Vilket är det mest grundläggande antagandet?

[Marko]

Det där med självmedvetenhet finderade jag på igår,
har inte allt liv den egenskapen ? eller borde ha i varierande grad ?
har ett grässtrå en självmedvetenhet på någon nivå ? Den borde ha det om det är livet i sig som skapar medvetenhet om sig själv.

upplever tex inte djur mat, lust, värme, faror, sorg, glädje ?

[Zokrates]

Grundläggande antagande.

Jag är ett livsväsen som existerar en tid här och nu och är helt beroende av livsuppehållande åtgärder.

[Algotezza]

Livets axiom:

Jag finns tills motsatsen bevisats (via döden).

/Algotezza

[Justin Case]

Kritisera inte min fråga, jag låter er svara hur ni vill....

Min fråga är "Vilken är den mest grundläggande antagandet/fråga enligt er?"

Denna fråga grundar sig i hur jag själv brukar strukturera mina filosofiska tankar. Man börjar med en omöjlig fråga för att sedan inse att man "backar" från komplexiteten till den yttersta simpelheten och grunden för alla frågor... då inser man att det inte finns någon grund... Oavsett vilka frågor vi ställer oss leder det till samma yttersta punkt. För att komma någonvart i sina funderingar borde man därför ställa de yttersta/ enklaste/mest grundläggande frågorna för att sedan kunna grunda sina följande frågor på de antaganden man har valt att följa. Likt en pyramid måste vi finna den frågan som ligger till grund för alla andra frågor. Så "Vad är den mest grundläggande frågan/antagandet enligt er?"

För mig är det mest grundläggande antagandet antagandet att det finns något som är bättre att göra (eller tänka, eller känna, eller säga, etc) än något annat, och att jag har åtminstone en icke obefintlig chans att komma på vad detta "bättre" är, och göra det. Om allt är lika bra eller lika dåligt att göra (eller tänka, eller känna, eller säga, etc) som allt annat, finns det ju ingen anledning att fundera över något alls, så då kan det ju kvitta om mitt nyss beskrivna allra mest grundläggande antagande är felaktigt eller inte. Därför ser jag det som helt riskfritt att låta det vara mitt allra mest grundläggande antagande. Detsamma kan nog inte sägas om något annat (väsentligt annorlunda) antagande.

Utan vidare eftertanke skulle jag säga att mest grundläggande är:


Olikheter...

Menar du att ditt mest grundläggande antagande är att det finns olikheter? För mig känns det i så fall märkligt att betrakta det som ett antagande. Det är väl snarare en observation - vi kan observera olikheter. Där räcker observationer gott och väl. Ett antagande är väl något man gör när man inte kan stödja sig enbart på observationer?

[Ripper]

Kritisera inte min fråga, jag låter er svara hur ni vill....

Min fråga är "Vilken är den mest grundläggande antagandet/fråga enligt er?"

Realism. Att det existerar en objektiv värld.

Det är egentligen inte ett "antagande" och det går inte att "bevisa" på något sätt. Jag håller med Searle om att det är ett begriplighetsvillkor, en förutsättning för all kommunikation och alla våra kunskapsanspråk.

Alla människor förutsätter också realismen i sina vardagliga liv men det är många som ändå inte accepterar den filosofiskt, åtminstone inte fullt ut. Det är orsaken till mycket filosofiskt elände.

[freddemalte]

Kritisera inte min fråga, jag låter er svara hur ni vill....

Min fråga är "Vilken är den mest grundläggande antagandet/fråga enligt er?"

Realism. Att det existerar en objektiv värld.

Det är egentligen inte ett "antagande" och det går inte att "bevisa" på något sätt. Jag håller med Searle om att det är ett begriplighetsvillkor, en förutsättning för all kommunikation och alla våra kunskapsanspråk.

Alla människor förutsätter också realismen i sina vardagliga liv men det är många som ändå inte accepterar den filosofiskt, åtminstone inte fullt ut. Det är orsaken till mycket filosofiskt elände.

Hej Ripper

Intressant och spännande svar! Jag blir genast nyfiken på hur du resonerar och har därför tre frågor:

1. Varför antar du att det existerar en objektiv värld? Dvs, vad är det i din erfarenhet och i din upplevelse av världen som får dig att, dels anta detta, dels se det som ditt grundantagande?

2. Varför skulle en objektiv värld vara en grundförutsättning för kommunikation och epistemologin som sådan?

3. Hur vet du att "alla människor" inhyser det du kallar realismen (den objektiva verkligheten) i sin common-sense-relation till världen (i sin fenomenologiska / mentala tillvaro)?

Mvh
Fredrik

[lösdrivaren]

Fredde, varför antar du att Ripper existerar? Dina frågor implicerar ”das Andres”, hur kan det komma sej?

[freddemalte]

Fredde, varför antar du att Ripper existerar? Dina frågor implicerar ”das Andres”, hur kan det komma sej?

Hej lösdrivaren

Det har jag i och för sig inte påstått att jag gör. Men om jag svarar välvilligt på din fråga och utgår ifrån att du har rätt, dvs att "jag antar att Ripper existerar" så kan det säkert förklaras med en rad olika modeller, såväl med utgångspunkt ur modern psykologi, så som traditionell neurofysiologi etc.

Om jag nu vänder på det hela (alltså inte är välvilligt inställd till din fråga) och påstår att jag inte antar att Ripper existerar, tja - då faller din fråga. Eller?

Mvh
Fredrik

[lösdrivaren]

Frågan är inte alls märklig då du utgår från att andra existerar. Inte kan det väl vara så illa att du för ett ensamsamtal i mörkret?

Läste en gång en bok ”Ensamsamtal”, förvirrande bok fullt med skit, den gubben mådde inte bra, i en psykotisk patos bad han oss andra att dra åt helvete.
Finne förståss som hade badat bastu för mycket och fick värmeöverslag.

[freddemalte]

Frågan är inte alls märklig då du utgår från att andra existerar. Inte kan det väl vara så illa att du för ett ensamsamtal i mörkret?

Läste en gång en bok ”Ensamsamtal”, förvirrande bok fullt med skit, den gubben mådde inte bra, i en psykotisk patos bad han oss andra att dra åt helvete.
Finne förståss som hade badat bastu för mycket och fick värmeöverslag.

Hej lösdrivaren

Hur vet du att jag utgår från det? Menar du att det jag skirver här skulle vara bevis på att jag t.ex. inte är en övertygad solipsist?

Mvh
Fredrik

[David H]

Frågan är inte alls märklig då du utgår från att andra existerar. Inte kan det väl vara så illa att du för ett ensamsamtal i mörkret?

Läste en gång en bok ”Ensamsamtal”, förvirrande bok fullt med skit, den gubben mådde inte bra, i en psykotisk patos bad han oss andra att dra åt helvete.
Finne förståss som hade badat bastu för mycket och fick värmeöverslag.

Hej lösdrivaren

Hur vet du att jag utgår från det? Menar du att det jag skirver här skulle vara bevis på att jag t.ex. inte är en övertygad solipsist?

Mvh
Fredrik

Jag skulle vilja göra skillnad mellan antagande och försanttagande här. Fredde antar att Reeper finns när han pratar till honom, men för det behöver han inte ta det för objektiv sanning att Reeper liksom "finns på riktigt".
Kanske kan göra liknelse: Tittar jag på en myra i ett förstoringsglas antar jag intuitivt att myran blir förstorad, men jag behöver inte ta för sanning att myran på "på riktigt" blivit större.

[Vertumnus]

Frågan är inte alls märklig då du utgår från att andra existerar. Inte kan det väl vara så illa att du för ett ensamsamtal i mörkret?

Läste en gång en bok ”Ensamsamtal”, förvirrande bok fullt med skit, den gubben mådde inte bra, i en psykotisk patos bad han oss andra att dra åt helvete.
Finne förståss som hade badat bastu för mycket och fick värmeöverslag.

Varför skulle det krävas ytterligare antaganden utöver det att  frågor brukar följas av svar?

[lösdrivaren]

Jadu, varför ställer man frågor om man inte tror det finns en mottagare?

[freddemalte]

Jadu, varför ställer man frågor om man inte tror det finns en mottagare?

Hej lösdrivaren

För att se vad man får för svar.

Tänk dig in i scenariot att allt du upplever och det som du tror är en objektiv värld "där ute" egentligen är komponenter i en helt privat och egen erfarenhet vars närmaste ontologiska likhet kan hittas i det som vi kallar för nattdrömmar (med skillnaden att det inte finns något att vakna upp till). Om så är fallet är det så att hela ditt liv och allt du kan referera till enbart är sig själv som en egen immanent entitet och alltså inte en del av något "objektivt utanför detta". Låt nu även säga att du genom abstraktioner och logiska tankekedjor kommer fram till att detta faktum är mer troligt än någon annan form av världsbild. Ja, det fråntar ju dig väl inte nyfikenheten på vad som komma skall i denna erfarenhet, ty oavsett om den stämmer eller ej så är den fenomenologiskt oskiljbar från dess motsats.

Om vi ska göra en enkle liknelse (vilket alltid har sina brister), skulle vi kunna tänka oss en Person A som sitter i ett rum sedan många år tillbaka och skriver på ett för denne nyupptäckt socialt media eller forum. A sitter och skriver en del på denna site och får massor av olika svar från olika användare (som A har lagt till som sina vänner). A funderar en hel del på sitt deltagande på siten och efter mycket om och men slår det henne att hon kanske har skapat hela siten själv. Hon är ju ganska duktig på programmering och har faktiskt haft några tillfällen då hon gått i sömnen. Tänk om hon själv har skrivit koden till en avancerad form av AI som är aktivt på denna site. Tänk om hon har gjort allt detta i sömnen och nu, i vaket tillstånd sitter och pratar med sina egna AI-bottar? Om liknelsen ska hålla måste vi lägga in faktumet att A inte kan kontrollera detta! Bara misstänka det. A slutar därmed att ANTAGA att de hon pratar med är "riktiga människor där ute på nätet" och ser det som lika möjligt att det är hennes egna bottar. Fråga: Varför ska hon prata med dem? Svar: Därför att hon vill se vad hon får för svar

Det liknelsen mest faller på är att A skapat Bottarn i liknelsen. I vårt reella fall förekommer inte något sådant skapande utan enbart faktumet att det enda som existerar är just den egna upplevelsen och intet annat. Men det spelar inte så stor roll för själva förklaringsmodellen.

Mvh Fredrik

[lösdrivaren]

Ho ho ho ho.
Vad spelar det för roll om allt är en dröm om du upplever detta som sant?
Det du tecknar upp är så fruktansvärt konstruerat. Tänk själv, du skickar en fråga till mej, jag finns inte utan är en konstruktion av dej som en enkel bollplanka, egentligen frågar du dej själv (Freuds överjag ) . Själva svaret spelar väl mindre roll om endast du existerar, vem annars tar du hänsyn till?