min filosofi om filosofi

[Minded]

har man gett upp tanken på filosofin som en kärlek? eller fanns kanske inte tanken där från första början...

Eftersom kärlek inte existerar, utan är en illusion och fantasi, så är väl filosofi i sig motsägelsefullt.

Existerar inte kärlek?  :cry:

Men om kärlek inte existerar, hur kunde vi då komma på begreppet?

Pippi kom på att spunk borde vara en sjukdom, och bibeln existerar med.
betyder det att det som ligger bakom ordet är verkligt ?

kärlek är som pengar, ett hittepå som kan vara vad som helst fantasin gör det till.
vad står kärlek för för mig ? och ser den likadant ut för dig ?

Alltså.. kärlek existerar, existerade som fenomen, innan vi började tala om den, och förhålla oss till den som ett eget separat fenomen. När man börjar tala och tänka om kärlek, så har man egentligen kommit fel - man har helt enkelt gått ett steg för långt; den kittel kokar faktiskt inte som man vakar över. Låt kärleken vara vad det egentligen är, utan att behöva kontrollera, definiera den. Tillåt den komma till dig, istället för att krampaktigt försöka hålla fast vid den. Gläds då den visar sig, var öppen, lyhörd, för de tillfällen då den passerar förbi. In fact, själva glädjen är just viset om att den är där - utan medvetenhet om det.

[David H]

har man gett upp tanken på filosofin som en kärlek? eller fanns kanske inte tanken där från första början...

Eftersom kärlek inte existerar, utan är en illusion och fantasi, så är väl filosofi i sig motsägelsefullt.

Existerar inte kärlek?  :cry:

Men om kärlek inte existerar, hur kunde vi då komma på begreppet?

Pippi kom på att spunk borde vara en sjukdom, och bibeln existerar med.
betyder det att det som ligger bakom ordet är verkligt ?

kärlek är som pengar, ett hittepå som kan vara vad som helst fantasin gör det till.
vad står kärlek för för mig ? och ser den likadant ut för dig ?

Ah, beror på hur man ser på saken.

Jag tänker bara att först kommer upplevelsen, sen kommer språket. Vi ger ord efter våra känslor, inte känslor efter våra ord.

jo, så är det nog
men upplever vi saker på samma vis och hur värderar vi det vi upplever, lika ?

en sadist kanske upplever kärlek i att göra som han gör, men jag har inte samma värdering som han om vad som är bra och för vem.

Om vi upplever det på samma vis? Nobody knows... (åtminstone inte jag )

[Marko]

har man gett upp tanken på filosofin som en kärlek? eller fanns kanske inte tanken där från första början...

Eftersom kärlek inte existerar, utan är en illusion och fantasi, så är väl filosofi i sig motsägelsefullt.

Existerar inte kärlek?  :cry:

Men om kärlek inte existerar, hur kunde vi då komma på begreppet?

Pippi kom på att spunk borde vara en sjukdom, och bibeln existerar med.
betyder det att det som ligger bakom ordet är verkligt ?

kärlek är som pengar, ett hittepå som kan vara vad som helst fantasin gör det till.
vad står kärlek för för mig ? och ser den likadant ut för dig ?

Ah, beror på hur man ser på saken.

Jag tänker bara att först kommer upplevelsen, sen kommer språket. Vi ger ord efter våra känslor, inte känslor efter våra ord.

jo, så är det nog
men upplever vi saker på samma vis och hur värderar vi det vi upplever, lika ?

en sadist kanske upplever kärlek i att göra som han gör, men jag har inte samma värdering som han om vad som är bra och för vem.

Om vi upplever det på samma vis? Nobody knows... (åtminstone inte jag )

Den där pirrande kännslan när man möter den man älskar upplever vi nog bägge två,
men är det vad kärlek betyder ?, eller innefattar kärlek mer än bara pirr ?

[David H]

I det här sammanhanget syftade jag till begreppet filo-sofi, idén om filosofi som en sorts kärlek.

J R Auk startade förut en intresant tråd "Vad skiljer filosofi från andlighet?" http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=8269

Citat från den tråden av Auk:

Du kan stipulera filosofen som sådan men det är inte ordens betydelse. Philia- Sofia-

Den här kärleken som är phileo är inte bara kärlek platt. Kärleksbegreppet gör en distinktion. Det är den kärlek som låter en härma. Det är alltså inte eros, inte strego, inte agape. Det är viktigt att inte missa att det är ett språk som hade 4 ord för kärlek som födde ordet vi brukar. Vad ordet konnoterar är en kärlek för något annat så som för sig självt. Och med det så sätter det också sig självt, i det andra. Så att det blir ett övertagande av det vilket vi ser oss själva i. Det är ett ord med starka anknytningar till broderskap. Så som att ingå, vara del av.

Så förstått på det sättet är alltså filosofi att göra sig vän med visdomen. Vara förbrödrad med visdomen.

Och visdomen är att göra.

Min egen tolkning av filosofin som en kärlek är att man finner "egenvärde" i sitt sökande efter "Sofia"(insikt, sanning, visdom). Alltså man är intresserad av insikten, inte för att det ska ge pengar göra en rik, eller berömd, eller lycklig, eller för annan "nytta", utan helt enkelt för att man har en önskan om att få veta sanningen.

stämmer inte riktigt med det auk beskriver, men alltså ett sätt att se på saken

[Pho-ku]

Kärlek är den kärleksfulla leken.

Antingen älskar man sig själv (och därmed allt), eller inget. När de flesta talar om kärlek är det inget annat än köttlust.

[Marko]

Kärlek är den kärleksfulla leken.

Antingen älskar man sig själv (och därmed allt), eller inget. När de flesta talar om kärlek är det inget annat än köttlust.

kan man hata sig själv och älska andra ?

[Pho-ku]

Kärlek är den kärleksfulla leken.

Antingen älskar man sig själv (och därmed allt), eller inget. När de flesta talar om kärlek är det inget annat än köttlust.

kan man hata sig själv och älska andra ?

Eftersom älskandet av andra förutsätter självkärleken har jag svårt att se det. Däremot kan man vara förvirrad.

[Marko]

Kärlek är den kärleksfulla leken.

Antingen älskar man sig själv (och därmed allt), eller inget. När de flesta talar om kärlek är det inget annat än köttlust.

kan man hata sig själv och älska andra ?

Eftersom älskandet av andra förutsätter självkärleken har jag svårt att se det. Däremot kan man vara förvirrad.

Varför förutsätter älskandet en självkärlek ?

kan jag hata a och älska b ?

[Pho-ku]

Kärlek är den kärleksfulla leken.

Antingen älskar man sig själv (och därmed allt), eller inget. När de flesta talar om kärlek är det inget annat än köttlust.

kan man hata sig själv och älska andra ?

Eftersom älskandet av andra förutsätter självkärleken har jag svårt att se det. Däremot kan man vara förvirrad.

Varför förutsätter älskandet en självkärlek ?

kan jag hata a och älska b ?

Det "yttre" är manifestationer av något "inre". Nej, inte under en och samma tidspunkt, ty hatet ryms inte i ett kroppstillstånd av kärlek, däremot tänker jag mig att dessa tillstånd (och alla andra) är oscillerande.

[Marko]

Kärlek är den kärleksfulla leken.

Antingen älskar man sig själv (och därmed allt), eller inget. När de flesta talar om kärlek är det inget annat än köttlust.

kan man hata sig själv och älska andra ?

Eftersom älskandet av andra förutsätter självkärleken har jag svårt att se det. Däremot kan man vara förvirrad.

Varför förutsätter älskandet en självkärlek ?

kan jag hata a och älska b ?

Det "yttre" är manifestationer av något "inre". Nej, inte under en och samma tidspunkt, ty hatet ryms inte i ett kroppstillstånd av kärlek, däremot tänker jag mig att dessa tillstånd (och alla andra) är oscillerande.

"Det "yttre" är manifestationer av något "inre""

Det bli lika med att kärlek inte kan existera om hat existerar i världen överhuvudtaget.

Om jag berättar om min verklighet som jag tidigare upplevt, då jag hatade mig själv, men gav allt för andra,
jag upplevde kärlek till allt och alla jag mötte, men såg ner på mig själv.. jag antar att det är en falsk upplevelse och jag gav verkligen inte allt för tex mina barn då ? trotts att man var oförmögen att ta hand om sig själv, så innebar det inte att jag försökte göra allt för andra...

Jag är inte övertygad om att du har rätt...

Min bild är att det är dom självdestruktiva som ger mest kärlek till omgivningen.. iaf väldigt ofta är det så.

[Pho-ku]

Kärlek är den kärleksfulla leken.

Antingen älskar man sig själv (och därmed allt), eller inget. När de flesta talar om kärlek är det inget annat än köttlust.

kan man hata sig själv och älska andra ?

Eftersom älskandet av andra förutsätter självkärleken har jag svårt att se det. Däremot kan man vara förvirrad.

Varför förutsätter älskandet en självkärlek ?

kan jag hata a och älska b ?

Det "yttre" är manifestationer av något "inre". Nej, inte under en och samma tidspunkt, ty hatet ryms inte i ett kroppstillstånd av kärlek, däremot tänker jag mig att dessa tillstånd (och alla andra) är oscillerande.

"Det "yttre" är manifestationer av något "inre""

Det bli lika med att kärlek inte kan existera om hat existerar i världen överhuvudtaget.

Om jag berättar om min verklighet som jag tidigare upplevt, då jag hatade mig själv, men gav allt för andra,
jag upplevde kärlek till allt och alla jag mötte, men såg ner på mig själv.. jag antar att det är en falsk upplevelse och jag gav verkligen inte allt för tex mina barn då ? trotts att man var oförmögen att ta hand om sig själv, så innebar det inte att jag försökte göra allt för andra...

Jag är inte övertygad om att du har rätt...

Min bild är att det är dom självdestruktiva som ger mest kärlek till omgivningen.. iaf väldigt ofta är det så.

Jag har ingen avsikt att övertyga, vill snarare bli tagen med byxorna nere...

Du får gärna utveckla logiken att kärlek skulle utesluta hat, av antagandet att det yttre är manifestationer av något inre. Ser ingen motsättning mellan de kroppsliga tillstånd vilka vi kallar hat och kärlek, och yttre manifestationer av något inre?

Självhat och självkärlek kanske befinner sig närmare varandra än man tror?

[double trouble]

Hallå mina vänner! Det har hänt endel sedan jag skapade denna tråden. Jag måste vart mycket deprimerad och förbannad när jag skrev då. Jag missbrukar fortfarande olika substanser. Körkortet jär jag inte orkat bry mig om. Jag har hittat lite nya schyssta polare. Dock fortfarande arbetslös. Jobbar extra som mekaniker. Det är kul. Älskar mekanik precis som musik. Har blivit lite visare på ett par år. Inga extrema.manier (vad jag vet själv iaf) inga långvariga depritioner. Har fått för mig att jag förlorat allt. (vilket givetvis inte är sant igentligen) jag lever, jag är hungrigare och starkare en nånsin.... Döden kommer nog plötsligt för min del. Det skall bli skönt att dö. Fast jag lovar att kämpa på och aldrig ge upp. Psykiatrin försökte krossa mig. Lobotomera mig. Men så fan heller. Skall fortsätta sätta käppar o kapitalist hjulet. Skall alldrig he vika för nån jag inte känner. Varför skall dom ha rätt. När systemet havererat och medelmänniskan, den hjärntvättade gråa massan bombat sönder varandra kanske det kan bli fred på Jorden. Men jag är pessimistisk. Finns inget att oroa sig för längre. PEACE

[Algotezza]

Lobotomi används väl inte längre. Förutom kemisk sådan via piller. Inte via skalpellen.

[Pilatus]

Jag missbrukar fortfarande olika substanser.

Hm, ja det tycks vara så vi formulerar oss, de droger som enligt lagen klassas som narkotika missbrukas alltid. Utom då de behövs inom sjukvården. Morfin.

Psykiatrin försökte krossa mig.

Vad skulle psykiatrin vinna på det? Antagligen skulle de vara mer än nöjda med att du blir pigg och glad och vill leva ett normalt liv.

[Algotezza]

Jag har inte mött illvilja inom psykiatrin, varken när jag jobbat där eller på annat sätt.