktiga, men hur är det i det stora hela. Som du skriver så är kanske vår katastrof en möjlighet för något annat. Meningslöst för oss men inte för någon annan...

Naturen är så fruktansvärt komplex. Det verkar helt enkelt inte finnas något slut i perfektion, inte i möjligheter eller djup. Kanske beror det bara på att vår källkod inte har någon möjlighet att se och förstå något annat. Eller så är det bara att det finns för mycket att förstå och för lite tid.

Men tillbaka till "grundämnet" - livet efter livet. Dom sunda, förnuftiga vetenskapsmännen resonerar logiskt att detta liv är det enda vi har. Efter det här så finns inget. Är inte det rätt konstigt? Vilka argument talar FÖR att vi bara lever en gång? Jag har en känsla av att universum är ett slutet system där allting bara byter form. Är det inte högst troligt att vi efter döden återvinns till en annan form? Vi får förmodligen inte behålla "jaget" men resan den fortsätter...

/Jazz

[Rolf]

Hej Jazz

Först måste jag förtydliga mig i en sak jag skrev:

"Vi bör också leva våra liv utan egoism och i harmoni med andra. Efter detta liv tror jag vissa kommer att födas igen (de har mer att lära här), vissa försvinner för alltid i ingenting (de är misslyckade evolutionsteorin gäller också här) och andra stiger upp i ett högre andligt plan i en annan dimension av tid och rum."

Misslyckad menas personer som vigt sitt liv åt exempelvis massmord, våldtäkter och liknande onda gärningar. Det är dessa som försvinner. De har haft en betydelse genom att det genom deras agerande har utvecklats latenta goda krafter som kämpat mot dem. Men i en fortsättning går de under i evolutionen som jag ser det de har ingen plats på nästa plan som jag tror är helt annorlunda i utvecklingskedjan mot något eller för något.

Svar: som jag skrev och detta är min egen filosofi. Man kan hitta trådar av det jag tycker hos filosofer genom historien jag har självklart påverkats av många av dessa då jag läst en hel del och sedan tagit en egen ställning till en egen livsfilosofi. Jag har problem med texter jag med syftningsfel etc. men jag försöker att undvika det genom att läsa igenom texter flera gånger innan jag lämnar in eller skickar in sådana. Är aktiv på flera platser, Men misslyckas ibland totalt.

Ja som jag skrev tror jag naturen har en mening med att vi fötts med intelligens och även med tidsuppfattning. Ja vår art människan (som vi känner den) kommer med all säkerhet att en dag försvinna från universum. Såvida inte någon gren av oss utvecklas åt ett håll som gör att den överlever men då helt förändrad. Vi kan ta ett exempel som detta under digerdödens dagar fanns det människor som var immuna mot sjukdomen och aldrig blev sjuka. Samma sak i dag med AIDS det finns människor som är immuna mot också denna sjukdom. Så även vid en världskatastrof av en farsot eller miljöförstöring kommer säkert vissa människor att vara immuna och vara de som för människosläktet vidare. Alternativt kan nästa livsform som ska föra livet vidare här vara något slag av enkla organismer, Kanske till och med virus.

Jag tror som du skriver utifrån min text: ”Som du skriver så är kanske vår katastrof en möjlighet för något annat. Meningslöst för oss men inte för någon annan” Med en ändring av denna text vill jag ha. Meningslöst för oss men inte för något annat anser jag det ska stå.. ”Någon annan” låter fel.

Utåt har de flesta naturvetarna det är dessa som är de intressanta då de ses och länge har setts som materialister. Att det inte finns någon intelligens bakom universum. Men i dag har man sett och läst uttalanden från många av dessa där de ser en vacker harmoni i uppbygganden av universum. Och även sagt att det är svårt att förklara detta som en slump. Så verkligheten universum är spännande och intressant är, att följa naturvetarnas upptäckter. Upptäckter som ofta är svåra att förstå.

[Jazz]

Hej Rolf! Hm, evolution kanske är vår resa genom liven? Men det vi så gärna vill är ju att jag är jag även efter döden. Vi vill ha oss tillbaka som vi är nu, vi vill ha med oss allt vi tjänat ihop. Minnena, tankarna, personligheten osv. Jag har en känsla av att vi får lämna kvar det mesta av det vi värdesätter allra mest.

Utanför ämnet: din egen filosofi... är inte det allt handlar om? En personlig uppfattning. Jag märker att man lätt hamnar i religionsträsket med klängande rund filosofiska gudar. Droppar smarta termer hit o dit. Slå varandra på käften med abstrakta formuleringar. Vi vill slåss för vår religion. Det är så vi människor gör. Men var är det nyttiga, det som gör skillnad i våra liv? Ska jag vara ärlig så struntar jag i Sokrates färdiga recept, vilka ismer som är förenliga eller framgångrika teser. Det berör inte, det är bara intressant. När allt kommer omkring så står man ändå där med dom pusselbitar man tyckte var intressantas. Dom bitar som på nåt sätt ska förklara detta livet, göra det effektivare och lättare att leva. Det är lite retfullt att man behöver ett helt liv på sig för att få bilden så pass osuddig så man kan börja ana något. Det är också en refull tanke att det förmodligen nollställs vid varje död. Men det är klart, vad har jag för nytta av Sokrates religion när jag står där som maskros på en gräsmatta...

Vill bara förtydliga det jag skrev om katastrof en möjlighet, "något annat och någon annan". Jag får ingen känsla av vår resa. Om vi är någon eller något. Formen är inte given, därav den konstiga texten. Men det är väl problemet med "livet efter livet", formen.

/Jazz

[Rolf]

Hej Jazz

Om vi ser på hur jag tycker och tror så är problemet med bevarade minnen till nästa liv eller existens här på jorden följande. Jag tror att de försvinner tillfälligt för de som återföds här ytterligare en gång. Men många av oss har små minnesfragment från tidigare liv. Minnen som vi inte kan förstå.

Efter döden tror jag helheten av våra minnen kommer tillbaks igen. En bra bok som förklarar hur jag tänker när det gäller just detta ch som egentligen skrivits av en av våra stora svenska berättare är boken "Hallonflickan" utgiven 1968. Det var Jan Fridegårds sista bok. En livsfilosofi som är väldigt intressant och tankeväckande beskrivs här. Att beskriva den här blir för omständigt utan ger bara detta tips till eventuellt intresserade. Fridegårds livsfilosofi delas av många över hela världen det är inga nya tankar men han har vinklat dem personligt.

Hälsning
Rolf

[freddemalte]

Livet efter livet

Drömmen om livet efter livet är livslång för många men dock en psykologisk illusion baserad på den logiska viljan att inte dö, och att framför allt aldrig dö. Många är de som inbillar sig att de kommer att födas om på nytt, komma till en annan plats, eller helt enkelt bara inte sluta att finnas på ett eller annat vis. Det finns de som argumenterar för livet efter livet med andliga argument och andra gör mer vetenskapliga försök. Min syn på saken är dock inte baserad på ett förutbestämt resultat, utan strikt baserad på förnuft. I så fall blir svaret tyvärr nej, det finns inget liv efter livet, bortom min existens, kan inte min existens existera.[ . . . . . . . . .]meningslös så länge vi tror att den är meningsfull. När man förstår hur meningslös den är förstår man hur meningsfull man kan göra den. Länge försökte jag finna meningen med livet, tills jag insåg att den inte fanns, och då skapade jag den. Jag förvandlade min meningslösa resa mot döden till en fantastisk upptäcktsfärd, och hör och häpna, jag blev ganska glad. Vad är du på för en resa?

Skribent: Tobias Malm

Ett mycket bra inlägg!!! Intressant att läsa och begrunda - roligt med sådant!

Fredrik