Att avstå från att döma

[jag är jag]

rara-gossen skriver

Alltså saker och ting kan ju vara så att de först blir verkliga när vi uttalar dem. Då spelar det ingen roll om vi förvarar orden på insidan.

Jag tycker du tar upp ett intressant spörsmål. Och jag har själv funderat på skillnaden mellan tanken och när man uttalar den.

Det finns en bön där den som ber säger till Gud "jag har syndat mot dig i ord och tankar...".
Så i den har man ansett att tankarna har betydelse.

Jag börjar tro att det har stor betydelse.

När jag tänker på personer som jag förut har upplevt som fiender – t ex mina ex – som jag har haft fördömande tankar om – dvs sett mig själv som offer – så ser jag i dag DEM som offer för det som hänt i deras liv. Det livet som jag har varit en del av. Då kan jag känna medkänsla.

Jag kan alltså uppleva deras smärta i stället för att uppleva min egen. Mitt eget minne av det som har hänt är kvar men händelserna har tappat sin laddning. Och jag kan tänka "undrar hur hon har det". Det kan jag ju ringa och höra efter men när jag har gjort det så märker jag att hon INTE har kommit över det som har hänt. Jag kan höra ilska/smärta i hennes röst. Och jag känner medkänsla.

Jag har tagit som vana att be för mina "fiender" som jag tror Jesus säger i Bergspredikan. Om det kan ha hjälpt kanske. Jag menar har hjälpt MIG.

[Algotezza]

Vi kan genom självdisciplin avstå från att uttala våra domar/bedömningar/fördömanden - men kan vi rensa ut sådant i våra inre privata processer ingen annan utom telepater kan ha inblick i?

/Algotezza

Sen kan man ju fråga sig om saker faktiskt inte först blir verkliga när vi uttalat dem. Om vi dömer men håller domen för oss själva, så skadar det ju ingen på ett samhälleligt plan.

I min egen erfarenhet, och ni andra kanske också har tänkt på det, så kan jag bli förskräckt inför mina egna tankar när jag uttalar dem högt. Visst kan man aldirg helt göra en tanke rättvis genom att uttala den verbala versionen av den. Dock är min poäng att om man tänker i ord och sedan uttalar dem, så kan man bli äcklad eller förvånad över sig själv, på ett sätt som man inte kände när man bara tänkte orden, vilket är lite konstigt eller?

Alltså saker och ting kan ju vara så att de först blir verkliga när vi uttalar dem. Då spelar det ingen roll om vi förvarar orden på insidan.

Tankar vi gärna älter i vårt inte verbaliseras förr eller senare finör andra.

/Algotezza

[Marko]

Algotezza,
Med en grogg i näven går det snabbare.. men två groggar så e det fixat o klart..

Att inte döma är nog en omöjlig uppgift för en levande varelse,
att hålla tyst är inte lätt det heller alltid..

[Zokrates]

Algotezza,
Med en grogg i näven går det snabbare.. men två groggar så e det fixat o klart..

Att inte döma är nog en omöjlig uppgift för en levande varelse,
att hålla tyst är inte lätt det heller alltid..

Folks generella brister på empati och dito ofta storvulna etnocentristiska  läggningar gör det nog svårare att få någon att verkligen lyssna, människor talar mest med sig själva inför den stora allmänna dövheten.

[Marko]

Algotezza,
Med en grogg i näven går det snabbare.. men två groggar så e det fixat o klart..

Att inte döma är nog en omöjlig uppgift för en levande varelse,
att hålla tyst är inte lätt det heller alltid..

Folks generella brister på empati och dito ofta storvulna etnocentristiska  läggningar gör det nog svårare att få någon att verkligen lyssna, människor talar mest med sig själva inför den stora allmänna dövheten.

Mental slummer kan nog inte skapa någonting mer än kaos...
Empatin blev utslagen för länge sedan... hur väcker man en sovande kultur ?

[David H]

Algotezza,
Med en grogg i näven går det snabbare.. men två groggar så e det fixat o klart..

Att inte döma är nog en omöjlig uppgift för en levande varelse,
att hålla tyst är inte lätt det heller alltid..

Folks generella brister på empati och dito ofta storvulna etnocentristiska  läggningar gör det nog svårare att få någon att verkligen lyssna, människor talar mest med sig själva inför den stora allmänna dövheten.

Mental slummer kan nog inte skapa någonting mer än kaos...
Empatin blev utslagen för länge sedan... hur väcker man en sovande kultur ?

Jag tycker inte om detta kulturförakt. Lika lite när man avfärdar andra kulturer som när man avfärdar sin egen kultur.

Människor saknar inte empati. Jag har jobbat i vården i över två år och kommit i kontakt med människor från alla håll och kanter, och i de flesta jag finna spontan godhet, välvilja. Från mina erfarenheter är det inte heller bara i Sverige som människor är empatiska. Jag har träffat personer från alla världsdelar och de är inte annorlunda, de finner glädje i samma enkla saker som vi.

[Marko]

Kulturen finns och man behöver inte gilla allt i sin egen kultur,
jag gillar inte allt hemma i mitt eget hem heller...

Jag är inte mycket att falskeligen ropa hurraa för våran kultur bara för att det ska vara på det viset,
jag blir ingen bra patriot med min värdering.

att folket slumrat in är inte ett förakt, det har till stor del med urbaniseringen att göra.
Jag tycker att den materialistiska monoteismen undangräver själens och dualismen.
så jag är inte överens om många värderingar som i stort existerar i samhället där vi skyddar
våran egen existens på kostnad av andras och på priset av vår andliga välfärd.
och håller med zokrates i vad han säger i detta.

[Zokrates]

Just inom vården har jag stött på de mest avtrubbade människor som kan tänkas finnas,  :P
annars tycker jag att de flesta är offer för en förtryckande grupptrycksmentalitet där flertalet likt fårskockar styrs av dem med visselpipan, utöver det har vi janteismen som lägger fällben på dem som vågar stå emot.

[David H]

Just inom vården har jag stött på de mest avtrubbade människor som kan tänkas finnas,  :P
annars tycker jag att de flesta är offer för en förtryckande grupptrycksmentalitet där flertalet likt fårskockar styrs av dem med visselpipan, utöver det har vi janteismen som lägger fällben på dem som vågar stå emot.

Ja många är väl avtrubbade, men är det upp till sjukvårdspersonal försöka se till och främja deras friska sida.

Det där med fårskocksmentalitet är väl lite som vi människor funkar tänker jag,, ingen undantaget. Vissa kan ibland gå emot vissa strömmar, andra går emot andra strömmar.

[Sefket Ramovic]

 :)  :)  :D

[Skogsälvan]

Vad fördömer du lite mer konkret, Sefket? I ditt fördömande, tar du hänsyn till bakomliggande faktorer; ja låt säga att ett barn har blivit sexuellt utnyttjat och dräper gärningsmannen?

[Marko]

sefket, så här ser jag på att döma från ett perspektiv.
Att döma är en känsla som säger, jag tycker detta var jyst för att jag mår bra av det,
så har jag gjort en dom.

Låter jag bara intellektet göra domen så känns det onaturligt och fel.
Jag vill att domen ska komma från känslorna i första hand.

kan vi döma utan att använda känslor ?
jag tror att det går, då maskiner som vi tillverkar kan göra detta utan problem.

[Sefket Ramovic]

 :)  :)  :D

[Marko]

kan vi döma utan att använda känslor ?
jag tror att det går, då maskiner som vi tillverkar kan göra detta utan problem.

ja du, det maskiner gör är ju en förlängd arm av den som skapade dem... de utför det som de skall utföra.

Vem är det då som dömmer egentligen?

Det blir en dom utan att känslor är inblandade.
Det är fortfarande vi som har dömt via en maskin.

Sen kan vi göra en AI där maskinen lär sig av egna erfarenheter,
och bedömer efter vad som gynnar dess egen utveckling (om det är AIs syfte)
Då kommer människan inte längre att döma, utan maskinen gör egna beslut.

[jag är jag]

Just därför att jag gick många år i gruppterapi så fick jag erfarenhet av hur människor fungerar i grupp. T ex vilka attackerar och vilka tar det hårt och såna som tar det mer coolt.

Min erfarenhet - inbegriper mig själv - var att de som kände sig mest värdelösa och nedvärderade var de som mest gick till attack. För att försvara (min diagnos) att de existerade. Att nedvärdera andra var ett sätt att placera sig högre på den inofficiella värdeskalan, som märk väl – alltid var subjektiv. Dvs personens egen.

Detta och andra livsupplevelser har hjälpt mig att få distans till människors beteenden. Alla bedömer alla med utgångspunkt från hur hon/han värderar sig själv.

Det gör att jag inte fördömer någon människa eftersom ingen kan lyfta sig i håret och bli längre än han/hon är om ni kan se bilden.

Så jag fördömer ingen. Varför skulle jag göra det. Var och en gör alltid sitt bästa. Om man som utomstående tycker att personen ifråga "borde" förstå bättre så är det en värdering som står för åhöraren/åskådaren.

För att "förstå bättre" måste vederbörande lära om – helst vara angelägen att få lära om eller med andra ord helst be om att får bli undervisad om att ändra sin åsikt eller uppfattning.

Det är ju det livet går ut på. Att lära sig att älska sin nästa som sig själv för att använda en sliten men inte utsliten regel. Oftast är det livet självt – dvs Gud – som "hjälper" människor att förändras. Jag är en av dem som förändrats.

Vi har säkert en lång bit kvar dit – men det är inte omöjligt.