Varför ställer vi oss frågor vi vet vi inte kan få svar på?

[henkeq]

Jag antar att vi bara antar.

Förlåt, men för att få vishet så ska man aldrig anta någonting.

Ok, låt oss nu anta att jag inte antar något...?

Men då antar du ju ingenting. Alltså vishet.

Jo, jag antar att jag inte antar någonting.

Du kan skriva det men du kan inte "anta att du inte antar någonting", då gör du inte det. Då säger det bara emot sig själv.

[manifesto]

Jag antar att vi bara antar.

Förlåt, men för att få vishet så ska man aldrig anta någonting.

Ok, låt oss nu anta att jag inte antar något...?

Men då antar du ju ingenting. Alltså vishet.

Jo, jag antar att jag inte antar någonting.

Du kan skriva det men du kan inte "anta att du inte antar någonting", då gör du inte det. Då säger det bara emot sig själv.

Men hur kommer du då fram till att du inte ska anta någonting?

[henkeq]

Jag antar att vi bara antar.

Förlåt, men för att få vishet så ska man aldrig anta någonting.

Ok, låt oss nu anta att jag inte antar något...?

Men då antar du ju ingenting. Alltså vishet.

Jo, jag antar att jag inte antar någonting.

Du kan skriva det men du kan inte "anta att du inte antar någonting", då gör du inte det. Då säger det bara emot sig själv.

Men hur kommer du då fram till att du inte ska anta någonting?

För det är alltid fel att anta. Även fast man från gång till gång kan ha "rätt" så är det fel, kunskapsmässigt att anta.
En vis människa ska aldrig anta.

[manifesto]

Jag antar att vi bara antar.

Förlåt, men för att få vishet så ska man aldrig anta någonting.

Ok, låt oss nu anta att jag inte antar något...?

Men då antar du ju ingenting. Alltså vishet.

Jo, jag antar att jag inte antar någonting.

Du kan skriva det men du kan inte "anta att du inte antar någonting", då gör du inte det. Då säger det bara emot sig själv.

Men hur kommer du då fram till att du inte ska anta någonting?

För det är alltid fel att anta. Även fast man från gång till gång kan ha "rätt" så är det fel, kunskapsmässigt att anta.
En vis människa ska aldrig anta.

Jag menar att det är det mänskliga predikamentet, att vi hela tiden genererar mer eller mindre lyckade antaganden om sakernas tillstånd. Att det är neurosens väsen, att leva öster om eden.

[henkeq]

Jag antar att vi bara antar.

Förlåt, men för att få vishet så ska man aldrig anta någonting.

Ok, låt oss nu anta att jag inte antar något...?

Men då antar du ju ingenting. Alltså vishet.

Jo, jag antar att jag inte antar någonting.

Du kan skriva det men du kan inte "anta att du inte antar någonting", då gör du inte det. Då säger det bara emot sig själv.

Men hur kommer du då fram till att du inte ska anta någonting?

För det är alltid fel att anta. Även fast man från gång till gång kan ha "rätt" så är det fel, kunskapsmässigt att anta.
En vis människa ska aldrig anta.

Jag menar att det är det mänskliga predikamentet, att vi hela tiden genererar mer eller mindre lyckade antaganden om sakernas tillstånd. Att det är neurosens väsen, att leva öster om eden.

Jag förstår inte vad du menar. Är inte så akademisk av mig. Kan du förklara det enklare?

[samuelkazen]

Varför ställer människan sig frågor som hon vet hon inte kan få svar på? Vad finns bortom detta?

Jag funderar över vad det är som driver oss att ställa dessa frågor....

Svaret på frågan går att hitta genom att undersöka människans biologi. Att vara nyfiken och ställa frågor är ett oerhört framgångsrikt drag ur ett evolutionärt perspektiv. Istället för att födas med färdiga paketlösningar, färdiga instinkter och beteenden, föds människan som en betydligt mer flexibel varelse med möjlighet till omfattande kulturell inlärning och anpassning till en mängd skilda miljöer. Barn föds med en naturlig instinkt av att vara nyfikna och frågvisa och försöka se mening, sammanhang och strukturer i tillvaron. Efterhand, när barnets frågesystem grenar ut sig och blir allt mer avancerat kommer vi till en punkt då det tar stopp. Barnet börjar ställa omöjliga frågor som det efter ett tag lär sig att det inte finns något svar på. Det betyder dock inte att frågvisheten i sig skulle vara dysfunktionell eller onödig ur ett evolutionärt perspektiv. Nästan alla frågor får nämligen ett svar som är funktionellt ur frågeställarens perspektiv, ett svar som gynnar samanhållningen i en grupp och ökar individens överlevnadsmöjligheter.

Ta t.ex fenomenet religion. Det finns över hela världen för att människor har ett emotionellt och existentiellt behov av att på ett logiskt och känslomässigt plan finna en högre mening med deras tillvaro. Detta behov har en evolutionär förklaring. Oavsett vilken religion som praktiseras så blir resultatet av att en stor grupp människor enas kring vissa svar på vissa stora frågor att gruppen styrker sin sammanhållning, samarbetsförmåga och överlevnadsmöjligheter genom gemensamma riter, cermonier meditation, dans osv.

[henkeq]

Varför ställer människan sig frågor som hon vet hon inte kan få svar på? Vad finns bortom detta?

Jag funderar över vad det är som driver oss att ställa dessa frågor....

Svaret på frågan går att hitta genom att undersöka människans biologi. Att vara nyfiken och ställa frågor är ett oerhört framgångsrikt drag ur ett evolutionärt perspektiv. Istället för att födas med färdiga paketlösningar, färdiga instinkter och beteenden, föds människan som en betydligt mer flexibel varelse med möjlighet till omfattande kulturell inlärning och anpassning till en mängd skilda miljöer. Barn föds med en naturlig instinkt av att vara nyfikna och frågvisa och försöka se mening, sammanhang och strukturer i tillvaron. Efterhand, när barnets frågesystem grenar ut sig och blir allt mer avancerat kommer vi till en punkt då det tar stopp. Barnet börjar ställa omöjliga frågor som det efter ett tag lär sig att det inte finns något svar på. Det betyder dock inte att frågvisheten i sig skulle vara dysfunktionell eller onödig ur ett evolutionärt perspektiv. Nästan alla frågor får nämligen ett svar som är funktionellt ur frågeställarens perspektiv, ett svar som gynnar samanhållningen i en grupp och ökar individens överlevnadsmöjligheter.

Ta t.ex fenomenet religion. Det finns över hela världen för att människor har ett emotionellt och existentiellt behov av att på ett logiskt och känslomässigt plan finna en högre mening med deras tillvaro. Detta behov har en evolutionär förklaring. Oavsett vilken religion som praktiseras så blir resultatet av att en stor grupp människor enas kring vissa svar på vissa stora frågor att gruppen styrker sin sammanhållning, samarbetsförmåga och överlevnadsmöjligheter genom gemensamma riter, cermonier meditation, dans osv.

Tyvärr är det så att en stor del av samhället ser ner på dom som frågar.

-Vad betyder det?
-Hahaha, vet du inte det?

Och sen "vågar" folk inte fråga efter dom har blivit ner bankade tillräckligt många gånger. Man måste ju alltid sträva efter kunskap om man inte nöjer sig med att förbli en idiot.

Det är just därför jag började konversera på detta forumet för att få fler inlägg om mina idéer och lära mig fler ord så att jag kan konversera bättre i verkliga livet.

[freddemalte]

Varför ställer människan sig frågor som hon vet hon inte kan få svar på? Vad finns bortom detta? etc Varför har vi ett sådant driv att ställa sådana frågor. Det finns så otroligt många frågor att ställa sig om vår egen jord och vårt livsrum-vad finns under stenen m.m Det finns också frågor här som vi inte kan få svar på eller som man själv inte kan ta reda på. Tar vi detta för givet är det för enkelt... Jag funderar över vad det är som driver oss att ställa dessa frågor....

Är du säker på att människan (som art, individ eller varelse) de facto har uppfattningen att hon "vet att hon inte kommer få svar på de frågor hon ställer"?

Hummm . . . tja nyfikenheten och vetgirigheten verkar vara en funktion som finns hos de flesta (speciellt hos barnen) och är troligtvis kopplad till ett behov av att kunna behärska världen och därmed på ett smidigare sätt "röra sig i den".

Fredrik