Avantgardet skrev:Vari ligger fenomenologin hos Kant? Tycker det är en baklängesläsning om jag ska vara helt ärlig. Kant gör ju precis det motsatta! Han slänger fram en struktur för perception och tänkande, ingenstans går han till objekten själva s.a.s. Denna struktur är noumenal, inte fenomenal, för om den så inte vore så skulle den lyda under historiska betingelser som allting annat, och då är vi helt plötsligt på Hegels planhalva... Så - raka motsatsen till en fenomenologi!
Han slänger inte fram en struktur, han deducerar den från sin upplevelse. Det är ju tydligare om man ser vad han skriver om Kritiken av förnuftet, att hela verket är en metod.
Det är således inte att gå till sakerna själva, men det är väl inte heller vad Husserl gör när han formulerar sin fenomenologi? Eller? Förklarar han inte sin metod? Han skriver om vad vi bygger matematik och logik på och Kant gör det samma, är verken verkligen så olika? Eller har du lagt beslag på ett begrepp nu igen och vägrar läsa det i någon annans mening?

Hur går det med phenomenologie das geist eller vad den nu kallades?
Fenomenologin får sägas ta plats i de efterkommande verken, när metoden skall appliceras. Då träder fenomenen in, när de upplåtits för mer än naivitet.
Alltså vad är dessa kategorier "first" och "second order" som du använder. Är det nåt slags synonym till noumenal och fenomenal, alltså, med andra ord, bara ett försök att bakvägen smussla in tinget-i-sig i diskussionen, under sken av "vetenskaplighet"? Prima facie nödgas en säga att det tycks så.
Jag har ju förklarat dem förut, bara att gå tillbaks och läsa rätt den här gången. Prima facie verkar du kommit över den aversion du gett uttryck för i mitt användande av sådan vedertagna filosofiska termer, gott det.
Men eftersom jag är så generös kan jag ta det här igen. Om vi tar ett värdeutlåtande som exempel; det här är gott!
Då ser vi att det har flera meningar, ett där det menar att här är det något som definieras av "gott" och ett där det menar att här är något som definierar "gott".
Nu tog jag dem baklänges, second order först, och first order efter.
När vi inte förlorar oss i fikonspekulationer så tenderar vi att åtminstone tro oss tala om denna första ordningens bestämningar.
Låt oss göra det klart, en gång för alla, man kan inte empiriskt bekräfta definitioner! Det rör helt skilda sfärer! Vad är det här för bluffar du försöker med, det är andra gången nu!
Varför puffar du inte lite, så spänd som du verkar.
Jag talade inte om "förnuft" utan förnuft. Vad jag bekräftar är inte mina begrepp, utan det begreppen menar på. Minns, som jag sagt till dig flera gånger, vi har inte samma definition av "begrepp".
Ser ingen möjlighet för "synteser" (läs: kompromisser) här. För Hegel finns helt enkelt inget ting-i-sig. Det finns blott en process. Objektiviteten hos "objekten" är något som bestäms diskursivt i språket (Anden), och inte något som ligger bakom och håller samman manifestationer (utav detta tänkta "x"). Hos Kant är det det eviga noumenala förnuftet som bestämmer perceptionerna, hos Hegel är det våra historiskt bestämda begrepp och föreställningar.
Nej men sen har jag ju bannat dig för det här eviga slitet med att vinna också. Det är väl för fan inte dem och deras tankar som skall till i syntesen, de är ju för övrigt döda för länge sen, det är ju jag och mina tankar om dem. Du talar så tydligt här; kompromisser! Den store härföraren tvekade inte att sända hälften av sina mannan rätt ut i döden, inga kompromisser kunde legitimeras!
Vad menar du ens med "eviga noumenala förnuftet"? Är det så att vi var och en delar förnuftet i någon slags platonsk idealbegrepp? Är var och ens förnuft evigt? Vilken plast tar analysen i ett sådan noumenalt förnuft? Om nu bara perceptionen ges av förnuftet, i dess eviga form, varför kan vi avtäcka världen genom begreppsbildning? Varför lägger vi dem med varandra i synteser till nya begrepp? Är det kanske så att ditt eviga noumenala förnuft slumrar lite, tagit några av de där pillerna?
Tillbaks till böckerna min gode vän, vore så fallet skulle vi ju vara heliga, inte sant? Vore så fallet så skulle vi alla vara perfekt rationella och enbart kunna göra en sak, det som förnuftet bjuder.
Nu är så inte fallet, så vad ser vi då? Ett relativt förnuft? Ett kontingent?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno