Åtminstone enligt den minimalistiska tolkning av kvantmekaniken som för tillfället dominerar.
Fri vilja, determinism, kvantmekanik
Moderator: Moderatorgruppen
Ja, jag anväder av Ockhams rakkniv. De andra tolkningarna (förutom den sista) innebär att man gör fler metafysiska antaganden.
Efter att ha kollat runt lite är jag inte längre säker på om min variant är den vanligaste. Jag är inte ens säker på om den är en variant av den så kallade Köpenhamnstolkningen eller inte. Nedan kommer en liten lista över olika tolkningar. På grund av min nuvarande förvirring vågar jag inte inkludera vare sig den minimalistiska tolkningen eller Köpenhamnstolkningen.
*Pilotvågor. (de Broglie, Bohm) En partikel består i själva verket av två delar. Dels en klassisk partikel och dels en sorts våg som denna partikel surfar på. Deterministisk.
*Dolda variabler. (Einstein, de Broglie, Planck, Bohm) Kvantmekaniken är deterministisk. Det är bara det att man ännu inte kommit på hur. Även tolkningen med pilotvågor ingår här. Deterministisk.
*Många världar. (Everett) Vid varje mätning splittras universum i ett antal universa som inte kan kommunicera med varandra. Varje utfall aktualiseras därför någonstans. Deterministisk.
*Dekoherens. ?
*Konsistenta historier. ?
*Ingen tolkning. (Feynman) "Shut up and calculate!"
Efter att ha kollat runt lite är jag inte längre säker på om min variant är den vanligaste. Jag är inte ens säker på om den är en variant av den så kallade Köpenhamnstolkningen eller inte. Nedan kommer en liten lista över olika tolkningar. På grund av min nuvarande förvirring vågar jag inte inkludera vare sig den minimalistiska tolkningen eller Köpenhamnstolkningen.
*Pilotvågor. (de Broglie, Bohm) En partikel består i själva verket av två delar. Dels en klassisk partikel och dels en sorts våg som denna partikel surfar på. Deterministisk.
*Dolda variabler. (Einstein, de Broglie, Planck, Bohm) Kvantmekaniken är deterministisk. Det är bara det att man ännu inte kommit på hur. Även tolkningen med pilotvågor ingår här. Deterministisk.
*Många världar. (Everett) Vid varje mätning splittras universum i ett antal universa som inte kan kommunicera med varandra. Varje utfall aktualiseras därför någonstans. Deterministisk.
*Dekoherens. ?
*Konsistenta historier. ?
*Ingen tolkning. (Feynman) "Shut up and calculate!"
Camilla skrev:Ja, jag anväder av Ockhams rakkniv. De andra tolkningarna (förutom den sista) innebär att man gör fler metafysiska antaganden.
Nu börjar vi snacka!
Men vilken är "din" variant då? Kan du beskriva den lite mer ingående? Annars blir det svårt att jämföra antalet metafysiska antaganden teorierna emellan. Själv har jag på senare tid blivit allt mer förtjust i många världar-teorin, just för att jag uppfattar den som den metafysiskt "renaste" tolkningen, och därmed den som bäst uppfyller kriteriet för Ockhams rakkniv. Det kan man säkert ha delade åsikter om iofs. Hur som helst vore det intressant att veta hur ditt alternativ ser ut, om jag skulle ha missat något som är ännu elegantare.Detta med tolkningar av kvantmekaniken är ett stort ämne som många tycks intresserade av. Jag har sett att man nämnt tolkningarna med många världar och dolda variabler i andra trådar. Sedan kan man också diskutera bland annat om det är nödvändigt att det finns ett medvetande för att saker ska ske, vilket är en tolkning man ofta hör.
Därför kan det vara passande att starta en ny tråd om tolkningar av kvantmekaniken. Jag kommer eventuellt att göra det om ingen annan hinner före. I den här tråden tänker jag tillsvidare gå in mer på frågan om viljans frihet.
Vänligen
Camilla
Därför kan det vara passande att starta en ny tråd om tolkningar av kvantmekaniken. Jag kommer eventuellt att göra det om ingen annan hinner före. I den här tråden tänker jag tillsvidare gå in mer på frågan om viljans frihet.
Vänligen
Camilla
Jag är dualist.
Jag menar att det krävs (minst) två kvalitativt olika typer av beskrivningar av världen.
Den första gruppen är de objektiva beskrivningarna. Då tänker jag på vetenskaper som fysik, kemi, biologi, psykologi, sociologi, historia, språkvetenskap o.s.v. men också på mer vardagliga "objektiva" beskrivningar om vad som finns i världen, hur saker fungerar och sånt. En del har förstås subjektiva inslag också. Historia exempelvis handlar både om att bestämma vad som hänt vid olika tidpunkter och att tolka dessa händelser. Vissa av dessa beskrivningar och teorier är deterministiska och andra indeterministiska. De har dock det gemensamma draget att de går ut på att händelser bestäms av naturlagar, andra sorters regler eller reglerad slump. De lämnar inget spelrum för någon fri vilja.
Den andra gruppen handlar om det subjektiva. Här utgår man från människans upplevelser som de gestaltar sig inifrån. Det handlar om sinnesintryck, känslor och om viljan bland annat. Ett par filosofiska skolor som undersökt detta är fenomenologin och existentialismen. Andra brukar tala om det själsliga eller det andliga. Dessa beskrivningar brukar ofta innehålla ändamålsförklaringar. Man säger att man gör något för att man vill göra det, har lust att göra det, känner för det eller liknande.
För att visa vad jag menar ger jag ett exempel som handlar om hjärnan. Hjärnan fungerar enligt min mening som ett neuralt nätverk. Det kommer in signaler genom nerver, som reagerar på stimulans från omvärlden. Dessa signaler utlöser aktivitet i hjärnan med signaler som far fram och tillbaka genom det labyrintlika nät som bildas av kopplingarna mellan hjärnas celler. Hjärnan sänder också ut signaler genom andra nerver till olika muskler vilket resulterar i rörelser hos kroppen. Sambandet mellan in- och utsignaler är väldigt komplext. Alla insignaler resulterar inte i utsignaler.
Under processens gång förändras det neurala nätverket. Kopplingen mellan två hjärnceller kan förstärkas eller försvagas beroende på hur många signaler som passerar. Det innebär att hjärnans funktion hela tiden förändras och det finns en hypotes om att hjärnan lagrar minnen på detta sätt. Vidare dör en massa celler hela tiden.
Olika mönster i aktiviteten i hjärnan kan kopplas samman med olika aktiviteter eller känslor. De sinnesintryck som uppstår när en människa tuggar på en jordgubbe ger upphov till mönster i hjärnans aktivitet. Denna aktivitet leder till reaktioner i människans muskler som förenklat kan beskrivas som att hon antigen sväljer jordgubben eller spottar ut den. Hela detta förlopp kan beskrivas med hjälp av naturlagar. Om det är deterministiskt eller inte beror på vilken tolkning man har av kvantmekaniken. Hur som helst följer skeendet enligt den objektiva beskrivningen vissa regler och inget rum lämnas för subjektiva upplevelser eller någon fri vilja.
Å andra sidan är det ju faktiskt så att människan har subjektiva upplevelser av jordgubben och upplever att hon har ett val att antingen svälja eller spotta ut den. Här krockar den objektiva och den subjektiva beskrivningen.
Min lösning är att man skiljer på dem helt och hållet och betraktar dem som parallella beskrivningar av förloppet. Det är då samtidigt så att utfallet följer naturlagarna objektivt sett men att den bestäms av människans vilja subjektivt sett. Den objektiva beskrivningen behöver inte begreppet "vilja" eftersom man kan reducera förloppet till att handla om aktivitet i nervsystemet, hjärnan och munhålan. I den subjektiva beskrivningen är å andra sidan hjärnan överflödig. Det som behövs där är sådana saker som jordgubbens smak, människans erfarenheter och åsikter om jordgubbar och annan mat, ett omdöme om just denna jordgubbe samt ett beslut om hur den ska behandlas.
Ett resultat av mitt synsätt är att viljan finns men att den inte är fri. Viljan finns, men endast i den subjektiva beskrivningen. Om den är fri inom denna beskrivning kan man diskutera. Men viljan är hur som helst inte fri i den meningen att den gripa in i och förändra det objektiva händelseförloppet.
Kanske kan min dualism jämföras med hur Spinoza ser utsträckning och tänkande som två aspekter av samma substans. Jag tycker mig dock inte behöva antagandet om en sådan substans.
Ni andra kanske känner motvilja mot denna absoluta uppdelning mellan objektivt och subjektivt. För mig är den uppenbar och naturlig.
Vänligen
Camilla
Jag menar att det krävs (minst) två kvalitativt olika typer av beskrivningar av världen.
Den första gruppen är de objektiva beskrivningarna. Då tänker jag på vetenskaper som fysik, kemi, biologi, psykologi, sociologi, historia, språkvetenskap o.s.v. men också på mer vardagliga "objektiva" beskrivningar om vad som finns i världen, hur saker fungerar och sånt. En del har förstås subjektiva inslag också. Historia exempelvis handlar både om att bestämma vad som hänt vid olika tidpunkter och att tolka dessa händelser. Vissa av dessa beskrivningar och teorier är deterministiska och andra indeterministiska. De har dock det gemensamma draget att de går ut på att händelser bestäms av naturlagar, andra sorters regler eller reglerad slump. De lämnar inget spelrum för någon fri vilja.
Den andra gruppen handlar om det subjektiva. Här utgår man från människans upplevelser som de gestaltar sig inifrån. Det handlar om sinnesintryck, känslor och om viljan bland annat. Ett par filosofiska skolor som undersökt detta är fenomenologin och existentialismen. Andra brukar tala om det själsliga eller det andliga. Dessa beskrivningar brukar ofta innehålla ändamålsförklaringar. Man säger att man gör något för att man vill göra det, har lust att göra det, känner för det eller liknande.
För att visa vad jag menar ger jag ett exempel som handlar om hjärnan. Hjärnan fungerar enligt min mening som ett neuralt nätverk. Det kommer in signaler genom nerver, som reagerar på stimulans från omvärlden. Dessa signaler utlöser aktivitet i hjärnan med signaler som far fram och tillbaka genom det labyrintlika nät som bildas av kopplingarna mellan hjärnas celler. Hjärnan sänder också ut signaler genom andra nerver till olika muskler vilket resulterar i rörelser hos kroppen. Sambandet mellan in- och utsignaler är väldigt komplext. Alla insignaler resulterar inte i utsignaler.
Under processens gång förändras det neurala nätverket. Kopplingen mellan två hjärnceller kan förstärkas eller försvagas beroende på hur många signaler som passerar. Det innebär att hjärnans funktion hela tiden förändras och det finns en hypotes om att hjärnan lagrar minnen på detta sätt. Vidare dör en massa celler hela tiden.
Olika mönster i aktiviteten i hjärnan kan kopplas samman med olika aktiviteter eller känslor. De sinnesintryck som uppstår när en människa tuggar på en jordgubbe ger upphov till mönster i hjärnans aktivitet. Denna aktivitet leder till reaktioner i människans muskler som förenklat kan beskrivas som att hon antigen sväljer jordgubben eller spottar ut den. Hela detta förlopp kan beskrivas med hjälp av naturlagar. Om det är deterministiskt eller inte beror på vilken tolkning man har av kvantmekaniken. Hur som helst följer skeendet enligt den objektiva beskrivningen vissa regler och inget rum lämnas för subjektiva upplevelser eller någon fri vilja.
Å andra sidan är det ju faktiskt så att människan har subjektiva upplevelser av jordgubben och upplever att hon har ett val att antingen svälja eller spotta ut den. Här krockar den objektiva och den subjektiva beskrivningen.
Min lösning är att man skiljer på dem helt och hållet och betraktar dem som parallella beskrivningar av förloppet. Det är då samtidigt så att utfallet följer naturlagarna objektivt sett men att den bestäms av människans vilja subjektivt sett. Den objektiva beskrivningen behöver inte begreppet "vilja" eftersom man kan reducera förloppet till att handla om aktivitet i nervsystemet, hjärnan och munhålan. I den subjektiva beskrivningen är å andra sidan hjärnan överflödig. Det som behövs där är sådana saker som jordgubbens smak, människans erfarenheter och åsikter om jordgubbar och annan mat, ett omdöme om just denna jordgubbe samt ett beslut om hur den ska behandlas.
Ett resultat av mitt synsätt är att viljan finns men att den inte är fri. Viljan finns, men endast i den subjektiva beskrivningen. Om den är fri inom denna beskrivning kan man diskutera. Men viljan är hur som helst inte fri i den meningen att den gripa in i och förändra det objektiva händelseförloppet.
Kanske kan min dualism jämföras med hur Spinoza ser utsträckning och tänkande som två aspekter av samma substans. Jag tycker mig dock inte behöva antagandet om en sådan substans.
Ni andra kanske känner motvilja mot denna absoluta uppdelning mellan objektivt och subjektivt. För mig är den uppenbar och naturlig.
Vänligen
Camilla
Det är en sak att det finns två fundamentalt olika substanser: materia och ande. Det är en metfysisk tes. Det är en annan sak att säga att det inte går att förstå hur det är att vara en annan människa, socialt samspel mm. enbart med hjälp av information om människans hjärnstruktur etc. Det är en epistemologisk tes, som jag tror på. Den metafysiska tesen tycker jag är mer svårbedömd; jag skulle vilja precisera den innan jag vill svara på den.
Denna fråga diskuteras livligt i medvetandefilosofin. En bra antologi är Chalmers "Philosophy of Mind". En artikel i den (även i tidskriften Philosophical Review) jag speciellt vill rekommendera är en som är inne på liknande tankegångar som du: "What is it like to be a bat?" av Thomas Nagel. Nagel har även utvecklat sina tankegångar i böckerna "View from Nowhere" och "Mortal Questions"; har bara tittat i dem, men han tycktes vara inne på tankegångar väldigt liknande dina.
Chalmers mycket utförliga hemsida med massor av medvetandefilosofiska länkar:
http://jamaica.u.arizona.edu/~chalmers/
Denna fråga diskuteras livligt i medvetandefilosofin. En bra antologi är Chalmers "Philosophy of Mind". En artikel i den (även i tidskriften Philosophical Review) jag speciellt vill rekommendera är en som är inne på liknande tankegångar som du: "What is it like to be a bat?" av Thomas Nagel. Nagel har även utvecklat sina tankegångar i böckerna "View from Nowhere" och "Mortal Questions"; har bara tittat i dem, men han tycktes vara inne på tankegångar väldigt liknande dina.
Chalmers mycket utförliga hemsida med massor av medvetandefilosofiska länkar:
http://jamaica.u.arizona.edu/~chalmers/
Stefan skrev:Det är en annan sak att säga att det inte går att förstå hur det är att vara en annan människa, socialt samspel mm. enbart med hjälp av information om människans hjärnstruktur etc. Det är en epistemologisk tes
Det var precis så jag menade faktiskt. Jag har ingen åsikt i frågan om världen är dualistisk eller inte ontologiskt sett. Jag menar bara att det behövs olika sorters beskrivningar av den. Beskrivningar som måste beaktas samtidigt, fast som man kan värdera olika.
En av de viktigaste teserna i min filosofi är att det är mer eller mindre omöjligt att formulera en fullständig teori som förklarar alla fenomen. Jag har två argument för detta:
* Varje teori bygger på en förenklad modell av verkligheten. Se mina inlägg i tråden "Fysikens relevans för filosofin". Kvantmekaniken är formulerad för att beskriva elementarpartiklar, atomer och så vidare. Man bortser från känslor och viljor. Därför är det naturligt att kvantmekaniken inte lämnar någon plats för viljan; det är inbyggt i teorin.
* Ingen (naturvetenskaplig) teori kan verifieras helt. Den kan inte bevisas. Det enda man kan göra är att försöka motbevisa den, genom experiment eller genom att finna logiska motsägelser. De teorier blir framgångsrika som bäst står pall mot dessa försök och som man samtidigt har praktisk nytta av.
Artikeln av Nagel ingick i en filosofikurs jag läste för länge sedan. Jag kommer dock inte ihåg nåt av den.
Vänligen
Camilla
* Varje teori bygger på en förenklad modell av verkligheten.
Är det verkligen så? En teori som t ex beskriver en kulas rörelse genom vaakum skulle väl inte bygga på en förenklad modell av verkligheten? Eller vad menar du?
Därmed inte sagt att man kan reducera teorier om mentala tillstånd till teorier om fysik. Men det innebär inte att varje teori bygger på en förenklad modell av verkligheten.
Ingen (naturvetenskaplig) teori kan verifieras helt.
För det första: om ingen naturvetenskaplig teori kan verifieras helt, kan den inte heller falsifieras helt. När man testar en hypotes måste man använda hjälphypoteser. Dessa hjälphypoteser behövs för att binda samman hypotesen, som är en teoretisk sats, med observationer. T ex måste vi, för att testa hypotesen "jorden är platt", skapa hjälphypoteser (som att vi kan lita på våra instrument, men även mer avancerade hypoteser) för att binda samman den med observationer (som att fartyg sjunker bortom horisonten). När vi testar hypotesen testar vi således hypotesen och hjälphypoteserna tillsammans. Om testet inte stämmer, kan vi endast om vi är säkra på att hjälphypoteserna stämmer säga att hypotesen har blivit falsifierad. Och hur kan vi säga att hjälphypoteserna stämmer? Jo, endast om de blivit verifierade, vilket vi alltså sagt att inga hypoteser kan bli.
Hur det än är med det, så undrar jag hur du kan komma från det faktum att varje naturvetenskaplig teori är reviderbar, till att det inte går att formulera en fullständig teori för alla fenomen. Jag tror inte heller att en enda teori kan förklara alla fenomen, men om det nu skulle vara så, så skulle de naturligtvis inte skilja sig från våra nuvarande teorier: den skulle vara reviderbar - inte "helt verifierad". Vad är problemet med det, och i synnerhet, på vilket sätt är detta ett större problem för en sådan teori än för dagens naturvetenskapliga teorier?
Stefan skrev:En teori som t ex beskriver en kulas rörelse genom vaakum skulle väl inte bygga på en förenklad modell av verkligheten?
Jo, i hög grad. Till att börja med approximerar du troligen kulan med antingen en punktmassa eller ett perfekt klot. Om du väljer lösningen med klotet kanske du antar att det är homogent så att dess massa är likformigt fördelad. Vidare kommer du antagligen att bortse från vakuumpolarisation, gravitationsvågor och elektromagnetisk strålning som kan finnas. Slutligen approximerar du kulans bana med en rät linje eller någon annan matematisk kurva. Totalt sett är det väldigt många saker som förenklas bort. Kulans färg, material, inre struktur, tillverkare och syfte inte minst.
Hur det än är med det, så undrar jag hur du kan komma från det faktum att varje naturvetenskaplig teori är reviderbar, till att det inte går att formulera en fullständig teori för alla fenomen.
Du har rätt i att det inte var ett bra argument.
Vänligen
Camilla
Jo, i hög grad. Till att börja med approximerar du troligen kulan med antingen en punktmassa eller ett perfekt klot. Om du väljer lösningen med klotet kanske du antar att det är homogent så att dess massa är likformigt fördelad. Vidare kommer du antagligen att bortse från vakuumpolarisation, gravitationsvågor och elektromagnetisk strålning som kan finnas. Slutligen approximerar du kulans bana med en rät linje eller någon annan matematisk kurva.
Ja, du har rätt. Jag är ändå inte säker på att varje teori nödvändigtvis är en förenkling. Är det inte möjligt att vissa (existerande eller möjliga) teorier ger en helt korrekt bild av det beskrivna händelseförloppet, och beaktar varje relevant faktor? Sådana teorier kan knappast kallas förenklingar.
Totalt sett är det väldigt många saker som förenklas bort. Kulans färg, material, inre struktur, tillverkare och syfte inte minst.
Det är inte det att egenskaper som färg och tillverkare "förenklas bort". Snarare inser man att de inte har någon betydelse, och därför inte behöver beskrivas av teorin. Man kan tillskriva saker och ting en oändlig mängd egenskaper (t ex "universums n:te entitet", "den n:te entiteten som har namn som börjar på "b" på finska" etc.). Men det är helt klart att dessa egenskaper är oviktiga, och därför inte behöver beskrivas av teorin.
Låt oss föreställa oss att vi befinner oss utanför universum och tittar ner på det. Tänk er nu att vi har tillgång till en fjärrkontroll som styr universum.
Med fjärrkontrollen så väljer vi att pausa hela universumet. Vi tar därefter en kopia av vårat universum som vi placerar bredvid det andra universumet.
Vi har nu nu två exakt likadana universum med exakt samma historia. Alla parametrar i det ena universumet stämmer överens med det andra universumet ända in på subkvarknivå.
Låt oss zooma in i de båda universumen på en tärning som precis har blivit kastad och befinner sig 10cm ovanför en bordsyta som den kommer att träffa. I båda universumen har tärningen exakt samma hastighet, vinkel, storlek, osv. på sin väg mot bordsytan träffar den exakt samma syremolekyler som har exakt samma temperatur och rörelse. Ja, det är omöjligt att räkna upp alla faktorer.
Föreställ er nu att vi trycker på play på båda universumen samtidigt. Vad kommer att hända? Finns det någon anledning att dessa båda universum som har exakt samma historia helt plötsligt skulle kunna utvecklas åt skilda håll? Finns det någon anledning till att tärningens resultat i det ena universumet skulle skilja sig ifrån tärningens resultat i det andra?
Slutsats 1. Det vi kallar för slumpen är ett sätt att beskriva ett resultat som innehåller så många parametrar att det är omöjligt att räkna ut resultatet.
Det enda sättet på vilket en "verklig" slump skulle kunna vara verklig i vårt universum är om vi skulle kunna påverkas av något som sker utanför vårt universum. Detta skulle egentligen heller inte vara en "verklig" slump. För detta "något" som isåfall skulle påverka oss skulle isåfall också vara påverkat av det som skedde i det universumet som detta "något" befann sig i.
Innebär detta att vi inte har någon fri vilja?
Fakta: När vi föds har vi vissa biologiskt nedärvda egenskaper som är associerade till våra sinnen (syn, hörsel, smak, lukt, känsel). De egenskaper som vi lär oss associeras också till våra sinnen. Dessa egenskaper kan sedan kombineras med varandra. Utöver detta så plockar vårt undermedvetna (oftast den högra hjärnhalvan) varje sekund in 2 000 000 instruktioner och sorterar ut 5 till 9 intruktioner som just i den sekunden anses viktiga och skickas vidare till vårt medvetna (Oftast den vänstra hjärnhalvan).
Om du t.ex. ställer dig i en korsning och tänker: "Nu ska jag välja vilket håll jag ska gå mot utan att använda mig av mina tidigare erfarenheter eller de intryck som jag får." Kommer du då att kunna välja väg? Förmodligen så kommer du att inse att du inte kan det eller så kommer du att välja väg med hjälp av något intryck från omgivningen eller din egen tanke som är så subtilt att du inte lägger märke till det. Och lyckas du med bedriften att inte tänka på något och att inte ta emot några som helst intryck så hoppas jag verkligen att du lyckas ta dig ur det tillståndet någon dag.
Slutsats 2. Det som vi har med oss när vi föds plus alla intryck som vi hela tiden blir matade med skapar individen och de resultat som individen kommer att uföra.
Jag tycker därför att det låter ganska logiskt att vi lever i en illusion av att vi har en fri vilja. Detta är också en av orsakerna till att artificiell intelligens till slut kommer att gå förbi människans intelligens.
Med fjärrkontrollen så väljer vi att pausa hela universumet. Vi tar därefter en kopia av vårat universum som vi placerar bredvid det andra universumet.
Vi har nu nu två exakt likadana universum med exakt samma historia. Alla parametrar i det ena universumet stämmer överens med det andra universumet ända in på subkvarknivå.
Låt oss zooma in i de båda universumen på en tärning som precis har blivit kastad och befinner sig 10cm ovanför en bordsyta som den kommer att träffa. I båda universumen har tärningen exakt samma hastighet, vinkel, storlek, osv. på sin väg mot bordsytan träffar den exakt samma syremolekyler som har exakt samma temperatur och rörelse. Ja, det är omöjligt att räkna upp alla faktorer.
Föreställ er nu att vi trycker på play på båda universumen samtidigt. Vad kommer att hända? Finns det någon anledning att dessa båda universum som har exakt samma historia helt plötsligt skulle kunna utvecklas åt skilda håll? Finns det någon anledning till att tärningens resultat i det ena universumet skulle skilja sig ifrån tärningens resultat i det andra?
Slutsats 1. Det vi kallar för slumpen är ett sätt att beskriva ett resultat som innehåller så många parametrar att det är omöjligt att räkna ut resultatet.
Det enda sättet på vilket en "verklig" slump skulle kunna vara verklig i vårt universum är om vi skulle kunna påverkas av något som sker utanför vårt universum. Detta skulle egentligen heller inte vara en "verklig" slump. För detta "något" som isåfall skulle påverka oss skulle isåfall också vara påverkat av det som skedde i det universumet som detta "något" befann sig i.
Innebär detta att vi inte har någon fri vilja?
Fakta: När vi föds har vi vissa biologiskt nedärvda egenskaper som är associerade till våra sinnen (syn, hörsel, smak, lukt, känsel). De egenskaper som vi lär oss associeras också till våra sinnen. Dessa egenskaper kan sedan kombineras med varandra. Utöver detta så plockar vårt undermedvetna (oftast den högra hjärnhalvan) varje sekund in 2 000 000 instruktioner och sorterar ut 5 till 9 intruktioner som just i den sekunden anses viktiga och skickas vidare till vårt medvetna (Oftast den vänstra hjärnhalvan).
Om du t.ex. ställer dig i en korsning och tänker: "Nu ska jag välja vilket håll jag ska gå mot utan att använda mig av mina tidigare erfarenheter eller de intryck som jag får." Kommer du då att kunna välja väg? Förmodligen så kommer du att inse att du inte kan det eller så kommer du att välja väg med hjälp av något intryck från omgivningen eller din egen tanke som är så subtilt att du inte lägger märke till det. Och lyckas du med bedriften att inte tänka på något och att inte ta emot några som helst intryck så hoppas jag verkligen att du lyckas ta dig ur det tillståndet någon dag.
Slutsats 2. Det som vi har med oss när vi föds plus alla intryck som vi hela tiden blir matade med skapar individen och de resultat som individen kommer att uföra.
Jag tycker därför att det låter ganska logiskt att vi lever i en illusion av att vi har en fri vilja. Detta är också en av orsakerna till att artificiell intelligens till slut kommer att gå förbi människans intelligens.
Re: Fri vilja, determinism, kvantmekanik...
Fri vilja tror jag inte alls på. Jag tror på slumpmässig vilja, determinerad vilja och det finns säkert fler. Men "fri" vilja kräver något alldeles extra. Det kräver att vi inom oss har något som varken följer naturlagarna eller är slumpmässigt. Något som varken är kvantmekanik eller materia. Något som gör val oberoende av naturlagar och slump - något som helt enkelt inte är en del av den värld vi vet. Men för att vi ska ha något sådant i oss måste det ju vara en del av vår värld och därmed tror jag inte på det. Men sådana saker är meningslösa att argumentera för eller emot. Inget kan ju säkert sägas.
Medvetande går inte att räkna på med varken fysikaliska eller kvantmekaniska lagar.
om du hört denna cirkelhistoria förrut kanske jag slipper förklara mig?
tips på lite god literatur ämnet avser.
Tor Norretranders "Märk världen"
John R. Searle "Minds, Brains and programs"
Brian green " ett utsökt universum"
Medvetande går inte att räkna på med varken fysikaliska eller kvantmekaniska lagar.
om du hört denna cirkelhistoria förrut kanske jag slipper förklara mig?
tips på lite god literatur ämnet avser.
Tor Norretranders "Märk världen"
John R. Searle "Minds, Brains and programs"
Brian green " ett utsökt universum"
arte et marte
Re: Fri vilja, determinism, kvantmekanik...
vi har ännu inte på ett högre plan observerat någon form av entitet som kan bryta mot naturlagarna.
jättevågor har observerats som bildatspå ett sätt som går att beskrivas med kvantmekansika lagar, kort o kort börjar en våg emellan två andra att "slumpmässigt" suga energi ur dessa och ja växer..
Dessa når sällan land och har fram till nu betrackats som sjörövar historier dvs att jättevågor dyker upp till sjöss och endast observerats av besättningsmän på fartyg.
jättevågor har observerats som bildatspå ett sätt som går att beskrivas med kvantmekansika lagar, kort o kort börjar en våg emellan två andra att "slumpmässigt" suga energi ur dessa och ja växer..
Dessa når sällan land och har fram till nu betrackats som sjörövar historier dvs att jättevågor dyker upp till sjöss och endast observerats av besättningsmän på fartyg.
arte et marte
J R Auk skrev: "Friheten är begränsad av vår subjektivitet, det vi vet har vi lärt oss. Vi skapar inte kunskap, vi lär, och därigenom blir vi fast i subjektfällan.."
Jag har själv tänkt i de banorna men det falerar när man ska förklara konst eller kreativt skapande. T.o.m. om man beaktar inspiration och dyl.
Jag har själv tänkt i de banorna men det falerar när man ska förklara konst eller kreativt skapande. T.o.m. om man beaktar inspiration och dyl.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 32 och 0 gäster