Svensk akademisk filosofi - exemplet David Brax

[Avantgardet]

Alltså till att börja med så saknas karakteristik av vad dessa olika traditioner skulle innebära. Jag har aldrig hört något som är mer än pejorativa benämningar vad det gäller kontinental och analytisk filosofi.

Jag ser inte vad som är problematiskt med att tala om "analytisk" filosofi i den mening som jag gjort här. Vad gäller "kontinental" filosofi däremot, så tror jag man gör bäst i att vara mer specifik (talas det, i det partikulära fallet, om "marxism", "fenomenologi", "psykoanalys", "dekonstruktion"?). Motiveringen till det skulle du ha i den skillnad jag tagit fasta på ovan vad gäller relationen till metafysiken som problem betraktat.

Det är platta begrepp för platta diskussioner.

Det ena är absolut det. Men de är i sig själva bevis för exakt det jag säger. Det är skapelser utav den anglofona, "analytiska", filosofin. "Kontinental" filosofi, som begrepp betraktat, är väsentligen en halmdocka. Det ersätts i många sammanhang nu med de nästan fullt utbytbara "socialkonstruktivism", eller "postmodernism". The point being att sådana "platta begrepp" är vad den "analytiska" filosofin - guidad av identitetsprincipen - nödvändigtvis kommer fortsätta producera. Och det fungerar alltjämt som en mekanism som gör läsningen utav "meningsmotståndarna" överflödig.

Och sen kan man fråga sig varför det nu heter att det är självkritik som saknas hos den analytiska filosofin, när det inleddes med att påpeka att de inte tog hänsyn till den kontinentala filosofin som en kritik av filosofin generellt. Det påstås alltså först att det enbart sysslas med en självkritik för att sedan förbytas till att heta att de inte har någon självkritik.

Det är bara en skenbar motsättning du här tagit fasta på, för det föreligger i själva ingen motsättning alls här. Den "analytiska" filosofin redan a priori och i sig själv avfärdat all kritik av dess mest fundamentala antaganden. Från vilket håll den kommer är oväsentligt. Hade den kritiserat sig själv hade ju kritiken utifrån varit redundant. Att sen "analytisk" filosofi per definition är ett slags ramverk som konstitueras utav en intern diskussion gör det inte lämpligt för dig att i det fallet tala om "självkritik". Samma problem som med Kants kritik, är det: 1) en kritik av förnuftet (dess grundläggande antaganden, det vill säga förnuftet som sådant), eller 2) en kritik med förnuftet (förnuftet being antaget redan, och därför på ett fundamentalt plan undandragen kritik). Inte heller behöver den diskussion som förs i en demokratisk stat nödvändigtvis vara kritik riktad mot den själv. Och därmed borde dina frågetecken ha rätats ut.

Det som står kvar då är att du säger att det saknas en kritik hos analytiska filosofin från det kontinentala perspektivet. Vilket är ett anspråk på ett tolkningsföreträde, alltså det som du anklagar institutionen "analytisk filosofi" för att upprätta.

Nej, det här är trams och billig retorik. Det är inte en "kritik från kontinentalt håll" och nåt anspråk på tolkningsföreträde det handlar om, utan kritik utav de egna grundläggande antagandena. I detta skiljer sig filosofin från både vetenskapen och religionen. Jag beskyller med andra ord den "analytiska" filosofin för att försöka reducera filosofin till en vetenskap, men eftersom den inte är någon vetenskap utan det som alla vetenskaper måste utgå ifrån och förutsätta, alltså i dess förnekande av sig själv som något mer än vetenskap, så gör den (in effect/effevtivly) sig själv till religion.

Det som saknas är kort och gott en kritik av dess mest fundamentala och "självklara" antaganden. Om den kommer utifrån eller inifrån är oväsentligt. Att den är helt frånvarande hos den själv är allt annat än ett sundhetstecken.

Sen är det ju inte så att vi enbart kan kräva att den analytiska filosofin, om nu någon sådan står att finna, skall rättfärdiga sig.

Det är precis vad vi kan. Makt ska rättfärdiga sig själv. Det befintliga ska rättfärdiga sig själv. Och är det inte rättfärdigat så ska det inte vara kvar.

Det samma måste väl gälla även den kontinentala?

I den mån den är en maktfaktor, alltså i den mån den lärs ut, absolut. Den som gör anspråk ska rättfärdiga sig, och anspråken på filosofin i det här landet görs primärt utav den "analytiska" filosofin.

Eller är det så att vi skall förstå kontinental filosofi som kritiken par excellance och sedan ge kritiken företräde framför stipulerandet.

Nej, poängen är att "kontinental" filosofi för diskussionen med sig själv, den tar inte sin/sina metodologi/metodologier, och sig själv/själva, för självklar. Det är just detta som gjort att den till skillnad från "analytisk" filosofi medger att det finns en problematik. Notera i vilket skede Wittgenstein slutar vara en "analytisk" filosof (vilket också är skälet till att den "analytiska" filosofin har så ambivalent förhållande till honom, kallar honom som sin egen men kan just därigenom, i exakt motsvarande grad som den kallar honom som sin egen, inte ta honom på allvar). Det är i exakt samma stund som han blir självkritisk.

Det verkar avigt då kritiken är avhängig just ett stipulerande, då den annars inte hade någon korpus som bar den. Vi har då hamnat i en nihilism av värsta slag.

Retorik. Naturligtvis är stipulerandet nödvändigt för kritiken. Vad jag kontinuerligt, tråden igenom, sagt är att vi inte får göra antaganden hur som helst. Vi måste motivera dem. Båda sidor till myntet är lika väsentliga, man kan inte bara köra på den ena (som "analytisk" filosofi gör när den tar sig själv som axiomatisk). En "filosofi" som inte bär på ett ordentligt mått av inherent skepticism är inte filosofi, utan dogmatik, och inte som vetenskap (eftersom vetenskapen alltjämt förutsätter filosofin som icke-dogmatisk, som ett metaspråk till den själv) utan som religion (i och med att den, som jag sagt, ger upp sin status av filosofi och reducerar sig själv till "vetenskap" så suddar den i samma gest ut den meningsbärande skillnaden mellan vetenskap och religion).

Nej bättre är, om man nu vill göra en diskussion kring dagens filosofiska diskurser, att söka ge karakteristik till att börja med så att vi finner något för den normativa frågan att gripa an på (givet vi inte vill anta ett projekt av dig redan sågad typ att i ljuset av humanism resa normativa anspråk) vilket skulle göra reda för den förändring du implicerar.

Och exakt vad är det jag gjort då? Jag har ju gett en karakteristik, jag har i själva verket inte gjort just något annat (åtminstone inte vad jag kan se), just genom att visa på hur de skiljer sig i fråga om en för filosofin väsentlig sak: kritiken av fundamenten.

Det är precis det här fenomenet som gör att jag talar om den ["analytiska" filosofin] som ideologi. Den far ut åt alla håll och kanter, klamrar sig fast vid halmstrån, precis vad som helst bara för att slippa se det faktum att den själv inte är given av Gud. Att den inte är självklar, och att den behöver motivera sig själv. Bara viftar undan kritiken, kommer med "tolkningsföreträden" i det den fortsätter kräva av den som yppar kritiken att det är den som ska uppamma en massa saker som rättfärdigar dess kritik (vilket jag dessutom gjort flertalet gånger nu redan), och aldrig något konkret så att diskussionen ens skulle riskera få en ände och den själv behöva konfronteras med det faktum att det är den som ställs till svars, utan alltid bara ett ständigt uppskjutande av det ofrånkomliga.

Fortfarande är det inte förändring från ett dåligt till något bättre som ska motiveras, utan konserverandet av det bestående som är dåligt. Kriteriet för bedömande av bra och dåligt gav jag dig redan i förra inlägget, och du har inte invänt emot det alls på något enda sätt, och givet att du inte har några invändningar i fråga om det så är det alltjämt den "analytiska" filosofin som skall stå till svars.

Du mörkar liksom att det här är en normativ fråga i ljuset av att det vore en ontologisk, filosofins vara (och inte ställt mot dess icke-vara), fråga. Vilket förövrigt visar på det svåra i att inte göra antaganden, vilket varat är, jämfört det normativa vara kontra icke-vara, vilket är omdöme och normativt.

Skitsnack. Läs om. Jag skrev redan nästan längst upp i mitt förra inlägg att anledningen till att det ena är att betrakta som bättre än det anra är:

är att den ena, utan grund, negligerar en omfattande problematik, och gör så genom att "metoden" inte överhuvudtaget förmår sätta problematiken inom dess eget synfält. Alltså av precis samma skäl som man säger att den teori är bättre som klarar av att förklara mer än en annan.

Och försåvitt vi menar filosofin vara något annat än dogmatik så är det här a och o. Så vem mörkar? Vem mörkar just genom att fortsätta undvika att ge ett rättfärdigande? Jag har gett rättfärdigande för en rad olika "kontinentala" filosofier (inte samtliga men flera utav dem), medan varken du eller någon annan som talat för den "analytiska" filosofins rätt till vara överhuvudtaget har bemött invändningarna/kritiken. I precis den här undanviftande gesten så mörkar du. Med retorik så söker ni skyla över det faktum att verksamheten inte är berättigad. Kan det verkligen bli mycket tydligare? Jag är helt klart beredd att ställa mig bakom Marcuses tes i "One-Dimensional Man" (som jag flera gånger alluderat till) här och nu: "'analytisk' filosofi (eller "det instrumentella förnuftet") är ideologi". Varken mer eller mindre.

Jag undrar, vad är det ens vi diskuterar? Givet dina definitioner kan ju inte den analytiska filosofin kritisera sig som du vill från den kontinentala filosofin eftersom det då inte längre är analytisk filosofi. Så du har slängt på dem ett moment 22.

Det är dock helt riktigt.

Sen kan du säga att de och de universiteten har de och de kurserna, och diskuterar de och de frågorna, genom de och de författarna, men det är en annan sak än att säga; analytisk filosofi är sämre än kontinental, vilket jag utläser som kontentan av dina inlägg.

Utläs inte kontentan, bemöt bokstaven.

Betänk istället, även om jag inte läst avhandlingen vilket kan avgöra om så är fallet; "Vad min teori går ut på är att undersöka vad "värde" begreppet kommer ifrån, hur kommer det sig att vi värderar saker över huvudtaget?"

Nej, det var inte alls hur David formulerade frågan, utan han frågade vad värde är, vilket är något helt annat. Och hans avfärdande av "socialkonstruktivismen" (läs: flertalet "kontinentala" filosofier), åtminstone som det såg ut i ett tidigare arbete av honom, var långt ifrån tillfredsställande, varför han inte har (som han tycks tro, och vilket framgår implicit av hans litteraturlista, och den totala avsaknaden av "kontinentala" tänkare i den) bemött den kritik som han med en halmgubbe tycker sig kunna avfärda (förutsatt att han inte bemöter den mer utförligt i sin avhandling, men litteraturlistan vittnar, som sagt, emot honom - själva avhandlingen har jag inte läst, då jag inte kunnat rättfärdiga det ännu), och följaktligen inte överhuvudtaget utsatt sin "teori" för den enkla lilla probersten som "postmodernismen" innebär. Med andra ord, han har varken gett skäl till varför vi bör bortse från "diskursanalytikernas" (som din omformulering här ovan utav hans problemformulering fortfarande medger och inte, som hans egen, utesluter a priori) invändningar, och följaktligen heller inte varför vi bör beakta hans teori. För vi kan väl inte väntas göra vilka antaganden som helst. På vilket sätt är den "analytiska" filosofin rättfärdigad, och i synnerhet när den systematiskt undviker en viss (befogad) kritik? Den ska bemöta kritiken/invändningarna, inte vifta undan dem (bara för att få fortsätta hämta ut lönecheckarna, eller vad?)! Går den tillväga så, så rör det sig just om en fars. Ska vi ta upp frenologin igen också? Bara för att det finns frenologer i behov av arbete? Verksamheten måste rättfärdigas, punkt, och kan den inte rättfärdiga sig så ska den, tillsammans med allting annat som inte klarar av att rättfärdiga sig, upphöra omedelbart.

Varför försöker du ens försvara den? Istället borde du upprepa den här kritiken och rikta den mot varje reaktionär "tänkare".

Är frågan inte legitim? Är det inte, om den så är, ett berättigande av filosofin? Sen att det inte är din föredragna metod, eller att du anser dig kunna kritisera den, förtar väl inte värdet för det. För som påpekat, utan detta positiva innehåll, inget att kritisera. Vad är meningen med att alltid lura i kulissen, redo att hugga på den som träder ut på scen? Vem är det som söker "ett försök att censurera oss och tysta diskussionen"?

Nej. Frågan "vad är värde?" förutsätter redan en metafysik i själva sin formulering. Den mteafysiken skall motiveras, inte bara antas. Frågan i sig måste ifrågasättas. Du har redan ett positivt innehåll att kritisera, och det är just den metafysik som förutsätts.

Varför överhuvudtaget det här du och CAUSTIX håller på med, som om den "analytiska" filosofin var ett gäng försvarslösa små barn (the truth of which I'm not sure of, kanske ligger det nåt i det ändå) som måste skyddas undan den stora stygga vargen "kontinental" filosofi. Kan inte se att jag "hugger" på personer, utan jag säger bara ifrån när de kräver av mig att förutsätta saker som i sig förutsätter att jag skulle vara en idiot. Jag söker helt klart censurera idioti, det tycker jag alla ska göra, men skillnaden är att ni söker censurera befogad kritik (ergo: sanning). Bara det ena av dessa två hör hemma inom filosofin. Är den stora stygga vargen "kontinental" filosofi (även i dess mest extrema gestalt - Nietzsche) något man är rädd för och måste gömma sig för så har man överhuvudtaget inte i filosofin att göra. Nu tror jag emelllertid inte att David Brax är sådan, långt ifrån, utan vad jag vänder mig emot är det här "beskyddarsnacket" överhuvudtaget. Blir man "påhoppad" i filosofin så är det nåt att glädja sig för! Det är i sista hand vår enda möjlighet att bli av med felaktiga föreställningar, och nå längre med vårt tänkande. Den där konservatismen som ni håller på med är ren djävla dekadens.

Stycke 3-5 är alltså den relevanta motsättningen jag gör mot din kritik. Men med det inte sagt att jag "säger (in effect) att allt som Hegel, Nietzsche, Husserl, Heidegger, Derrida och alla tänkare som på ett eller annat sätt anknyter till dessa är mer eller mindre trams." Det är dock trams från din sida att tillskriva mig det, du ser inte vad det är som kritiseras utan går direkt på att underminera allt vad jag säger, oavsett vad det vore. Det är inte så att jag bara för att jag uttalar mig motsäger allt du sagt i den här tråden, jag motsäger mig bara de delar jag söker påpeka, alltså den generella kritiken mot det som kallas "analytisk filosofi". Är tex inte Quines kritik mot analytiska satser, och den begreppsliga holism han företräder alls att likna med "kontinentala filosofer"?

Vilken "kontinental" filosof skulle Quines teori då liknas vid? Och exakt vad skulle denna likhet bestå i menar du?

Och även om det är möjligt att finna likheter, så försvinner ju därmed inte skillnaderna, och mig veterligen så är det just de skillnader som föreligger som möjliggör en kritik av den "analytiska" filosofin i egenskap av "analytisk" filosofi. Så av dig att påstå att "oppositionen är onödig" är detsamma som att säga att kritiken är onödig, det vill säga detsamma som att säga att alla de tänkare som kritiserat "analytisk" filosofi, alltså alla som kritiserat en viss typ av metafysiskt tänkande, sysslat med något onödigt. Alltså (in effect) att avfärda de tänkare jag nämnde som trams. Så det är inte jag som ska:

Skaffa lite gråskalor... apropå att inte bländas...

utan du som inte både kan äta pajen och ha den kvar.

Skall ge ett exempel så du inte blir så bitsk.

I själva verket är det ett nonsenspåstående. När skulle någonsin något ha varit bra in-and-of-itself endast?

Det är inte ett dikotomt förhållande, det finns mer än analytiskt för kontinentalfilosofin att relatera mot. Så vad som är nonsens är detta påstående ovan. Du håller ju med mig, uttryckligen i texten, men förmår dig väl kanske inte tänka det som ett medhåll utan ger det en retorisk touche mot mig, underligt.


För att förtydliga, jag påpekar, det kan inte vara bra in-and-of-itself (vilket vore fallet om det definieras positivt uteslutande av ett annats negativt) genom mina ord "Annars är ju den av er föreslagna filosofin enbart "bra" i ljuset av en annans "sämre", vilket alltså inte säger någonting alls." Så repliken upprepar min utsaga och kallar den nonsens.

Jag håller alls inte med dig. Naturligtvis finns det mer än "kontinental" filosofi att relatera mot (t.ex. ingen filosofi överhuvudtaget - och detta ligger närmre än man tror emedan "analytisk" filosofi definierar praktiskt taget allting som inte är den själv som "kontinental" filosofi), och det är ju just det faktum att "bra" och "dåligt" alltid relaterar till annat som gör ditt påstående till nonsens. Något kan bara vara "bra" i relation till något annat, och detta annat måste naturligtvis tänkas som "sämre" än det som i egenskap av att stå i relation till detta kan kallas "bra".

Det är alltså inte alls fallet att något är bra in-and-of-itself av det skäl som den parentes vill göra gällande ("... om det definieras positivt uteslutande av ett annats negativt"). Något är (tvärtom) ett värde in-and-of-itself: "om något definieras positivt oberoende av annat". Här blir man förvirrad av att du säger "uteslutande av", vilket tycks vara ett tvetydigt mellanting mellan "oberoende av" och "uteslutande genom", och som är skiljer de två olika alternativen från varandra i diametralt motsatta ståndpunkter. För mig känns det naturligt att tolka detta som "uteslutande genom", vilket ger att du hamnar snett. För det verkar underligt att du alls skulle "förtydliga" ett "värde in-and-of-itself" med en parentes som blandar in det som det relaterar mot (då ett egenvärde inte relaterar överhuvudtaget), och rimligare verkar det då att du blandar in denna relation för att du tänker på nåt annat sätt.

Nåväl, till poängen! Du hävdar att det skulle vara intetsägande för något att bara vara bra i ljuset av nåt annat - som jag tolkar dig -, och jag säger att det är det enda sätt på vilket vi överhuvudtaget kan tala om "bättre" och "sämre". Vad sen gäller de specifika kriterierna för att bedöma i den här frågan hänvisar jag till den distinktion jag gjort flera gånger redan i den här tråden (och det här inlägget också). Eller: "försåvitt det rör sig om filosofi - och vi förutsätter att filosofi är något bra, annars blir hela diskussionen utan värde -, och försåvitt filosofin på något meningsfullt sätt skall kunna sägas skilja sig från såväl vetenskap som religion, så kommer per definition den 'kontinentala' filosofin att vara bättre än den 'analytiska'". Har du någon invändning emot det?

Tja för mig är det obegripligt hur man skall lära ut något som inte låter sig fångas i en positiv beskrivning. Det är mystik om så är fallet. Nu tvivlar jag att så är fallet, påstår annorlunda, men har inte fått något ordentligt svar om vad för positivt, även om det blott är i kraft av att vara negativt det som redan föreligger, som står att finna och som upplåter sig för att läras ut.

Det är precis det här jag menar: begging the question! Varför förutsätter du att filosofiundervisningen måste se ut på exakt samma sätt som nu? Varför förutsätter du att filosofi måste vara att slänga etiketter på saker och ting? Varför förutsätter du, helt okritiskt, identitetsprincipen?

Så visst att du känner att du förstår honom är en sak, men något vettigt att lära ut om honom har du knappast lagt i dagern. Vilket inte är något jag säger för att skriva ner dig, utan bara för att påpeka att det kanske finns skäl till varför vi inte ser mer Derrida på filosofikurserna.

Jo, för att den "analytiska" filosofin inte är förmögen till självkritik, that's why.

Vad sägs om att bedriva dekonstruktion på filosofilektionerna?`Vad sägs om att läsa Derrida istället för att slänga en etikett på honom och göra en halmgubbe utav honom? Och vad sägs om att läsa en text ur ett genusperspektiv istället för att lära sig namnet på en specifik gren av "feminismen"?

Vad går undervisningen ut på? Att skapa filosofer eller dogmatiker?

Det var en handfull personer per år som läser filosofi över B nivå på SU när jag närvara. Klart att det blir snävt då.

Och till ditt, "obegriplig är han knappast", vill jag bara säga, och obefintlig är han inte i den "analytiska institutionen". Tvärt om så var det vad som ofta fångade intresse, även om det aldrig ledde till diskussion, hos många kursledare.

Ännu ett skäl att ifrågasätta: om intresset uppenbarligen finns där bland dem som studerar, varför anpassa undervisningen till det intresset? Märkligt är också att folket i gemen upplever de "kontinentala" filosoferna, till och med när de i sten vägrar att teoretisera och därför bedriver en strikt negativ verksamhet, ha långt mer att säga än vad den "analytiska" filosofin har. Att kursledarna inte tar upp det till diskussion är en skam, punkt slut. Kan de dessutom inte motivera det (uteslutandet och oviljan att diskutera dem) så har de inget att göra som varken filosofer eller pedagoger. Som filosofer har de en skyldighet att känna till vad som händer i filosofin (i stort). Och när kunskapsluckan är så omfattande att det rör sig om i regel mellan ett och två århundraden av det senaste europeiskt tänkandet så verkar det uppenbarligen inte som att de ens vill hålla på med filosofi.

Jag skulle, för att få introducera en annan fråga (och en möjlig "lösning"), vilja citera något Kalle skrev tidigare i tråden:

Beror det på att filosofin inte har något att säga eller att den skolbildning som är förhärskande i Sverige är så esoterisk så det enbart tilltalar de invigda, likt modern jazz. I de kontinentala länderna spelas en mer folklig jazz och därmed lyssnar man på deras filosofer.

Varför det är så? Tja till det krävs en historisk tillbakablick, se hur samhället och disciplinerna inom universiteten utvecklats. Det får ni som pluggar filosofi reda ut. Men en intressant fråga är det.

För om "analytisk" filosofi har ett värde, om vi förutsätter att den har det, så är det fan inte många som tar del av det. Samma med jazzen och modernistisk musik. Och till och med Adorno missar något av poängen när han hyllar det absoluta nedbrytandet av formerna i den modernistiska musiken - för han förutsätter alltjämt "kompositionen" och "musiken" som form, vilket exakt anledningen till att modernistisk musik är elitistisk (bolsjevikisk skulle man rent av kunna drista sig till att säga) istället för folklig (vilket inte ger att han har fel i att kritisera masskulturen, som är folklig också den men det är inte folkligheten per se, som form, som är det väsentliga utan vad det specifika innehållet i denna folklighet är). På ett annat ställe säger han dock att skriftspråket bör upplösas i talspråket, och då är han rätt ute. Min åsikt är arr vi inte bör göra musik så o-musikalisk (i avseendet att den bryter mot konventionerna) att ingen längre finner den lyssningsbar, utan vi bör istället lösa upp musiken i vardagen, och vardagssysslorna. Inte som den svenska politiska proggen och punken, att alla ska få "uttrycka sig" i musik, utan helt enkelt lära folk umgås genom musik, att få folk att umgås musikaliskt. Och precis på samma sätt med filosofin. Vi bör inte falla för frestelsen att göra filosofin vare sig för esoterisk eller exoterisk, om vi med det menar att den ska finnas på en central institution och i ena fallet vända sig in mot sig själv och i det andra spridas som ringar på vattnet utifrån det givna centrum, utan vi bör släppa in folket i filosofin, öppna dörren för dem. Sprida den för vinden och se till att nära och vattna den, så att den får fäste. Den bör vara invävd i kvällspressen, i skitsnacket och skvallret, i allting. Filosofi är inte ett metafysiskt objekt, utan i första hand en praxis. Den "analytiska" filosofins möjligheter att bidra till ett sånt projekt är minimala, men om det är nåt som kan ge den existensberättigande så ligger det just där. Något annat existensberättigande har den ju inte, åtminstone har vi inte sett något så här långt i tråden.

Och sen då, för att göra ett påpekande, så har jag efter mina studier vid institution inte läst mer än ett par "analytiska verk" och i princip uteslutande läst "kontinentala verk". Detta så att ni kan bespara mig den attityd som söker påklistra mig att jag försvarar i affekt någon tradition jag förfäktar.

Lite mer seriös läsning av det jag försöker ge uttryck för tack!

Istället för att bara hävda att vi läser dig fel, bevisa hur fel vi har! Jag är skitnöjd med att du tar itu med den "kontinentala" kanon, men att du inte skulle försvara den "analytiska" traditionen i affekt följer inte av det faktumet allena. Jag tycker jag har varit hemskt specifik i min kritik, och påvisat exakt vari denna affekt skulle ligga som en psykologisk försvarsmekanism. Och så länge inget existensberättigande för den "analytiska" filosofin ges i den här tråden, så är det ju inte heller orimligt att tolka hela diskussionen (istället för antingen ett medgivande av svårigheten eller ett tillmötesgående och svar på frågan - det förra tycker jag mig dock utläsa i ditt uppmärksammande av ett "moment 22") som ett psykologiskt försvar med retoriken som "vapen". Det är ju framförallt på den grunden jag talar om det som "ideologi". "Analytisk" filosofi tas för Verklighet, och inte för ett kontingent moment i verkligheten som kan ifrågasättas.

Men varsågod!

Nej, Derrida är inte svår att förstå, Derrida är svår att summera och förklara, vilket alls inte är samma sak.

Måste bara lyfta ut det här. Svarar du inte dig själv varför vi inte ser mer av honom i alla fall på dagens grundläggande kurser? Och utöver grundläggande kurser så hamnar vi i yrkesutbildning vilket förklarar resten. Vilket för övrigt är skälet till att jag förkastat det som någon slags försörjning. Vill inte pervertera mitt uttryck genom att äska pengar.

Jo det svarar jag indirekt på därmed, men det varken besvarar eller rättfärdigar kursernas utformande inom filosofin på grundnivå.

Vadå "pervertera ditt uttryck"? Är det övertron på det metafysiska subjektet igen? Frågan är inte vad man är utan vad man gör. På nåt sätt måste du ha en försörjning. Vad finns det för verksamheter du kan rättfärdiga? Eller (rättare): vilka blir kvar?  Om filosofin är sådan idag att en sån som du ("begåvad", engagerad, och "intelligent") flyr från filosofin, så är det ju uppenbart att det har blivit nåt fel på den. Jag känner samma olust inför den svenska akademiska ("analytiska") filosofin själv. Och den har inte råd att förlora så engagerade tänkare som du och jag. Hur åtgärdas den rötan som äter på dess benmärg då? Ja, inte genom att vi ger upp den och överlåter den i händerna på dem som perverterat den, utan genom att reappropriera den, och genom att vända den emot det "filosofins prästerskap" - emot svartrockarna (för att tala med Marx). Tömmer du giftbägaren eller inte? Hellas är med oss även om Aten är emot oss! Freedom!

[Avantgardet]

Jag gick in på wiki och läste om derrida och dekonstruktionen och fann det ganska intressant. Platons idévärld "som vi inte kan komma åt" är ju inget mindre än våra personliga kopplingar mellan olika företeelser i vår syn på världen, som bygger på binära motsatspar. Jag vet ett binärt motsatspar, inget mer, så enkelt är det, och det räcker för mig, jag vill inte veta något mer, vill heller inte dela det, och frågan är om ni förstår det. Alltså det stod ju att man måste klippa i tyget för att förstå och då har vi helt plötsligt ett nytt tyg, precis så är det. Vet inte om det finns några motsägelser direkt, bara det att vi inte förstår varandra. I själva verket tror jag att det bara finns ett binärt motsatspar, fast det är bara det att det kan uttryckas med olika ord. Jag kan förstå andra, vad de menar, men jag kan inte riktigt förstå hur de tänker med det de säger, och det är inget jag vill eftersträva. Tex om en person har "sol" och "måne" som motsatspar, så kan man ju anta att den har en väldigt enkel och samtidigt komplicerad världsbild, medan en person med "solen går ner i väster" och "månen syns pga solen" som motsatspar kanske har en mer logisk världsbild uppbyggd av logiska regler.

Vad är det du säger när du säger att Du (vad är det, ett "vem" eller ett "vad"?) förstår (vad menar du med det?) någon annan ("vem" eller "vad"?). Förstår som inte varför du vill anta saker på så lös grund. Måste man tro nåt om allting, kan man inte (lite mer ödmjukt måhända, och inget man får lära sig nu för tiden) förhålla sig lite avvaktande? Lite mindre religion och lite mer filosofi alltså.

[honey is cool]

Jag gick in på wiki och läste om derrida och dekonstruktionen och fann det ganska intressant. Platons idévärld "som vi inte kan komma åt" är ju inget mindre än våra personliga kopplingar mellan olika företeelser i vår syn på världen, som bygger på binära motsatspar. Jag vet ett binärt motsatspar, inget mer, så enkelt är det, och det räcker för mig, jag vill inte veta något mer, vill heller inte dela det, och frågan är om ni förstår det. Alltså det stod ju att man måste klippa i tyget för att förstå och då har vi helt plötsligt ett nytt tyg, precis så är det. Vet inte om det finns några motsägelser direkt, bara det att vi inte förstår varandra. I själva verket tror jag att det bara finns ett binärt motsatspar, fast det är bara det att det kan uttryckas med olika ord. Jag kan förstå andra, vad de menar, men jag kan inte riktigt förstå hur de tänker med det de säger, och det är inget jag vill eftersträva. Tex om en person har "sol" och "måne" som motsatspar, så kan man ju anta att den har en väldigt enkel och samtidigt komplicerad världsbild, medan en person med "solen går ner i väster" och "månen syns pga solen" som motsatspar kanske har en mer logisk världsbild uppbyggd av logiska regler.

Vad är det du säger när du säger att Du (vad är det, ett "vem" eller ett "vad"?) förstår (vad menar du med det?) någon annan ("vem" eller "vad"?). Förstår som inte varför du vill anta saker på så lös grund. Måste man tro nåt om allting, kan man inte (lite mer ödmjukt måhända, och inget man får lära sig nu för tiden) förhålla sig lite avvaktande? Lite mindre religion och lite mer filosofi alltså.

Att förstå någon är för mig att kunna sätta sig in i en annan persons situation utifrån att man upplevt något liknande, men jag är öht väldigt intresserad av hur du ser på saken? Att tro medför risken att bli besviken men det kan också inge hopp och leda till saker. Jag minns en gång när jag mådde väldigt dåligt, det enda som höll mig uppe var att jag upprepande gick och sa till mig själv "jag vet ingenting, jag vet ingenting" och jag blev lugnare av det, för jag kände att så länge jag inte visste något så slapp jag ansvar.

[Avantgardet]

Jag gick in på wiki och läste om derrida och dekonstruktionen och fann det ganska intressant. Platons idévärld "som vi inte kan komma åt" är ju inget mindre än våra personliga kopplingar mellan olika företeelser i vår syn på världen, som bygger på binära motsatspar. Jag vet ett binärt motsatspar, inget mer, så enkelt är det, och det räcker för mig, jag vill inte veta något mer, vill heller inte dela det, och frågan är om ni förstår det. Alltså det stod ju att man måste klippa i tyget för att förstå och då har vi helt plötsligt ett nytt tyg, precis så är det. Vet inte om det finns några motsägelser direkt, bara det att vi inte förstår varandra. I själva verket tror jag att det bara finns ett binärt motsatspar, fast det är bara det att det kan uttryckas med olika ord. Jag kan förstå andra, vad de menar, men jag kan inte riktigt förstå hur de tänker med det de säger, och det är inget jag vill eftersträva. Tex om en person har "sol" och "måne" som motsatspar, så kan man ju anta att den har en väldigt enkel och samtidigt komplicerad världsbild, medan en person med "solen går ner i väster" och "månen syns pga solen" som motsatspar kanske har en mer logisk världsbild uppbyggd av logiska regler.

Vad är det du säger när du säger att Du (vad är det, ett "vem" eller ett "vad"?) förstår (vad menar du med det?) någon annan ("vem" eller "vad"?). Förstår som inte varför du vill anta saker på så lös grund. Måste man tro nåt om allting, kan man inte (lite mer ödmjukt måhända, och inget man får lära sig nu för tiden) förhålla sig lite avvaktande? Lite mindre religion och lite mer filosofi alltså.

Att förstå någon är för mig att kunna sätta sig in i en annan persons situation utifrån att man upplevt något liknande, men jag är öht väldigt intresserad av hur du ser på saken? Att tro medför risken att bli besviken men det kan också inge hopp och leda till saker. Jag minns en gång när jag mådde väldigt dåligt, det enda som höll mig uppe var att jag upprepande gick och sa till mig själv "jag vet ingenting, jag vet ingenting" och jag blev lugnare av det, för jag kände att så länge jag inte visste något så slapp jag ansvar.

Det där låter för mig som att projicera sig själv i den Andre. En narcissistisk självbekräftande loop. Som människan söker och finner sig själv genom vetenskapen i naturen. Hon utsträcker sitt herravälde också till den. Hon sätter namn på, hon benämner, hon lägger beslag på, hon "paxar" och tar över. Hennes vilja-till-makt kan inte acceptera det annorlunda. Det annorlunda får inte finnas. Så hon utesluter skillnaden helt ur sin värld. Verkligheten anses automatisk gå att reducera ned till hennes redan kända kategorier. Istället för att acceptera det som sådant, som något hon faktiskt inte vet ett skit om eller överhuvudtaget begriper, så väljer hon att relatera till ett pappkartongssubstitut. Och hon bygger sin värld i well-papp... Det är inte att ta ansvar, det är att göra våld på världen. Går man från kartan till verkligheten märker man förvisso att den är gjord i papper här också, men det är ett annat papper, det är presentpappret som blir över när man öppnar den som en gåva, och som man sparar för att påminna sig själv om innehållet...

Inte för att befolka sin värld med såna här:



Det verkar onekligen lite märkligt att vi skulle kunna göra nya erfarenheter om vi sluter oss inom oss själva, om vi tror att vi kan hämta all sanning ur djupet av oss själva, med endast vårt eget tänkande. Empirin har naturligtvis rätt i sak, men bara för att man registrerar "sinnesdata" betyder det inte att man lyssnar. Bara för att man spjälkar sönder nåt i dess minsta beståndsdelar så betyder det inte att man förstår, och bara för att man funnit en likhet så betyder det inte att man vet vad det är. Lika lite som vi kan känna till framtiden, lika lite kan vi känna till det annorlunda (och vad är framtiden annat än just Det annorlunda [en frånvaro, en brist, en negation], ett annorlunda som vi tycks ha lättare att erkänna än det annorlunda som vi stöter på i samtiden). Jag tycker det okända är en kategori som vi behandlar med alltför lite respekt, vi bör släppa kontrollbehovet och maktanspråken, gå fram något mer "ödmjukt" i vår jakt på vetande och kunnande. Men jag menar inte "det okända" i någon mysticistisk mening, utan som strikt negation. Inte heller med det okända läsa in en massa hemtama pappgubbar (typ en massa övernaturligt eller religiöst dravel), utan låta det vara okänt som sådant, och lyssna på vad det har att säga innan vi överhuvudtaget försöker förstå eller begripa vad det är vi lyssnar till. Samtidigt ska man naturligtvis inte, som du gjorde, avsvära sig allt ansvar genom att förneka att man vet eller kan nåt överhuvudtaget. Tänkandets väg går just i det spänningsfältet. Man måste paradoxalt förena motsatta egenskaper som ödmjukhet och djärvhet, och man måste vara beslutsam i sin ovisshet. Så tror jag vi kommer "närmast" den Andre, sanningen, och verkligheten.

[honey is cool]

Att förstå någon är för mig att kunna sätta sig in i en annan persons situation utifrån att man upplevt något liknande, men jag är öht väldigt intresserad av hur du ser på saken? Att tro medför risken att bli besviken men det kan också inge hopp och leda till saker. Jag minns en gång när jag mådde väldigt dåligt, det enda som höll mig uppe var att jag upprepande gick och sa till mig själv "jag vet ingenting, jag vet ingenting" och jag blev lugnare av det, för jag kände att så länge jag inte visste något så slapp jag ansvar.

Det där låter för mig som att projicera sig själv i den Andre. En narcissistisk självbekräftande loop. Som människan söker och finner sig själv genom vetenskapen i naturen. Hon utsträcker sitt herravälde också till den. Hon sätter namn på, hon benämner, hon lägger beslag på, hon "paxar" och tar över. Hennes vilja-till-makt kan inte acceptera det annorlunda. Det annorlunda får inte finnas. Så hon utesluter skillnaden helt ur sin värld. Verkligheten anses automatisk gå att reducera ned till hennes redan kända kategorier. Istället för att acceptera det som sådant, som något hon faktiskt inte vet ett skit om eller överhuvudtaget begriper, så väljer hon att relatera till ett pappkartongssubstitut. Och hon bygger sin värld i well-papp... Det är inte att ta ansvar, det är att göra våld på världen. Går man från kartan till verkligheten märker man förvisso att den är gjord i papper här också, men det är ett annat papper, det är presentpappret som blir över när man öppnar den som en gåva, och som man sparar för att påminna sig själv om innehållet...

Inte för att befolka sin värld med såna här:



Det verkar onekligen lite märkligt att vi skulle kunna göra nya erfarenheter om vi sluter oss inom oss själva, om vi tror att vi kan hämta all sanning ur djupet av oss själva, med endast vårt eget tänkande. Empirin har naturligtvis rätt i sak, men bara för att man registrerar "sinnesdata" betyder det inte att man lyssnar. Bara för att man spjälkar sönder nåt i dess minsta beståndsdelar så betyder det inte att man förstår, och bara för att man funnit en likhet så betyder det inte att man vet vad det är. Lika lite som vi kan känna till framtiden, lika lite kan vi känna till det annorlunda (och vad är framtiden annat än just Det annorlunda [en frånvaro, en brist, en negation], ett annorlunda som vi tycks ha lättare att erkänna än det annorlunda som vi stöter på i samtiden). Jag tycker det okända är en kategori som vi behandlar med alltför lite respekt, vi bör släppa kontrollbehovet och maktanspråken, gå fram något mer "ödmjukt" i vår jakt på vetande och kunnande. Men jag menar inte "det okända" i någon mysticistisk mening, utan som strikt negation. Inte heller med det okända läsa in en massa hemtama pappgubbar (typ en massa övernaturligt eller religiöst dravel), utan låta det vara okänt som sådant, och lyssna på vad det har att säga innan vi överhuvudtaget försöker förstå eller begripa vad det är vi lyssnar till. Samtidigt ska man naturligtvis inte, som du gjorde, avsvära sig allt ansvar genom att förneka att man vet eller kan nåt överhuvudtaget. Tänkandets väg går just i det spänningsfältet. Man måste paradoxalt förena motsatta egenskaper som ödmjukhet och djärvhet, och man måste vara beslutsam i sin ovisshet. Så tror jag vi kommer "närmast" den Andre, sanningen, och verkligheten.

Vad menar du i sådana fall med projektion? Håller du med om att det är en skillnad på "kontroll" och "makt"? Kontroll kan vara en upplevelse man har inom sig medan makt alltid har någon förankring i verkligheten. Jag tror att det är bra om man kan acceptera att man inte behöver förstå allt. Jag tror inte att man kan hämta all sanning ur djupet av sig själv, men man måste titta ner i djupet av sig själv för att öht uppleva sanning. Det du säger om att behandla det okända med ödmjukhet och respekt håller jag verkligen med om. Vad jag i själva verket gjorde, tror jag, var att avsvära mig ansvar som jag egentligen aldrig hade utan bara inbillade mig att jag hade.

[Kallekula]

AV

Hum

Mycket av vad du önskar dig AV återfinner du inom sociologin. Inställning, självransakan, diskussion kring fundament etc. Många av de kontinentala tänkarna finner man även i sociologiska skrifter ( ibland även i kursmaterialet)  tex uppsatser av studenter b-c- d nivå och i sociologiska avhandlingar. Visst cirkulerar det kring sociala fenomen på något sätt, men ändock.

Hur kommer det sig att sociologin (och då ska man komma ihåg att sociologer syns oftare i offentligheten än filosofer) tagit denna väg?  (jag talar utifrån Linköping U andra lärosätra vet jag inget om, men läser man tidskriften sociologisk forskning så verkar det ju vara en livlig debatt kring detta i alla fall....har du inte läst den kolla upp den...det är både högt och lång, kvatitativa studier, kvalitativa, Marx i dagens samhälle osv osv).

Om att spela pop. Det finns olika popmusik, det finns den som både är genialisk OCH folklig. Att skapa den är en sann konst. Då spänner man ribban högt, men borde inte alla vetenskapliga dicipliner, i alla fall inom humaniora/samhällsvetenskap i alla fall försöka göra så?

Sen kan man hålla på med esoteriska också, men inte enbart det. För vem blir lycklig av, är i behov av enbart  det?

[J R Auk]

Alltså till att börja med så saknas karakteristik av vad dessa olika traditioner skulle innebära. Jag har aldrig hört något som är mer än pejorativa benämningar vad det gäller kontinental och analytisk filosofi.

Jag ser inte vad som är problematiskt med att tala om "analytisk" filosofi i den mening som jag gjort här. Vad gäller "kontinental" filosofi däremot, så tror jag man gör bäst i att vara mer specifik (talas det, i det partikulära fallet, om "marxism", "fenomenologi", "psykoanalys", "dekonstruktion"?). Motiveringen till det skulle du ha i den skillnad jag tagit fasta på ovan vad gäller relationen till metafysiken som problem betraktat.

Men det har väl främst att göra med din djupare kännedom kring de olika teorierna, metoderna. Det existerar ju även strömningar inom "analytisk filosofi" varför det blir snarare ett värdeargument outtalat i detta här. Det du säger är i det närmsta; kontinental filosofi har bredd vilket den analytiska saknar.

Det finns inte mig veterligen någon gemensamt accepterad metafysik inom analytisk filosofi, inte heller någon gemensam syn på det. Det existerar ju allt ifrån rena avfärdanden av metafysiken till antagandet av gudomliga garanter, eller platonska ideal. Så jag tycker att du gör en ideologi av det som inte främst är en ideologi, utan ledsagas av en ideologi. Dvs är det filosofin eller dess institutioner? Du uttalar ju dig mot filosofin per se, och inte dess institutioner. "Traditionen" här ovan.

Det är platta begrepp för platta diskussioner.

Det ena är absolut det. Men de är i sig själva bevis för exakt det jag säger. Det är skapelser utav den anglofona, "analytiska", filosofin. "Kontinental" filosofi, som begrepp betraktat, är väsentligen en halmdocka. Det ersätts i många sammanhang nu med de nästan fullt utbytbara "socialkonstruktivism", eller "postmodernism". The point being att sådana "platta begrepp" är vad den "analytiska" filosofin - guidad av identitetsprincipen - nödvändigtvis kommer fortsätta producera. Och det fungerar alltjämt som en mekanism som gör läsningen utav "meningsmotståndarna" överflödig.

Men du uppvisar ju just det du fördömer här. Analytisk filosofi, om vi talar om traditionen och inte institutionen är ju lika mycket en halmdocka. Det du gör är att producera platta begrepp av dem och avfärdar dem an masse, istället för att inkorporera det av värde, för dig, i din filosofi. Du synes mig skyldig till anklagan. Och jag märker faktiskt inte någon annan stans denna strikta, dikotoma, förhållningen till filosofins "stora traditioner" som du utmålar. Man blandar friskt, och det är blandat friskt inom det som du väljer att beteckna som dessa motsatser.

Fler exempel från SU: Litteratur i B nivå, Bengtsson, Jan, Sammanflätningar: Husserls och Merleau–Pontys fenomenologi, Göteborg: Daidalos, 1993 i syfte att: "Av det som har beskrivits som ”kontinental filosofi”, då i syfte att urskilja den från den analytiska traditionen, kommer vi att diskutera Husserls, Merleau–Pontys och Heideggers fenomenologi, framväxten och utvecklingen av herme-neutiken, existentialismen, strukturalismen och poststrukturalismen, samt något om postmodern filosofi. Avslutningsvis kommer också något att sägas om hur dessa traditioner lever vidare, kritiseras och diskuteras idag."  

Kurs; Introduktion till feministisk filosofi, Ulrika Björk. Vilken innehåller moment som: "moment tre, som undersöker hur feministisk filosofi förhåller sig till den filosofiska traditionen, både den kontinentala och den analytiska. Här diskuteras även sambandet mellan tradition och problem inom filosofin. Det avslutande momentet introducerar tankeriktningar som rör sig bortom traditionell filosofi genom att ifrågasätta en gängse syn på rationalitet och på filosofins avgränsning gentemot vetenskap, litteratur och religion."

Dessa är exempel ur två kurser av sju på en "Analytisk" institution. Så det som kan kritiseras ligger i kulturen, vår, och inte i den filosofiska traditionen som sådan.

Bevistades för övrigt en pubkväll där man inbjudit S. O. Wallenstien och S. Carshamre, kontinental vs analytisk, för att diskutera skillnaderna traditionerna emellan.

Det resulterade i en beskyllning från analytiskt håll om att det var oförståeligt vad som avhandlades, att tolkningen var för öppen med en replik från det kontinentala hållet att det inte var relevanta frågor som avhandlades. Inte så mycket att hänga i granen med andra ord.

Och sen kan man fråga sig varför det nu heter att det är självkritik som saknas hos den analytiska filosofin, när det inleddes med att påpeka att de inte tog hänsyn till den kontinentala filosofin som en kritik av filosofin generellt. Det påstås alltså först att det enbart sysslas med en självkritik för att sedan förbytas till att heta att de inte har någon självkritik.

Det är bara en skenbar motsättning du här tagit fasta på, för det föreligger i själva ingen motsättning alls här. Den "analytiska" filosofin redan a priori och i sig själv avfärdat all kritik av dess mest fundamentala antaganden. Från vilket håll den kommer är oväsentligt. Hade den kritiserat sig själv hade ju kritiken utifrån varit redundant. Att sen "analytisk" filosofi per definition är ett slags ramverk som konstitueras utav en intern diskussion gör det inte lämpligt för dig att i det fallet tala om "självkritik". Samma problem som med Kants kritik, är det: 1) en kritik av förnuftet (dess grundläggande antaganden, det vill säga förnuftet som sådant), eller 2) en kritik med förnuftet (förnuftet being antaget redan, och därför på ett fundamentalt plan undandragen kritik). Inte heller behöver den diskussion som förs i en demokratisk stat nödvändigtvis vara kritik riktad mot den själv. Och därmed borde dina frågetecken ha rätats ut.

Varför har den redan a priori avfärdat all kritik? Nu försöker du tillskriva hela den "analytiska" filosofin det där tankefelet som du och jag har bannat färskingar över när de tar identitssatsen A=A för att vara en transcendental likhet, att världen svarar mot begreppet och inte bara en logisk, att begreppet svarar mot begreppet.

Kant avgränsar det som antas. Därför är det en fenomenologi som jag sagt förut. Men alla läser det inte så varför det är ovidkommande vad jag tycker. Det relevanta är att inte ta sig tolkningsföreträde, vilket du gör i ditt påstående här.

Det som står kvar då är att du säger att det saknas en kritik hos analytiska filosofin från det kontinentala perspektivet. Vilket är ett anspråk på ett tolkningsföreträde, alltså det som du anklagar institutionen "analytisk filosofi" för att upprätta.

Nej, det här är trams och billig retorik. Det är inte en "kritik från kontinentalt håll" och nåt anspråk på tolkningsföreträde det handlar om, utan kritik utav de egna grundläggande antagandena. I detta skiljer sig filosofin från både vetenskapen och religionen. Jag beskyller med andra ord den "analytiska" filosofin för att försöka reducera filosofin till en vetenskap, men eftersom den inte är någon vetenskap utan det som alla vetenskaper måste utgå ifrån och förutsätta, alltså i dess förnekande av sig själv som något mer än vetenskap, så gör den (in effect/effevtivly) sig själv till religion.

Det som saknas är kort och gott en kritik av dess mest fundamentala och "självklara" antaganden. Om den kommer utifrån eller inifrån är oväsentligt. Att den är helt frånvarande hos den själv är allt annat än ett sundhetstecken.

Och det är "närvarons antagande"? Den vulgära analytiska filosofin reducerar sig till ganska mycket till en vetenskap. Den vill vara bruklig. Den söker ett rum för en filosof att praktisera, praktisera sin praktiska nytta den antas nått genom sina studium. Som sådan fokuserar den ofta på beslutsteori, vårdetik och liknande. Dessa kräver antaganden, vilka redan föreligger inom vården, eller tex försvaret, spelet, där beslutet hägrar. Det som den analytiska filosofin då gör är att göra en logisk analys, dvs berättar vad som följer på antagandena snarare än att kritisera antagandena. Men att reducera den "analytiska" filosofin till detta enbart är ju att helt vända blicken från den teoretiska filosofi som de även bedriver, där man frågar sig sådana saker som du verkar vilja reservera för kontinental filosofi. Vad är värden, vad är språk, vad existerar osv osv. Det skall ju inte glömmas bort att det är ett väldigt nytt påfund att överhuvudtaget stipulera dessa två kategorier, snarare än att ge namn till en skola för filosofin. Roten är gemensam, kanon är samma, även om en ny börjar (jag tar 100 år som en början) upprättas.

Sen är det ju inte så att vi enbart kan kräva att den analytiska filosofin, om nu någon sådan står att finna, skall rättfärdiga sig.

Det är precis vad vi kan. Makt ska rättfärdiga sig själv. Det befintliga ska rättfärdiga sig själv. Och är det inte rättfärdigat så ska det inte vara kvar.

Och vart är den analytiska filosofins makt? Det håller ju inte, om de nu reducerar sig till vetenskap så ger de ju upp sin makt, de träder tillbaks för det som redan närvarar, och härleder från det antagna.

Och talar du inte om det som jag ovan ger uttryck för så talar du inte om traditionen utan om institutionerna, vilka ju svarar under en politik, och ett högre "verk" (om det nu heter skolverket, eller vad det kan tänkas vara). Jag ser inte den makt du omtalar, är det kanske så att den makten är att du inte lyckats att inom den för dig närmsta filosofiska institutionen upprätta dina ideal?

Det samma måste väl gälla även den kontinentala?

I den mån den är en maktfaktor, alltså i den mån den lärs ut, absolut. Den som gör anspråk ska rättfärdiga sig, och anspråken på filosofin i det här landet görs primärt utav den "analytiska" filosofin.

Nej anspråk ges legitimitet främst till analytisk filosofi från de maktcentra som existerar. Men filosofin i sig har snarare trätt tillbaks. Jag skyller på socialfascisterna. Och du kan ju kolla deras politik för skolväsendet om du inte tror mig. Centralstyrt och toppstyrt till skillnad från borgarna som vill ge över makten till institutionerna själva i större utsträckning (även om det där finns förtäckta problem som i alla marknadsspel).

Eller är det så att vi skall förstå kontinental filosofi som kritiken par excellance och sedan ge kritiken företräde framför stipulerandet.

Nej, poängen är att "kontinental" filosofi för diskussionen med sig själv, den tar inte sin/sina metodologi/metodologier, och sig själv/själva, för självklar. Det är just detta som gjort att den till skillnad från "analytisk" filosofi medger att det finns en problematik. Notera i vilket skede Wittgenstein slutar vara en "analytisk" filosof (vilket också är skälet till att den "analytiska" filosofin har så ambivalent förhållande till honom, kallar honom som sin egen men kan just därigenom, i exakt motsvarande grad som den kallar honom som sin egen, inte ta honom på allvar). Det är i exakt samma stund som han blir självkritisk.

De tar honom på allvar i allra högsta grad. Precis som de tar Quine på allvar vilken också hotar berättigandet av mångt och mycket av den filosofi som bedrivs.”Fysiska föremål införs som bekväma mellanled – inte genom definitioner i termer av erfarenheter, utan som oreducerbara postulerade entiteter vilka är jämförbara med de homeriska gudarna. Myten om fysiska föremål är dock överlägsen de flesta andra myter eftersom den visat sig mer pålitlig, när det gäller att ge erfarenheten en hanterlig struktur.”

Varför slutar Wittgenstein vara analytisk filosof? Är du säker på att han inte slutar benämnas som analytisk filosof? Det är något mystiskt som måste ske annars, om du nu inte helt plötsligt instämmer i att "kontinental" definieras som kritik.

Nej bättre är, om man nu vill göra en diskussion kring dagens filosofiska diskurser, att söka ge karakteristik till att börja med så att vi finner något för den normativa frågan att gripa an på (givet vi inte vill anta ett projekt av dig redan sågad typ att i ljuset av humanism resa normativa anspråk) vilket skulle göra reda för den förändring du implicerar.

Och exakt vad är det jag gjort då? Jag har ju gett en karakteristik, jag har i själva verket inte gjort just något annat (åtminstone inte vad jag kan se), just genom att visa på hur de skiljer sig i fråga om en för filosofin väsentlig sak: kritiken av fundamenten.

Det är precis det här fenomenet som gör att jag talar om den ["analytiska" filosofin] som ideologi. Den far ut åt alla håll och kanter, klamrar sig fast vid halmstrån, precis vad som helst bara för att slippa se det faktum att den själv inte är given av Gud. Att den inte är självklar, och att den behöver motivera sig själv. Bara viftar undan kritiken, kommer med "tolkningsföreträden" i det den fortsätter kräva av den som yppar kritiken att det är den som ska uppamma en massa saker som rättfärdigar dess kritik (vilket jag dessutom gjort flertalet gånger nu redan), och aldrig något konkret så att diskussionen ens skulle riskera få en ände och den själv behöva konfronteras med det faktum att det är den som ställs till svars, utan alltid bara ett ständigt uppskjutande av det ofrånkomliga.

Fortfarande är det inte förändring från ett dåligt till något bättre som ska motiveras, utan konserverandet av det bestående som är dåligt. Kriteriet för bedömande av bra och dåligt gav jag dig redan i förra inlägget, och du har inte invänt emot det alls på något enda sätt, och givet att du inte har några invändningar i fråga om det så är det alltjämt den "analytiska" filosofin som skall stå till svars.

Du har gett en karakteristik som jag inte kan gå med på. Jag vill ju till och med hävda att ingen meningsfull karakteristik går att göra i det stora hela. Det finns vissa saker som kan omtalas som talande för en karaktär, men det finns minst lika mycket som bryter ner den.

Du reser ett problem. "Närvarons metafysik" som något som skulle sätta hela den anlytiska filosofin i trångsmål, men du accepterar bara det närmande till problemet som en smal gren inom kontinental filosofi gjort. Det är knappast att visa på något som de specifikt skall stå till svars för. I sådana fall kan ingen filosofi bedrivas innan det problemet är löst, och det ser jag ingen skymt av.

Du mörkar liksom att det här är en normativ fråga i ljuset av att det vore en ontologisk, filosofins vara (och inte ställt mot dess icke-vara), fråga. Vilket förövrigt visar på det svåra i att inte göra antaganden, vilket varat är, jämfört det normativa vara kontra icke-vara, vilket är omdöme och normativt.

Skitsnack. Läs om. Jag skrev redan nästan längst upp i mitt förra inlägg att anledningen till att det ena är att betrakta som bättre än det anra är:

är att den ena, utan grund, negligerar en omfattande problematik, och gör så genom att "metoden" inte överhuvudtaget förmår sätta problematiken inom dess eget synfält. Alltså av precis samma skäl som man säger att den teori är bättre som klarar av att förklara mer än en annan.

Och försåvitt vi menar filosofin vara något annat än dogmatik så är det här a och o. Så vem mörkar? Vem mörkar just genom att fortsätta undvika att ge ett rättfärdigande? Jag har gett rättfärdigande för en rad olika "kontinentala" filosofier (inte samtliga men flera utav dem), medan varken du eller någon annan som talat för den "analytiska" filosofins rätt till vara överhuvudtaget har bemött invändningarna/kritiken. I precis den här undanviftande gesten så mörkar du. Med retorik så söker ni skyla över det faktum att verksamheten inte är berättigad. Kan det verkligen bli mycket tydligare? Jag är helt klart beredd att ställa mig bakom Marcuses tes i "One-Dimensional Man" (som jag flera gånger alluderat till) här och nu: "'analytisk' filosofi (eller "det instrumentella förnuftet") är ideologi". Varken mer eller mindre.

Men jag säger att de inte negligerar problemet. Och vad som rättfärdigar analytisk metod är det samma som rättfärdigar kontinental, de är så disparata så att samma lösa rättfärdiganden stödjer dem båda, om vi nu måste nedlåta oss till att tala om sådana storheter som "analytisk filosofi" och "kontinental filosofi".

Betänk istället, även om jag inte läst avhandlingen vilket kan avgöra om så är fallet; "Vad min teori går ut på är att undersöka vad "värde" begreppet kommer ifrån, hur kommer det sig att vi värderar saker över huvudtaget?"

Nej, det var inte alls hur David formulerade frågan, utan han frågade vad värde är, vilket är något helt annat.

Jag tog ett citat från denna tråd varför jag la till "vilket kan avgöra om så är fallet".

Skall jag misstro honom? "Är" är inte ett enkelt begrepp, det betecknar olika saker i olika sammanhang. Det är du som oftast vill normera det till att vara något inherent negativt då det förutsätter en ontologisk närvaro. Du misserkänner då alla bruk av begreppet pragmatiskt, eller i en ontologiskt mindre rigid mening, där vi till exempel kan tala om framträdelse som ett "är". Om man säger att något är och detta "är" tas som framträdelse så är undersökningen av vad som är undersökningen av vad som framträder, och då implicit frågan om vart i från.

Är frågan inte legitim? Är det inte, om den så är, ett berättigande av filosofin? Sen att det inte är din föredragna metod, eller att du anser dig kunna kritisera den, förtar väl inte värdet för det. För som påpekat, utan detta positiva innehåll, inget att kritisera. Vad är meningen med att alltid lura i kulissen, redo att hugga på den som träder ut på scen? Vem är det som söker "ett försök att censurera oss och tysta diskussionen"?

Nej. Frågan "vad är värde?" förutsätter redan en metafysik i själva sin formulering. Den mteafysiken skall motiveras, inte bara antas. Frågan i sig måste ifrågasättas. Du har redan ett positivt innehåll att kritisera, och det är just den metafysik som förutsätts.

Varför överhuvudtaget det här du och CAUSTIX håller på med, som om den "analytiska" filosofin var ett gäng försvarslösa små barn (the truth of which I'm not sure of, kanske ligger det nåt i det ändå) som måste skyddas undan den stora stygga vargen "kontinental" filosofi.

Vad är det här du gör Avantgardet? Utläser ideologi bara för att vi säger ifrån vad vi tycker du har fel i sak om? Jag försvarar inte någon "analytisk filosofi" jag försvarar dig från vanföreställningar och dåliga slutledningar.

Vad sägs om att bedriva dekonstruktion på filosofilektionerna?`Vad sägs om att läsa Derrida istället för att slänga en etikett på honom och göra en halmgubbe utav honom? Och vad sägs om att läsa en text ur ett genusperspektiv istället för att lära sig namnet på en specifik gren av "feminismen"?

Vad går undervisningen ut på? Att skapa filosofer eller dogmatiker?

Det där är ett problem de brottas med. Filosofi får sina elever i regel 1 år eller så, vad fan kan läras ut då? Sen de som läser längre får ju leva med de där slaskkunskaperna som grund istället för en gedigen filosofisk praktik.

Problemet med att bedriva dekonstruktion är ju att det snarare ligger inom litteraturvetenskapens fält.

Men det här problemet är allmänt allt lärande, och det återses inom ekonomi, sociologi och en mängd andra fält. Det är ett formellt problem för lärandet, och det skylls på socialfascismen i Sverige av mig.

Det var en handfull personer per år som läser filosofi över B nivå på SU när jag närvara. Klart att det blir snävt då.

Och till ditt, "obegriplig är han knappast", vill jag bara säga, och obefintlig är han inte i den "analytiska institutionen". Tvärt om så var det vad som ofta fångade intresse, även om det aldrig ledde till diskussion, hos många kursledare.

Ännu ett skäl att ifrågasätta: om intresset uppenbarligen finns där bland dem som studerar, varför anpassa undervisningen till det intresset? Märkligt är också att folket i gemen upplever de "kontinentala" filosoferna, till och med när de i sten vägrar att teoretisera och därför bedriver en strikt negativ verksamhet, ha långt mer att säga än vad den "analytiska" filosofin har. Att kursledarna inte tar upp det till diskussion är en skam, punkt slut. Kan de dessutom inte motivera det (uteslutandet och oviljan att diskutera dem) så har de inget att göra som varken filosofer eller pedagoger. Som filosofer har de en skyldighet att känna till vad som händer i filosofin (i stort). Och när kunskapsluckan är så omfattande att det rör sig om i regel mellan ett och två århundraden av det senaste europeiskt tänkandet så verkar det uppenbarligen inte som att de ens vill hålla på med filosofi.

Du missar vad jag säger här, det var inte de jag läste med som intresserade sig utan kursledarna, som sedan var tvungna att återgå till "ämnet" då det enbart infann sig än fler stirrande blickar från oförstående bänkrader.

Vadå "pervertera ditt uttryck"? Är det övertron på det metafysiska subjektet igen? Frågan är inte vad man är utan vad man gör. På nåt sätt måste du ha en försörjning. Vad finns det för verksamheter du kan rättfärdiga? Eller (rättare): vilka blir kvar?  Om filosofin är sådan idag att en sån som du ("begåvad", engagerad, och "intelligent") flyr från filosofin, så är det ju uppenbart att det har blivit nåt fel på den. Jag känner samma olust inför den svenska akademiska ("analytiska") filosofin själv. Och den har inte råd att förlora så engagerade tänkare som du och jag. Hur åtgärdas den rötan som äter på dess benmärg då? Ja, inte genom att vi ger upp den och överlåter den i händerna på dem som perverterat den, utan genom att reappropriera den, och genom att vända den emot det "filosofins prästerskap" - emot svartrockarna (för att tala med Marx). Tömmer du giftbägaren eller inte? Hellas är med oss även om Aten är emot oss! Freedom!

Tja jag insåg att jag inte ville hålla på med keramik heller då köpkraften för sådant gods finns hos 50+ tanter med deras tycke för krimskrams som Hydman-Valliens välkända kostaboda skit. Som du säger på något sätt måste man ha en försörjning, men det finns det en uppsjö av om man ändå tänker röra sig inom beroendets försörjning och främst vara konsument. Så vad jag menar är på samma sätt, jag vill inte jobba med något kreativt där jag ändå tvingas tillfredställa, för att tillfredställa mig eget behov, en norm eller liknande. Då är jag hellre amatör och gör min förtjänst annorstädes.

Jag har inget problem med att rättfärdiga verksamheter, men en akademisk karriär är alltid begränsad, och inom filosofi, som inte producerar något som kan säljas eller leda till något säljbart, annat än ideologi, så är det än mer begränsning om aktiviteten förs genom en institution. Det skulle inte vara annorlunda för mig om det vore "kontinental" tradition som styrde.

Jag flyr institutionen och det professionella för att få amatörens frihet.

[honey is cool]

Vad är det du säger när du säger att Du (vad är det, ett "vem" eller ett "vad"?) förstår (vad menar du med det?) någon annan ("vem" eller "vad"?). Förstår som inte varför du vill anta saker på så lös grund. Måste man tro nåt om allting, kan man inte (lite mer ödmjukt måhända, och inget man får lära sig nu för tiden) förhålla sig lite avvaktande? Lite mindre religion och lite mer filosofi alltså.

Alltså jag gillar inte att ta saker för självklara bara sådär (inte för att det jag brukar komma fram till är rätt eller fel), att fundera ut saker är det roligaste jag vet, leta och slå upp i någon bok eller något. Jag kan tycka att vara avvaktande och begrundande är ett väldigt behagligt tillstånd, processen att hitta lösningen är det intressanta. Det kan ju vara ansträngande när man angriper problem som bara måste lösas därför att de är stora verkliga problem och man känner sig pressad. Men har man hittat något man brinner för så kan man kosta på sig att ta det lugnt tycker jag.

Jag hörde att en nobelpristagare sa ungefär så här om universitetsstudier på toppskolor: Det är inte meningen att studenterna i första hand ska komma till skolan för att lära sig, utan för att få de tankar och teorier de redan har och bär på bekräftade. Det är just det som är intressant, det räcker att man gått och burit på en fråga som man vill ha svar på. På det viset är man i skolan inte bara när man är i skolan så att säga. Och om man lyckas bra i skolan så beror det ju inte på att man har "lätt för sig" utan på att man i själva verket har tänkt just de(eller liknande) tankar som undervisas tidigare (eller läst i en bok), så att man kan göra genvägar i tankegångarna som den som för första gången ställs inför faktan inte kan.

[Algotezza]

Honey... skrivere lite om skolan. Jag associerar vidare...

Som lärare är jag nog självdestruktiv...

Skolan i dess nuvarande utformning dödar effektivt unga människors kreativitet. Elever kan skriva långa djupa bloggar om det som engagerar dem men när jag ber dem skriva exakt samma sak som "en uppsats i svenska" dör deras kreativitet och de sitter med en tom skärm framför sig lektion efter lektion. Tanketomma.

Kolleger frågar då: Hur skall vi inom skolans och skolämnenenas ramar ta till vara denna kreativitet? Hur gör vi dem nyfikna (inom skolans ramar)?

Fel fråga.

Fråga i stället: När skall vi inse att skolan inte har patent på "lärande", "förmågeuppövande" och i st se på människans liv i dess helhet, där skolan kan vara en möjlighet till lärande och allt annat ytterligare möjligheter...? Helst skulle jag vilja avveckla skolan i dess nuvarande utformning. Den skapar en dödande passivitet. Inte minst pga betygssystem och betygsättning. Skapa kritiska medborgare skall skolan göra - yes - men varför då alltid "kritik" inom "godkända" ramar...

Det kanske inte är mer ordning, reda, betyg och disciplin  skolan behöver utan ett kreativt och inspirerande kaos - i stället för det destruktiva kaos som är en följd av skolans monumentala tristess?

Och Jan Björklund surfar vidare och pekar med hela handen och lärarfacken jublar när det talas om "lärarlegitimation"... Ssss...

MBBT

/Algotezza som prövar att skapa lite kreativt kaos på sina lektioner - utanför alla kursplaner...

[honey is cool]

Jag tror att varför de har så svårt att producera i skolan delvis beror på det dåliga gensvar de får av skolsystemet (till skillnad mot i en blogg där de skriver till folk de känner, som förstår och direkt kommenterar), det enda de får är regler att hålla sig efter och i slutänden en liten markering av vilket betyg de får. All tid går till meningslösa klassrumsövningar, där läraren inte talar till en utan till alla, om i stort sett ingenting, för det är så allmänt. På en engelskalektion ska man inte plugga glosor... och på en filosofilektion ska frågor verkligen ställas på sin spets, så ska det vara. Risken blir att den enorma massan av fakta bara dränker letktionerna. Varför skall alla sveriges skolbarn lära sig exakt samma sak, måste det spela så stor roll om man vet precis allt det som alla andra också redan vet. Jag är också emot betyg, skulle det inte istället räcka att man gjorde något slags prov innan man får hoppa på utbildningar, som högskoleprovet. Minns när man var yngre och fick "forska" om något på lektionerna och utanför, det kunde handla om något djur eller vad som helst, det var inspirerande. Och jag tycker att det är så systemet skall se ut: Att man får välja precis vad man vill studera och att en lärare hjälper en, bedömmer, vägleder, och kritiserar en någon tid i veckan, (detta kanske skulle vara tidskrävande för lärarna) men då kan man bara säga till eleverna att förkorta sin produkt, förenkla den, skriva i stora drag, vad de lärt sig när de presenterar den för läraren. Så får läraren ge sin reflektion över det, och guida eleven in i framtiden, visa på vägval osv. Detta system skulle man kunna börja med direkt efter eleverna lärt sig läsa. Dessutom skulle lärarna slippa lägga onödig tid på betygssättning. Och om man är intresserad av något så hoppar man lätt över till något annat område att undersöka, intressen utvecklas och ändras hela tiden. Och om man gör något man gillar så leder ju det till att man gör det även utanför skolan så att det blir en helhet.

[Algotezza]

Jag tror att varför de har så svårt att producera i skolan delvis beror på det dåliga gensvar de får av skolsystemet (till skillnad mot i en blogg där de skriver till folk de känner, som förstår och direkt kommenterar), det enda de får är regler att hålla sig efter och i slutänden en liten markering av vilket betyg de får. All tid går till meningslösa klassrumsövningar, där läraren inte talar till en utan till alla, om i stort sett ingenting, för det är så allmänt. På en engelskalektion ska man inte plugga glosor... och på en filosofilektion ska frågor verkligen ställas på sin spets, så ska det vara. Risken blir att den enorma massan av fakta bara dränker letktionerna. Varför skall alla sveriges skolbarn lära sig exakt samma sak, måste det spela så stor roll om man vet precis allt det som alla andra också redan vet. Jag är också emot betyg, skulle det inte istället räcka att man gjorde något slags prov innan man får hoppa på utbildningar, som högskoleprovet. Minns när man var yngre och fick "forska" om något på lektionerna och utanför, det kunde handla om något djur eller vad som helst, det var inspirerande. Och jag tycker att det är så systemet skall se ut: Att man får välja precis vad man vill studera och att en lärare hjälper en, bedömmer, vägleder, och kritiserar en någon tid i veckan, (detta kanske skulle vara tidskrävande för lärarna) men då kan man bara säga till eleverna att förkorta sin produkt, förenkla den, skriva i stora drag, vad de lärt sig när de presenterar den för läraren. Så får läraren ge sin reflektion över det, och guida eleven in i framtiden, visa på vägval osv. Detta system skulle man kunna börja med direkt efter eleverna lärt sig läsa. Dessutom skulle lärarna slippa lägga onödig tid på betygssättning. Och om man är intresserad av något så hoppar man lätt över till något annat område att undersöka, intressen utvecklas och ändras hela tiden. Och om man gör något man gillar så leder ju det till att man gör det även utanför skolan så att det blir en helhet.

Ja, tester för att komma in på utbildningar efter den utbildning man f t är inne på är det bästa. För då vet man vilka kunskaper och förmågor man verkligan "har med sig" och inte bara vad man en gång behärskade för att få ett visst betyg i ett ämne - och sedan är det deletat.

"Forskar" gör man ju på många skolor idag och på många nivåer, men då är forska = googla och kopiera sidor på nätet. Också det på alla nivåer av dagens utbildning.

/Algotezza

[Plecto]

Nu ska betyg stå i korrelation till den kunskap man har förskansat sig, inte sant? Det tror jag är det man eftersträvar i de flesta läroplan som framförs för eleverna, och som med rätta poängteras ut i en påbörjad kurs. Och det är däri felet ligger.

Du skola kunna Adolf Hitlers födelseort!

Sen har ju utbildningssystemet trott sig vara modern med att inflika med eget tänkande som ett eftersträvat komplement till den kunskapen en elev visar. Och på senare tid har man lutat sig mer åt eget tänkande än endast rå kunskap, ett gediget försök till att stimulera de(mer än någonsin) rastlösa och uttråkade elever. Men belöning av eget tänkande existerar inte i realiteten, tvärtom kvävs den ibland. Det vet jag personligen av egna erfarenheter som elev i dagsläget. Skolsystemet bedrar sig själv(och klappar sig på axeln samtidigt) när den har satt mallen: Betyg = kunskap(med en gnutta eget tänkande). För i realiteten är eget tänkande, och till viss mån kunskap, aldrig adekvat belönat. Det man egentligen belönar är elevens intryck på läraren. Man håller upp ett sken av ett gammalt hederligt skolsystem som sakligt utdelar betyg, men som i verkligheten vilar på lärarnas nycker.

Jag har tex. debatterat flera gånger varför flickorna får i större utsträckning bättre betyg när de, klart och tydligt, framhåller rudimentära idéer i vissa ämnen, och dessutom mer än gärna håller sig inom ramen av vad de bör veta. Så länge de presenterar det som står i kemiboken med en fin powerpoint iklädda i svensk folkdräkt, ja då är allt frid och fröjd. Men stackars saten som försöker med egna idéer och halkar på bananskalet halvvägs. Nä, det tillåter vi inte! Tillbaks i ledet med dig din förgrymmade unge!

Det skapar en systematisk bild av hur kunskap kan, och bör, hanteras. Efter en avklarad dränering av elevernas kreativitet på lägre instanser så blir det nästintill smärtsamt att se hur mekaniska eleverna blir i sina studier. Ironin är iögonfallande! I ett försök att belöna elevens eget tänkande så motarbetar man den med hjälp av det hederliga betygssystemet.


Men så har det ju alltid varit, lärare har delat ut betyg på det viset under flera decennium juh!

Jo, så har det varit. Men så behöver det inte vara nu. Det informationssamhället som råder nu är i större behov av kreativitet(nytänkande främst) än någonsin, och inte mobila kunskapsbanker som kallar sig för elever. Förkasta inte betygssystemet, för det vore klart idiotiskt, utan implementera den på annan basis än si och så har den här eleven lärt sig - Man ska kunna få IG även om man kan rabbla upp hela alfabetet utantill, för vilken nytta har man när man inte kan använda den?

Samtidigt finns det inte rum för kommunikation mellan elev och lärare.
Skolsystemet har gjort det omöjligt för eleven att finna sin egen väg till kunskapen - han MÅSTE sitta vid bänken och lära sig om tex. den biologiska mångfalden! Vi måste verkligen börja modulera om skolan, inte endast teoretiskt, utan även fysiskt. Jag framhåller inte idéen om lekskolan på gymnasienivå. Jag framhåller idéen om eget ansvar och bredare vägar till upplysningen!

När man lär eleven att de är viktigare att påvisa ett spår av kritiskt tänkande än att inneha en kritisk tanke - Ja, då lär man eleven att fiska förstådd kunskap för resten av livet, istället för att förlita sig på att andra föder honom med den mikrovärmda kunskapen han blir utdelad idag.

Algotezza, jag vill mer än gärna ha din synpunkt på det hela då du är lärare på gymnasienivå.

[J R Auk]

att fundera ut saker är det roligaste jag vet, leta och slå upp i någon bok eller något.

Que? Fundera genom att slå i böcker?

Jag kan tycka att vara avvaktande och begrundande är ett väldigt behagligt tillstånd, processen att hitta lösningen är det intressanta. Det kan ju vara ansträngande när man angriper problem som bara måste lösas därför att de är stora verkliga problem och man känner sig pressad. Men har man hittat något man brinner för så kan man kosta på sig att ta det lugnt tycker jag.

Stora verkliga problem? Det var många värdeomdömen. Vilka är dessa? Säger man stora verkliga problem för mig låter det så mycket bättre tycker jag.

Jag hörde att en nobelpristagare sa ungefär så här om universitetsstudier på toppskolor: Det är inte meningen att studenterna i första hand ska komma till skolan för att lära sig, utan för att få de tankar och teorier de redan har och bär på bekräftade.

Varför har de dessa idéer och teorier då? Tankar staplas väl i det mesta på varandra, och vi tar och får dem från andra. Bättre vore väl om institutionerna för "högre" lärande. Skulle återgå till sanningen, om än blott som ideal. Varför detta viktiga i att bekräftas av andra? Själv anser jag mig vara alltings mått, hur kunde de annars vara? Om en auktoritet framträder är det för att jag gjort mig ett omdöme, om inte så saknar jag omdömet. Hur som så finns det ingen storhet utanför mitt erkännande som kan visa på det sanna eller det rätta. Saken själv måste ge sig.

Det är just det som är intressant, det räcker att man gått och burit på en fråga som man vill ha svar på. På det viset är man i skolan inte bara när man är i skolan så att säga. Och om man lyckas bra i skolan så beror det ju inte på att man har "lätt för sig" utan på att man i själva verket har tänkt just de(eller liknande) tankar som undervisas tidigare (eller läst i en bok), så att man kan göra genvägar i tankegångarna som den som för första gången ställs inför faktan inte kan.

Du borde kika på striden som stod om högskolorna skulle ha samma status som universiteten. Varför skulle de ha det när de enbart är praktiska, reproducerar kunskapen snarare än grundlägger den? Nu får det gälla båda institutionerna, men frågan kvarstår.

[honey is cool]

att fundera ut saker är det roligaste jag vet, leta och slå upp i någon bok eller något.

Que? Fundera genom att slå i böcker?

Man måste ju fundera lite medan man läser, men det största privata biblioteket har jag nog i huvudet, det är tillräckligt litet och behändigt för att jag ska kunna plocka fram det jag vill någorlunda fort!  :)

Jag kan tycka att vara avvaktande och begrundande är ett väldigt behagligt tillstånd, processen att hitta lösningen är det intressanta. Det kan ju vara ansträngande när man angriper problem som bara måste lösas därför att de är stora verkliga problem och man känner sig pressad. Men har man hittat något man brinner för så kan man kosta på sig att ta det lugnt tycker jag.

Stora verkliga problem? Det var många värdeomdömen. Vilka är dessa? Säger man stora verkliga problem för mig låter det så mycket bättre tycker jag.

Okej, det var kanske mest problem i fantasin , eller i tanken rättare sagt, men man vet aldrig, de kan växa till något stort och jag gillar att lita till min upplevelse.

Jag hörde att en nobelpristagare sa ungefär så här om universitetsstudier på toppskolor: Det är inte meningen att studenterna i första hand ska komma till skolan för att lära sig, utan för att få de tankar och teorier de redan har och bär på bekräftade.

Varför har de dessa idéer och teorier då? Tankar staplas väl i det mesta på varandra, och vi tar och får dem från andra. Bättre vore väl om institutionerna för "högre" lärande. Skulle återgå till sanningen, om än blott som ideal. Varför detta viktiga i att bekräftas av andra? Själv anser jag mig vara alltings mått, hur kunde de annars vara? Om en auktoritet framträder är det för att jag gjort mig ett omdöme, om inte så saknar jag omdömet. Hur som så finns det ingen storhet utanför mitt erkännande som kan visa på det sanna eller det rätta. Saken själv måste ge sig.

Jag tror att idéen kommer av att det just finns så mycket fakta inom vitt skilda områden och inom områdena man arbetar inom, så för att bli "framgångsrik" eller lyckas med något öht så måste man tänka väldigt mycket själv, och av egen vilja såklart, hitta sin egen lilla stig att vandra på, för det är bara då som det man arbetar med får sin röda tråd och faktan staplas på vartannat som du säger. Det går inte att läsa sig till allt heller, långt ifrån, ofta står väl bara ytterst formell text eller formler, och särskillt inom filosofin är det väl väldigt viktigt vilka egna "bilder" man har i huvudet för att förstå texter som det är tänkt att de ska förstås.

Idag kom jag tex på en sak, om det finns något jag vill göra men tvekar på, så ska jag tänka: Skulle jag gjort detta om jag var den enda människan på jorden? Bara för att se hur mycket jag styrs av andra. Detta var min privata tanke och den kräver att man litar till sitt omdöme en del. Tanken kanske inte tänks av alla varje dag men för många är väl ungefär den tanken städigt uppenbar. Det har den inte varit för mig. Det är så mycket man inte lär sig i skolan, och vetenskapens modeller är väl för den delen bara i sin linda.

Ja det är nog sunt att se sig själv som alltings mått, till viss del iaf. Det känns som om alla är sådana karriärister, men det hör väl till lite också att man vill få bekräftelse, men alla får den på olika sätt, och om bekräftelsebehov går ut över andra och forskningen i sin helhet så är det ju inte bra. Man vill ju att det man gör ska spela roll, sen kan jag tänka mig att det är mycket hierarkier och rivalitet, som överallt. Jag har inte studerat på högre nivå men jag pratade med en "filosof" om just detta, vem bedömmer/godkänner teorier och hur går det till, själv hade väl hans verk inte accepterats så han var typ "tvungen" att undervisa istället.

Det är just det som är intressant, det räcker att man gått och burit på en fråga som man vill ha svar på. På det viset är man i skolan inte bara när man är i skolan så att säga. Och om man lyckas bra i skolan så beror det ju inte på att man har "lätt för sig" utan på att man i själva verket har tänkt just de(eller liknande) tankar som undervisas tidigare (eller läst i en bok), så att man kan göra genvägar i tankegångarna som den som för första gången ställs inför faktan inte kan.

Du borde kika på striden som stod om högskolorna skulle ha samma status som universiteten. Varför skulle de ha det när de enbart är praktiska, reproducerar kunskapen snarare än grundlägger den? Nu får det gälla båda institutionerna, men frågan kvarstår.

Jag är inte insatt. Tycker att huvudsaken är vad som kommer ut av det, att det utvecklas, att man kan begagna sig av kunskap, inte hur man gör det. Alla prov av ren kunskap borde avvecklas!

[Algotezza]

Nu ska betyg stå i korrelation till den kunskap man har förskansat sig, inte sant? Det tror jag är det man eftersträvar i de flesta läroplan som framförs för eleverna, och som med rätta poängteras ut i en påbörjad kurs. Och det är däri felet ligger.

Du skola kunna Adolf Hitlers födelseort!

Sen har ju utbildningssystemet trott sig vara modern med att inflika med eget tänkande som ett eftersträvat komplement till den kunskapen en elev visar. Och på senare tid har man lutat sig mer åt eget tänkande än endast rå kunskap, ett gediget försök till att stimulera de(mer än någonsin) rastlösa och uttråkade elever. Men belöning av eget tänkande existerar inte i realiteten, tvärtom kvävs den ibland. Det vet jag personligen av egna erfarenheter som elev i dagsläget. Skolsystemet bedrar sig själv(och klappar sig på axeln samtidigt) när den har satt mallen: Betyg = kunskap(med en gnutta eget tänkande). För i realiteten är eget tänkande, och till viss mån kunskap, aldrig adekvat belönat. Det man egentligen belönar är elevens intryck på läraren. Man håller upp ett sken av ett gammalt hederligt skolsystem som sakligt utdelar betyg, men som i verkligheten vilar på lärarnas nycker.

Jag har tex. debatterat flera gånger varför flickorna får i större utsträckning bättre betyg när de, klart och tydligt, framhåller rudimentära idéer i vissa ämnen, och dessutom mer än gärna håller sig inom ramen av vad de bör veta. Så länge de presenterar det som står i kemiboken med en fin powerpoint iklädda i svensk folkdräkt, ja då är allt frid och fröjd. Men stackars saten som försöker med egna idéer och halkar på bananskalet halvvägs. Nä, det tillåter vi inte! Tillbaks i ledet med dig din förgrymmade unge!

Det skapar en systematisk bild av hur kunskap kan, och bör, hanteras. Efter en avklarad dränering av elevernas kreativitet på lägre instanser så blir det nästintill smärtsamt att se hur mekaniska eleverna blir i sina studier. Ironin är iögonfallande! I ett försök att belöna elevens eget tänkande så motarbetar man den med hjälp av det hederliga betygssystemet.


Men så har det ju alltid varit, lärare har delat ut betyg på det viset under flera decennium juh!

Jo, så har det varit. Men så behöver det inte vara nu. Det informationssamhället som råder nu är i större behov av kreativitet(nytänkande främst) än någonsin, och inte mobila kunskapsbanker som kallar sig för elever. Förkasta inte betygssystemet, för det vore klart idiotiskt, utan implementera den på annan basis än si och så har den här eleven lärt sig - Man ska kunna få IG även om man kan rabbla upp hela alfabetet utantill, för vilken nytta har man när man inte kan använda den?

Samtidigt finns det inte rum för kommunikation mellan elev och lärare.
Skolsystemet har gjort det omöjligt för eleven att finna sin egen väg till kunskapen - han MÅSTE sitta vid bänken och lära sig om tex. den biologiska mångfalden! Vi måste verkligen börja modulera om skolan, inte endast teoretiskt, utan även fysiskt. Jag framhåller inte idéen om lekskolan på gymnasienivå. Jag framhåller idéen om eget ansvar och bredare vägar till upplysningen!

När man lär eleven att de är viktigare att påvisa ett spår av kritiskt tänkande än att inneha en kritisk tanke - Ja, då lär man eleven att fiska förstådd kunskap för resten av livet, istället för att förlita sig på att andra föder honom med den mikrovärmda kunskapen han blir utdelad idag.

Algotezza, jag vill mer än gärna ha din synpunkt på det hela då du är lärare på gymnasienivå.

Kritiskt tänkande skall ske efter vissa formulär i skolan, liksom kreativitet.

Jag tog det radikala greppet att i stället för att starta särskilda elevbloggar, för att vara en modern lärare, där eleverna skulle blogga utifrån mina order, går jag in i redan befintliga bloggar elverna har och kommenterar som en vanlig bloggläsare. Skrivande som skrivande.

Att skolan mer och mer belönar utantill-läxor och pluggande-flit visas genom att d et går allt bättre för flickorna i skolan. Det handlar inte om att flickorna "lärt sig ta för sig" utan att de har lättare att anpassa sig till den tilltagande fyrkantigheten och kan offra något i nuet av frihet för betygens skull, då de är mer betygsmedvetna än killarna.

Björklund och lärarfacken går i bräschen för ökad fyrkantighet i skolan: "skolan behöver lugn, ro och ordning". Demokrati och kritiskt tänkande är idéer och beteenden som prackas på eleverna enlgit givna mallar och som används som honnörsord för att skolan skall få ett snyggare skimmer kring sig än att vara en anstalt för utbildning, läs förvaring, av unga.

Och där jobbar jag som ett slags surdeg - eller sunkig bitterlem. Kan jag få det att jäsa lite är jag nöjd.

/Algotezza