Fruktan för döden!

[PlaskPojken]

Jag säger vad jag anser vara sanningen. Jag säger inte att jag vill frälsa världen och berätta för alla hur det egentligen är. Naturligtvis fattar jag att väldigt många inte kan ta till sig att livet inte är evigt och skulle man säga det till dem så skulle det bara bli ännu mer olyckliga.

Jag anser bara helt enkelt att man mår bäst själv, långsiktigt i livet, om man inte ljuger för sig själv om hur verkligheten är bara för att vara lycklig. Jag prioriterar sanning före lycka därför att sanning ger en stadigare trygghet än en lögn som du lever på hela livet bara för att själv ska vara lycklig

[Allthingsmustpass]

Jag anser bara helt enkelt att man mår bäst själv, långsiktigt i livet, om man inte ljuger för sig själv om hur verkligheten är bara för att vara lycklig. Jag prioriterar sanning före lycka därför att sanning ger en stadigare trygghet än en lögn som du lever på hela livet bara för att själv ska vara lycklig

Men då är det ju just lycka du strävar efter, inte sanning! Människor blir lyckliga av olika saker, vissa blir som du lyckliga av sanning och kunskap. Jag tror att det kan vara minst lika tryggt att leva i en lögn än i verligheten. Lycka är någonting ytterst individuellt. Man ska inte klanka ner på folk som bli lyckliga av det som allmänheten betraktar som onormalt. Om man är lyckligare av att leva i en "simulerad verklighet"
än i den verkliga verkligheten, so be it, vad spelar det för roll? Vi vet inte vad folk blir lyckliga av.

Personligen tycker jag att lycka är det mest eftersträvansvärda. Kunskap som inte ger mig lycka är för mig värdelös.

För att vända på Platons citat:

"Hellre en lycklig gris än en olycklig poet"

[Squirrel]

Jag prioriterar sanning före lycka därför att sanning ger en stadigare trygghet än en lögn som du lever på hela livet bara för att själv ska vara lycklig

HUR vet du vad som är sanningen? Du påstår dig veta. Jag vill veta vad du bygger det på.

[J R Auk]

Jag är inte rädd för döden men väl situationer där döden finns närvarande.

[Morgan]

På samma sätt som jag inte hade ont av att inte leva innan jag var född, kommer jag inte ha ont av att inte leva när jag har dött. *jag* finns ju inte där döden finns.

Däremot kan jag känna fullkomligt svettigt ångest vid den sentimentala tanken att mitt liv kommer att ta slut någon gång. Jag njuter ju av livet - i alla fall stundtals - och det är på det hela taget trevligt att leva. Jag vill verkligen inte att det ska ta slut!

Men därmed inte sagt att jag är rädd för döden. Jag är rädd för att dö, men det är en annan sak!

[Pollux]

Helt rätt, det finns många andra orsaker men jag anser att rädslan för döden var en av huvudfaktorerna i många religioner. Sen ber jag om ursäkt om jag varit otydlig, jag menar inte rädslan att man kan dö, en sådan rädsla har ju de flesta. Det jag menar är rädslan för att man inte kommer existera för evigt, att acceptera det, det är den rädslan jag pekar på.

Håller inte med men förstår hur du tänker.

Därför att det är egoistiskt att tro att man har rätt att leva i all evighet medan alla andra djur på våran planet dör och förmultnar. Vi är också djur. Vi tillhör också ekosystemet, vi dör och förmultnar och blir gräs osv. Vi har ingen rätt att sätta oss över det naturliga kretsloppet, anser jag.

Var sa jag att det endast är vi människor? Så vitt jag anser så kan likaså djur "existera" för "evigt" och jag ser gärna till reinkarnationstankar. Så det gäller isf även djur. Jag förstår även inte egoismen i det hela?

Varför det? Jag förstår dig inte riktigt där. Utveckla vad du menar med att du tycker att det låter fullkomligt befogat.

Personligen trivs jag inte med tanken att upphöra existera då det går utanför min intellektuella kapacitet och detta är något jag vill lika lite som att leva för alltid.

Det jag menade med vetenskapliga framsteg var att vi t.ex. vet att det är vår hjärna som styr vår kropp, inte hjärtat. Vetenskapliga bevis som jag anser borde ersätta tron på en själ när man nu kan förklara hur människan fungerar och vad som händer när man dör, nämligen att hjärnan dör. Själen är ju en slags ersättningsförklaring för hjärnan kan man säga, eller hur?

Jag anser att man inte kan definera det riktigt så och dessa vetenskapliga bevis du pratar om anser jag inte vara tillräckligt konkreta för att bevisa upphörandet av våran existens samt motbevisandet av själen.

[Smile]

Det är bara att inse, en av de största anledningarna till varför människor uppfann tron på en högre makt (någon Guda liknande kraft) var rädslan för döden. Och så är det fortfarande. Det mänskliga egot hos väldigt många människor är så starkt att man vägrar inse att man själv en dag slutar existera och hittar istället på en högre makt av någon form som gör att när de dör så fortsätter livet på något sätt eller någon annan stans, så länge som de själva får fortsätta att existera!

Själv har jag ingen rädsla för döden. Vad finns det att vara rädd för, egentligen? Du dör och sen är du död. Ditt medvetande försvinner i och med att din hjärna inte längre fungerar så du lider inte av att vara död. Alltså finns det inte ett skit att frukta kring döden. Varför hänga upp sig på när livet tar slut? Fokusera istället på vad du vill göra när du lever.

Man skulle kunna tänka sig att denna enorma fruktan för döden skulle ha minskat med år av vetenskapliga bevis för vad som händer när du dör, men det ignorerar folk. Människor vill fortfarande hänga kvar i hoppet om att existera i all evighet. Är vi verkligen så svaga att vi inte klarar av att stå emot den mänskliga egoismen om att leva i oändlighet?

Döden skall man inte vara rädd för; då tror man sig veta vad man inte vet etc etc. Läs Platon.

[Knutenborg]

Det här med döden kan man fundera över.
Jag svarade att jag inte viste om jag var rädd för döden.

Det ligger i människans natur att fösöka överleva, men skall man missuppfatta överlevnadsinstinkten för dödsrädsla? Jag tror inte att det är dödsrädsla, men som de människor vi är så trivs vi i rutiner och livet är en enda stor rutin som vi desperat klamrar oss fast vid.

Visst är man rädd för sådan som komma skall, speciellt om det genom hela mänsklighetens historia nästan uteslutande har definerats som någonting mörkt och skrämmande. Det är som att skrämma barn så att de inte skall lägga handen på spisplattan.

Men faktum kvarstår, vi vet inte vad som komma skall och jag för min del låter de få år av erfarenhet jag har tala. Nämligen att varje situation har en hel massa vägar den kan ta och många av dem är possitiva (ett övervägande antal av dem är positiva) därför kan jag inte veta om jag är rädd för döden, lika lite som jag vet vad döden innebär.

[freddemalte]

Nja, fruktan är nog inte rätt ord för mig, men jag undviker den gärna! Det jag känner är en viss fruktan inför är andras (i synnerhet anhörigas och vänners) död och mitt eget och andras lidande. Om jag skulle ligga här och somna och i sömnen dö, så skulle det ju inte vara något för mig i termer av upplevelse. Däremot fruktar jag en fruktansvärt plågsam död eller plåga oavsett om den leder till döden eller ej. Den mest påtagliga negativa känsla jag har när jag tänker på min egen död är, dels faktumet att jag vill leva och uppleva mer, vilket jag då skulle förhindras, dels sorgen hos de som uppskattar min närvaro.

Jag är inte rädd för döden men väl situationer där döden finns närvarande.

Håller med. Att försöka tänka sig att man själv inte kommer existera känns väldigt märkligt men knappast skrämmande i termer av otäckt. Otäckt kan väl egentligen bara fenomen i livet vara men inte frånvaron av det egna livet i sig. Något som just kan vara otäckt i livet är den andres död eller tanken på en egen smärtsam plåga som leder till döden. Så jag röstar också nej om det gäller att jag själv är död och ja om det gäller andras, i synnerhet nära och käras död.

[Harald Davidsson]

lyssna nu vad en outsider som jag har att säga,

ångesten för döden är ingenting i jämförelse med
ångesten för att leva,

hur många vågar verkligen leva,

det som kallas för normalt är att undvika livet, undvika att leva,
vi gömmer oss i grupper som har en grav i luften för oss,
i grupper där vi slipper vara oss själva,
där vi får ljuga utan skuld

[Justin Case]

lyssna nu vad en outsider som jag har att säga,

ångesten för döden är ingenting i jämförelse med
ångesten för att leva,

hur många vågar verkligen leva,

det som kallas för normalt är att undvika livet, undvika att leva,
vi gömmer oss i grupper som har en grav i luften för oss,
i grupper där vi slipper vara oss själva,
där vi får ljuga utan skuld

Jag tror att den ångest många känner för att "verkligen leva" beror på ångest för just döden. Genom att låta bli att "verkligen leva" kan man i viss mån förtränga sin vetskap om hur fantastiskt livet kan vara, och det gör i sin tur att man inte bekymrar sig så mycket över att man kommer att dö. Så länge man kan undvika att betrakta livet som något särskilt värdefullt, upplever man inte att det finns anledning att vara så värst förtvivlad över att livet kommer att ta slut. Grundorsaken till ångesten för att "verkligen leva" är alltså föreställningen att man kommer att dö, i kombination med en vilja att förtränga den föreställningen.

[Justin Case]

Om multiversumteorin stämmer, kan man inte dö. De flesta fysiker tror numera på multiversumteorin, vad jag har förstått. Oavsett om, när och hur man (i andras ögon) "dör", finns det, givet multiversumteorin, alltid parallelluniversa i vilka man, i sin egen subjektiva upplevelse (som ju är den enda man kommer att ha), överlever. Eftersom det endast är i de parallelluniversumen som det överhuvudtaget finns en fortsättning på den man är, är det helt enkelt de parallelluniversumen, och endast de, som är relevanta för frågan vad som sker med en beroende på vad man råkar ut för (inklusive alla de händelser som normalt anses "döda" en). Eftersom det alltid kommer att finnas sådana parallelluniversa (vilket beror på att allt som kan ske sker, enligt multiversumteorin), kan man följaktligen inte dö. Det talar för att vi inte bör utgå från att vi kommer att dö någon gång. Det betyder dock inte att det inte finns anledning att försöka undvika de typer av händelser som normalt anses leda till döden eller riskera leda till döden. Låt oss se på självmord som exempel. Om man bestämt sig för att begå självmord, och gör allt för att lyckas, kommer man visserligen att (i sin egen subjektiva upplevelse, som som sagt är den enda man kommer att ha) garanterat misslyckas med sitt självmordsförsök, men det är också av vikt att betänka vilka följderna blir i dessa scenarior jämfört med om man inte ens hade försökt. Förhållandet mellan [antalet parallelluniversa i vilka man kommer att må minst lika bra (inte sämre) än vad man hittills mått] och [antalet parallelluniversa i vilka man kommer att må rejält mycket sämre än vad man hittills mått] är troligen mycket sämre i de scenarior i vilka man försöker ta livet av sig för att man mår så dåligt, än i de scenarior där man mår lika dåligt men inte försöker ta livet av sig. Många av de självmordsförsök, som verkligen är allvarligt menade men misslyckas, slutar nämligen med att man får någon allvarlig hjärnskada eller annat livslångt handikapp (t.ex. av att man vred undan pistolen lite grann i sista ögonblicket, eller av att man bröt massor av ben i kroppen av att hoppa framför tåget eller från en klippa, eller att man tog skadligt många sömntabletter, eller något liknande) - alltså någon permanent skada som självmordsförsöket åstadkom, som gör ens liv ännu sämre än vad det annars skulle ha blivit, i en del fall till ett rent helvete, under i värsta fall många årtionden, och som även gör det svårare att förändra sitt liv till det bättre längre fram, något man ofta kan göra om man "bara" lider svårt och är självmordsbenägen men är väsentligen frisk i övrigt. Redan detta är ett tillräckligt skäl för att inte försöka ta livet av sig (annat än i scenarior där man redan har så oerhört mycket lidande framför sig, med så oerhört nära 100% sannolikhet, oavsett om man förblir vid god fysisk hälsa eller inte, att ingen hjärnskada eller liknande skulle kunna göra ens liv särskilt mycket sämre än vad det i vilket fall som helst skulle fortsätta vara). Då samma typer av risker finns vid även andra "döds"orsaker än "självmord", talar samma förhållanden för att man även bör minimera risken för att "dö" i största allmänhet, inte bara av "självmord".

Religioner som innehåller en föreställning om ett helvete för somliga människor efter döden, och som innehåller att det är en synd att ta livet av sig (och att detta bestraffas med att man hamnar i helvetet, eller att självmord ger någon liknande obehaglig "karmisk" effekt på ens framtida mående) går alltså ganska bra ihop med multiversumteorin, som nu de flesta fysiker tydligen tror på. Här finns en möjlighet för vetenskap och religion att mötas. Dock är det svårt att se, rent vetenskapligt, hur helvetet skulle kunna vara för evigt. Men några årtionden som hjälplöst och orörligt kolli på grund av grav permanent hjärnskada är väl ett nog så otrevligt öde, som gör att det är väl värt att se till att inte "dö" i onödan.

[Marko]

Om multiversumteorin stämmer, kan man inte dö

Du kommer att dö, var så säker på det : )
Alla kommer att dö..

som jag förstått multiversum enligt standardmodellen,
så är det döda avtryck av tid och information som lever kvar.

medvetandet finns antagligen inte kvar i dessa 'rum'

men jag kan ha fattat fel, får läsa på om det.


den teoretiska fysiken har väl mer vildare planer.
men det är bara hypteser som fungerar i en matematisk värld.

[Justin Case]

Om multiversumteorin stämmer, kan man inte dö

Du kommer att dö, var så säker på det : )
Alla kommer att dö..

som jag förstått multiversum enligt standardmodellen,
så är det döda avtryck av tid och information som lever kvar.

medvetandet finns antagligen inte kvar i dessa 'rum'

men jag kan ha fattat fel, får läsa på om det.

Det där med "döda avtryck" känner jag i och för sig inte igen som multiversumteorin. Och även om du skulle ha fattat multiversumteorin rätt, följer inte av multiversumteorin automatiskt att den nu rådande föreställningen om att det som tycks vara att vi "dör" verkligen är att vi dör. Jag är säker på att jag, om t.ex. 50 år, inte kommer att existera i en del av de parallelluniversa där jag nu existerar.* Men, de enda framtidsscenarior som tillhör kategorin "vad som händer med mig i framtiden" är de framtidsscenarior i vilka det finns positioner i rumtiden i/vid/på vilka jag existerar. Eftersom de framtida positioner i multiversums sammantagna rumtid där jag inte existerar (utan istället, med andras ord, "har dött") inte hör till dessa, så är döden inte en av de saker som "kan hända mig". Visst kommer det att finnas positioner i multiversums sammantagna rumtid där andra kommer att uppfatta det som att jag "har dött", men de positionerna har inte med mig och hur det går för mig att göra, eftersom jag inte existerar där. Det de andra pratar om är ju ett lik, inte jag. Därför ser jag det inte som att jag kommer att "ha dött" där. Det subjekt, det "jag", som i så fall skulle "ha dött" där, var finns det subjektet någonstans? Det finns ju inte. Något som inte finns kan inte "ha dött". Predikatet "ha dött" kräver ett subjekt för att bilda en fullständig sats. Eftersom subjektet inte finns på de positioner i rumtiden där man ser det som att jag "har dött", tänker jag inte på de positionerna i rumtiden som positioner där jag "har dött". Och eftersom det inte heller finns några andra positioner i rumtiden där jag "har dött", kommer jag aldrig att ha dött. Och eftersom det alltid kommer att finnas parallelluniversa där jag överlever (kolla in quantum suicide), och eftersom dessa är de enda i vilka det "går på något sätt för mig" överhuvudtaget, kommer jag aldrig att dö, utan leva oändligt länge.

Hoppas det blev begripligt. Jag finner det svårt att uttrycka den här tanken på ett enkelt sätt.

*) Detta skulle av fysiker som inte tror på multiversumteorin kanske uttryckas som att vi i varje ögonblick löper en "risk" större än noll att dö.

[Harald Davidsson]

lyssna nu vad en outsider som jag har att säga,

ångesten för döden är ingenting i jämförelse med
ångesten för att leva,

hur många vågar verkligen leva,

det som kallas för normalt är att undvika livet, undvika att leva,
vi gömmer oss i grupper som har en grav i luften för oss,
i grupper där vi slipper vara oss själva,
där vi får ljuga utan skuld

Jag tror att den ångest många känner för att "verkligen leva" beror på ångest för just döden. Genom att låta bli att "verkligen leva" kan man i viss mån förtränga sin vetskap om hur fantastiskt livet kan vara, och det gör i sin tur att man inte bekymrar sig så mycket över att man kommer att dö. Så länge man kan undvika att betrakta livet som något särskilt värdefullt, upplever man inte att det finns anledning att vara så värst förtvivlad över att livet kommer att ta slut. Grundorsaken till ångesten för att "verkligen leva" är alltså föreställningen att man kommer att dö, i kombination med en vilja att förtränga den föreställningen.

vad menar du med att leva.

hur det är att dö vet vi ju faktiskt inget om,
och kan bara gissa oss till