Johan Ågren skrev:Minns en fin sentimental period i mitt liv där jag lyssnade på storseglet och drack mig redlös. Och nej Beckett passade inte in där. Beckett ingick snarare som ingrediens när jag semare sökte "bota" min sentimentalitet.
Storseglet är grym... Pugh är grym.
Algot, är det inte strikt taget omöjligt, om man vill bestämma sig själv i positiva termer, att finna de exakta gränserna för där man så att säga börjar och slutar. Vet ingen annan vettig lösning än att se "självet" som en "brist" som kontinuerligt tillskjuts av tänkandet när det/vi/språket söker fånga världen i ting och essenser. Och finns det något annat sätt att "fånga" världen på? Abjektionen gäller emellertid inte bara avföringen, utan allt vi stöter ifrån oss, och är a och o för att upprätta identitet (hur tillfällig och instabil den än må va). Något jag funderar på när du skriver är huruvida man kanske bör göra en skillnad på "sanningen om en själv" och "en själv" (i vagare och oklara termer, men som är den föreställning om oss själva som vi arbetar med på daglig basis). Vad Någon slutgiltigt sett var kan kanhända inte samtiden avgöra, inte ens personen ifråga själv, utan ger sig först med tiden, när pusselbitarna börjar falla på plats.