Svensk akademisk filosofi - exemplet David Brax

[Algotezza]

Den "kontinentala" filosofins något utökade roll inom det svenska, akademiska rummet har på intet sätt förändrat den analytiska traditionens förhärskade maktposition - för att upprepa vad Algotezza redan har uttryckt. Och här på Linköpings universitet så har vi knappast några valmöjligheter inom det filosofiska ämnet. Antingen så sitter vi och förkovrar oss i begreppsanalys och ett memorerande av tautologier, eller så förpassas vi till litteraturvetenskapen, om inte det idéhistoriska ämnet. Någon egentlig självrannsakan, eller ett ifrågasättande av verksamhetens existensberättigande, har jag under mina år här aldrig skådat. Men visst, det är, precis som Avantgardet skriver, inte fullt så bekvämt för de gamla stofilerna att behöva anstränga sig igen. Så jag är inte överraskad.

Jag tror Lunds universitet fortfarande är tämligen präglat av analytisk filosofi, mer än andra universitet. Här finns ju också den från filosofiska inst avknoppade institutionen Kognitionsforskning med Peter Gärdenfors som professor. Som jag tolkar hans föreläsningar är han ju tämligen präglad av den analytiska filosofin. Han undervisade mig i metalogik och matematikens filosofi på 70-talet. Typiskt för analytiska filosäfer är väl  inriktningen på matematik, logik och semantik som sätt att arbeta med filosofiska frågor som då alltså mest blir semantisktalogiska. Man är så upptagen med att definiera sina begrepp för att kunna föra den väsentliga debatt man "egentligen" vill att man fastnar i begreppsdefinitioner och aldrig kommer vidare -  för att nu något karikera vad som försiggår. Man har inte tänkt tanken att man kan börja diskutera på provisorisk semantisk grund och under "resans gång" precisera sina begrepp om så behövs. Fast jag har inte satt min fot på fil inst på många år även om jag var där med Skogsälvan som hastigast för en tid sedan, bara för att insupa den dammiga atmosfären i Kungshuset. På 70-talet sågs denna institution som en lokalavdelning till S:t Lars, ökänt mentalsjukhus i södra Lund.

/Algotezza

[Avantgardet]

Nu blev jag hemskt långdragen här, men, well, skyll dig själv.

Det är precis det jag menar med att du spottar bitter etter. Att du skulle vara "tacksam" för att den "store David Brax", det handlar ju inte om det. Killen kikar in och du kräks på honom i stället för att ta tillfälle och föra en sjysst dialog. Eller ska du ta rollen av kränkt proletär som måste kasta lite skit på överheten. Ska man visa på andra perspektiv och peka på problematiken på ett adekvat sätt så gäller det att få det analytiska språket att avslöja sig själv innifrån, inte utifrån ett kontinentalt perspektiv om nu något sådan enhetligt skulle ha funnits.

Det var värst vad det var annat ljud i skällan nu. Vad är det? Ganska precis en vecka sen du egenhändigt jagade prästen från forumet? Nånting åt det hållet i alla fall. Om du har så kort minne så är du naturligtvis urskuldad, men inte om det är charader du håller på med nu, då blir jag istället besviken på dig. Det här med att jag "kräks" på honom, vad är då det? "Sjysst dialog" heter det visst nu. Utan att fråga oss när den blev "osjysst" kan vi konstatera att David uteslutande har hävt ur sig åsikter som han inte bemödat sig om att redogjora för mer utförligt, eller på något sätt argumenterat för sina dem, och han har bara viftat undan invändningarna som gjorts mot honom. Till och med prästens hänvisanden till de egna gudstjänsterna eller samtalan "öga mot öga", för att slippa argumentera för sina åsikter, ser vi här ha en direkt motsvarighet till i Davids hänvisanden till de egna arbetena (vilket vi väl måste anta bottna i samma ovilja att ta diskussionen). Alltså man skulle nästan våga sig på hypotesen att det rör sig om exakt vad som kännetecknade "osjysst" i prästens fall.  Varför denna asymmetri i ditt omdöme? Svårt för mig att begripa.

Och riktigt vad som menas med att "spotta bitter etter" vet jag inte. Hade du kunnat ge ett konkret exempel? Jag har kallat den "analytiska" filosofin för "inherent arrogant", och skulle det vara osant menar du? Och om det är sant, reser sig då inte varje filosofisk fiber i kroppen på dig i protest när du invänder däremot? Din "sakliga" invändning, sen, missar ju poängen, vilket är märkligt eftersom du brukar vara den första att påpeka detta som jag precis står i begrepp att säga här: Vad skulle det tjäna till att begagna den "analytiska" filosofins språkbruk (sic!) när själva problemet med den är dess språkbruk! Eller - cut to the chase - med andra ord:

what is différance?... If we answered these questions before examining them as questions, before turning them back on themselves, and before suspecting their very form, including what seems most natural and necessary about them, we would immediately fall back into what we have just disengaged ourselves from. In effect, if we accepted the form of the question, in its meaning and its syntax (“what is?” “who is?” “who is it that?”), we would have to conclude that différance has been derived, has happened, is to be mastered and governed on the basis of the point of a present being, which itself could be some thing, a form, a state, a power in the world to which all kinds of names might be given, a what, or a present being as a subject, a who.

Poängen jag redan flera gånger i tråden har gjort är (om du missat) följande: problemet ligger inherent i själva ansatsen. Vilket, om det medges, gör den inte bara arrogant utan också av nödvändighet fördomsfull. Den "analytiska" filosofin utgår i all sin verksamhet från identiteter, det är själva dess fundament. Identitetssatsen ("A=A") är konstitutiv för den "analytiska" filosofin som sådan. Den slänger mer eller mindre godtyckligt ihop en massa disparata fenomen (i praktiken en irreducibel mångfald) under en etikett (säg "socialkonstruktivism"), tillskriver detta subjekt en massa predikat/egenskaper eller åsikter, och argumenterar sedan för eller emot sin egen skapelse (det vill säga halmgubbe eller fuskbygge). Att gå med på språkbruket skulle i ett slag omöjliggöra "poängen" så att säga, själva det kritiska momentet skulle gå förlorat. Vilket får mig att undra vad du menar med detta "på ett adekvat sätt"? Är det inte lite väl mycket begärt att man ska köpa hela David Brax's terminologi, alla antaganden han gör, och sen börja gräva fram aporia/fundamentala-självmotsägelser däri? Och vad skulle det ens hjälpa?

Går inte gå baklänges in i framtiden. Metafysikens/språkets kris är nåt som måste övervinnas, det går inte bara att naivt bortse från den. Det är förövrigt märkligt hur den "analytiska" filosofin behandlar den sene Wittgenstein, och att de inte själva inser att han de facto gör det praktiskt taget omöjligt att bedriva "analytisk" filosofi på samma naiva sätt efter honom. Det är precis det här fenomenet som Freud syftar på när han talar myntar begreppet "förträngning", och som han med flertalet exempel visar i "Vardagslivets psykopatologi" så är det fullt möjligt för oss att bli praktiskt taget blinda för något vi har mitt framför ögonen. I det här fallet så hotas ju hela den "analytiska" filosofins grundval och självbild, så det är inte undra på om "förträngning" kommer till undsättning för att undvika traumat. Fast nu har miles naturligtvis hunnit förekomma mig, åtminstone tycks han säga detsamma.

Min kritik är enkel, det är en kritik av:

1) ointresset och oviljan hos den analytiska filosofin att överhuvudtaget befatta sig med vad de andra strömningarna betraktar som en direkt kris, eller att läsa andra tänkare överhuvudtaget utanför den hermetiska lilla cirkeln

Man sysslar helt enkelt inte alltid med samma saker, eller samma perspektiv, och inte med samma språkbruk. Heidegger t.ex. gillade Frege och speciellt hans "Über Sinn und Bedeutung" som han själv skrev en rescension av. Men det var inget problem för honom för de sysslade helt enkelt inte med samma sak.

Begging the question, och "är" implicerar inte "bör". Vad sen Heideggers recension utav Frege skulle ha med saken att göra vet jag alls inte.

Det blir väldigt svårt att befatta sig med "De andra strömningarnas" kritik i och med att språkbruken och perspektiven är så olika. Det finns ingen poäng med att gå in och kritisera den "analytiska filosofin" med Heideggerska el Derridianska termer och begrepp och hänvisa till en massa verk och filosofer och begrepp inom de traditionerna. Vill du visa på krisen inom den "analytiska filosofin" så måste DU kliva in dess språkbruk och begrepp och visa på de sprickor som finns. Arbeta innifrån och undvika polemik utan visa på krisen genom en inre fragmentisering.

Det är inte ett dugg svårare än att läsa in sig på den. Och det faktum att man inte förstår sig på något skall väl för helvete tas som ett incitament att sätta sig in i saken, inte avfärda den a priori?! Jag ser däremot visst en poäng i att utsätta "analytiska" filosofer för derridianska och heideggerska begreppsapparater - hur skulle de kunna bekanta sig med den om inte genom att utsättas för den (det är ju själva grundförutsättningen för allt lärande)? Bättre att folket kommer i åtnjudande av filosofins begrepp än att en liten elit för inbördes beundran går omkring och talar obegripligt fikonspråk blott inom sig själv. Och all the more pressing i den här senkapitalistiska världen, där religionen gjort återkomst, och folk gör antagande till höger och vänster utan någon direkt grund därtill. Och delvis beror det på en typifierad vantolkning av "postmodernism" som slängs omkring i media och bland pseudo-intellektuella, men som griper ända ned in i myllan där folkmun tuggar vad skit som helst, och som jämställer den [postmodernismen] med ett slags "anthing-goes-relativism", vilket märkligt nog är den halmdocka man finner i den "analytisk-filosofiska" diskursen också. Sånt gäller att motarbeta på ett eller annat sätt. Folkbildning är bra, och filosofin har en roll att spela här i allra högsta grad. Slavoj Žižek har (i "Looking Awry") en bra distinktion för modernism/postmodernism som är bra mer rättvisande än klyschan:

"Postmodernism"… consists not in demonstrating that the game works without an object, that the play is set in motion by a central absence, but rather in displaying the object directly, allowing it to make visible its own indifferent and arbitrary character. The same object can function successively as a disgusting reject and as a sublime, charismatic apparition: the difference, strictly structural, does not pertain to the "effective properties" of the object, but only to its place in the symbolic order.

Var skulle jag förresten ens ha använt derridianska eller heideggerska termer? Jo, i mitt första svar till David. Har du följt diskussionen efter det? Exakt vad är det jag gör i mitt längre inlägg till David? Om det var den här poängen [behovet av en immanent kritik] du ville göra, så undrar man om du tror det skulle vara nån nyhet eller om du bara vill leka viktig, jag vet inte. Du kan ju annars peka på bristerna i min argumentation (i det längre inlägget till David), eller vad i det som (och i såna fall hur) skulle göras på ett mer "adekvat sätt"? Tycker jag var i det närmsta övertydlig om vari det problematiska med att okritiskt utgå från identitetssatsen består. Men då det överhuvudtaget inte erkänns som ett principiellt problem blir den immanenta kritiken också helt verkningslös, och då tingas man söka andra vägar. Jag tänkte ju vara rent av sliskigt tillmötesgående och sätta hela problematiken i historiskt perspektiv, även om jag tror att det som måste till för att det skall erkännas också inom den "analytiska" filosofin är ideologikritik och psykoanalys.

I någon mån medger jag att det är ett pedagogiskt problem, och det är därför jag menar att det kan vara klokt att dra upp hela den historiska bakgrunden och kontextualisera (via Hegel, Nietzsche, Heidegger - som ju David skrivit C-uppsats om), så att slängs fram lite plattformar som båda kan knyta an till. Men det här med den immanenta kritiken - kan du då på fullaste allvar nämna en enda "analytisk" filosof som inte blivit rent ut sagt förbannad av att dekonstrueras? Nej, det tror jag inte du kan, de tar det personligt (och det skulle jag säga bäst förklaras som ideologi och psykologiska försvarsmekanismer, inte om legitim filosofi baserad på förnuft). Har det sen lett till någon ändring vad gäller hans tillvägångssätt? Nej, skulle inte tro det. Har han efter det medgett något principiellt problem med metafysiken? Nej - han har avfärdat kritiken rakt av genom att slänga etiketten "relativism" eller "postmodernism" på den (= definiera om den i positiva termer och gör en halmgubbe av den), och fortsatt precis som om inget hade hänt! Du är naiv om du tror det skulle hjälpa, och jag förstår inte vad du egentligen vill säga med "sjysst dialog" här. Det är lika strukturellt omöjligt att ha en "sjysst dialog" med en "analytisk" filosof som det är att göra en film med både en engagerande handling och närbilder utav kopulation. Problemet ligger i den analytisk-filosofiska" ansatsen själv, och anledningen till att det är just strukturellt omöjligt att ha en "sjysst dialog" med "analytiska" filosofer är för att de - bokstavligt talat - är fundamentalister.

2) avfärdandet av halmgubbar som man själv rest i andra filosofiska strömningars ställe (vilket fungerar som en ursäkt att slippa läsa dem)

Jo fast även det motsatta gäller ju.

Hur menar du då? Hänger inte med på hur du tänker här.

3) de antaganden som den analytiska filosofin gör men som den inte redovisar för

Alla filosofier gör sådana antaganden, det gäller bara att just visa på detta  innifrån den egna traditionens språkbruk mm.

Nej, alla gör inte såna antaganden. Eller ja, exakt proportionerligt mot i vad mån du bedriver metafysik, så visst, ja, då gör du antaganden, men därmed inte sagt (vilket du tycks förutsätta?) att det är godtyckligt vilka antaganden som görs och hur de motiveras. Man kan göra antaganden på mer eller mindre goda grunder, och man kan vara mer eller mindre sträng med sina antaganden. Vad gäller den immanenta kritiken så är du, som sagt, naiv. Och förövrigt, var det inte exakt med "traditionens eget språkbruk" jag visade på de antaganden som gjordes av David i textstycket som behandlade "socialkonstruktivister" i ett utav hans arbeten?

I detta partikulära fall har jag visat på detta dels genom att peka på det faktum att ingen "kontinental" tänkare överhuvudtaget finns med i litteraturlistan på hans arbete (tydligen är de helt ointressanta?) - och för den analytiska filosofin i allmänhet gäller att motivera dess egen kanon -, en form av motivering har vi väl fått i det David sade att de tänkare jag nämnde var "notoriskt öppna för tolkning" (vad nu det ska betyda annat än att man inte orkat sätta sig in i deras respektive begreppsapparater), vilket, tycks det mig, är ett sätt för den analytiska filosofin att avfärda all annan filosofi a priori.

Varför måste någon kontinental tänkare ingå i hans litteraturlista? Vad gäller kanon så motiveras den mkt sällan inom någon tradition.
Arrogans finns inom alla filosofiska traditioner, ovilja eller oförstånd när det gäller begrepp och språk.

Har du inte nåt argument istället? Varför obstinat upprepades (åtminstone underförstått - annars är ju dena påpekande helt redundanta) felslutet att "är" skulle implicera "bör". På vilket sätt skulle något alls vara rättfärdigat bara för att det finns? Har man inte motiverat, och blir avkrävd en motivering, så är det väl bara sätta igång och motivera! Inte svårare än så, så jag förstår alls inte vad du vill ha sagt med det här. Har det nåt med den där "slugheten" du talade om att göra? Är avsikten att få en utförlig och vattentät kritik av ditt resonemang (eller brist på sådant)? Vet alls inte.

Varför ställer du förövrigt mig ens en så dum fråga ("Varför måste någon kontinental tänkare ingå i hans litteraturlista?")? Borde du inte, precis som jag, ställa dig den relevanta frågan "varför finns det de facto inte en enda kontinental tänkare med i hans litteraturlista?" Det är ju ett ganska märkligt faktum med tanke på att han säger sig inte se någon skillnad i väsen mellan "analytisk" och "kontinental" filosofi. Då borde ju också detta faktum återspeglas i litteraturlistan, tycker du inte? Något för ämnet relevant, med tanke på hur mycket "kontinental" filosofi som trots allt produceras världen över, måste de väl ha skrivit, eller? Jag säger alltså inte att det måste ingå "kontinentala" tänkare i hans litteraturlista, jag säger att det faktum att det inte gör det - och underförstått i och med att han inte gett något skäl till att utesluta dem ur sin litteraturlista -, alltså förekommer någon enda "kontinental" tänkare i litteraturlistan, vittnar om den världsfrånvända och hermetiskt tillslutna karaktären hos den "analytiska" filosofin.  Men det kategoriska uteslutandet anser jag (bör) måste motiveras.

Överlag skulle jag säga att det förhåller sig så att det kommer an på den som instiftar eller upprätthåller en viss diskriminering att ge skäl för den [diskrimineringen], inte att det kommer an på den diskriminerade parten att ge skäl till varför den inte ska exkluderas/diskrimineras. Eller skulle du verkligen resonera likadant på realpolitikens område? Det skulle alltså komma an på judarna att ständigt ge skäl till varför de inte ska massavrättas, och på slavarna varför de inte ska piskas osv.? Kan faktiskt inte se annat än att det är helt djävla baklänges. Det är makt, förtryck, exklusion, orättvisa etc. som det ska ges skäl för (om vi ska acceptera dem överhuvudtaget), inte omvänt. Däremot brukar tyvärr just det omvända naturligtvis vara "normaltillståndet" (åtminstone utom filosofin - men också den kan, som vi ser, på vissa punkter, eller blinda fläckar, göra undantag från denna "regel"). Och det sätt på vilket du resonerar nu (och David också, och den "analytiska" filosofin överhuvudtaget) är denna normala, vanliga, typiska, imperialistiska "härskardiskurs", den hegemoniska ideologi som är helt oförmögen till självkritik, som vi sett genom historien i alla kulturer som ansett sig överlägsna andra och tagit sig själva och sina manér för självklara, axiomatiska, och rättfärdigade i sig själva. Den erkänner inte annat än sin egen vilja-till-makt. Personligen tycker jag det är pinsamt att kalla något filosofi som är i sån brist av självinsikt. Jag tycker inte det förtjänar namnet. Och ska man fortsätta lära ut den så kräver jag att den motiverar det (för i dess ställe hade långt nyttigare saker kunnat läras ut). Men du tycker att Jag "svamlar", "har tappat greppet", och "spottar åt alla håll". Om jag "svamlar" så betyder det att jag åtminstone anstränger mig så pass att jag säger något överhuvudtaget, har jag "tappat greppet" så betyder det att jag åtminstone kopplar grepp, och om jag "spottar åt alla håll" så betyder det att jag åtminstone inte kan svälja lika mycket skit som andra...

Vad vittnar exklusionen om, om inte dess (Davids i det här fallet, men den "analytiska" filosofins i allmänhet) notoriska ovilja att överbrygga den klyfta mellan "analytiska" filosofer och alla andra filosofer, som den nu (åtminstone hos David) bara anser vara tröttsam och inte ens erkänner som någon klyfta. Därmed gör han sig i själva verket skyldig till en performativ självmotsägelse (i och med att han utesluter dem helt ur sina arbeten). Frågan är varför Du sitter och ställer mig dumma frågor (för dum var den), när jag är den enda (okej några till här på sajten finns det förstås, det ska inte stickas under stol med, t.ex. miles davis, Logos, J R Auk, Algotezza och kanske nån ytterligare) här som försöker överbrygga klyftan och göra nåt åt tillståndet, som försöker öppna för dialog och resa plattformar för denna att äga rum på, istället för att också du rikta kritik ("spotta") mot den hegemoniska diskursen. Du bara köper allt rådande med nåt slags laissez-faire (icke-)argument. Jaha, so? Det finns svältande barn också. Det att något finns är överhuvudtaget inget argument för att det bör fortsätta finnas. Och inte en enda gång så här långt har du ens försökt dig på att rättfärdiga den, och om den inte kan rättfärdigas, med vilken rätt ägnar man sig då åt den? Ingen alls.

Vad gäller kritikens andra och tredje punkt så har jag med ett konkret exempel visat på det otillräckliga i hans verksamhet och argumenterat för mitt case, och vad har jag fått till svar av ("den tillmötesgående") David Brax? "..." (ergo: tystnad) ifråga om den andra punkten (och är han inte villig att försvara det faktum att han argumenterat mot halmgubbar så tycker man ju att han endera bör medge detta och göra något åt saken, eller att han argumenterar för halmdockans vara såsom representant för det han kallar "socialkonstruktivism" - ingetdera har han gjort).

Har du verkligen "visat" (för Brax) på det otillräckliga i hans verksamhet och argument på ett sätt så att Brax verkligen sett det du vill visa. Om du vill visa en text för en blind är det bättre att göra det på braille än på teckenspråk.

Gör det du då som anser dig veta hur man gör. Jag hävdar att det är i det närmsta principiellt omöjligt.

Jag säger att din kritik är mer eller mindre förlegad när det gäller den akademiska filosofin i Sverige. I dag så är fragmenteringen större och man undervisar i båda traditionerna redan på grundnivå på flera universitet som Stockholm, Göteborg, Umeå, mfl. Sen finns det ju de universitet som har en en mer given inriktning som t.ex. Linköping (anlyt) el Södertörn (kontinental) där man nästan helt exluderar den andra traditionen. Att det hållts kurser både om Marx och Hegel på Sthlm och Uppsala är ju otroligt med tanke på hur det sett ut tidigare. Flera filosofer är i dag också bevandrade inom båda traditionerna, både doktorander och professorer. Så situationen är bättre i dag än någonsin tidigare och det Krisbegrepp som de "kontinentala" filosoferna använder är snarare en blomstring än en kris.
Så jag tycker att din kritik mot den "akademiska" filosofin i Sverige i dag inte är riktig utan i dag finns just en större mångfald än någonsin tidigare. Sen finns det ju helt klart ytterligheter åt båda hållen, men so what!

Det här är ju trams. I Umeå ges alls ingen undervisning i "kontinental" filosofi på grundnivå. Naturligtvis finns det nån fristående kurs du kan läsa - typ "hobbyfilosofi" - men det ges inte inom ramen för den Vanliga filosofin, eller den Egentliga filosofin. Senast jag kollade kursutbudet i Göteborg var situationen likadan där. Hur det ser ut i Stockholm vet jag inte, men det skulle förvåna mig om det skilde sig så radikalt. "Kontinental" filosofi betraktas inte som riktig filosofi. Ett exempel på hur det fungerar ser man ju om man betänker hur feminismen inlemmats i undervisningen inom ramen för den Egentliga filosofin (men det ser likadant ut på hemskt många andra ställen), och det skall tas med enligt de nya förordningarna. Hur görs det då? Jo, man lägger till en eller två mindre texter som skall läsas, och som i korta drag beskriver några utav kännetecknen för de olika typerna av feminism. Inget feministiskt perspektiv vävs in i läsningen, inga egentligen feministiska texter (typ feministiska läsningar utav de stora filosoferna), eller med andra ord ingen feminism per se lärs ut utan blott namnet. Särskilt symptomatisk är naturligtvis ett sådant tillvägagångssätt just när det gäller "analytisk" filosofi. När man nu blivit tvingad att inkludera feminismen så marginaliserar man den, slänger namn på dess olika grenar, för att kunna avfärda den a priori och kunna gå vidare med den Egentliga, eller Riktiga, filosofin.

Ska man utgå ifrån de vi har här på forumet som studerat filosofi nyligen så är det faktiskt ingenting som talar för din optimistiska tolkning av läget - alldeles tvärtom -, utav våra kunskaper i "kontinental" filosofi har vi fått inhämta precis alltihop vid sidan om (alltså på fritiden, alltså "hobbyfilosofi" och inte "riktig"). Naturligtvis kan man läsa nån kurs på Södertörn, eller nån fristående kurs i "kontinental" filosofi (som klämmer in femtioelva olika strömningar under en och samma termin medan den "analytiska" filosofin slipper dela utrymmet; betänk att även om det i "analytisk" filosofi finns många olika "ståndpunkter" kring vissa problem så är det ändå väsentligen endast ett filosofiskt system, i samma mening som Hegel och Marx i dialektiken delar just Ett filosofiskt "system" men med skilda "ståndpunkter"), men det är undantag som bekräftar regeln. Förstår faktiskt inte vad du pratar om att det skulle ha blivit förändring. Jag har inte hängt med så pass länge att jag skulle ha märkt av nån "förändring", utan jag har bara mött ett kompakt motstånd mot allt som inte producerar fullkomligt meningslösa tautologier.

Och fortfarande: vad skulle den analytiska filosofins raison d'être vara?

Däremot det här med "blomning" snarare än "kris". Jag håller inte helt med där. Jag tycker man ska vara oerhört noga och skilja "anything-goes-relativism" och besläktade (icke-)idékomplex från det egentligen uppskruvade kravet på förnuftet som man finner i postmodernismen i mer strikt bemärkelse. Att "Gud är död" betyder inte att det är likgiltigt vad vi antar och förutsätter (eller gör), oändliga tolkningsmöjligheter etc., snarare förhåller det sig som Lacan säger, det vill säga att "Gud" är död men har inte själv begripit det (ergo: "God is unconscious"). Gud är i allra högsta grad påtaglig, inte som en frånvarande "härskarsignifiant" vilken gör den symboliska ordningen i sista hand meningslös (och i princip vilken tolkning som helst lika god som vilken annan som helst), utan förkroppsligad i all sin inherenta meningslöshet i lagen, soc-kontoret, i förstelnade institutioner osv. och motstår tolkning.

" – Jag tror inte att någon av traditionerna i sig är mer klara eller oklara. Snarare använder man vissa begrepp från sin egen tradition, begrepp som har fått en mer eller mindre teknisk karaktär men samtidigt uppfattas som naturligt vardagsspråk eftersom ens kollegor direkt förstår vad man säger. Problemen uppstår när man börjar tro att det egna språkbruket är naturgivet och att alla andra borde tala som man själv."
( Sven-Olov Wallenstein)

" Konst, vetenskap och filosofi är aktiviteter som utförs av praktiserande människor i diskursiva gemenskaper. I filosofin är denna gemenskap tämligen skiftande och alla praktiserande förstår inte varandras dialekter, inte heller är de olika danserna som filosofer utför med intellekt och mun desamma. Det har alltid varit på detta sätt och det är troligt att det så kommer att förbli, eftersom även filosofier är variationer, om än i stor skala."
(Don Ihde)

Inget nytt där, det är ju faktiskt delvis vad jag kritiserar. Inte någon "klarhet" eller liknande, utan maktanspråken. Tycker dock citatet missar lite av poängen: det går ju inte prata om "båda" traditionerna på det sätt Sven-Olov gör där, för då missar man just poängen med fenomenet pseudo-begrepp (som "différance"). Och även om man inte tillämpar Derridas begreppsapparat rakt av så har man likförbannat en skyldighet att ta ställning till vad som uppmärksammats med "différance". Deleuze tillämpar alls inte Derridas begreppsapparat, men han medger problematiken och tar ställning till den. Han förfäktar en metafysik i allra högsta grad, men inte en naiv och ogenomtänkt metafysik. Frågan är alltså inte primärt en fråga om olika begreppsapparater (är det ens nån här som haft kommunikationssvårigheter av den anledningen? har inte hört David invända något gentemot mina val av begrepp), utan om språket/tänkandet som sådant och dess villkor.

Det är förövrigt märkligt att du inte en enda gång ens försökt ge något skäl till att den "analytiska" filosofin inte ska helt lägga ned sin verksamhet eller skola om. "So What"? Jag har svårt att se något värde i en filosofi som struntar i riktigheten i tänkandet, och antar saker bara för att ha nåt att göra (alltså en lönecheck att hämta ut). Man kan heller inte arbeta med något som "metaetik" utan att redan i sin ansats ha gjort en massa antaganden. Varje "del" av filosofin drar med den i dess helhet. Antaganden måste motiveras. Men det är ju just det som är grejen, den "analytiska" filosofin tror sig vara teorineutral, och därför så är den oförmögen att varsebli problematiken. Det hjälper med andra ord inte med den immanenta kritik du talar om, för den "analytiska" filosofen omskriver bara den kritiken i positiva termer, slänger en etikett på den, och assimilerar den, packad och klar, i sin databas över "konkurrerande perspektiv". Den exemplifierar långt bättre än någonsin psykoanalysen Poppers begrepp "amöbateori". Det var därför jag tänkte att ett filosofihistoriskt perspektiv hade kunnat underlätta för en dialog, och åtminstone för in problematiken i den "analytiska" filosofins begreppsvärld.

Men för all del, gör ett försök du att dekonstruera en "analytisk" filosof. Naturligtvis går det alldeles utmärkt, men du är fruktansvärt naiv om du tror att det ska leda till nåt annat än att du avfärdas som "postmodernist" eller "relativist".

[Algotezza]

David, det där är begging the question och symptomatiskt för det jag inledningsvis kallade "analytisk" filosofi. Precis som begreppsanalytikerna så förutsätter du (okritiskt) att filosofins uppgift är att gå vetenskapens ärenden och "förklara" dess "komplicerade" teorier. I båda fallen leder det till deflationistiska utsagor av typen "bra är bra!" (vilket är vad du säger om än med fler ord), och inget som inte redan är underförstått i det vardagliga talet. Och något annat kan det heller aldrig bli, då det ligger implicit i själva ansatsen (den positivistiska metoden utan den positivistiska övertygelsen). Lite som den tecknade figuren som springer ut från avsatsen och hänger kvar i tomma luften av det enda skäl att den inte ännu blivit varse att den saknar mark under fötterna. Det är helt redundant, och måste motiveras (för vetenskapen kan den inte klamra sig fast vid utan vidare, då vetenskapen alltjämt av nödvändighet tar sitt avtramp i filosoin). Någon stor spridning har inte svensk filosofi, inte ens inom Sverige, och för vem saker skulle bli "klarade" därmed är i allra högsta grad oklart. En utav anledningarna till att svensk filosofi är så undanskuffad är just att den är helt ointressant, den är en apparat som uteslutande producerar tautologier.

Det här antagandet att filosofin har till uppgift att "klarna" saker ser jag alltså inte alls vara motiverat. Ser man historiskt på filosofin så tycks den haft allt annat än den uppgiften. Det är som Heidegger säger om vetenskapen - den kan vara understryka redan uppenbarade samband -, eller som Adorno och Horkheimer säger: "Omdömen bildas inte längre genom fullbordan av en syntes, utan genom mekanisk sortering." Ska vetandet/kunnandet/tänkandet växa så behövs det rakt motsatta, det vill säga problematiserande. En helt annan "metodologi", så att säga, och detta just för att fenomenen som sådana ofta (rent av i regel) upplöses genom reduktion (och den svenska akademiska filosofin är inget annat än ett reductio ad absurdum - under förevändningen att "förklara" naturligtvis). Det förklaras inte, det försvinner. Det är ett fel inherent i "metoden" alltså. Lika ofelbart den kommer misslyckas som anstränger sig för att slappna av, lika ofelbart missar den svenska akademiska filosofin sitt eget studieobjekt.

Jag tycker det är bra av dig att försöka införa något "nytt", helt rätt av dig, men jag skulle hävda att du redan gör vissa antaganden som reducerar detta "nya" till redan inlemmade beståndsdelar i de förhärskade institutioner du vill skaka om.

Jag hade nyligen avlidne Sören Halldén som lärare i teoretisk filosofi på 70-talet. Vi avhandlade hans i vida kretsar mycket uppskattade bok Universum, döden och den logiska analysen, där han mästerligt och analytiskt trovärdigt visade att de flesta filosofiska problem som engagerat det mänskliga tänkandet genom tiderna kan avfärdas som "skenproblem" eller "nonsens". En vanlig analytisk övertygelse har ju länge varit att "metafysik = nonsens". Men är inte detta en skenlösning av problem som trots allt engagerat många? Ställer man frågorna på "rätt" sätt - upplöses de... Fortfarande verkar den analytiska filosofins lagom-best härska i detta land som en våt grå filt, vilket inte sällan Filosofiska rummet i P1 ger vid handen.

/Algotezza

Frågan är om inte den här "logiska analysen" själv är "nonsens". Är övertygelsen att den "logiska analysen" trillade ner från himlen en dag, eller vad grundar man den på? Förstår som inte hur metoden skulle kunna motiveras utan övertygelsen, och jag har aldrig sett något direkt motivation av den, vilket inte helt oproblematiskt.

Den analytiska filosofin odlar myten om sig själv som objektiv och vilande på universell förnuftsmässig grund till skillnad från andra filosofiska riktningar som är subjektiva och emotionella, men den vilar på dolda antaganden den inte är villig att redovisa, t.ex. att metafysik är nonsens och att filosofins uppgift är att klargöra begrepp, inte att läsa några existentiella frågor. Så ser vi också att det svenska Nobelpriset i litteratur går till dem som ställer "väsentliga" existentiella frågor, inte dem som har svar, fastän detta att ställa dessa frågor ofta är ett indirekt svar.

Jag ser det som en myt att filosofin inte har några svar eller att det är eftersträvansvärt att bara ställa frågor. Filosofin är fylld med svar, ofta i förtäckt form. Även den analytiska filosofin. Även om dess svar inte alltid är så substantiella.

/Algotezza

[CAUSTIX]

Ja det blev väldigt mkt text. Greppar bara nåt rakt ur så ser vi vart vi hamnar.

Lite lustigt att du hänvisar till Humes lag samtidigt som du kritiserar A=A. På vilken grund åberopar du den får man fråga utan att förutsätta identitet?

Överlag skulle jag säga att det förhåller sig så att det kommer an på den som instiftar eller upprätthåller en viss diskriminering att ge skäl för den [diskrimineringen], inte att det kommer an på den diskriminerade parten att ge skäl till varför den inte ska exkluderas/diskrimineras. Eller skulle du verkligen resonera likadant på realpolitikens område? Det skulle alltså komma an på judarna att ständigt ge skäl till varför de inte ska massavrättas, och på slavarna varför de inte ska piskas osv.? Kan faktiskt inte se annat än att det är helt djävla baklänges. Det är makt, förtryck, exklusion, orättvisa etc. som det ska ges skäl för (om vi ska acceptera dem överhuvudtaget), inte omvänt. Däremot brukar tyvärr just det omvända naturligtvis vara "normaltillståndet" (åtminstone utom filosofin - men också den kan, som vi ser, på vissa punkter, eller blinda fläckar, göra undantag från denna "regel"). Och det sätt på vilket du resonerar nu (och David också, och den "analytiska" filosofin överhuvudtaget) är denna normala, vanliga, typiska, imperialistiska "härskardiskurs", den hegemoniska ideologi som är helt oförmögen till självkritik, som vi sett genom historien i alla kulturer som ansett sig överlägsna andra och tagit sig själva och sina manér för självklara, axiomatiska, och rättfärdigade i sig själva. Den erkänner inte annat än sin egen vilja-till-makt. Personligen tycker jag det är pinsamt att kalla något filosofi som är i sån brist av självinsikt.

Jag tycker att du just i den här passagen låter väldigt lik analytiska filosofer och verkar förutsätta sådant som människors lika värde, gott och ont mm rakt av utan förutsättningar. Utifrån vilken utgångspunkt bedömer du vad som är rätt och fel här.

Jag är jävligt nyfiken på hur du motiverar människors lika värde, eller varje individs intrinsikala värde (för du verkar förutsätta ett sånt).

Och även varför man inte ska diskriminera eller exkludera.

Varför måste man just ge skäl för makt, förtryck och exklusion?

Och "orättvisa" vad bygger du det på?

Vill bara ha lite klarhet där innan jag tar i tu med resten.

Vad vittnar exklusionen om, om inte dess (Davids i det här fallet, men den "analytiska" filosofins i allmänhet) notoriska ovilja att överbrygga den klyfta mellan "analytiska" filosofer och alla andra filosofer, som den nu (åtminstone hos David) bara anser vara tröttsam och inte ens erkänner som någon klyfta. Därmed gör han sig i själva verket skyldig till en performativ självmotsägelse (i och med att han utesluter dem helt ur sina arbeten).

Jag tror inte på att överbrygga utan snarare på en ökad inre fragmentisering som Wallenstein säger: " ...och det är det jag önskar: en ökad fragmentisering. Inte så mycket överbryggande av två olika traditioner. Det synsättet leder bara till aggresivitet."

[miles davis]

Men nu är du ju bara löjlig, CAUSTIX. Bara för att man har möjligheten att skärskåda bristerna - det vill säga grundlösheten - i en viss typ av, för att inte säga all, metafysik, så behöver man inte hänge sig åt en "anything-goes"-relativism (för att upprepa det som redan har skrivits i tråden). Det är självfallet så att Avantgardet har rimliga anledningar till att tycka och värdera saker så som han gör, och det vet du mycket väl att han har. Varför dessa fåniga  charader?

[miles davis]

Det finns ingen poäng med att gå in och kritisera den "analytiska filosofin" med Heideggerska el Derridianska termer och begrepp och hänvisa till en massa verk och filosofer och begrepp inom de traditionerna. Vill du visa på krisen inom den "analytiska filosofin" så måste DU kliva in dess språkbruk och begrepp och visa på de sprickor som finns. Arbeta innifrån och undvika polemik utan visa på krisen genom en inre fragmentisering.

Ehm. Vilket djävla nonsens. Derrida skrev inte för någon specifik skola, utan det han gjorde var, bland annat, att ifrågasätta och visa på (de oundvikliga) problemen (eller motsägelserna) i all typ av metafysik (ja, i metafysiken över huvud taget), och den analytiska traditionen var knappast undantagen kritiken. Och det är inte så särdeles svårt att förstå sig på de grundläggande dragen i kritiken -  i synnerhet inte om man menar sig vara utbildad i och någon slags auktoritet på det filosofiska ämnet. Varför handskas med de analytiskt skolade som om de vore ett gäng ömtåliga barn, redo att börja gråta vid minsta beröring? Jag kräver liksom inte mer än att de ska vakna ur sin navelskådande slummer för någon minut eller två.
Sen är det givetvis ingenting fel i att använda en dekonstruerande "metod", på det sätt du lite smått implicerar, men det är frågan om någon över huvud taget kommer att lyssna till kritiken - om den inte märks.

Nej men Derrida skapade en terminologi som är främmande och meningslös att kasta i ansiktet på nån som inte har den. Varför inte göra det Derrida gör fast inom den "analytiska filosofins" egna gränser. Förstår faktiskt inte vad som är så nonsens med det?

Som jag sa ovan: "Om man ska visa en text för en blind är det bättre att göra det på braille än på teckenspråk." annars så lär den blinde inte märka mkt. Sen kan man ju också fråga sig varför man blev förvånad att han inte såg något.
Så det handlar inte om att handskas med de analytiskt skolade som om de vore ett gäng ömtåliga barn, utan att få dom att gapa när allt spricker upp mitt framför ögonen på dom. Som Gödel gjorde för matematikerna.

Men Avant vet att jag i grund håller med honom, bara det att jag tror slughet är ett bättre grepp än aggressivitet. sen har jag en något positivare bild av den akademiska filosofin än vad han har.

Sen tycker jag att du ska byta universitet om du inte gillar analytisk filosofi, för du verkar hamnat mitt i getingboet.

Derrida är kort sagt inte så svår att begripa, och om det finns analytiskt skolade personer, vilka i egenskap av sitt yrke och sin utbildning anser sig vara auktoriteter inom det filosofiska ämnet, som inte klarar av ta del av hans texter, så är det uppenbarligen något som står fel till.

[Avantgardet]

Ja, alltså jag vet inte var jag skulle ha sagt att det är antagandena som sådana som är problemet, utan vad jag hävdat genomgående i tråden är ju att det är avsaknaden av motiveringar som är det problematiska. Jag har absolut inga problem med metafysiken, så länge den inte är naiv och ogenomtänkt (och är den sen arrogant ovanpå det så tappar jag humöret).

Sen kan jag förstås endera hålla en lång utläggning om hur verkligheten inte sammanfaller med sig själv (alltså väck med identitetssatsen, som negligerar skillnaden och ofelbart leder till substanstänkande osv.), och att det är precis detta icke-sammanfallande som möjliggör tänkandet överhuvudtaget, det vill säga att en självidentisk "verklighet" inte medger den yta eller öppning som tänkandet med nödvändighet behöver, eller bara vända dina frågor tillbaka mot dig själv på lika löjligt sätt (och det är väl ganska talande att du inte besvarade en endaste utav mina frågor, utan bara sprang och gömde dig bakom en massa frågetecken - kanske ihop om att jag skulle ha tagit mig vatten över huvudet och att du följaktligen skulle kunna plocka några billiga poäng på min arrogans, så ledsen att göra dig besviken då). Nåväl, jag fortsätter väl, emedan du sade dig vara intresserad. Denna "yta" eller "öppning" ("mellan" verkligheten och den själv) är väsentligen negativitet - eller "the movement of différance" för den som talar poststrukturalistiska -, eller negerande, vilket djupast sett är relaterande.

Subjektet är, för att tala med lite hegelianskt klingande vokabulär, principiellt och strukturellt utanför sig själv, naturen ligger inte i sig själv utan kliver alltid-redan ut ur sig själv och in i arbetet och historien. För att istället tala lite mer franskt än tyskt så kan vi säga att "Jag" behöver "den Andre" för att kunna vara "Jag", det vill säga att "den Andre" föregår mig själv, för det är först med "den Andre" som vi erhåller en symbolisk ordning i vilken "Jag" kan vara inskriven som mig själv. Poängen med dessa exempel är helt enkelt att det rör sig om en rörelse, inte om självidentiska och färdigkonstituerade atomer, kollektivet skär (dialektiskt) genom själva hjärtat av individen. Det är alltså underförstått att jag inte talar om "individens intrinsikala värde" - jag förutsätter inte ett metafysiskt subjekt på samma sätt som tycks göra. Jag talar om en "grund" som destabiliserar varje försök att anta en grund. Visst teoretiserar jag, men mitt fundamentala antagande är den minimala skillnaden. Jag antar inte att jag är "utilitaristisk hedonist" bara sådär rakt upp och ner, att jag vet vad "lycka" är, och alla såna där vulgärmetafysiska grejer som man finner i den "analytiska filosofin" var än man griper tag i den. Jag tycker man ska vara sparsmakad här, och noga överväga innan, inte bara köpa grisen i säcken.

Kan ju fortsätta med begreppen heteronomi och autonomi för att visa på hur jag förstår frihet och emancipation inte i "abstrakta termer" utan som "konkreta möjligheter" (och hur "Humes lag" blir relevant just emedan den ställer det bestående mot dess negation, och öppnar upp ett utrymme för något nytt och annorlunda), and so on i många många timmar, och hur "rättvisa" (som Derrida visar i sina senare verk) står sig genom dekonstruktionen, men att vi alltid har att verka i spänningsfältet mellan lag och rätt, om du verkligen är intresserad av frågorna (vilket jag vet att du är), och vilket skulle vara absolut nödvändigt om jag skulle till att ge dig uttömmande svar på de frågor som du ställer, men frågan är om det inte hade gjort sig bättre i en annan tråd. Den här tråden handlar ju trots allt om den "analytiska" filosofins fullständiga avsaknad av raison d'être. Och dina frågor nu är ju faktiskt, som miles säger, rätt löjliga, inte minst som de kan kontras på precis samma barnsliga sätt (med frågor av slaget "varför inte?" "varför frågar du?" osv.).

[Avantgardet]

Jag hade nyligen avlidne Sören Halldén som lärare i teoretisk filosofi på 70-talet. Vi avhandlade hans i vida kretsar mycket uppskattade bok Universum, döden och den logiska analysen, där han mästerligt och analytiskt trovärdigt visade att de flesta filosofiska problem som engagerat det mänskliga tänkandet genom tiderna kan avfärdas som "skenproblem" eller "nonsens". En vanlig analytisk övertygelse har ju länge varit att "metafysik = nonsens". Men är inte detta en skenlösning av problem som trots allt engagerat många? Ställer man frågorna på "rätt" sätt - upplöses de... Fortfarande verkar den analytiska filosofins lagom-best härska i detta land som en våt grå filt, vilket inte sällan Filosofiska rummet i P1 ger vid handen.

/Algotezza

Frågan är om inte den här "logiska analysen" själv är "nonsens". Är övertygelsen att den "logiska analysen" trillade ner från himlen en dag, eller vad grundar man den på? Förstår som inte hur metoden skulle kunna motiveras utan övertygelsen, och jag har aldrig sett något direkt motivation av den, vilket inte helt oproblematiskt.

Den analytiska filosofin odlar myten om sig själv som objektiv och vilande på universell förnuftsmässig grund till skillnad från andra filosofiska riktningar som är subjektiva och emotionella, men den vilar på dolda antaganden den inte är villig att redovisa, t.ex. att metafysik är nonsens och att filosofins uppgift är att klargöra begrepp, inte att läsa några existentiella frågor. Så ser vi också att det svenska Nobelpriset i litteratur går till dem som ställer "väsentliga" existentiella frågor, inte dem som har svar, fastän detta att ställa dessa frågor ofta är ett indirekt svar.

Jag ser det som en myt att filosofin inte har några svar eller att det är eftersträvansvärt att bara ställa frågor. Filosofin är fylld med svar, ofta i förtäckt form. Även den analytiska filosofin. Även om dess svar inte alltid är så substantiella.

/Algotezza

Vet du förresten hur processen ser ut när läroplanen utformas? Vem är det som sätter agendan? Förstår som inte varför den "analytiska" filosofin inte vill dela med sig överhuvudtaget utav huvudgrenen Filosofi (med stort f). Jag tycker det är ganska ledsamt, ingen utav de lärare jag haft när jag läst filosofi har överhuvudtaget haft minsta hum om vad som skett utanför den "analytiska" filosofin de senaste hundra åren, däremot har samtliga lärare jag haft i andra humanistiska ämnen varit väl bevandrade inom alla filosofiska strömningar (och det tycker man ju är lite märkligt, då man rent intuitivt gärna vill tro att filosoferna är mer angelägna och engagerade än andra när det gäller att suga i sig precis alla spännande filosofiska tankar som finns men icket). Och även när man lyssnar på till exempel Philosophers Zone, som varvar traditionerna ordentligt och som brukar ha delar av filosofins internationella grädda inbjudna till och från, och håller allmänt hög kvalitet på sändningarna, så händer det ibland att det dyker upp nån "analytisk" filosof i programmet och slänger ur sig samma gamla klyschor och fördomar som man inbillade sig att ingen väl längre kunde gå omkring och använda sig av, ja de där som du bland annat nämner. Jag förstår inte hur man lyckas isolera sig så till den grad att man kan undvika att på ett eller annat sätt konfronteras med verkligheten bakom fördomen och liksom automatiskt korrigera sin felaktiga föreställning.

För mig framstår det som att det är en enda tradition (just den "analytiska" filosofin) av alla traditionerna, som inte på något sätt söker dialog med de andra, utan bara diskuterar inom sig själv. Nu har det ju naturligtvis börjat bli bättre - det ryktas om "post-analytiska" filosofer i USA som, vad jag förstått, mer går på den medelväg mellan "analytisk" och annan filosofi som Richard Rorty öppnade upp (och han förde ju dialog med "kontinentala" tänkare hela sin karriär). Så visst händer det nåt. Vi har alltid i Sverige, vad det verkar, haft en totalt dominerande filosofisk strömning i taget, och som hållit i sig bra länge innan den gett med sig och blivit avlöst av nästa "totalitära" filosofi. Från Boström och hans anhang, genom Hägerström, och in i vår egen tid. Märkligt hur fruktansvärt konservativ filosofin i regel varit i Sverige, alltså rent formellt (men även sett mer ideologiskt också). Vad en sådan sak kan bero på hade varit kul att veta. Kanske har vi därför att vänta att förändringar tar längre tid här också.

Samtidigt är det ju oerhört synd att vi inte lyfter upp det inhemska arv som vi har - t.ex. Boström -, och ser om vi kan utvinna några nya tankar ur dem genom kreativa nyläsningar av dem. Nej, istället ska vi visst traggla nåt slags semantisk matematik, som vi importerat från britterna och amerikanerna, och som inte är det minsta intressant för någon annan än de där "semantiska matematikerna" själv. Bra mycket roligare hade det ju varit om vi kunde väcka liv i den folkliga debatten, och öppna upp diskussion mellan den och filosofen i egenskap av "public intellectual". Helt enkelt mer liv i det svenska tänkandet. Och naturligtvis släppa in precis alla filosofiska strömningar i självaste "finsalongen". Att isolera något är att måhända sakta men helt säkert ta död på det. Kulturen vävs just i gränsområdet, i mötet, mellan två olika kulturer. Genom dialektiken mellan olika strömningar. Så det här med läroplanen. Vem sätter agendan? Vilka är det och hur ser man till så att det inte är så förbannat isolerade och insnöade?

[honey is cool]

Det är bara handlingar som kan ha ett värde, ett verkligt värde, ett högre värde. Njutning är ett resultat av handling. Att säga att njutningen är värdet är som att säga att målet är målet istället för att säga att det är resan som är målet, man mår inte bra utan anledning. Om man får en julklapp så ligger inte värdet i vad den kostade eller att man önskade sig den, utan i hela handlingen. Jag tror att det i rättvisa och harmoni ligger något statiskt, dvs det som var rättvist igår är rättvist idag, utifrån situationen, även om det sker i olika skepnader, man kan inte plocka ut en händelse och isolera den, samvetet överblickar hela historien, mer än så kan man inte säga, för det finns ingen universallösning. Jag tror att det är just genom betingning som David Brax filosofi får sitt existensberättigande.

[J R Auk]

Stockholms universitet har mest sk analytisk filosofi, även om Heidegger, Husserl, Derrida, Kierkegard, och Gadamer finns med i litteraturlistor.

Du kan ju kika här vad grundkursen ger för föreläsningar i ett av sina moment. http://people.su.se/~snce/modfil/page1/page1.html

Dock så är tanken att man får en inblick i historien men sedan skall det fördjupas på ett specifikt och då är det väl mer analytisk filosofi som bedrivs. Jag vet dock inte hur man bedriver, så att säga utbildar forskare inom kontinental filosofi. Och det är ju syftet med utbildningar inom universitetsvärlden. Det håller ju liksom inte att säga att man lär ut något som inte kan sägas vad det är. Det är som med frågan om varför så många gör kvantitativa undersökningar före kvalitativa. Det ligger i tiden, eller låg skall vi väl säga då det nu fasas ut, att välja det påtagliga så kallat objektiva, för att slippa anta en subjektiv auktoritet. En analys.

Går du till Södertörn är det mer kontinental inriktning men så är det också Wallenstein som är ansvarig för ämnesområdet. Så vi i fjollträsk får välja som vi vill.

Dock förstår jag inte den här invändningen. Vi är anglofiler i det här landet nu, förut var vi dragna åt andra håll. Det är inte ett isolerat problem för filosofin att utreda det, utan det har att göra med olika politiska påtryckningar, och ägandeförhållanden som man kan se i samhället. Fråga dig istället varför du inte ser en tysk bög som inredare istället för en brittisk på tv. Det ger spår i litteraturen. Vi allierar oss med britter, amerikaner och australiensare.

Men vad det gäller den här kritiken som du framför så har det inget med det att göra. Du omtalar ju inte den politiska dimensionen, fjäskeriet, de dolda maktstrukturerna. Nej du ger dig på att påstå att det ena är bättre än det andra. Du antyder att "kontinental filosofi" har en bättre position, är mer underbyggt av argument för sin begreppsapparat och metod, än den "analytiska filosofin". Dock kan du inte karakterisera dem mer än att den ena har med identiteter att göra, A=A="analytiskt" och den andra med processer, negationen="kontinental". Det säger inte mycket.

För att överhuvudtaget göra en bedömning om värdet av den ena eller den andra får du ju hosta upp något för värdet att stå på, eller relatera mot. Inte bara påståenden.

Vad är nyttan med den "kontinentala filosofin"? Vad är dess raison d'être? Om nu det inte är så att filosfin i sig har en kris måste det ju till att visa vad för positivt värde finns som skiljer det ena från det andra. Annars är ju den av er föreslagna filosofin enbart "bra" i ljuset av en annans "sämre", vilket alltså inte säger någonting alls.

Det är en onödig antagonism ni bygger upp, Miles och Avantgardet. Jag tycker faktiskt inte det verkar som om ni vet vad ni snackar om. Det har bara behäftat problem till filosofin som hör politiken till.

Vill ni göra något så skapa en studentutbytesgrupp med tex tyska eller franska universitet som har dessa tänkare mer centeralt på sina kursupplägg som ni föredrar eller så håll lite egna föredrag, det finns lokaler för sådant på Södertörn åtminstone, och det skulle förvåna mig om SU sa emot något sådant. Vad det gäller era rövartillhåll för filosofi vet jag ingenting om.

Problemet är ju alltså främst vilka universitet man har samarbeten med, vilka filosofiska institutioner som kommunicerar med varandra. Klart är väl att språket gör det lätt för oss obildade jävlar att knyta an till anglosaxarna, oavsett vart de befinner sig i världen.

[Kallekula]

När ser/hör man filosofer i Sverige figurera på den offentliga arenan? Inte fan är det ofta. Det är ju mest statsvetare, sociologer eller psykologer som har den rollen + de eviga proffstyckarna.De verkar få genomslag och är efterfrågade.  

Beror det på att filosofin inte har något att säga eller att den skolbildning som är förhärskande i Sverige är så esoterisk så det enbart tilltalar de invigda, likt modern jazz. I de kontinentala länderna spelas en mer folklig jazz och därmed lyssnar man på deras filosofer.

Varför det är så? Tja till det krävs en historisk tillbakablick, se hur samhället och disciplinerna inom universiteten utvecklats. Det får ni som pluggar filosofi reda ut. Men en intressant fråga är det.

Kan det bero på att vi inte haft någon "gigant" inom det filosofiska området?

Lyssna här från 6 jan:

http://www.sr.se/sida/sandningsarkiv.aspx?ProgramId=793

”Ett filosofiskt u-land? Om varför Sverige inte har lyckats frambringa en enda världsberömd filosof. Med Alexander Bard, Marcia Cavalcante Schuback och Sven-Eric Liedman ”

[Algotezza]

När ser/hör man filosofer i Sverige figurera på den offentliga arenan? Inte fan är det ofta. Det är ju mest statsvetare, sociologer eller psykologer som har den rollen + de eviga proffstyckarna.De verkar få genomslag och är efterfrågade.  

Beror det på att filosofin inte har något att säga eller att den skolbildning som är förhärskande i Sverige är så esoterisk så det enbart tilltalar de invigda, likt modern jazz. I de kontinentala länderna spelas en mer folklig jazz och därmed lyssnar man på deras filosofer.

Varför det är så? Tja till det krävs en historisk tillbakablick, se hur samhället och disciplinerna inom universiteten utvecklats. Det får ni som pluggar filosofi reda ut. Men en intressant fråga är det.

Kan det bero på att vi inte haft någon "gigant" inom det filosofiska området?

Lyssna här från 6 jan:

http://www.sr.se/sida/sandningsarkiv.aspx?ProgramId=793

”Ett filosofiskt u-land? Om varför Sverige inte har lyckats frambringa en enda världsberömd filosof. Med Alexander Bard, Marcia Cavalcante Schuback och Sven-Eric Liedman ”

Zoroastristen Bard är väl den eftersökta giganten idag? Eller?

/Algotezza

[Kallekula]

Han tillhör väl proffstyckarkåren i Sverige.  

Trots det. Lite fart och fläkt när han är med i alla fall och han har ju inte bindningar eller lojaliteter gentemot någon institution att ta i beaktning. Frifräsare är ju alltid kul.

[Algotezza]

Han tillhör väl proffstyckarkåren i Sverige.  

Trots det. Lite fart och fläkt när han är med i alla fall och han har ju inte bindningar eller lojaliteter gentemot någon institution att ta i beaktning. Frifräsare är ju alltid kul.

Han har ju rätt i att filosofi är/bör vara  en kreativ konstart och att det är mer givande och tankeutvecklande att läsa sådant man inte håller med om i st f att få sin redan förhandenvarande världsåskådning/verklighetsbild bekräftad. Filosofin som dörröppnare till kognitiva rum man inte hade en aning om i st f att röra sig längs sina invanda mentala (h)järnvägar.

Han har rätt i mycket, Bard. Trots allt... Snygg i kortbyxor dessutom...

"Filosofi handlar om att tänka nytt, uppfinna nya koncept..." Bra!

/Algotezza

[CAUSTIX]

Men nu är du ju bara löjlig, CAUSTIX. Bara för att man har möjligheten att skärskåda bristerna - det vill säga grundlösheten - i en viss typ av, för att inte säga all, metafysik, så behöver man inte hänge sig åt en "anything-goes"-relativism (för att upprepa det som redan har skrivits i tråden). Det är självfallet så att Avantgardet har rimliga anledningar till att tycka och värdera saker så som han gör, och det vet du mycket väl att han har. Varför dessa fåniga  charader?

Om jag hade tyckt/förstått det, hade jag frågat då?