RÄTTIGHETEN ATT - FRÅGA?

[nuddle]

tycker du jag har varit en överrock i vår relation gentemot dig?

[Minded]

Det vill jag inte se längre. Så jag får be dig rikta dina inlägg lite 'vänligare' för att slippa ta till rensande moderering.

Fuck you. Va fan är det som gör Caustix inlägg mindre acceptabla än Kyreus? Eller låt mig förekomma dig - för att Caustix inte anstränger sig för att hålla ett leende på läpparna när han säger vad han tycker?

Se till innehåll, inte form.

Med vänligare menar jag att bli tydligare på sin egen sakframställan och hålla lite större integritet i den istället för att som nu är söka konfrontation med någon som inte har intresse av att gå i svaromål på det vis man själv vill se.

Läs det här två gånger så inser du att du motsäger dig själv. Varför själva ditt prat om värderandes sakfrågan faller pladask.

Jag håller med skogsälvan i att det finns en charm i personliga uttryckssätt.

Behöver jag säga att jag ser det här som hyckleri? What about Caustix form - varför är inte den god som ett personligt uttryckssätt?


Igen - Se till innehåll, inte form. Annars är det bara diskriminering.

Rättigheten att fråga? Eller varför inte rättigheten att säga vad man tycker?

[* KYREUS *]

Skall jag behöver säga det självklara?

Har ni ente vatt i Värmlann?

Där säjer di:

änn  gör så gött en kann.



Klart jag blir sur när jag ente får öppna käften

även om jag ente kan förklara.....


KY: jag har aldrig attackerat någon person, endast vädrat min filosofiska nyfikenhet.

Varför attackerar ni mig? Jag svarar på de frågor jag kan - de är inte många - men sen håller jag käften.


Skulle inte en och annan se den filosofiska tesen?
Att hålla käften när man inte har något vettigt att säga?


(pryo) KYREUS

[Minded]

Loke, vill du bevärdiga mig med ett svar?

Det vill jag inte se längre. Så jag får be dig rikta dina inlägg lite 'vänligare' för att slippa ta till rensande moderering.

Fuck you. Va fan är det som gör Caustix inlägg mindre acceptabla än Kyreus? Eller låt mig förekomma dig - för att Caustix inte anstränger sig för att hålla ett leende på läpparna när han säger vad han tycker?

Se till innehåll, inte form.

Med vänligare menar jag att bli tydligare på sin egen sakframställan och hålla lite större integritet i den istället för att som nu är söka konfrontation med någon som inte har intresse av att gå i svaromål på det vis man själv vill se.

Läs det här två gånger så inser du att du motsäger dig själv. Varför själva ditt prat om värderandes sakfrågan faller pladask.

Jag håller med skogsälvan i att det finns en charm i personliga uttryckssätt.

Behöver jag säga att jag ser det här som hyckleri? What about Caustix form - varför är inte den god som ett personligt uttryckssätt?


Igen - Se till innehåll, inte form. Annars är det bara diskriminering.

Rättigheten att fråga? Eller varför inte rättigheten att säga vad man tycker?

[Loke]

Hej Minded. Det var kul när vi var maffia tillsammans i Maffialeken, vi vann ihop, var det inte så?

Det var en annan tråd såg jag efter utbytet i denna, om trauman, där du och Kyreus jammade snyggt ihop. Jag var ganska nöjd med att se det.

När jag gick i tredje klass var det någon äldre kille som skulle kasta en snöboll på mig. Han kallade mig för potatisen för att det var känt att jag inte tyckte om potatis och det är ju lite löjligt kräset kan tyckas. I min klass hade vi en snäll kille som var bäst på sport och hade högst status. Han försvarade mig. "Flytta på dig, jag ska kasta på 'potatisen'! sa den äldre killen. "Nej, jag skyddar potatisen" sa min klasskompis.

Så här med liknelser gav Jesus Kristus också svar. Och jag vill gärna se att alla på forumet tar till sig att respektera var och ens uttryckssätt. Så länge man inte känner sig förföljd eller illa behandlad. Den som gör det får gärna pm'a mig.

Och nu har jag en hel del att göra på jobbet, ingen dator hemma och vill inte sätta mig i djupare i detta, utan bara ge ett översiktligt svar som känns känslomässigt ok.

[J R Auk]

Jag har iofs skäl att tvivla på CAUSTIX antagna metod, just för att jag själv tänkt mig ha samma angreppssätt. Men det kan vi ta någon annan stans.

Jag skulle egentligen säga tack för stödet, men jag vet att du håller med just i sak och inte "mig". MKT Intellektuellt hederligt  :)


Utveckla gärna det citatet ovan, här eller nån annanstans. Nu blev jag nyfiken.

Kan lika gärna ta det här.

Jag har svårt att ge ett klart och kraftigt argument för det. Men jag börjar bli mer och mer övertygad om en giltighet ändå på grund av breddens om argumentationen kan ta för det.

Det jag kallar din metod är alltså att inte involvera något som anses vara "personligt" (jag använder inte nu begreppet som jag gjort tidigare där jag använt det för att påtala att man refererar till sig själv som man tidigare framstått eller som man vill framstå). Här skall begreppet tas för att beteckna att man inte refererar till "sig själv" utanför forumet, eller ens diskussionen.

För att detta skall vara meningsfullt måste man ju till en börja med ha något som man lämnar där hän, dvs sin person "utanför diskussionen". Det är motsägelsefullt tycker jag. Jag menar man ÄR väl inte mer än vad man är i diskussionen, om man nu inte söker gripa tag i någon slags roll, persona, man menar sig ha. Men då är man auktoritär och raserar ändå sin persona för de som kan se detta. Det är alltså självbesegrande med auktoritära anspråk. Det kan vid första anblick verka som detta att man lämnar där hän sitt liv utanför diskussionen är något perifert eller irrelevant. Men betänk vad det gör med frågan. Vad är en fråga utan någon som frågar sig den? Vad är diskussionen, utan det som "lämnas därhän"? Är det inte att falla in i subjekt/objekt distinktionen att "fråga sig frågan" på det sättet? Dvs förfrämligar vi oss inte i vårt betänkande över frågan när vi gör så? Kanske kan man säga att man faktiskt kan hålla sakfrågan för sig. Men hur gör man det utan att samtidigt lägga distans till frågan? Och vi är väl här för att sätta frågan som subjekt, dvs uppriktigt visa att jag vi besörjer en fråga? Om vi inte är här av det skälet är vi inte redan retoriska? Vad måste vi då inte söka i den retorik vi ser oss fara med för att upptäcka dess ontologi? Dvs jag ifrågasätter det här att vi menar att vi kan upptäcka frågan snarare än att vi i besörjandet av frågan upptäcker oss.

Och som du påpeka, vi är ju på ett filosofiforum. Skall vi lägga krokben för oss själva redan då? Nu vet jag att det kan få implikationer för folk att vara helt öppna med sin "identitet" dvs namn, passnummer och allt sånt som kategoriserar oss in i det här samhällssystemet. Men vad måste vi inte vara beredda att offra för att verkligen få vår filosofi som levnadsprincip? Är tex det här ett ställe att finna, eller presentera, filosofi? Eller är detta filosofi i sin "essens"? Praktiserar vi filosofi, eller det som ger oss levnadsprinciper, eller "ser" vi bara på?

Det ovan ger en schematisk idé om en invändning mot detta att "lämna sig därhän till fördel för frågan".

Men det finns fler skäl.

Jag tänkte när jag började skriva här att om jag inte säger något om mig själv. Inte refererar till mina erfarenheter, så blir jag fredad från de domar som jag sett mig lida i interaktion med folk i vardagen. Vilken symbolik vi far med i deras ögon sätter en stämpel på oss. Det är persona reflekterad hos den andre. I mitt vardagliga liv har jag som motåtgärd för detta istället sökt att läsa reflektionen av den persona som folk ser hos mig för att på så sätt kunna kontrollera mitt uttryck till en persona, mask, de kommer att sympatisera med för att sedan kunna argumentera, eller bara språka, med dessa andra. Här trodde jag alltså att jag kunde lämna det därhän för att ett intet skulle ta plats som sedan lät frågan stå för sig självt. Här trodde jag alltså att jag var ärlig.

Jag kan inte se att det är fallet. Något sådant som ett intet i fråga om persona finns inte. Istället tar något plats, och jag märker att detta något bestäms av de attityder som någon håller mot en eller flera sakfrågor som diskuteras. Så det jag sökt kontrollera genom att inte dela min "identitet" fylls ut med en föreställning. Den förställningen verkar vara nästan än mer kraftfull i fråga om att ge fördomar än vad en persona "IRL" är. Vill dock tänka att vi här är lite mer betänksamma över våra fördomar, just för att vi föreställer oss detta så publikt. Vår stämning är alltså en skräck för att själva få en persona i reflektion hos den andre som sätter oss som "fördomsfulla" eller dylikt. Så börjar ett ohälsosamt spel ta plats.

Jag har för övrigt sett det i en massa trådar. Den tyste observatören närvarar påtagligt (och det beror ju inte på om någon finns där eller inte). Det är en föreställning som får oss att ta på oss en mask i vårt uttryck. Jag ser mig själv och andra inta distanser till frågor, eller mena sig nära dem, för att det spelar in i deras persona här. Och det är nog ofta inte medvetet.

Så här är ett argument om att det ändå kommer finnas en mask där. Det är ofrånkomligt. Och den masken blir bara än mer godtycklig, och avslöjar bara än mer om en redan föregiven attityd mot frågan som fråga, ex -Jag ser mig som en som frågar om dessa saker, där är en som frågar dessa saker. Jag är som han som är som jag! Sympati i självförhärligande.

Jag har svårt att se att vi kan tackla detta genom att inta en icke-mask, en o-persona. Det är nästan mer suspekt än en själ som vi kan gömma bakom masken.

Sen har vi ju detta med begreppen. Jag tror ju inte på enskilda begrepp utan snarare holistiska begreppssystem. Och jag tror att för att lära känna någons begrepp så måste man ha tagit del av en stor del av deras begreppssystem. När man läser filosofiböcker blir detta nästan alltid fallet om det är längre verk, eller verk som refererar till explicita traditioner. Men på ett disparat publicerat underlag som återkommande diskussioner i olika frågor likt här så är det inte alltid ens koherent. Detta just på grund av ovan, folk klär sig i olika masker i olika möten, i olika frågor. Dvs beroende på vilken attityd de kliver in i diskussionen med. Har ni inte någon ni känt länge som ni delat många erfarenheter med (se här hur det blev ett 'ni' tex framför 'du' som i C som jag riktat mig till främst). Har du (:)) inte känslan av att språket inte behöver vara lika rikt i fråga om antal begrepp för att ge meningsfulla samtal? Och att diskutera en fråga, om vi tar den som subjekt, dvs något "sig självt nog", en fråga som drabbar oss (vilket jag tar vara fallet med alla utvecklande filosofiska frågor), är det inte beroende av mer än bara formella begrepp i logiska relationer? Finns ens de frågorna, om de nu inte är metafrågor, som bara är begrepp i relation? Det är ju inte matematik detta (även om jag inte heller vill ge dem meningsfulla frågor om bara formella relationer) det är ju ett betänkande av phileo-, kärlek, sofia-, visdom, och alltså ett telos om praxis, sett genom techne! Med andra ord, kan vi ge denna aktivitet seriositet om vi inte tar det som ett sökande efter en princip för att sätta ett bör för vår praktik?

Så jag börjar gå mer och mer åt hållet att vi måste släppa maskerna, just för att de är så ofrånkomliga. Och genom det vara intima med våra frågor som något som "jag" håller. Vara intima med stämningarna vi besörjer genom. Är det inte något inautentiskt annars?

Jag menar alltså att man skall söka göra sig kvitt det oprivata (bättre än tidigare 'personlig' som jag inledde med) för att realisera sina betänkanden bättre. Jag tror att det kan förlösa många svar. Får väl ta och hålla käft nu, för att veta min plats så som det sas, det börjar bli långt och vill inte det skall vara tradigt.

För övrigt så ligger det ganska bra i "RÄTTIGHETEN - ATT FRÅGA" (för vilken persona är det som frågar om rätten här)

[J R Auk]

Obs det sista var riktat mot mig självt och inte någon annan så ni inte tror att det skall tas som ett tjyvnyp.

[Minded]

När jag gick i tredje klass var det någon äldre kille som skulle kasta en snöboll på mig. Han kallade mig för potatisen för att det var känt att jag inte tyckte om potatis och det är ju lite löjligt kräset kan tyckas. I min klass hade vi en snäll kille som var bäst på sport och hade högst status. Han försvarade mig. "Flytta på dig, jag ska kasta på 'potatisen'! sa den äldre killen. "Nej, jag skyddar potatisen" sa min klasskompis.

Det vill jag inte se längre. Så jag får be dig rikta dina inlägg lite 'vänligare' för att slippa ta till rensande moderering.

Dessa dina två är distinkt separata:

Se till innehåll, inte form.

Det som är avgörande just i det här fallet är att du är moderator, du om någon bör vara extra medveten om distinktionen. Form är hur något sägs, i vilken känsla något manifesteras - tex argt eller ledsamt. Innehåll är vad som faktiskt sägs.

Att vilja förbjuda en form, en upplevelse, utlevelsen av en känsla... Detta är i sig vad den av dig hänvisade traumatiska tråden gick ut på - uppfostran är att säga till en att hålla igen, att inte känna. Trots att man just känner det! Detta är handikappande, detta är perverterande. Det är att stänga in en persons äkta väsen, att döma att du är fel som du är, just eftersom du är den du är.

Nyligen var en diskussion under vårt nya tema /alternativ/ - Johan inledde en diskus omtalandes huruvida det största lidandet orsakades av föreställningar om verkligheten, eller om det orsakades av just verkligheten. Den här modereringen du talar om är begynnelsen om lidandet som orsakas av föreställningar om verkligheten - eller kanske inte början, men likvärdigt om det skulle tillåtas fortsätta unquestioned.

Now, det är inte önskvärt den här situationen du beskriver, ren mobbing typ eftersom brist på annat att göra. Men vägen dit är inte att förbjuda upplevelser - som man just ändå inte kan sägas vara ansvarig för (jmfr falling in love).

I all hast - frågetecken? Säg, så utvecklar jag.

[* KYREUS *]

Du granskar i kommentaren ovan sättet att förhålla sig till filosofin....
Du frågar ifall man bara "ser på".

Den KYREANSKA tesen:

I livets (filosofiska) teater är det rimligen valfritt
ifall man är manusförfattare, regissör, producent, aktör,
publik, garderobspojke, sufflös, säljare i godiskiosken osv.

Whats the problem?
Alla får väl tycka om pjäsen???


( ) KYREUS

[Loke]

Livets teater, i sin liderliga form: Pratade med min syster igår, hon försvarar sig rätten att inte fråga sig vad det är jag gör i mitt liv. Den rätten är för henne viktigare än att ha en kontakt med mig. I och med att jag fortsätter praktisera min religion har hon tagit beslutet att helt avsluta sin kontakt med mig. Så la hon på luren. Jag är ledsen.

[CAUSTIX]

Livets teater, i sin liderliga form: Pratade med min syster igår, hon försvarar sig rätten att inte fråga sig vad det är jag gör i mitt liv. Den rätten är för henne viktigare än att ha en kontakt med mig. I och med att jag fortsätter praktisera min religion har hon tagit beslutet att helt avsluta sin kontakt med mig. Så la hon på luren. Jag är ledsen.

Fast det där är just något jag inte förstår. Varför just benämna det som "rätten" och inte helt enkelt att hon gör ett val. För jag kan inte se vad det skulle vara för rättighet det är fråga om. ett sådandt begrepp som "rättighet" krånglar alltid till det då det alltid med rättigheter finns ett snöre som är fäst.

Helt enkelt: Din systers åsikter i trosfrågon mm är inte förenliga med dina (el dig som person el nåt) därför väljer hon bort dig ur sitt liv.

El: Din syster ogillar ditt tänkande och levnadssätt, därför väljer hon bort dig i sitt liv.


Det handlar om "att välja" inte om "rättigheter". Välja gör man ju, oavsett om man har rätt till det el ej.



Annars så får jag beklaga att det skurit sig i eran relation

[CAUSTIX]

Du granskar i kommentaren ovan sättet att förhålla sig till filosofin....
Du frågar ifall man bara "ser på".

Den KYREANSKA tesen:

I livets (filosofiska) teater är det rimligen valfritt
ifall man är manusförfattare, regissör, producent, aktör,
publik, garderobspojke, sufflös, säljare i godiskiosken osv.

Whats the problem?
Alla får väl tycka om pjäsen???


( ) KYREUS

Bara så jag inte missuppfattar dig. När du säger: "I livets (filosofiska) teater [... ]" Syftar du på ett "allmänt" el "vardagligt" teoretiserande om sakers beskaffenhet, d.v.s Vardagsfilosofi el lekmannafilosofi, el något mer åt ett akademiskt el åtminstånde skolat filosoferande.

Tror mkt av missförstånd just kommer sig av att vi använderf filosofibegreppet väldigt olika.

[J R Auk]

Själv tänkte jag försöka röra mig bort från teatern som en arena för filosofi då det mest är sken som där tar plats. Men som du säger det står alla fritt att behandla det som dem vill.

[CAUSTIX]

Jag besvarar ditt inlägg i kväll/natt Auk, måste läsa några gånger till i lugn och ro  :)

[Minded]

Whats the problem?
Alla får väl tycka om pjäsen???

Problemet som kan uppstå är när man förväxlar ett tyckande med ett varande.

Man behöver kunna se igenom formen, känslan. Då kan man (just därför) också manifestera den. Men än så länge är detta strikt i relation till form - och har inget alls med vad att göra. Vill man stiga upp från nivån att bara tala i vokaler, behöver man (senare) också se till vad.