Svensk akademisk filosofi - exemplet David Brax

[David Brax]

Jag håller naturligtvis inte med. Överhuvudtaget gör jag inga antaganden om vad som är filosofins "uppgift", om den ens haft en sådan konsekvent under sin historia. I själva verket är det inte så viktigt för mig att det är "filosofi" jag sysslar med): teorin handlar om det den handlar om. Det är okej om du tycker det är ointressant.

Jag tycker inte det, och vad som är "underförstått i vardagsspråket är en komplex historia som har stor betydelse för hur, om, vi förstår varandra. Jag ser inte projektet som väsensskilt från vad, t.ex. Heidegger höll på med och har aldrig varit bekväm med uppdelningen mellan "analytisk" och "kontinental" filosofi.

Jag håller med om att vi inte kan "klamra oss fast vid vetenskapen" : tvärtom menar ju att filosofer kan göra saker för vetenskapen, samarbeta kring vissa projekt. Det är problematiskt, och en stor del av mitt arbete handlar om de problemen, men jag kommer också med ett förslag till en lösning på hur man kan gå vidare.

Det finns problem med svenska akademisk filosofi (t.ex. har den lite svårt att göra sig hörd, eller är ointresserad av att göra det), men de "principiella" invändningar du har delar jag inte.

mvh

David

[Avantgardet]

Kanske blev längden här nedan i överkant, men jag anser frågan ytterst angelägen. Jag menar att den svenska filosofin automatiskt stöter bort de mest lovande intellektuella och produktiva tänkare som landet kan uppbringa av ren och skär tjurskallighet, förkroppsligat i dess förlegade traditioner, och något sådant är oförsvarbart i alla avseenden. Tänker dock att det är mer fruktbart att söka diskussionen med dig som ännu är ung, och som ju faktiskt själv tyckt dig se ett behov av förnyelse. Men först till vad du skriver nu i ditt inlägg (som mest förefaller mig vara en massa "tyckande" men just inga argument eller motiveranden, vilket ju är vad som efterfrågas):

Om det nu inte föreligger någon skillnad i väsen mellan "analytisk" och "kontinental" filosofi, eller, som du säger, att du "inte är bekväm med" uppdelningen (och som man ofta hör från "analytiska" filosofer, som om de äntligen insett hur arrogant deras klassificering är - "kontinentala" filosofer skulle, naturligtvis, yrka på att det de facto förelåg en mycket stor skillnad mellan "analytisk" och "kontinental" filosofi men att det också föreligger stora skillnader inom det Ni kallar "kontinental" filosofi, och att klassificeringen är olycklig på den grunden, inte att den bör upphävas men att den bör fördjupas på alla fronter -, eller, som en filosof skojade till det om en engelsk tidningsnotis i ett radioprogram, "dimma över kanalen, kontinenten avskuren"), hur kommer det sig då att man inte kan finna en enda "kontinental" filosof i litteraturlistan till ditt arbete? Det föreligger ingen skillnad i väsen, de råkar bara aldrig ha sagt något värt att kommentera? Motsägelsefullt, skulle jag påstå.

Däremot fann jag i ett annat arbete av dig ("Estetiskt värde, värderande responser") en halmdocka som du med hjälp av Ian Hacking fällde redan i textens första stycke. Därmed fanns det uppenbarligen inte någon anledning att ens beröra den problematik som s.k. "social konstruktivister" yrkar på. Att avfärda "socialkonstruktivister" (en beteckning som klumpar samman så väsensskilda strömningar som hegelianer, marxister, hermeneutiker, dekonstruktivister, feminister osv.) på den grund du gör där låter sig märkligt nog bara göras inom den "analytiska" traditionen själv. För ingenstans utom den finner man någon enda "socialkonstruktivist" som skulle argumentera på det sätt som de gör inom den "analytiska" filosofin, och inte heller skulle ditt avfärdande av "dem" vara tillräckligt. Detta i och med att många av dem överhuvudtaget inte är en strömning med ett positivt innehåll (notably "post-strukturalister") utan måste tänkas i negativa termer. Det är väsentligen en kritik och inte en teori, så det finns inte ett positivt innehåll, ingen metafysisk ståndpunkt, där att avfärda. Kanske är det därför inte så konstigt att "analytiska" filosofer aldrig refererar till någon specifik "socialkonstruktivist" utan avfärdar dem, som ett förbehåll bara i förbigående, en masse på ett svepande generaliserande sätt. Skulle man bemöta deras argumentation istället för att tillskriva dem en falsk metafysisk ståndpunkt, så hade man ju inte kunnat gå vidare och skriva ihop den fiktion man vill pådyvla de presumtiva läsarna. I korthet: begreppet "socialkonstruktivism" är lika arrogant som uppdelningen "analytisk-/kontinental-" filosofi, i själva verket är det bara ett annat namn för den och något som bara finns inom den anglofona världen. Representativ för "socialkonstruktivister" anses tydligen (i ditt arbete) Bourdieu vara. Tyvärr är jag helt grön ifråga om honom och kan egentligen inte uttala mig, men låt oss syna ditt argument:

För det första: Om ett objekt eller en egenskap X blivit socialt konstruerat så innebär detta inte att X’s existens sätts i fråga. Det enda som ifrågasätts är nödvändigheten av dess existens: det är en villkorlig existens, i det här fallet villkorat av sociala/kulturella omständigheter. Även efter ett sådant avslöjande kan X vara ett legitimt undersökningsobjekt, och inte enbart i form av en undersökning av de sociala villkor som gjort X möjligt.För det andra: Även om de specifika egenskaperna hos ett begrepp kan moduleras av sociala och kulturella omständigheter, betyder inte detta att vi måste se begreppet som en essentiellt social eller kulturell produkt. Att ett begrepp är socialt modulerat snarare än konstituerat gör en stor skillnad för vad som meningsfullt kan sägas om detta begrepp, och om de egenskaper som motsvarar det. För estetiskt värde innebär detta att iakttagelser om sociala och kulturella omständigheters betydelse när det gäller våra värderingar bör inte självklart tas som underminerande projektet att förstå sig på vad estetiskt värde är. Vi bör ställa oss frågor som ”vilken typ av egenskap kan vara känslig för social/kulturell påverkan på detta sätt?”.

Bevisbördan ligger i själva verket på dig här. Detta emedan du antar ett X. "Socialkonstruktivister" menar att X är en effekt av de sociala interaktionerna/relationerna och alltså inget i-sig. Detta hävdar de emellertid inte som en positiv metafysik, utan det rör sig om en kritik av exakt den typ av essentialistiska antaganden som du gör. De antar alltså inget X innan, ovanför, eller bortom det sociala (historien/kulturen/diskursen). Att det inte finns något X-i-sig är den slutsats man tvingas dra av kritiken, inte en ståndpunkt som förfäktas per se (kritiken klarar sig bra på egen hand).

Du har förvisso också tagit det som en kritik, men i samma andetag jämställer du det med din egen metafysik och tycks mena att det därmed inte finns något skäl att inte anta en metafysik (din i det här fallet), så länge det går att anta en. Det framställs med andra ord som ett val mellan två konkurrerande metafysiker, inte som valet mellan att göra ett antagande (X) eller att låta bli. Och att det går att anta X är inget bra argument alls, och knappast tillräckligt, för att anta X. Det metafysiska antagandet är ditt, och bevisbördan hamnar på dig. Så istället för att bemöta kritiken konkret så duckar du den genom att skifta ett ord mot ett annat och instifta en vidskeplig begreppsrealism. Ingenstans motiverar du detta, du bara antar det som en självklarhet. Och om skälet till att inte ta "sociala och kulturella omständigheters betydelse när det gäller våra värderingar" för självklart "underminerande projektet att förstå sig på vad estetiskt värde är" skulle vara att vi därmed ska få instifta en begreppsrealism, eller omvänt (att vi ska instifta en begreppsrealism för att slippa ta sociala och kulturella omständigheters betydelse när det gäller våra värderingar" för självklart "underminerande projektet att förstå sig på vad estetiskt värde är"), så är det ett riktigt dåligt och otillfredsställande argument också det.

Skulle du verkligen säga detsamma om vi byter ut ditt X mot t.ex. "Gud"? Argumentet skulle då bli: "vi har skäl att tro att föreställningen om Gud i alla händelser är villkorad av kultur/språk, none the less bör vi inte låta detta hindra oss från att tro på honom eftersom [för sådan var din slutledning] vi inte kan vara säkra på att han bara är en produkt av språket/kulturen och det är fortfarande möjligt att intala sig att han finns!". Varför bör vi göra antagandet du gör? Min gissning är (och jag tar din argumentation här som symptomatiskt för den "analytiska" filosofin i allmänhet och den svenska akademiska grenen i synnerhet i det här avseendet) att det är för att ni inte kan uppamma någon motivering men vill behålla lönecheckarna era. För att vi kan göra något är väl knappast tillräckligt skäl för att göra något? Åtminstone har jag svårt att se hur den glidningen är motiverad på förnuftsbas. Och ändå så är det så man motiverar den "analytiska" filosofin (eller rättare underlåter att så göra).

Med andra ord, de "socialkonstruktivister" du (läs: ni) bemöter är rena fantasiskapelser, halmdockor, och att avfärda dem genom en positiv omskrivning av deras position (och därmed tycka sig ha valet mellan två likvärdiga metafysiska alternativ istället för ett antagande kontra en kritik av detsamma - ett förhållande som helt försvinner i omskrivningen) är inget annat än ett retoriskt knep för att slippa bemöta deras kritik i sak (för skulle den "analytiska" filosofin inlåta sig på sakfrågan i det här avseendet så skulle den ha underminerat sig själv, och tvingas anpassa hela sin begreppsapparat och metodologi till de nya förutsättningarna). Det tråkiga är att det där är just en genomgående trend i den "analytiska" filosofin. Den varken läser eller bemöter kritiken som riktas mot den från "kontinentala" tänkare, utan avfärdar halmgubbar som den fått nedärvda i tredje eller fjärde hand och anser - arrogant som den är - att det räcker med det. Hur skulle en "analytisk" filosofi ens vara möjlig utan essentialism? Om den tvingas lämpa identitetssatsen överbord. Det ligger ju implicit i själva dess ansats. Och då skulle en massa gråhåriga stötar med professorshattar bli tvungna att läsa på, och skola om sig. Naturligtvis är det långsökt att de skulle drista sig därtill.

Men det är klart, om man menar att alla akademiska yrken väsentligen är samma sak så föreligger ingen skillnad mellan ditt arbete och Heidegger. Själv skulle han naturligtvis vända sig i graven av ett sådant påstående, men det må va hänt. Heidegger menar ju tänkandet ha till uppgift att dra fram saker i "varats ljusning", alltså att verka poetiskt (ur det grekiska poïesis [ποιέω], alltså, bokstavligt, "att skapa"), eller att "världa världen", som han säger. Inte att etablera samband som redan ligger uppdagade i "varats ljusning". Är inte det en (radikal) skillnad
i väsen jämfört med en teori som söker befästa sambandet (identiteten) mellan disparata upplevelser, så har jag svårt att se vad "skillnad" alls skulle kunna betyda. Är det inte skillnad mellan biologi och juridik heller?

Nu är jag själv långtifrån någon renodlad dekonstruktör, och anser nog att vi fortfarande har skäl att teoretisera och fästa viss tilltro till förnuftet, men "post-strukturalismens" uppmärksammanden måste tas på allvar, och vi har att rätta oss efter "den". Vi kan inte fortsätta bedriva filosofi på samma sätt, som om ingenting har hänt, vi kan inte vara naiva längre - då blir vi bara akterseglade här i Sverige. Alla strömningar inom filosofin tar ställning till de här problemen utom just den "analytiska". Oavsett om du läser en marxist, en fenomenolog eller existentialist, en post-strukturalistisk, en hermeneutiker, en feminist, eller rent utav en psykoanalytiker - och alla dessa med inbördes skillnader lika stora som den mellan "analytisk" och "kontinental" filosofi - så ser du att de tar ställning till den. "Analytisk" filosofi däremot lever fortfarande under föreställningen - om inte i teorin så är den likväl förkroppsligad i dess praktik - att den är "teorineutral" och att den därför inte behöver rättfärdiga sig själv. Precis som du här lät bli att rättfärdiga den. Det finns liksom inte i dess föreställningsvärld att den inte skulle vara självklar, ja rent av axiomatisk för filosofin i sig själv. Och det visar sig också i det motstånd mot självkritik som du manifesterar när du säger att du inte gör några antaganden om dess uppgift (samtidigt förutsätter naturligtvis din aktivitet just sådana antaganden för att alls vara möjlig), för det är inte att du inte gör antaganden - det är något man av nödvändighet gör så länge man sysslar med filosofi - det är att du är ovillig att diskutera dem. Oavsett om det ska kallas filosofi eller inte så går du inte fri från kravet på motivering, och eftersom du gör anspråk på filosofin (åtminstone i radioprogrammen) så går du heller inte fri från de specifika krav som det kommer an på den att handskas med.

Sen funderar jag naturligtvis på att läsa ditt sexårs-arbete, men det är en annan femma.

[David Brax]

Diskussionen du tar upp är intressant och viktig och någonting jag gärna skulle ägna mig åt om jag hade tid. (Jag skrev min C-uppsats i teoretisk filosofi om Heidegger's "Dasein", och hade omfattande planer på att ägna mitt framtida akademiska arbete åt att att göra lite översättningar. Sådant som Hans Ruin försökte med ett tag). Det finns minst lika många motsättningar och variationer inom "analytisk" som inom "kontinental" filosofi, för övrigt, och konfrontationen är bara tråkig, menar jag.

För att vara ett så långt inlägg hittar jag faktiskt inga argument mot något av mina påståenden. Den "kritik" du nämner, men inte redovisar, kan du formulera den kort?

Vad gäller "Gud" analogin så är svaret enkelt: Det finns någonting som passar hyfsat väl in på "Värde" - men jag öppnar upp för att vissa inte håller med, och det är ingen skillnad i sak mellan eliminitivister och "good enough" hedonister av mitt slag - och det finns ingenting som passar tillräckligt väl in på roll-beskrivningen för "Gud".

Överlag så problematiserar jag ämnet mer än vad du tror, och redovisar mina antaganden och teoretiska val förhållandevis noggrant.

Kort sagt: Jag tror inte att jag är rätt val av exempel för din kritik.

[Avantgardet]

Du är väl ett alldeles strålande exempel på precis det jag kritiserar. Och kritiken (hur kort vill du ha den?) är nog redovisad, och gick utan svårighet att utläsa ur mitt inlägg. Formulerad i korthet lyder den: "kritiken av närvarons metafysik"*. Det är kritiken av precis den metafysik som du hela tiden förutsätter i din begreppsapparat, och som är skälet till att dina "enkla svar" (om det alls kan betraktas som just svar) hela tiden kommer i formen av antaganden som staplas på varandra.

I övrigt tycker jag det här senaste var ett oerhört svagt och undflyende inlägg av dig. De här antagandena och teoretiska valen som du redovisar "förhållandevis noggrant", var redovisar du dem? Tycker inte det kan betraktas som några överdrivna krav att be dig redovisa dina ståndpunkter i en vanlig diskussion så här.

* Vilken också tangerar skillnaden mellan "analytisk" och "kontinental" filosofi - oavsett vad du nu må anse om tröttheten i konfrontationen -, och kan sägas inledas med Hegel (och fortsätter kontinuerligt i arvet efter honom) och hans kritik av bl.a. det kantianska "objekt=X", gå genom Nietzsche (och syns inte minst i begrepp som "blivande" - som förövrigt också är kännetecknande för Hegels tänkande -, och hans insisterande på en irreducibel mångfald), och artikuleras för första gången riktigt tydligt med Heidegger (och hans onto-ontologiska differens taget som en "skillnad-i-sig", lite slarvigt uttryckt), plockas upp av Derrida (och samtidigt som honom en massa andra fransoser) där det heter "différance". Det rör sig väsentligen om skillnad, och hur skillnad negligerats helt i den anglofona världen (utom möjligtvis hos pragmatikerna som satte dörren på glänt för den i form av historiskheten). Jag tycker inte jag kan förutsätta att du är obekant med problematiken, för det vore direkt arrogant av mig (även om du inte visar minsta tecken på att ha utläst den ur mina tidigare inlägg), men skulle du vara obekant med den så är det istället ett tydligt tecken på den "analytiska" filosofins inherenta arrogans, och då kommer det väl an på mig att hålla en liten föreläsning här.

[David Brax]

"Kritiken av närvarons metafysik"?

Att nämna ett argument är inte ett argument. Att rada upp namn på filosofer vars verk är notoriskt öppna för tolkning är inte heller något argument. Inte heller att anklaga någon för "arrogans".

Om brist på arrogans helt enkelt är att vara påläst, läs avhandlingen du kritiserar, och återkom om du har några substantiella invändningar.

Jag antar att jag kommer följa den här tråden om det blir fler inlägg, men jag kommer inte att skriva mer i den om det inte blir mer produktivt.

[CAUSTIX]

Förstår faktiskt inte heller vad du svamlar om Avantgardet, tycker du tappat greppet och spottar åt alla håll.

Förstår inte riktigt din kritik av den svenska "akademiska" filosofin. Sedan nittiotalet så har ju den kontinentala filosofin verkligen blommat upp. På Sthlms universitet så har man redan på grundkurs i teoretisk filosofi kunnat välja analytisk eller kontinental inriktning. sedan har man kunnat läsa delkurser om Kant, Hegel, Husserl, Heidegger, Merleu.ponty, Derrida mfl. Sen har vi ju Södertörns högskola som tydligt har kontinental inriktning.
Vi har ju Filosofer som Hans Ruin, Sven-olov Wallenstein, Daniel Birnbaum, Karl och Charlotta Weigelt, Johan Eriksson, Jim Jakobsson mfl som definitivt inte stämmer in på din beskrivning.

Dessutom så har det översats en enorm mängd kontinental filosofiska verk, kanske fler än verk av analytiska filosofer.

När du har Brax här villig till dialog (otroligt nog) så varför inte ta tillfället i akt till lite sakliga frågor i stället för tramsig polemik. Börja lite mer småskaligt innan du ställer honom mot väggen för "ALL" den analytiska filosofi du inte gillar.  En diskussion om närvarons metafysik kanske inte är det första att dra upp. Lite mer diplomati när du har nån som faktiskt är villig till dialog.

[Algotezza]

David, det där är begging the question och symptomatiskt för det jag inledningsvis kallade "analytisk" filosofi. Precis som begreppsanalytikerna så förutsätter du (okritiskt) att filosofins uppgift är att gå vetenskapens ärenden och "förklara" dess "komplicerade" teorier. I båda fallen leder det till deflationistiska utsagor av typen "bra är bra!" (vilket är vad du säger om än med fler ord), och inget som inte redan är underförstått i det vardagliga talet. Och något annat kan det heller aldrig bli, då det ligger implicit i själva ansatsen (den positivistiska metoden utan den positivistiska övertygelsen). Lite som den tecknade figuren som springer ut från avsatsen och hänger kvar i tomma luften av det enda skäl att den inte ännu blivit varse att den saknar mark under fötterna. Det är helt redundant, och måste motiveras (för vetenskapen kan den inte klamra sig fast vid utan vidare, då vetenskapen alltjämt av nödvändighet tar sitt avtramp i filosoin). Någon stor spridning har inte svensk filosofi, inte ens inom Sverige, och för vem saker skulle bli "klarade" därmed är i allra högsta grad oklart. En utav anledningarna till att svensk filosofi är så undanskuffad är just att den är helt ointressant, den är en apparat som uteslutande producerar tautologier.

Det här antagandet att filosofin har till uppgift att "klarna" saker ser jag alltså inte alls vara motiverat. Ser man historiskt på filosofin så tycks den haft allt annat än den uppgiften. Det är som Heidegger säger om vetenskapen - den kan vara understryka redan uppenbarade samband -, eller som Adorno och Horkheimer säger: "Omdömen bildas inte längre genom fullbordan av en syntes, utan genom mekanisk sortering." Ska vetandet/kunnandet/tänkandet växa så behövs det rakt motsatta, det vill säga problematiserande. En helt annan "metodologi", så att säga, och detta just för att fenomenen som sådana ofta (rent av i regel) upplöses genom reduktion (och den svenska akademiska filosofin är inget annat än ett reductio ad absurdum - under förevändningen att "förklara" naturligtvis). Det förklaras inte, det försvinner. Det är ett fel inherent i "metoden" alltså. Lika ofelbart den kommer misslyckas som anstränger sig för att slappna av, lika ofelbart missar den svenska akademiska filosofin sitt eget studieobjekt.

Jag tycker det är bra av dig att försöka införa något "nytt", helt rätt av dig, men jag skulle hävda att du redan gör vissa antaganden som reducerar detta "nya" till redan inlemmade beståndsdelar i de förhärskade institutioner du vill skaka om.

Jag hade nyligen avlidne Sören Halldén som lärare i teoretisk filosofi på 70-talet. Vi avhandlade hans i vida kretsar mycket uppskattade bok Universum, döden och den logiska analysen, där han mästerligt och analytiskt trovärdigt visade att de flesta filosofiska problem som engagerat det mänskliga tänkandet genom tiderna kan avfärdas som "skenproblem" eller "nonsens". En vanlig analytisk övertygelse har ju länge varit att "metafysik = nonsens". Men är inte detta en skenlösning av problem som trots allt engagerat många? Ställer man frågorna på "rätt" sätt - upplöses de... Fortfarande verkar den analytiska filosofins lagom-best härska i detta land som en våt grå filt, vilket inte sällan Filosofiska rummet i P1 ger vid handen.

/Algotezza

[Algotezza]

Förstår faktiskt inte heller vad du svamlar om Avantgardet, tycker du tappat greppet och spottar åt alla håll.

Förstår inte riktigt din kritik av den svenska "akademiska" filosofin. Sedan nittiotalet så har ju den kontinentala filosofin verkligen blommat upp. På Sthlms universitet så har man redan på grundkurs i teoretisk filosofi kunnat välja analytisk eller kontinental inriktning. sedan har man kunnat läsa delkurser om Kant, Hegel, Husserl, Heidegger, Merleu.ponty, Derrida mfl. Sen har vi ju Södertörns högskola som tydligt har kontinental inriktning.
Vi har ju Filosofer som Hans Ruin, Sven-olov Wallenstein, Daniel Birnbaum, Karl och Charlotta Weigelt, Johan Eriksson, Jim Jakobsson mfl som definitivt inte stämmer in på din beskrivning.

Dessutom så har det översats en enorm mängd kontinental filosofiska verk, kanske fler än verk av analytiska filosofer.

När du har Brax här villig till dialog (otroligt nog) så varför inte ta tillfället i akt till lite sakliga frågor i stället för tramsig polemik. Börja lite mer småskaligt innan du ställer honom mot väggen för "ALL" den analytiska filosofi du inte gillar.  En diskussion om närvarons metafysik kanske inte är det första att dra upp. Lite mer diplomati när du har nån som faktiskt är villig till dialog.

Redan på min tid hade jag möjlighet att läsa indisk filosofi. Det har inte bara varit grått och analytiskt - och visst är det bättre nu. Men fortfarande är det väl en analytisk filofisk touch på verksamheten. Men man kanske inte skall bedöma läget enbart utifrån radioprogram och vad som skrivs i media...

/ Algotezza

[miles davis]

Den "kontinentala" filosofins något utökade roll inom det svenska, akademiska rummet har på intet sätt förändrat den analytiska traditionens förhärskade maktposition - för att upprepa vad Algotezza redan har uttryckt. Och här på Linköpings universitet så har vi knappast några valmöjligheter inom det filosofiska ämnet. Antingen så sitter vi och förkovrar oss i begreppsanalys och ett memorerande av tautologier, eller så förpassas vi till litteraturvetenskapen, om inte det idéhistoriska ämnet. Någon egentlig självrannsakan, eller ett ifrågasättande av verksamhetens existensberättigande, har jag under mina år här aldrig skådat. Men visst, det är, precis som Avantgardet skriver, inte fullt så bekvämt för de gamla stofilerna att behöva anstränga sig igen. Så jag är inte överraskad.

[Avantgardet]

Förstår faktiskt inte heller vad du svamlar om Avantgardet, tycker du tappat greppet och spottar åt alla håll.

Förstår inte riktigt din kritik av den svenska "akademiska" filosofin. Sedan nittiotalet så har ju den kontinentala filosofin verkligen blommat upp. På Sthlms universitet så har man redan på grundkurs i teoretisk filosofi kunnat välja analytisk eller kontinental inriktning. sedan har man kunnat läsa delkurser om Kant, Hegel, Husserl, Heidegger, Merleu.ponty, Derrida mfl. Sen har vi ju Södertörns högskola som tydligt har kontinental inriktning.
Vi har ju Filosofer som Hans Ruin, Sven-olov Wallenstein, Daniel Birnbaum, Karl och Charlotta Weigelt, Johan Eriksson, Jim Jakobsson mfl som definitivt inte stämmer in på din beskrivning.

Dessutom så har det översats en enorm mängd kontinental filosofiska verk, kanske fler än verk av analytiska filosofer.

När du har Brax här villig till dialog (otroligt nog) så varför inte ta tillfället i akt till lite sakliga frågor i stället för tramsig polemik. Börja lite mer småskaligt innan du ställer honom mot väggen för "ALL" den analytiska filosofi du inte gillar.  En diskussion om närvarons metafysik kanske inte är det första att dra upp. Lite mer diplomati när du har nån som faktiskt är villig till dialog.

Men vad är det med dig ens? Skulle jag vara "tacksam" för att "den store David Brax" nedlåter sig till att tala med en i pöbeln? Låter så på dig. Nu handlade väl inte tråden heller om David Brax och hans arbete utan om den analytiska filosofin och dess existensberättigande. Har däremot använt David Brax samt en passage ur hans arbete för att visa på den delar av inherenta problematiken. Jag är ju diplomatisk nu (så diplomatisk som det går att vara med den analytiska filosofin).

Min kritik är enkel, det är en kritik av:

1) ointresset och oviljan hos den analytiska filosofin att överhuvudtaget befatta sig med vad de andra strömningarna betraktar som en direkt kris, eller att läsa andra tänkare överhuvudtaget utanför den hermetiska lilla cirkeln

2) avfärdandet av halmgubbar som man själv rest i andra filosofiska strömningars ställe (vilket fungerar som en ursäkt att slippa läsa dem)

3) de antaganden som den analytiska filosofin gör men som den inte redovisar för

I detta partikulära fall har jag visat på detta dels genom att peka på det faktum att ingen "kontinental" tänkare överhuvudtaget finns med i litteraturlistan på hans arbete (tydligen är de helt ointressanta?) - och för den analytiska filosofin i allmänhet gäller att motivera dess egen kanon -, en form av motivering har vi väl fått i det David sade att de tänkare jag nämnde var "notoriskt öppna för tolkning" (vad nu det ska betyda annat än att man inte orkat sätta sig in i deras respektive begreppsapparater), vilket, tycks det mig, är ett sätt för den analytiska filosofin att avfärda all annan filosofi a priori.

Vad gäller kritikens andra och tredje punkt så har jag med ett konkret exempel visat på det otillräckliga i hans verksamhet och argumenterat för mitt case, och vad har jag fått till svar av ("den tillmötesgående") David Brax? "..." (ergo: tystnad) ifråga om den andra punkten (och är han inte villig att försvara det faktum att han argumenterat mot halmgubbar så tycker man ju att han endera bör medge detta och göra något åt saken, eller att han argumenterar för halmdockans vara såsom representant för det han kallar "socialkonstruktivism" - ingetdera har han gjort).

I fråga om den sista punkten så ser det ut som följer: [David:] "det finns något (självidentiskt) X" varpå min följdfråga var varför vi överhuvudtaget skulle anta det och hans svar blev att "det finns något som 'hyfsat väl' svarar mot detta (självidentiska) X", vilket är att förutsätta det som skulle bevisas. Jag gjorde också en liknelse med "Gud" här för att vvisa på den strukturella bristen i argumentationen, och fick till svar ett förutsättande av en viss ontologi. En nästan likadan invändning gjorde miles davis tidigare, och han blev bemött med samma icke-svar. Det är den "förnuftsprincip" som används här som det är fel på, inte den ontologiska statusen hos "Gud" (även om detta inte behöver vara osant i sig). Att upprepa ett antagande är inte att grunda det.

Men du kan ju förklara, CAUSTIX, hur en "diplomati" skulle se ut i detta fallet? Jag försöker ju de facto öppna upp för dialog här, borde väl synas på ansträngningen (och jag ser inte den här diskussionen tas överhuvudtaget i den svenska akademiska världen, istället uppstår en polarisering - och Rorty som försökte blev väl snarast utfryst av den "analytiska" filosofin). Svårt att vara diplomatisk med något som vägrar ha med en att göra (och förpassar en till litteraturvetenskapen, sociologin eller dylikt istället för att göra minsta ansträngning själv). Det är det första som måste åtgärdas - analytiska filosofer måste öppna upp för det de kallar "kontinental" filosofi och göra sina läxor. Att man kan genomgå filosofisk utbildning i Sverige idag, till och med doktorera i ämnet, utan att känna till åtminstone huvuddragen i "kritiken av närvarons metafysik" är direkt skandalöst. Det är på inget sätt deras fel som genomgår utbildningen, det pågår ju en massiv indoktrinering, men jag förstår som inte varför man skulle linda in det. Det är skamligt, skandalöst, och det visar på hur världsfrånvänd och navelskådande den svenska akademiska filosofin är. Analytisk filosofi bör inte helt upphöra, men den bör inte tas som mer än en utav flera alternativ. Valet skall inte vara mellan endera "kontinental" eller "analytisk" filosofi (som om "kontinental" filosofi vore något marginellt - det utövas ju för fan runt om hela världen på praktiskt taget alla universitet, förutom på några undantag där den "analytiska" filosofin krampaktigt klamrar sig fast med skygglapparna på -, eller en liten hobby vid sidan om den Egentliga filosofin), utan mellan samtliga utav de strömningar som finns tillgängliga. "Analytisk" filosofi är i det stora hela själv en marginell företeelse och inte tvärtom. Föreställ dig vilka ramaskrin det skulle bli om marxism var den "filosofi" som lärdes ut på samma sätt som den Egentliga filosofin. Då skulle det direkt heta hjärntvätt och liknande. Filosofin här i Sverige (för att inte bli just akterseglad) borde undervisa i alla strömningar och detta redan på grundnivå. Är du av annan åsikt? Och om du inte är det, hur tror du själv en förändring kommer till stånd?

[Avantgardet]

David, det där är begging the question och symptomatiskt för det jag inledningsvis kallade "analytisk" filosofi. Precis som begreppsanalytikerna så förutsätter du (okritiskt) att filosofins uppgift är att gå vetenskapens ärenden och "förklara" dess "komplicerade" teorier. I båda fallen leder det till deflationistiska utsagor av typen "bra är bra!" (vilket är vad du säger om än med fler ord), och inget som inte redan är underförstått i det vardagliga talet. Och något annat kan det heller aldrig bli, då det ligger implicit i själva ansatsen (den positivistiska metoden utan den positivistiska övertygelsen). Lite som den tecknade figuren som springer ut från avsatsen och hänger kvar i tomma luften av det enda skäl att den inte ännu blivit varse att den saknar mark under fötterna. Det är helt redundant, och måste motiveras (för vetenskapen kan den inte klamra sig fast vid utan vidare, då vetenskapen alltjämt av nödvändighet tar sitt avtramp i filosoin). Någon stor spridning har inte svensk filosofi, inte ens inom Sverige, och för vem saker skulle bli "klarade" därmed är i allra högsta grad oklart. En utav anledningarna till att svensk filosofi är så undanskuffad är just att den är helt ointressant, den är en apparat som uteslutande producerar tautologier.

Det här antagandet att filosofin har till uppgift att "klarna" saker ser jag alltså inte alls vara motiverat. Ser man historiskt på filosofin så tycks den haft allt annat än den uppgiften. Det är som Heidegger säger om vetenskapen - den kan vara understryka redan uppenbarade samband -, eller som Adorno och Horkheimer säger: "Omdömen bildas inte längre genom fullbordan av en syntes, utan genom mekanisk sortering." Ska vetandet/kunnandet/tänkandet växa så behövs det rakt motsatta, det vill säga problematiserande. En helt annan "metodologi", så att säga, och detta just för att fenomenen som sådana ofta (rent av i regel) upplöses genom reduktion (och den svenska akademiska filosofin är inget annat än ett reductio ad absurdum - under förevändningen att "förklara" naturligtvis). Det förklaras inte, det försvinner. Det är ett fel inherent i "metoden" alltså. Lika ofelbart den kommer misslyckas som anstränger sig för att slappna av, lika ofelbart missar den svenska akademiska filosofin sitt eget studieobjekt.

Jag tycker det är bra av dig att försöka införa något "nytt", helt rätt av dig, men jag skulle hävda att du redan gör vissa antaganden som reducerar detta "nya" till redan inlemmade beståndsdelar i de förhärskade institutioner du vill skaka om.

Jag hade nyligen avlidne Sören Halldén som lärare i teoretisk filosofi på 70-talet. Vi avhandlade hans i vida kretsar mycket uppskattade bok Universum, döden och den logiska analysen, där han mästerligt och analytiskt trovärdigt visade att de flesta filosofiska problem som engagerat det mänskliga tänkandet genom tiderna kan avfärdas som "skenproblem" eller "nonsens". En vanlig analytisk övertygelse har ju länge varit att "metafysik = nonsens". Men är inte detta en skenlösning av problem som trots allt engagerat många? Ställer man frågorna på "rätt" sätt - upplöses de... Fortfarande verkar den analytiska filosofins lagom-best härska i detta land som en våt grå filt, vilket inte sällan Filosofiska rummet i P1 ger vid handen.

/Algotezza

Frågan är om inte den här "logiska analysen" själv är "nonsens". Är övertygelsen att den "logiska analysen" trillade ner från himlen en dag, eller vad grundar man den på? Förstår som inte hur metoden skulle kunna motiveras utan övertygelsen, och jag har aldrig sett något direkt motivation av den, vilket inte helt oproblematiskt.

[CAUSTIX]

Men vad är det med dig ens? Skulle jag vara "tacksam" för att "den store David Brax" nedlåter sig till att tala med en i pöbeln? Låter så på dig. Nu handlade väl inte tråden heller om David Brax och hans arbete utan om den analytiska filosofin och dess existensberättigande. Har däremot använt David Brax samt en passage ur hans arbete för att visa på den delar av inherenta problematiken. Jag är ju diplomatisk nu (så diplomatisk som det går att vara med den analytiska filosofin).

Det är precis det jag menar med att du spottar bitter etter. Att du skulle vara "tacksam" för att den "store David Brax", det handlar ju inte om det. Killen kikar in och du kräks på honom i stället för att ta tillfälle och föra en sjysst dialog. Eller ska du ta rollen av kränkt proletär som måste kasta lite skit på överheten. Ska man visa på andra perspektiv och peka på problematiken på ett adekvat sätt så gäller det att få det analytiska språket att avslöja sig själv innifrån, inte utifrån ett kontinentalt perspektiv om nu något sådan enhetligt skulle ha funnits.

Min kritik är enkel, det är en kritik av:

1) ointresset och oviljan hos den analytiska filosofin att överhuvudtaget befatta sig med vad de andra strömningarna betraktar som en direkt kris, eller att läsa andra tänkare överhuvudtaget utanför den hermetiska lilla cirkeln

Man sysslar helt enkelt inte alltid med samma saker, eller samma perspektiv, och inte med samma språkbruk. Heidegger t.ex. gillade Frege och speciellt hans "Über Sinn und Bedeutung" som han själv skrev en rescension av. Men det var inget problem för honom för de sysslade helt enkelt inte med samma sak.
Det blir väldigt svårt att befatta sig med "De andra strömningarnas" kritik i och med att språkbruken och perspektiven är så olika. Det finns ingen poäng med att gå in och kritisera den "analytiska filosofin" med Heideggerska el Derridianska termer och begrepp och hänvisa till en massa verk och filosofer och begrepp inom de traditionerna. Vill du visa på krisen inom den "analytiska filosofin" så måste DU kliva in dess språkbruk och begrepp och visa på de sprickor som finns. Arbeta innifrån och undvika polemik utan visa på krisen genom en inre fragmentisering.

2) avfärdandet av halmgubbar som man själv rest i andra filosofiska strömningars ställe (vilket fungerar som en ursäkt att slippa läsa dem)

Jo fast även det motsatta gäller ju.

3) de antaganden som den analytiska filosofin gör men som den inte redovisar för

Alla filosofier gör sådana antaganden, det gäller bara att just visa på detta  innifrån den egna traditionens språkbruk mm.

I detta partikulära fall har jag visat på detta dels genom att peka på det faktum att ingen "kontinental" tänkare överhuvudtaget finns med i litteraturlistan på hans arbete (tydligen är de helt ointressanta?) - och för den analytiska filosofin i allmänhet gäller att motivera dess egen kanon -, en form av motivering har vi väl fått i det David sade att de tänkare jag nämnde var "notoriskt öppna för tolkning" (vad nu det ska betyda annat än att man inte orkat sätta sig in i deras respektive begreppsapparater), vilket, tycks det mig, är ett sätt för den analytiska filosofin att avfärda all annan filosofi a priori.

Varför måste någon kontinental tänkare ingå i hans litteraturlista? Vad gäller kanon så motiveras den mkt sällan inom någon tradition.
Arrogans finns inom alla filosofiska traditioner, ovilja eller oförstånd när det gäller begrepp och språk.

Vad gäller kritikens andra och tredje punkt så har jag med ett konkret exempel visat på det otillräckliga i hans verksamhet och argumenterat för mitt case, och vad har jag fått till svar av ("den tillmötesgående") David Brax? "..." (ergo: tystnad) ifråga om den andra punkten (och är han inte villig att försvara det faktum att han argumenterat mot halmgubbar så tycker man ju att han endera bör medge detta och göra något åt saken, eller att han argumenterar för halmdockans vara såsom representant för det han kallar "socialkonstruktivism" - ingetdera har han gjort).

Har du verkligen "visat" (för Brax) på det otillräckliga i hans verksamhet och argument på ett sätt så att Brax verkligen sett det du vill visa. Om du vill visa en text för en blind är det bättre att göra det på braille än på teckenspråk.

Men du kan ju förklara, CAUSTIX, hur en "diplomati" skulle se ut i detta fallet? Jag försöker ju de facto öppna upp för dialog här, borde väl synas på ansträngningen (och jag ser inte den här diskussionen tas överhuvudtaget i den svenska akademiska världen, istället uppstår en polarisering - och Rorty som försökte blev väl snarast utfryst av den "analytiska" filosofin). Svårt att vara diplomatisk med något som vägrar ha med en att göra (och förpassar en till litteraturvetenskapen, sociologin eller dylikt istället för att göra minsta ansträngning själv). Det är det första som måste åtgärdas - analytiska filosofer måste öppna upp för det de kallar "kontinental" filosofi och göra sina läxor. Att man kan genomgå filosofisk utbildning i Sverige idag, till och med doktorera i ämnet, utan att känna till åtminstone huvuddragen i "kritiken av närvarons metafysik" är direkt skandalöst. Det är på inget sätt deras fel som genomgår utbildningen, det pågår ju en massiv indoktrinering, men jag förstår som inte varför man skulle linda in det. Det är skamligt, skandalöst, och det visar på hur världsfrånvänd och navelskådande den svenska akademiska filosofin är. Analytisk filosofi bör inte helt upphöra, men den bör inte tas som mer än en utav flera alternativ. Valet skall inte vara mellan endera "kontinental" eller "analytisk" filosofi (som om "kontinental" filosofi vore något marginellt - det utövas ju för fan runt om hela världen på praktiskt taget alla universitet, förutom på några undantag där den "analytiska" filosofin krampaktigt klamrar sig fast med skygglapparna på -, eller en liten hobby vid sidan om den Egentliga filosofin), utan mellan samtliga utav de strömningar som finns tillgängliga. "Analytisk" filosofi är i det stora hela själv en marginell företeelse och inte tvärtom. Föreställ dig vilka ramaskrin det skulle bli om marxism var den "filosofi" som lärdes ut på samma sätt som den Egentliga filosofin. Då skulle det direkt heta hjärntvätt och liknande. Filosofin här i Sverige (för att inte bli just akterseglad) borde undervisa i alla strömningar och detta redan på grundnivå. Är du av annan åsikt? Och om du inte är det, hur tror du själv en förändring kommer till stånd?

Jag säger att din kritik är mer eller mindre förlegad när det gäller den akademiska filosofin i Sverige. I dag så är fragmenteringen större och man undervisar i båda traditionerna redan på grundnivå på flera universitet som Stockholm, Göteborg, Umeå, mfl. Sen finns det ju de universitet som har en en mer given inriktning som t.ex. Linköping (anlyt) el Södertörn (kontinental) där man nästan helt exluderar den andra traditionen. Att det hållts kurser både om Marx och Hegel på Sthlm och Uppsala är ju otroligt med tanke på hur det sett ut tidigare. Flera filosofer är i dag också bevandrade inom båda traditionerna, både doktorander och professorer. Så situationen är bättre i dag än någonsin tidigare och det Krisbegrepp som de "kontinentala" filosoferna använder är snarare en blomstring än en kris.
Så jag tycker att din kritik mot den "akademiska" filosofin i Sverige i dag inte är riktig utan i dag finns just en större mångfald än någonsin tidigare. Sen finns det ju helt klart ytterligheter åt båda hållen, men so what!


" – Jag tror inte att någon av traditionerna i sig är mer klara eller oklara. Snarare använder man vissa begrepp från sin egen tradition, begrepp som har fått en mer eller mindre teknisk karaktär men samtidigt uppfattas som naturligt vardagsspråk eftersom ens kollegor direkt förstår vad man säger. Problemen uppstår när man börjar tro att det egna språkbruket är naturgivet och att alla andra borde tala som man själv."
( Sven-Olov Wallenstein)


" Konst, vetenskap och filosofi är aktiviteter som utförs av praktiserande människor i diskursiva gemenskaper. I filosofin är denna gemenskap tämligen skiftande och alla praktiserande förstår inte varandras dialekter, inte heller är de olika danserna som filosofer utför med intellekt och mun desamma. Det har alltid varit på detta sätt och det är troligt att det så kommer att förbli, eftersom även filosofier är variationer, om än i stor skala."
(Don Ihde)

[Kallekula]

Vad jag minns från Linköping U var att när tvärvetenskapliga Tema skapades så skulle man blanda vetenskapliga discipliner och traditioner i en stor gryta och röra om. Just för att bryta de invanda mönstren, kill your darlings, slänga in lite små trojanska hästar bland de förhärskande axiomen inom resp. disciplin etc. Jag vet inte hur det sedan gick. Kritiken vara den vanliga om för många kockar. Resultatet skulle enbart bli en gråslaskig oaptitlig sörja. Andra betonade just dynamiken, nytänkande etc.


http://www.tema.liu.se/?l=sv

[miles davis]

Det finns ingen poäng med att gå in och kritisera den "analytiska filosofin" med Heideggerska el Derridianska termer och begrepp och hänvisa till en massa verk och filosofer och begrepp inom de traditionerna. Vill du visa på krisen inom den "analytiska filosofin" så måste DU kliva in dess språkbruk och begrepp och visa på de sprickor som finns. Arbeta innifrån och undvika polemik utan visa på krisen genom en inre fragmentisering.

Ehm. Vilket djävla nonsens. Derrida skrev inte för någon specifik skola, utan det han gjorde var, bland annat, att ifrågasätta och visa på (de oundvikliga) problemen (eller motsägelserna) i all typ av metafysik (ja, i metafysiken över huvud taget), och den analytiska traditionen var knappast undantagen kritiken. Och det är inte så särdeles svårt att förstå sig på de grundläggande dragen i kritiken -  i synnerhet inte om man menar sig vara utbildad i och någon slags auktoritet på det filosofiska ämnet. Varför handskas med de analytiskt skolade som om de vore ett gäng ömtåliga barn, redo att börja gråta vid minsta beröring? Jag kräver liksom inte mer än att de ska vakna ur sin navelskådande slummer för någon minut eller två.
Sen är det givetvis ingenting fel i att använda en dekonstruerande "metod", på det sätt du lite smått implicerar, men det är frågan om någon över huvud taget kommer att lyssna till kritiken - om den inte märks.

[CAUSTIX]

Det finns ingen poäng med att gå in och kritisera den "analytiska filosofin" med Heideggerska el Derridianska termer och begrepp och hänvisa till en massa verk och filosofer och begrepp inom de traditionerna. Vill du visa på krisen inom den "analytiska filosofin" så måste DU kliva in dess språkbruk och begrepp och visa på de sprickor som finns. Arbeta innifrån och undvika polemik utan visa på krisen genom en inre fragmentisering.

Ehm. Vilket djävla nonsens. Derrida skrev inte för någon specifik skola, utan det han gjorde var, bland annat, att ifrågasätta och visa på (de oundvikliga) problemen (eller motsägelserna) i all typ av metafysik (ja, i metafysiken över huvud taget), och den analytiska traditionen var knappast undantagen kritiken. Och det är inte så särdeles svårt att förstå sig på de grundläggande dragen i kritiken -  i synnerhet inte om man menar sig vara utbildad i och någon slags auktoritet på det filosofiska ämnet. Varför handskas med de analytiskt skolade som om de vore ett gäng ömtåliga barn, redo att börja gråta vid minsta beröring? Jag kräver liksom inte mer än att de ska vakna ur sin navelskådande slummer för någon minut eller två.
Sen är det givetvis ingenting fel i att använda en dekonstruerande "metod", på det sätt du lite smått implicerar, men det är frågan om någon över huvud taget kommer att lyssna till kritiken - om den inte märks.

Nej men Derrida skapade en terminologi som är främmande och meningslös att kasta i ansiktet på nån som inte har den. Varför inte göra det Derrida gör fast inom den "analytiska filosofins" egna gränser. Förstår faktiskt inte vad som är så nonsens med det?

Som jag sa ovan: "Om man ska visa en text för en blind är det bättre att göra det på braille än på teckenspråk." annars så lär den blinde inte märka mkt. Sen kan man ju också fråga sig varför man blev förvånad att han inte såg något.
Så det handlar inte om att handskas med de analytiskt skolade som om de vore ett gäng ömtåliga barn, utan att få dom att gapa när allt spricker upp mitt framför ögonen på dom. Som Gödel gjorde för matematikerna.

Men Avant vet att jag i grund håller med honom, bara det att jag tror slughet är ett bättre grepp än aggressivitet. sen har jag en något positivare bild av den akademiska filosofin än vad han har.

Sen tycker jag att du ska byta universitet om du inte gillar analytisk filosofi, för du verkar hamnat mitt i getingboet.