Filosofer och yrkesfilosofer

[Warum]

I Sofies värld skriver Gaarder att det finns två typer av filosofer: 1. De som själva formar sin egen filosofi utifrån vad andra tänkt, (filosofer) och 2. De som nöjer sig med att veta mycket om andras filosofi, men inte själva utformar någon egen filosofi. (yrkesfilosofer). Skillnaden mellan filosofer och yrkesfilosofer skulle vara den att första kategorin kommer med egna idéer medan den andra kategorin återger andras idéer.

Det finns hur många filosofer och filosofier som helst att botanisera i. Efter eget intresse har jag fastnat mycket för den existentialistiska och strukturalistiska traditionen. Inom de filosofigrenarna försöker jag placera intressanta filosofer jag skulle vilja läsa. Det överraskande är att vissa filosofer tycks ointressanta medan andra helt intressanta. Även om yrkesfilosofer är beundransvärda människor som genom sitt encyklopediska kunnande överglänser många filosofer, så är det filosoferna man fastnar för eftersom de kommer med nya idéer.

Därför undrar jag om någon kan uttala sig om Ricoeur, Althusser och Löwith är yrkesfilosofer eller filosofer. Jag gissar att de är yrkesfilosofer eftersom de skriver mest om andra filosofer än om egen filosofi. Vet någon hur det närmare förhåller sig?

[Stefan]

Konstiga namnval. Det finns ju mängder av personer som har haft filosofi som yrke som varit kreativa filosofer. De flesta 1900-talsfilosofer har varit anställda på ngt universitet.

[Smile]

Att vara yrkesfilosof, d v s knuten till en institution, är en tung börda. Man har som huvudsaklig uppgift att grilla folk och har mycket lite tid över för eget tänkande. Inget att rekommendera. Dessutom måste man mot sin egen övertygelse vid konflikter med dom verkliga filosoferna, som dyker upp i bland, ta ställning för lektorer, doktorander och annat pack.

[Tractatus]

Är det de facto inte svårt att skilja på filosof och yrkesfilosof om man tittar tillbaka i tiden? En stor större skara av filosoferna, ex Wittgenstein, popper, var ju "rena filosofer" samtidigt som de var yrkesfilosofer.
Skillnaden på den tiden skulle man kunna säga var att Universiteten styrde sig mångt och mycket efter deras läror, till skillnad från nu, då professorerna oftast är, som du säger "yrkesfilosofer" och i stort sätt, mer eller mindre återger andra ideer- Filosofin var mer revolutionerande förr, det kanske gör skillnaden

[Smile]

På universitetet tvingades jag, för att klara en kurs, läsa en snuskhummer som kallade sig Radcliff. Det var en apa på pärmen,
en lämplig allegori. Boken utgjordes av förförisk smörja om evolutionen o s v. Varannan mening innhöll ordet "anhängare".
Jag fick underkänt i kursen av något doktorandelände. Jag hyser m a o stark antipati mot allt anhängeri. Ni förstår jag fick underkänt eftersom jag inte "anhängde" utan ifrågasatte. Men men men jag klarade ändå utbildningen av den enkla orsaken att det faktiskt finns vettigt folk även på universitetet.

[Camilla]

I Sofies värld skriver Gaarder att det finns två typer av filosofer: 1. De som själva formar sin egen filosofi utifrån vad andra tänkt, (filosofer) och 2. De som nöjer sig med att veta mycket om andras filosofi, men inte själva utformar någon egen filosofi. (yrkesfilosofer). Skillnaden mellan filosofer och yrkesfilosofer skulle vara den att första kategorin kommer med egna idéer medan den andra kategorin återger andras idéer.

Är det inte ironiskt att denna kritik mot så kallade "yrkesfilosofer" framställs i en bok, "Sofies Värld", som endast beskriver andra filosofer men inte innehåller några nya filosofiska idéer, av en person, Jostein Gaarder, som (vad jag vet) inte är känd för att ha gjort något nyskapande inom filosofin?

[db]

Är det inte ironiskt att denna kritik mot så kallade "yrkesfilosofer" framställs i en bok, "Sofies Värld", som endast beskriver andra filosofer men inte innehåller några nya filosofiska idéer, av en person, Jostein Gaarder, som (vad jag vet) inte är känd för att ha gjort något nyskapande inom filosofin?

Har han påstått sig ha gjort det då?

[Camilla]

Det förstås. Gaarders uttalande kanske kan ses som självkritik eller ett uttryck för självförakt.