Om vi tänker efter så det knakar så är allting mer eller mindre byggt på rädsla i vår värld och samhälle. Vad du vill uppnå, vad du har för ägodelar. Ditt skryt är rädsla etc. Det börjar väldigt tidigt den där rädsla programmeringen.
Så jag undrar vad ni har får synvinklar på hur världen skulle vara om vi tog bort rädslan och istället skapade en lekplats "biodome eller nått" där man kunde uppleva rädsla om man nu kände det behovet. Hat, konflikt och krig kommer från rädsla så det lär ju inte finnas då. Primitivt som fan ju.
Det jag själv tror är att dom flesta skulle bli otrygga utan att känna rädsla om det helt plötsligt försvann. Dom flesta skulle väl bli deprimerade och sinnesjuka och förlora förnuftet men det är inte det jag tänker på direkt. Utan snarare säg att vi bearbetar bort rädsla från vårt samhälle i tusen år eller nått hur skulle världen vara ur ett socialt perspektiv.
Istället för krig ser jag kreativitet och skapandet som ett substitut. Där människor kan och upplever sambandet med naturen och djuren på en ny nivå än idag. Vyerna borde ju öppnas kolossalt mycket när alla kopplingar med rädsla försvinner.
Jag tar upp detta för allting vi ser idag är skapat från en tanke. Vem vet våra tankar kanske kan skapa ett rädsle fritt samhälle en vacker dag.
PS: Till er som är troll och fast vid att människan är ett begränsat rovdjur jag vet redan vad ni ska säga.
Rädsla
Moderator: Moderatorgruppen
Re: Rädsla
Hur skulle det vara om man inte vore rädd för att vara rädd?
Hur skulle vi bearbeta bort en san fundamental psykologisk mekanism som rädsla tänker du? Du tror inte rädslan hade funnits där hur vi än hade levat? Visst, att ga runt rädd för jämnan är destruktivt, ingen tvekan om det. Vi alla behöver väl jobba med var rädsla.
Hur star det själv till med demonerna?
Hur star det själv till med demonerna?
Flows are necessary—and indeed this is a thought in terms of flows—the feminine flow, following very determined trajectories, rises up following the lines of masculine flow, along the spinal column, to go to the brain, and that’s desire in its immanence as a process.
– Deleuze
– Deleuze
Krig är inte psykologiska massrörelser, krig kommer när psykologiska massrörelser utnyttjas.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Krig och konflikter kan ha många faktorer. Men rädsla tror jag har sitt ursprung i avundsjuka och i den falska uppfattningen att man själv är sin egen gud och skapare. Den uppfattningen att man själv är gud gör att allting som händer bygger på oerhört lösan intellektuell och känslomässig sand, därför man måste hela tiden försvara den inställningen och som ett led i sådan falsk stolthet att man själv tycker man är något särskilt och speciell kommer avundsjuka eftersom man ser andra som har saker som man själv tycker att man skulle ha. Då finns det två sätt att bete sig, antingen så hittar man på en egen fantasivärld att träda in i där man lever på fantasier om vad fantastisk man själv är och avfärdar alla fakta och alla sanningar som illusoriska. Eller så blir man konfliktbenägen och vill rasera det som andra byggt upp. Avundsjuka är en så pass destruktiv och ihålig känsla att en riktigt "stolt" och avundsjuk person kan göra allt för att slå sönder det andra åstadkommer, till och med till priset av att rasera allting denne själv gjort och till och med offra sitt liv. Det är inte konstigt att stolthet och avundsjuka är de grövsta dödssynderna av alla, därför att de leder till döden, inte bara andligen utan det fortplantar sig också fysiskt.
Så tar vi en titt på den kultur vi har idag. the "I" generation. Lägg märke till de budskap som reklamen bygger på till exempel, de anspelar alla på att just du är unik och speciell "Because You are worth it". En uppsjö av prylar som mobiltelefoner och datorprogram som börjar på "I". Egoism är egentligen det att se sig själv som den enda som betyder något. Att själv bli gud är vad ormen i Edens lustgård lurade i människorna. Att själv avgöra vad som är rätt och fel, att själv stå i centrum av världen. Resultatet av denna lögn ser vi idag som människor som lever ensamma, konsumenter och karriärsupptagna. Det finns ingen plats för någon större verklighet i ett sådant synsätt så den egna verkligheten blir allt mer trång och närsynt. Känslan av att aldrig duga kommer paradoxalt nog från denna mentalitet. Anledningen är att den rätta verkligheten hela tiden tränger sig på och sätter sig emot och bevisar om och om igen att individen inte är allsmäktig. Välfärdssamhället är i mångt och mycket uppbyggt kring vad betydelsefull individen är som just individ och motgångar blir väldigt svåra att hantera för man tycker att man är så speciell och unik att motgångar inte borde hända. Man kan inte förstå varför det finns ondska eller orättvisor, för allting borde ju vara "som jag vill" att det ska vara. Resultatet blir allmän förlamning.
Synden är i grund och botten stolthet - att tro sig vara så oerhört speciell, sin egen gud. Den utvecklar sig till avundsjuka, ilska, lättja och alla möjliga sätt att försöka dämpa livsångesten, eller "rädslan" om man så vill på. Den stolte tycker det är dumheter att tro att det finns en större verklighet och en mer meningsfull verklighet och som bevis för det så tar han till de egna upplevelserna av vad orättvist allting är. En person som lider av synden stolthet kan falla ihop av gråt ifall matkassen från affärn skulle gå sönder. Han är skräckslagen inför andra människor och att möta andra människor på ett sådant sätt att han inte får chansen att spela spelet av att vara speciell. Att närma sig kvinnor är skrämmande och en avsnäsning skulle potentiellt innebära ett existentiellt självmord.
Krig och konflikter och annat elände existerar för att mätta denna mentalitet, det är i krigets kaos som den stolte får chansen att glänsa och det gör han utan rädsla eftersom risken att dö inte är något som känns verkligt alls, utan snarare som ett led i att bli hyllad för sin heroiska insats. Narcissism är det moderna uttrycket, men jag tycker synd och stolthet är mer precisa utttryck.
Botemedlet mot detta är dygderna, ödmjukhet och vänlighet. Empati och sanningssträvande. Men framförallt empati. Att lära sig att känna empati och ha förmåga att leva sig in i andra människors lidande är ett kraftigt motmedel mot den egna betydelsen och det bästa medled mot att leva med ångest och andra rädslor.
Så tar vi en titt på den kultur vi har idag. the "I" generation. Lägg märke till de budskap som reklamen bygger på till exempel, de anspelar alla på att just du är unik och speciell "Because You are worth it". En uppsjö av prylar som mobiltelefoner och datorprogram som börjar på "I". Egoism är egentligen det att se sig själv som den enda som betyder något. Att själv bli gud är vad ormen i Edens lustgård lurade i människorna. Att själv avgöra vad som är rätt och fel, att själv stå i centrum av världen. Resultatet av denna lögn ser vi idag som människor som lever ensamma, konsumenter och karriärsupptagna. Det finns ingen plats för någon större verklighet i ett sådant synsätt så den egna verkligheten blir allt mer trång och närsynt. Känslan av att aldrig duga kommer paradoxalt nog från denna mentalitet. Anledningen är att den rätta verkligheten hela tiden tränger sig på och sätter sig emot och bevisar om och om igen att individen inte är allsmäktig. Välfärdssamhället är i mångt och mycket uppbyggt kring vad betydelsefull individen är som just individ och motgångar blir väldigt svåra att hantera för man tycker att man är så speciell och unik att motgångar inte borde hända. Man kan inte förstå varför det finns ondska eller orättvisor, för allting borde ju vara "som jag vill" att det ska vara. Resultatet blir allmän förlamning.
Synden är i grund och botten stolthet - att tro sig vara så oerhört speciell, sin egen gud. Den utvecklar sig till avundsjuka, ilska, lättja och alla möjliga sätt att försöka dämpa livsångesten, eller "rädslan" om man så vill på. Den stolte tycker det är dumheter att tro att det finns en större verklighet och en mer meningsfull verklighet och som bevis för det så tar han till de egna upplevelserna av vad orättvist allting är. En person som lider av synden stolthet kan falla ihop av gråt ifall matkassen från affärn skulle gå sönder. Han är skräckslagen inför andra människor och att möta andra människor på ett sådant sätt att han inte får chansen att spela spelet av att vara speciell. Att närma sig kvinnor är skrämmande och en avsnäsning skulle potentiellt innebära ett existentiellt självmord.
Krig och konflikter och annat elände existerar för att mätta denna mentalitet, det är i krigets kaos som den stolte får chansen att glänsa och det gör han utan rädsla eftersom risken att dö inte är något som känns verkligt alls, utan snarare som ett led i att bli hyllad för sin heroiska insats. Narcissism är det moderna uttrycket, men jag tycker synd och stolthet är mer precisa utttryck.
Botemedlet mot detta är dygderna, ödmjukhet och vänlighet. Empati och sanningssträvande. Men framförallt empati. Att lära sig att känna empati och ha förmåga att leva sig in i andra människors lidande är ett kraftigt motmedel mot den egna betydelsen och det bästa medled mot att leva med ångest och andra rädslor.
Sceptisk - Det här med stolthet, vara speciell, och allt det, har du tänkt tanken att det kanske inte något man väljer utan något som man föds in i? Och att vara social, empatisk och utåtriktad också är något man föds in i? Om man växer upp i ett myspys så blir man myspysig?
Visst, psykopater kan vi inte vara allesammans, men därifrån till att skylla krig och elände på att folk inte springer omkring och Empaterar, det tror jag är rätt långsökt, även om det är en vacker tanke.
Klart man skall vara stolt, man är en människa. En unik människa. Att man känner det behöver inte innebära att man inte kan handskas med andra människor på ett anständigt sätt.
Visst, psykopater kan vi inte vara allesammans, men därifrån till att skylla krig och elände på att folk inte springer omkring och Empaterar, det tror jag är rätt långsökt, även om det är en vacker tanke.
Klart man skall vara stolt, man är en människa. En unik människa. Att man känner det behöver inte innebära att man inte kan handskas med andra människor på ett anständigt sätt.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Zizek - Om kaos, filosofi, kapitalism och globalisering
4 november 2017
Zizek - Om kaos, filosofi, kapitalism och globalisering
4 november 2017
Du misstolkar. Synden stolthet är INTE detsamma som att känna sig stolt över vem man är, sådan stolthet är ett resultat av hur man lever. Synden stolthet däremot handlar om självupptagenhet och brist på förmåga att inse hur man lever. Man måste kunna skilja på terminologi och varddagsspråk.
Naturligtvis är det något man föds in i. Synden finns hos oss alla och det spelar ingen roll om man växt upp i en skyddad familj eller i en utsatt miljö. De som växt upp i en mer förfinad miljö hittar mer förfinade sätt att leva ut sin synd på helt enkelt. Vi försöker alla lura varandra till att tro att vi är goda och hyggliga, medan sanningen är att vi är fullständiga egoister. Det är därför jag menar att empati är något man måste lära sig. En egoist är oförmögen att känna empati och medlidande. Egoismen dikterar att om det är till nackdel för andra så kan det finnas en fördel för en själv och så spinner uträkningarna vidare, naturligtvis under täckmantel av att vara snäll och trevlig mot andra. Vi är oförmögna att helt begripa hur egoistiska vi är. Men det är just på grund av att vi är av naturen oförmögna att känna empati och medlidande som vi måste träna oss i det för att motverka egoismen så den inte tar överhand och egoismen blir till självkonsumtion och så upphör vi att kunna samexistera med andra.
Men detta är såklart ett problem, vi kan inte ändra på hur vi är, även om vi försöker lära oss empati så kan vi inte förändra vår natur. Det är därför vi måste tro på att G-d kan hjälpa oss till att förändra oss till att bli mer lik Honom. Endast G-d är god och det är bara genom att försöka närma oss honom som vi också kan bli det. Annars blir detta att försöka ändra på vårt beteende eller natur tomma ord och handlingar. Själviska beräkningar i syfte att maximera vårt eget välbefinnande, ofta också på bekostnad av andras.
Naturligtvis är det något man föds in i. Synden finns hos oss alla och det spelar ingen roll om man växt upp i en skyddad familj eller i en utsatt miljö. De som växt upp i en mer förfinad miljö hittar mer förfinade sätt att leva ut sin synd på helt enkelt. Vi försöker alla lura varandra till att tro att vi är goda och hyggliga, medan sanningen är att vi är fullständiga egoister. Det är därför jag menar att empati är något man måste lära sig. En egoist är oförmögen att känna empati och medlidande. Egoismen dikterar att om det är till nackdel för andra så kan det finnas en fördel för en själv och så spinner uträkningarna vidare, naturligtvis under täckmantel av att vara snäll och trevlig mot andra. Vi är oförmögna att helt begripa hur egoistiska vi är. Men det är just på grund av att vi är av naturen oförmögna att känna empati och medlidande som vi måste träna oss i det för att motverka egoismen så den inte tar överhand och egoismen blir till självkonsumtion och så upphör vi att kunna samexistera med andra.
Men detta är såklart ett problem, vi kan inte ändra på hur vi är, även om vi försöker lära oss empati så kan vi inte förändra vår natur. Det är därför vi måste tro på att G-d kan hjälpa oss till att förändra oss till att bli mer lik Honom. Endast G-d är god och det är bara genom att försöka närma oss honom som vi också kan bli det. Annars blir detta att försöka ändra på vårt beteende eller natur tomma ord och handlingar. Själviska beräkningar i syfte att maximera vårt eget välbefinnande, ofta också på bekostnad av andras.
Minded skrev:Hur kan gud som är perfekt, skapa oss som tydligen inte är perfekta? Med detta som (uppenbarligen) perfekt avsikt?
Vi är perfekt ofullkomliga. Kunde inte varit ofullkomliga på ett mer perfekt sätt!
Gud har oändlig sjuk och svart humor. Han älskar attse hur vi larmar och bär oss åt.
Hans största skämt är kanske hans icke-existens?
Om Gud finns så finns hon som något annat än vad de troende föreställer sig henne som.
Ha det!
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Människan vill altid ha dominans, om det inte finns någonting mer att dominera över skapar man någonting för att dessa personer ska kunna falla lägre ner i samhället så att vi kan dominera igen. Till exempel hudfärg.
Det är också därför vi krigar! :)
Det är också därför vi krigar! :)
"To change something, something must be changed"-Rikard
Sceptisk skrev:Krig och konflikter kan ha många faktorer. Men rädsla tror jag har sitt ursprung i avundsjuka och i den falska uppfattningen att man själv är sin egen gud och skapare.
All rädsla har sin grund i rädslan till döden.
När du kommit över den, är du inte längre rädd.
Regret is Useless
(Jag är inte filosof i mitt skrivande, bara i mitt agerande)
(Jag är inte filosof i mitt skrivande, bara i mitt agerande)
Rikard skrev:Människan vill altid ha dominans, om det inte finns någonting mer att dominera över skapar man någonting för att dessa personer ska kunna falla lägre ner i samhället så att vi kan dominera igen. Till exempel hudfärg.
Det är också därför vi krigar! :)
Vi krigar mest pga avsaknad av acceptans.
Dominans? Det är ingen fundamental mänsklig känsla. Vart har du fått det ifrån?
Regret is Useless
(Jag är inte filosof i mitt skrivande, bara i mitt agerande)
(Jag är inte filosof i mitt skrivande, bara i mitt agerande)
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 2 och 0 gäster