När blir vi som individer egentligen fria? Genom en social, ekonomisk revolution? Ja, vi kanske då får ett mera rättvist yttre system, som kanske leder till att vi får bättre personlig ekonomi och bättre möjligheter. Vi kanske får mera fritid att spendera på de saker som vi personligen finner meningsfulla. Men kommer vi inte efter en social, ekonomisk revolution fortfarande bry oss om persoligt nedtyngande icke-ekonomiska problem och om våra andra frustrerande, energikrävande, små vardags och i-lands problem?
Jag pratar här om endast möjligheten till att vara fri från våra egna inre, psykologiska bördor. Våra bördor i vardagen är trots allt, när allt kommer omkring antagligen den enda friheten vi har egentlig kontroll över. Kanske är det t.o.m. så att det är våra egna psykolgiska bördor som är roten, och orsaken till att vi projicerar våra inre problemen som något utanför oss?
Vanligtvis så ser vi det inte som att vi själva är orsaken till våra egna problem. Men ta t.ex. ett vanligt argument bland rasister: "Det är invandrarnas fel". Antagligen är du som läser detta inte rasist, men är det inte så att de flesta av oss förväntar oss vi en dag så kommer hela våran situation vara totalt förändrad, att vi kommer få personlig frihet genom att uppfölja någon annans idé om en bättre ekonomisk struktur. Vissa av er kanske inte tror på en förändrad ekonomisk struktur, utan på någon annan form av ideologisk eller religös idé om inre personlig frihet genom en yttre händelse i en projicerad framtid, t.ex. att vi möter gud.
Varför har vi politiska, religösa, filosofiksa idéer överhuvudtaget? Är det inte ofta för någon annan vi upplevt som en auktoritet, har sagt eller skrivit något som gjort att vi kopierat, imiterat deras idéer om frihet från psykologiska proglem genom trygghet? Är det inte för att livet är så komplext som gärna accepterar de enkla svaren. De enkla svaren ger en början en illusion av en självklar trygghet och hur vi ska sträva för att få mera personlig frihet och lycka. Men efter att åren går, så kanske vi sakta men säkert upptäcker att vårat liv inte blir bättre med åren, vi känner oss inte friare, vi har inte mindre problem, trots alla våra strävanden.
Men när kommer vi egentligen till ett brytpunkt då vi kan släppa våra vardagliga psykologiska bördor som vi tvingas axla, dag in och dag ut, genom den trista, gråa, likformade vardagen? När blir vi fria att börja leva på riktigt, här och nu - alltså inte i väntan på att våra önskningar, ideal och idéer ska bli uppfyllda?
Varför skulle det vara frihet i att följa någon annans idé om frihet? Är inte frihet helt enkelt personlig autonomi, oberoende? Måste vi inte vara fria från andras begränsade idéer om frihet för att verkligen kunna leva i frihet?
Jag tror att friheten kommer när vi inser vårat ansvar inför oss själva och andra, alltså när vi slutar att lyfta över ansvaret på andra, och slutar tro på deras auktoritet, och deras lovprisande idéer om frihet från psykologiska problem genom trygghet.
Vägen till personlig psykologisk frihet kan inte nås genom att sätta upp ett mönster av någon annan. Friheten är ett personligt förhållningsätt då vi tar eget personligt ansvar, att vi litar på våran egna förmåga att förstå och svara på livets många komplicerade och mångfacetterade utmaningar. Att vi vågar möta utmaningarna och därmed utvecklas.
Jag vill påstå att fria personen är den som inte följer någon annans idéer för psykologisk trygghet, den fria är den som trots det ekonomiska systemets struktur är helt oberoende att skapa mening i tid och rum både för sig själv och för de människor han möter i vardagen.
Detta är vad jag tror på, sen om du tror att jag har ett skevt verklighetsperpsktiv så diskuterar jag det gärna.
När börjar den personliga friheten?
Moderator: Moderatorgruppen
När blir vi fria från våra psykologiska bördor? När blir vi av med de osynliga begränsningarna?
Koncist svar: När vi förstår dem.
Ett exempel är 'duktig flicka'-begränsningen. Många kvinnor säger sig ha varit begränsade av omvärldens förväntning att de ska vara duktiga och vara alla till lags. Det har tagits upp och diskuterats och många kvinnor har instämt i att det är så. När man till slut förstår vad begränsningen är och vad den inneburit för en själv kan man göra sig fri från den: "Jag behöver inte vara duktig för att andra förväntar sig det av mig."
Vi gör oss av med begränsningarna i och med att vi förstår dem, synliggör dem och väljer bort dem. Då ökar vår frihet.
/F
Koncist svar: När vi förstår dem.
Ett exempel är 'duktig flicka'-begränsningen. Många kvinnor säger sig ha varit begränsade av omvärldens förväntning att de ska vara duktiga och vara alla till lags. Det har tagits upp och diskuterats och många kvinnor har instämt i att det är så. När man till slut förstår vad begränsningen är och vad den inneburit för en själv kan man göra sig fri från den: "Jag behöver inte vara duktig för att andra förväntar sig det av mig."
Vi gör oss av med begränsningarna i och med att vi förstår dem, synliggör dem och väljer bort dem. Då ökar vår frihet.
/F
Intressant skrivet, ochjag tror jag örstår hur du menar. Men jag håller inte med dig. Se inte sådär förvånad ut, det är detta forumet är till för! 
Mitt resonemang utgår delvis ifrån att allting är relativt, samt ett slags kausalt funktionsmönster ungefär som hovnarr menade. Frihet kommer alltid att vara ett relativt begrepp, samtidigt som friheten kommer att vara (och är) någonting man tar. Man tar sig friheter helt enkelt.
Du kan aldrig påstå att du inte har någon frihet alls. Du har hela tiden mer eller mindre frihet, och i stora drag handlar det om dig själv, dina subjektiva upplevelser och vad du jämför med. Frihet är vad du själv gör det till och vad du gör det till blir vad du upplever.
Edit: Råkade bara hitta det här lite i efterhand:
"Ingen kan ge dig frihet. Ingen kan ge dig jämställdhet eller rättvisa eller något annat. Om du är en man tar du den själv."
Malcolm X
Mitt resonemang utgår delvis ifrån att allting är relativt, samt ett slags kausalt funktionsmönster ungefär som hovnarr menade. Frihet kommer alltid att vara ett relativt begrepp, samtidigt som friheten kommer att vara (och är) någonting man tar. Man tar sig friheter helt enkelt.
Du kan aldrig påstå att du inte har någon frihet alls. Du har hela tiden mer eller mindre frihet, och i stora drag handlar det om dig själv, dina subjektiva upplevelser och vad du jämför med. Frihet är vad du själv gör det till och vad du gör det till blir vad du upplever.
Edit: Råkade bara hitta det här lite i efterhand:
"Ingen kan ge dig frihet. Ingen kan ge dig jämställdhet eller rättvisa eller något annat. Om du är en man tar du den själv."
Malcolm X
Ja det var ett bra och tydligt exempel.Fication skrev:Ett exempel är 'duktig flicka'-begränsningen. Många kvinnor säger sig ha varit begränsade av omvärldens förväntning att de ska vara duktiga och vara alla till lags. Det har tagits upp och diskuterats och många kvinnor har instämt i att det är så. När man till slut förstår vad begränsningen är och vad den inneburit för en själv kan man göra sig fri från den: "Jag behöver inte vara duktig för att andra förväntar sig det av mig."
Så låt oss diskutera.Lars skrev:Intressant skrivet, ochjag tror jag örstår hur du menar. Men jag håller inte med dig. Se inte sådär förvånad ut, det är detta forumet är till för!
Problemet är att "allting är relativt" är ett absolut påstående, men du kanske menade att allt är relativt samtidigt som "att det finns en absolut grund"?Mitt resonemang utgår delvis ifrån att allting är relativt, samt ett slags kausalt funktionsmönster ungefär som hovnarr
Ja det är ett intressant förhållningsätt att se på det.Frihet kommer alltid att vara ett relativt begrepp, samtidigt som friheten kommer att vara (och är) någonting man tar. Man tar sig friheter helt enkelt.
Ja, men det jag diskuterade var kanske snarare vad det är som gör att människor inte tar frihet. Så varför tror du att olika människor tar sig olika mycket frihet?Frihet är vad du själv gör det till och vad du gör det till blir vad du upplever.
Håller med de andra här. Bra skrivet! Jag tror att du pop snuddar vid (och berör) ett centralt tema i dagens sociologiska forskning. Forskning som lånar från pyskologin, statskunskapen, filosofin osv. Vet inte om du studerat men kolla gärna sociologisk forskning (tidningen), finns mycket intressant att hämta där.
Frågan kan studeras med olika empiriska infallsvinklar.
p.s alltning är relativt som man kan läsa lite här och där skulle absolut inte Albert E ställa upp på. Ljuset hastighet är absolut. (är inte fysiker men lite från gymnasiefysiken sitter ändå kvar). d.s
p.p.s vet inte om det var du som sa det pop läste det i denna tråd d.d.s
Frågan kan studeras med olika empiriska infallsvinklar.
p.s alltning är relativt som man kan läsa lite här och där skulle absolut inte Albert E ställa upp på. Ljuset hastighet är absolut. (är inte fysiker men lite från gymnasiefysiken sitter ändå kvar). d.s
p.p.s vet inte om det var du som sa det pop läste det i denna tråd d.d.s
Mitt resonemang var klart från början lite felaktigt och innehöll hål, men ni förstod säkert ändå vad jag menade. Jag är inte heller någon fysiker direkt. Glömde helt bort det där med ljusets hastighet. Sorry, Jimmy och Kalle. Men...
För att återgå till ämnet, och diskutera orsaker till varför en människor tar sig olika mycket frihet skulle jag välja att se det ur ett psykologiskt motivationsperspektiv. Det är ju trots allt mänskligt beteende vi är inne på nu, eller? Är jag inne på fel spår?
Jag tycker i alla fall att frågeställningen enklast besvaras genom applicering av diverse olika psykologiska modeller. Vi skulle kunna ta Reiss 16 basbehov till exempel. Han menar att alla har 16 basbehov, vilka man kan "ranka" eller betygsätta så att man sedan kan komma fram till vilken personlighet man är. Ett av dessa, och endast ett, är oberoende = frihet. Det finns flera andra som kanske tilltalar gemene man mer. Det är som att välja mellan singel (större frihet) och partner (mindre sådan). Att ta på sig mer frihet krräver, precis som hovnarr påpekat, mer ansvar. Det finns fler möjligheter, men samtidigt krävs en ständig fokusering för att inte tappa greppet. På något sätt bli det till slut paradoxalt; friheten innebär ändå att man måste rikta in sig på att tillfredsställa sina övriga behov eller fokusera på ett konkret mål. Så där är man fast igen. Ingen frihet här inte
Det är här jag menar att endast ett förändrat sätt att se på saker och ting, eftersom det är ändå det upplevda frihetskänslan som är den riktiga, och enda. Man kan säga tt det i slutändan endast handlar om definitioner. Hur skulle du definera ditt arbete? Fritt eller styrt? Det är här tolkningen tar vid. Vilken jag tror är avgörande.
Sedan kan man självklart gå djupare i frågan och försöka se kulturella, historiska, idéhistoriska och samhälleliga orsaker.
På vilket sätt har idén som samhället är format kring styrt oss människor i den här frågan?
Man kan studera på individnivå, nationsnivå, global nivå och så vidare.
Det känns som att ämnet är för brett för att diskuteras rent generellt?
Vad hade du tänkt dig, PopJimmy?
För att återgå till ämnet, och diskutera orsaker till varför en människor tar sig olika mycket frihet skulle jag välja att se det ur ett psykologiskt motivationsperspektiv. Det är ju trots allt mänskligt beteende vi är inne på nu, eller? Är jag inne på fel spår?
Jag tycker i alla fall att frågeställningen enklast besvaras genom applicering av diverse olika psykologiska modeller. Vi skulle kunna ta Reiss 16 basbehov till exempel. Han menar att alla har 16 basbehov, vilka man kan "ranka" eller betygsätta så att man sedan kan komma fram till vilken personlighet man är. Ett av dessa, och endast ett, är oberoende = frihet. Det finns flera andra som kanske tilltalar gemene man mer. Det är som att välja mellan singel (större frihet) och partner (mindre sådan). Att ta på sig mer frihet krräver, precis som hovnarr påpekat, mer ansvar. Det finns fler möjligheter, men samtidigt krävs en ständig fokusering för att inte tappa greppet. På något sätt bli det till slut paradoxalt; friheten innebär ändå att man måste rikta in sig på att tillfredsställa sina övriga behov eller fokusera på ett konkret mål. Så där är man fast igen. Ingen frihet här inte
Det är här jag menar att endast ett förändrat sätt att se på saker och ting, eftersom det är ändå det upplevda frihetskänslan som är den riktiga, och enda. Man kan säga tt det i slutändan endast handlar om definitioner. Hur skulle du definera ditt arbete? Fritt eller styrt? Det är här tolkningen tar vid. Vilken jag tror är avgörande.
Sedan kan man självklart gå djupare i frågan och försöka se kulturella, historiska, idéhistoriska och samhälleliga orsaker.
På vilket sätt har idén som samhället är format kring styrt oss människor i den här frågan?
Man kan studera på individnivå, nationsnivå, global nivå och så vidare.
Det känns som att ämnet är för brett för att diskuteras rent generellt?
Vad hade du tänkt dig, PopJimmy?
Okej jag vet det var petigt det där med relativitet och Albert Einstein. Känner mig lite som en småskolefröken som rättar, inte meningen. Apropå det. Något för oss ickefysiker att lura på: Hypotetiskt. Två rymdskepp startar sin färd från samma punk. De far iväg åt varsitt motsatt håll. Båda med 0.75 ggr ljushastigheten. Kan de då sända ett radiomeddelande till varandra (meddelandet har hastigheten 1 ggr ljushastigheten). Ja jag vet här inte hemma här men kunde inte låta bli att skriva det.
Att "ta sig frihet" är för mig att inkräkta på en annan persons frihet mot dennas vilja. Totalt emot frihetsbegreppet ( i alla fall enligt libertarianismen).
"Vad är frihet". Tomas Dileva. Visst det beror på vad man lärt sig vara frihet /som beror på psykologiska, biologiska sociologiska, kulturella, historiska osv etc faktorer). Livssituationen spelar givetvis in också. Du kan känna dig ofri på ditt jobb ena vecka men nästa vecka om du bara har några kronor kvar till lön så tänker du inte på din jobbsituation.
MEN allt detta relativiserande leder tyvärr till en sak och det har vi tagit upp inom politikområdet. Vad är diktatur och demokrati. Dvs vi kan relativisera det så mycket så att det leder till att vi inte bryr oss om utsatta folk. Kolla själva i politiktråden. Detta intresserar inte speciellt många men vilken annan fråga (anser jag) är mer politiskt intressant än den?
"Det känns som att ämnet är för brett för att diskuteras rent generellt? "
Stämmer bör avgränsas.
Att "ta sig frihet" är för mig att inkräkta på en annan persons frihet mot dennas vilja. Totalt emot frihetsbegreppet ( i alla fall enligt libertarianismen).
"Vad är frihet". Tomas Dileva. Visst det beror på vad man lärt sig vara frihet /som beror på psykologiska, biologiska sociologiska, kulturella, historiska osv etc faktorer). Livssituationen spelar givetvis in också. Du kan känna dig ofri på ditt jobb ena vecka men nästa vecka om du bara har några kronor kvar till lön så tänker du inte på din jobbsituation.
MEN allt detta relativiserande leder tyvärr till en sak och det har vi tagit upp inom politikområdet. Vad är diktatur och demokrati. Dvs vi kan relativisera det så mycket så att det leder till att vi inte bryr oss om utsatta folk. Kolla själva i politiktråden. Detta intresserar inte speciellt många men vilken annan fråga (anser jag) är mer politiskt intressant än den?
"Det känns som att ämnet är för brett för att diskuteras rent generellt? "
Stämmer bör avgränsas.
PopJimmy/
Jag tycker också att ditt inlägg var tänkvärt och innehållsrikt. Kanske måste det spjälkas upp somm några här tycker...
Jag har emellertid endast ett par frågor utifrån hur jag upplever ditt begrepp 'personlig psykologisk frihet'.
1. Hur märker jag om jag råkar vara en av de som har 'personlig psykologisk frihet'?
2. Om jag inte har det, hur märker jag att jag ev. får 'personlig psykologisk frihet'?
3. Är det principiellt möjligt för alla människor att 'nå' 'personlig psykologisk frihet', eller finns det undantag, och krävs det viss ålder?
4. Är det önskvärt, och i så fall varför, att alla har 'personlig psykologisk frihet'?
mvh/
Jag tycker också att ditt inlägg var tänkvärt och innehållsrikt. Kanske måste det spjälkas upp somm några här tycker...
Jag har emellertid endast ett par frågor utifrån hur jag upplever ditt begrepp 'personlig psykologisk frihet'.
1. Hur märker jag om jag råkar vara en av de som har 'personlig psykologisk frihet'?
2. Om jag inte har det, hur märker jag att jag ev. får 'personlig psykologisk frihet'?
3. Är det principiellt möjligt för alla människor att 'nå' 'personlig psykologisk frihet', eller finns det undantag, och krävs det viss ålder?
4. Är det önskvärt, och i så fall varför, att alla har 'personlig psykologisk frihet'?
mvh/
"We are up against trouble caused by our way of expression."
Wittgenstein i "The Blue Book"
Wittgenstein i "The Blue Book"
Kallekula/
Jag utgår ifrån vad PopJimmy skrev,(min kursivering):
Jag utgår ifrån vad PopJimmy skrev,(min kursivering):
PopJimmy skrev:....Vägen till personlig psykologisk frihet kan inte nås genom att sätta upp ett mönster av någon annan. Friheten är ett personligt förhållningsätt då vi tar eget personligt ansvar, att vi litar på våran egna förmåga att förstå och svara på livets många komplicerade och mångfacetterade utmaningar. Att vi vågar möta utmaningarna och därmed utvecklas.....
"We are up against trouble caused by our way of expression."
Wittgenstein i "The Blue Book"
Wittgenstein i "The Blue Book"
meanman
"....Vägen till personlig psykologisk frihet kan inte nås genom att sätta upp ett mönster av någon annan. Friheten är ett personligt förhållningsätt då vi tar eget personligt ansvar, att vi litar på våran egna förmåga att förstå och svara på livets många komplicerade och mångfacetterade utmaningar. Att vi vågar möta utmaningarna och därmed utvecklas..... "
Okej och det säger allt......
Många ord det...vad betyder tex personligt ansvar?
"att vi litar på våran egna förmåga att förstå och svara på livets många komplicerade och mångfacetterade utmaningar. Att vi vågar möta utmaningarna och därmed utvecklas..."
Jo jo men jaha men det säger som sagt allting och inget. Livet består av at vara glad och ledsen och möta dessa utmaningar....eller?
"....Vägen till personlig psykologisk frihet kan inte nås genom att sätta upp ett mönster av någon annan. Friheten är ett personligt förhållningsätt då vi tar eget personligt ansvar, att vi litar på våran egna förmåga att förstå och svara på livets många komplicerade och mångfacetterade utmaningar. Att vi vågar möta utmaningarna och därmed utvecklas..... "
Okej och det säger allt......
Många ord det...vad betyder tex personligt ansvar?
"att vi litar på våran egna förmåga att förstå och svara på livets många komplicerade och mångfacetterade utmaningar. Att vi vågar möta utmaningarna och därmed utvecklas..."
Jo jo men jaha men det säger som sagt allting och inget. Livet består av at vara glad och ledsen och möta dessa utmaningar....eller?
Fihet är uppbyggt av friheter. Friheterna tar vi oss, så långt har du rätt.
Men frihet i sin form är något som vi är, något vi förkroppsligar.
Vem är fri?
Den som tagit sig alla friheter som han eftersträvat.
Eller den som inte har några frihet att ta sig?
Dvs vi är fria när vi inte har behovet till eller från.
Att ha det som ger frihet är lika vanskligt som att frånsäga sig föremålet för frihetsbegränsan.
All frihet vi kan ta och därigenom få är samtidigt den som gör att vi inte känner oss fria från början. Därav följer att vi bör sträva efter att aldrig inta en position där vi eftersträvar det som friheten kan ge.
Vi bör vara fria inte ta oss friheter.
Men frihet i sin form är något som vi är, något vi förkroppsligar.
Vem är fri?
Den som tagit sig alla friheter som han eftersträvat.
Eller den som inte har några frihet att ta sig?
Dvs vi är fria när vi inte har behovet till eller från.
Att ha det som ger frihet är lika vanskligt som att frånsäga sig föremålet för frihetsbegränsan.
All frihet vi kan ta och därigenom få är samtidigt den som gör att vi inte känner oss fria från början. Därav följer att vi bör sträva efter att aldrig inta en position där vi eftersträvar det som friheten kan ge.
Vi bör vara fria inte ta oss friheter.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
-
behållaren
- Inlägg: 61
- Blev medlem: 17 okt 2005 10:28
- Ort: Landsman till Wittgenstein
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 19 och 0 gäster