Vad är ett förhållande?

[oorleck]

När jag menar förhållande så menar jag ett förhållande med kärlek och sex. Vad ska ett förhållande baseras på, vad har man för skyldigheter, har man skyldigheter till varandra? Vet inte hur jag ska skriva det jag har funderat på ett tag...

Ett exempel kanske borde förklara bäst.

Jag är 'tillsammans' / gift / sambo med någon och känner sexuell attraktion/lust till någon annan.

Men jag tvekar att göra det p.g.a. min partner. Detta är nog ett väldigt vanligt scenario. Är det någon skillnad på att vilja ligga med någon annan och verkligen göra det? Om jag vill basera mina förhållanden på total ärlighet, då berättar jag det för min partner.

Borde min partner tillåta att jag är 'otrogen' eftersom att förhållanden borde bygga på att man vill den andras bästa? Eller?

Jag kanske är otydlig och dålig på att skriva, men försök förstå problematiken.

VAD ÄR ETT FÖRHÅLLANDE?

EDIT: Stanley Kubrick's Eyes Wide Shut tar just upp detta ämne....

[MrTambourineMan]

Ett förhållande är ett ömsesidigt överenskommande.

[Nnik]

Oorleck, jag delar din undran. Förstår inte den knappa responsen, för mig är det här ämnet oemotståndligt. Är det något som förtjänar en närmare granskning så är det just den här typen av moderniteter. (Nu syftar jag inte på det äktenskapliga parförhållandet.)
Vi kan ha i åtanke att föräktenskapliga förbindelser av intimare art var något av det mest tabubelagda man kunde sysselsätta sig med för sådär en 50 år sen och ett antal hundra år bakåt. Man kan se förhållandets oerhörda utbredning som en form av reboundeffekt. Förhållande för förhållandets egen skull verkar vara refrängen.

Nu har jag inget principiellt emot den här typen av tvåsamhet. Om man vill betrakta människolivet som en enda lång utvecklingsprocess så tycker jag att parförhållandet kan utgöra ett mycket lärorikt led i denna. Men, ibland får jag för mig att den här yttringen har fått ett väl fritt svängrum. Man kan t ex fråga sig varför inte singel har något motsatsord i det svenska språket? Kan det vara så att det att vara "ickesingel" betraktas som ett så normalt tillsånd och tas så för givet att fenomenet i princip upphöjts till naturlag? Är det en sund utveckling? Att en "du-och-jagkänsla" tvunget är att föredra framför en jagkänsla?
Jag är skeptisk.

[Marvin]

Jag tror det beror på varför du frågar. Det verkar som om du frågar för att du vill veta vad som borde vara tillåtet i förhållandet, då har MTB nog redan givit ett adekvat svar, om du vill fortsätta förhållandet är det din partner som indirekt avgör vad som är tillåtet.

Visst är det skillnad på känslor och att agera. Känslor är en ofrånkomlig produkt av vår biologiska natur, sexualdriften är en stark sådan. Att känna sexuell dragning till andra även när man är i ett förhållande är helt naturligt, det är heller inget man kan kontrollera och således knappast vara moraliskt ansvarig för. Det är alltså skillnad på att ha känslor och att agera på dem, sen kan man naturligtvis nyansera det och införa stadier mellan känsla och fysisk interaktion, tex att fantisera.

Ett förhållande är vad du gör det till.

[Nnik]

Förlåt, jag råkade komma bort från själva frågeställningen. Den handlade ju inte om parförhållandet som fenomen, utan vad som definierar det. Mitt första inlägg var mer ett ifrågasättande av konstruktionen förhållande, om dess utbredning är motiverad osv.
Jag är nämligen inte övertygad om att parförhållandet uteslutande är en konsekvens av ömsesidiga känslor och sexuell attraktion. Efter vad jag erfarit ligger det även status- och trygghetsaspekter bakom dess uppkomst. Och dessa kan ibland vara så starka att de helt konkurrerar ut rent emotionella/sexuella motiv. Är det i så fall rimligt att den här typen av tvåsamhet reservationslöst tilldelas en såpass upphöjd och rent av idealiserad position?

Sedan kan jag inte hålla med MTB om att ett förhållande skulle vara en ömsesidig överrenskommelse. Överrenskommelse okej, men ömsesidig? Jag har flera gånger noterat att själva förutsättningen för ett förhållande är just den ena partens kapitulering. Som jag uppfattar det är det detta inslag som resulterar i den ofrånkomliga ingrediensen konflikter. Visst, bägge parter har i regel bestämda åsikter vad gäller respektivens skyldigheter, förpliktelser och allmäna uppförande. Jag vågar däremot påstå att en majoritet av dessa ytterst sällan är uttalade. Hur förklarar man annars att känsloyttringar som besvikelse, förorättelse, bitterhet etc gärna hemsöker individer i en relation? Är det inte en oformulerad men ändå spridd föreställning att då man involverar sig med någon kan man plötsligt förvänta sig att denne med automatik uppträder i enlighet med de krav man ställer, men sällan ger uttryck för?

Det är möjligt att ett förhållande är vad man gör det till, men jag tror inte man kan komma ifrån att det någonstans i botten pågår en sofistikerad maktkamp.

[Salomon]

När jag menar förhållande så menar jag ett förhållande med kärlek och sex. Vad ska ett förhållande baseras på, vad har man för skyldigheter, har man skyldigheter till varandra? Vet inte hur jag ska skriva det jag har funderat på ett tag...

Ett förhållande innebär väl att någon förhåller sig till någon annan på ett sätt som utesluter övriga,tvåsamheten har en autonomi.
Det brukar innebära att man har en mer öppen attityd vad det gäller
integritet sinsemellan,man förhåller sig till varandra där man istället för att skydda sig öppnar sig och kan erhålla stöd exempelvis.
Detta ger vid handen att det uppstår skyldigheter,eftersom det ofta upplevs som kränkande när ett förtroende bryts.
I ett 'bra' förhållande bör man ha kommit så långt att man klarar att tala om sina innersta tankar,(vem ska man annars göra det för?),på så vis undviker man svek och annat och därmed är skyldigheterna inget man behöver uppleva som betungande,det räcker med ärlighet.

Jag är 'tillsammans' / gift / sambo med någon och känner sexuell attraktion/lust till någon annan.

Jag tänker mig att alla människor har behov,kärlek är ett av dem,
behovet övergår ofta i ett begär vilket jag tycker är det ultimata tillståndet
när det gäller just kärlek,"jag begär att du ska begära att jag ska begära att du begär mig",så uttryckte sig Hegel blandannat.
Det där med lust är spännande,hur uppstår den?
Låt säga att du är sambo,premisserna för ditt förhållande är som det brukar vara för människor i allmänhet,att inte gå bakom ryggen osv,
plötsligt griper lusten tag i dig,någon avsöndrar en attraktionskraft så
mäktig att du bortser från en tyst överenskommelse.
Har du då tappat lusten för din sambo eller utövar någon en starkare kraft
som övergår den kraften som din sambo utövar?


Men jag tvekar att göra det p.g.a. min partner. Detta är nog ett väldigt vanligt scenario. Är det någon skillnad på att vilja ligga med någon annan och verkligen göra det? Om jag vill basera mina förhållanden på total ärlighet, då berättar jag det för min partner.

Jag tycker att det är en väsentlig skillnad på att tänka tanken om att ligga med någon annan till att verkligen göra det.


Borde min partner tillåta att jag är 'otrogen' eftersom att förhållanden borde bygga på att man vill den andras bästa? Eller?

Det borde ju gå att prata om det,bejakandet är ju en dygd nuförtiden.
Jag tror det handlar mycket om att kunna uttrycka sig på ett sätt att
partnern förstår behovet,att se det som det är och inte hur det borde vara,det finns många som stärks i sina förhållanden genom att bryta
med vissa normer,att gå över en gräns som egentligen inte finns.
Det handlar om på vilket sätt man gör det.

Jag kanske är otydlig och dålig på att skriva, men försök förstå problematiken.

VAD ÄR ETT FÖRHÅLLANDE?

Något som är i ständig rörelse tycker jag.
Det kan upphöra när man minst anar.
Då uppstår ett annat.

mvh

EDIT: Stanley Kubrick's Eyes Wide Shut tar just upp detta ämne....

[Johan Ågren]

Nnik,

Det är möjligt att ett förhållande är vad man gör det till, men jag tror inte man kan komma ifrån att det någonstans i botten pågår en sofistikerad maktkamp.

Det har du nog rätt i. Du blir älskad för den funktion du uppfyller för partnern. Om en kvinna är beroende av en stark och trygg man (eller vise versa) för att göra henne hel så gör mannen bäst i att inte rasera den bilden av sig själv. Det finns ingen styrka i att visa sig svag i sådana situationer.

De flesta förhållanden bygger på medberoende där båda på ett eller annat sätt kompletterar den andres brister. Det är förståligt att man dras till sådana människor, varför stadga sig med en person som är identisk med en själv? Man optimerar tillsammans sin funktion i världen. Sedan när man gått i skola hos en partner x antal år så kanske man själv anammat samma funktioner och då upphör kärleken. Men om man byggt upp ett imperium tillsammans så kan kärleken bestå eftersom ett brott skulle rasera så mycket. En stark moral kan ge en människa ett långt kärleksförhållande. Det är helt enkelt inte tänkbart att bryta upp och därför utgår alla prestationer utifrån detta faktum - kärleken bevaras.

Om ni vill älska: Sätt er i situationer där beroendet är oundvikligt. Kan vara svårt dock, särskilt i dagen samhälle där det mesta kan göras ogjort.

Har ni föresten märkt att ju mer ni älskar destå tveksammare kan en partner bli? Det är precis som om de instinktivt verkar tro att man är desperat - ett svaghetstecken. Säger inte att alla förhållanden är sådana.

Därmed inte sagt att jag inte är en romantiker. Tror det kan uppstå något nytt och fint när man väl erkänt hur psykologin fungerar. Om man inte gör det däremot så kommer man att förbanna partnern som inte älskar en längre "för den man är".

Johan

[Salomon]

"Jag är nämligen inte övertygad om att parförhållandet uteslutande är en konsekvens av ömsesidiga känslor och sexuell attraktion. Efter vad jag erfarit ligger det även status- och trygghetsaspekter bakom dess uppkomst. Och dessa kan ibland vara så starka att de helt konkurrerar ut rent emotionella/sexuella motiv. Är det i så fall rimligt att den här typen av tvåsamhet reservationslöst tilldelas en såpass upphöjd och rent av idealiserad position? "

Ligger mycket i det du skriver,det finns utrymme för subtilitet.
Jag tror att värderingarna är det som väger tyngst.
Då drar man vagnen åt samma håll.
Är det inte idealen man söker hos en tilltänkt partner?


"Sedan kan jag inte hålla med MTB om att ett förhållande skulle vara en ömsesidig överrenskommelse. Överrenskommelse okej, men ömsesidig? Jag har flera gånger noterat att själva förutsättningen för ett förhållande är just den ena partens kapitulering. Som jag uppfattar det är det detta inslag som resulterar i den ofrånkomliga ingrediensen konflikter. Visst, bägge parter har i regel bestämda åsikter vad gäller respektivens skyldigheter, förpliktelser och allmäna uppförande. Jag vågar däremot påstå att en majoritet av dessa ytterst sällan är uttalade. Hur förklarar man annars att känsloyttringar som besvikelse, förorättelse, bitterhet etc gärna hemsöker individer i en relation? Är det inte en oformulerad men ändå spridd föreställning att då man involverar sig med någon kan man plötsligt förvänta sig att denne med automatik uppträder i enlighet med de krav man ställer, men sällan ger uttryck för? "

Instämmer,de outtalade önskningarna.
Förgivettagandet är ofta upphov till den stora besvikelsen.
Kommunikation kan vara mer eller mindre bra.
Man förväntar sig att mycket av det osagda ska inses.


"Det är möjligt att ett förhållande är vad man gör det till, men jag tror inte man kan komma ifrån att det någonstans i botten pågår en sofistikerad maktkamp."

Säkerligen,vem beror av vem?

mvh

[Nnik]

Nu ska jag försöka komma fram till min poäng.

Johan skriver:

"Om en kvinna är beroende av en stark och trygg man (eller vise versa) för att göra henne hel så gör mannen bäst i att inte rasera den bilden av sig själv. Det finns ingen styrka i att visa sig svag i sådana situationer."

Jag håller med om att det ofta är på det här viset. Tillsammans med en partner upplever man sig som hel, vilket i motsats till att vara halv alstrar en större trygghetskänsla. Men vad händer med helheten då parterna gå skilda vägar? Jag tror inte att den plötsligt upphör, utan snarare att den egentligen aldrig existerat. Min uppfattning är att känslan av helhet är något av det mest värdefulla man kan äga, och att helhetskänslan går hand i hand med tryggheten. Sen tror jag att vi mycket lätt kan invaggas i en känsla av falsk trygghet, och att det kan ha en menlig inverkan på vår mentala utveckling. Detta i och med att grunden för utveckling ofta är upplevelsen att det rådande tillståndet inte är optimalt. Följaktligen är jag kritisk till hur vår tids parförhållande är utformat då det ger sken av att utgöra ett slutmål. Jag menar att den bilden är illusorisk och indirekt skadlig.

Johan skriver också:

"Har ni föresten märkt att ju mer ni älskar desto tveksammare kan en partner bli? Det är precis som om de instinktivt verkar tro att man är desperat - ett svaghetstecken. Säger inte att alla förhållanden är sådana."

Det här är klassiskt, och i mina ögon ett uttryck för helhetsprincipen. Varför ger den överdrivet kärlekskranke ett nästan frånstötande intryck? Jo, hans/hennes beteende skvallrar om ett tomrum i behov av utfyllnad. Där finns således inget för oss att hämta. I skarp kontrast står den hela individen, som utövar en oemotståndlig dragningskraft.

Jag hoppas på en reformering av dagens tvåsamhet, om det är möjligt. Hur skulle en syntes av två helheter se ut?

Salomon skriver i anknytning till mitt inlägg:

"Förgivettagandet är ofta upphov till den stora besvikelsen. Kommunikation kan vara mer eller mindre bra. Man förväntar sig att mycket av det osagda ska inses."

Det här tycker jag är nyckeln till det absurda i parförhållandet, och generellt roten till mycket ont.

[Johan Ågren]

Nnik,

Jag hoppas på en reformering av dagens tvåsamhet, om det är möjligt. Hur skulle en syntes av två helheter se ut?

Att vi känner kärlek tycks vara att vi upplever ett stark behov av en annan person. Om vi betraktar vår relation till andra människor som funktioner på samma sätt som vi behöver ett tak över huvudet eller föda så blir det svårt att uppleva helhet i sig själv om en förlust uppstår av sådana viktiga funktioner. Vi har behov för att må bra. Utöver de behov som får oss att överleva så anammar vi också olika begär. Dessa begär styrs av våra föreställningar av vad som gör oss lyckliga. Sker ett avbrott i de funktioner som leder till uppfyllandet av begäret så uppstår smärta.

Vi är halva människor så länge vi saknar något. Är det nödvändigt att sakna något? Om inte kan vi känna oss hela. Häri ligger nyckeln; att alltid uppleva sig hel oavsett yttre förhållanden. För att göra det så måste man acceptera vad som sker utan att ha ytterligare föreställningar om hur det ska vara.

Ett förhållande är en förlängning av individens funktioner. Det innehåller också visioner. Sammantaget blir förhållandets olika aspekter viktiga existensialistiska meningsbärare. Vi behöver inte skilja förhållandet mellan två människor från en människas förhållande med ett materiellt ting, det är båda meningsbärare. En människa kommer alltid att känna sig halv om hans begär efter nya funktioner inte mättas. En människa som inte känner sig nöjd är alltid halv, och kommer att inträda i varje förhållande som en halv människa. Kan vi då finna vår helhet och acceptera de funktioner som existerar i nuet utan att begära något som ligger bortom nuet?

90. Den som rest färdigt, är utan sorg,
befriat sig från allt
och lämnat alla bojor -
han brinner inte.

91. Bort drar de uppmärksamma.
Ej i hemmet finner de glädje.
Som gäss__ som lämnar sin göl
lämnar de hus efter hus.

92. De som inte hopar,
som väl förstår sin föda,
som tomma och bildlösa
när sig av frihet -
svår är deras väg att följa
liksom fåglarnas i rymden.

416. Den som lämnat törsten
och hemlös vandrar,
den vars törst ej mer blir -
honom kallar jag brahmin.

417. Den som lämnat mänskligt ok
och ur devaoket flytt,
som blivit fri från varje ok -
honom kallar jag brahmin.

418. Den som lämnat kärt och okärt,
som ej mer brinner, inte hänger fast,
hjälten som alla världar övervunnit -
honom kallar jag brahmin.

Sutror saxade ur Dhammapada.

[Viola]

Nnik,
Vi är halva människor så länge vi saknar något. Är det nödvändigt att sakna något? Om inte kan vi känna oss hela. Häri ligger nyckeln; att alltid uppleva sig hel oavsett yttre förhållanden. För att göra det så måste man acceptera vad som sker utan att ha ytterligare föreställningar om hur det ska vara.

90. Den som rest färdigt, är utan sorg,
befriat sig från allt
och lämnat alla bojor -
han brinner inte.


416. Den som lämnat törsten
och hemlös vandrar,
den vars törst ej mer blir -
honom kallar jag brahmin.


418. Den som lämnat kärt och okärt,
som ej mer brinner, inte hänger fast,
hjälten som alla världar övervunnit -
honom kallar jag brahmin.

Sutror saxade ur Dhammapada.

Vid en första anblick verkar det positivt. För jag håller med om det
att man bör se sig själv som hel i alla lägen. Man bör inse att det här
är jag i alla lägen - jag har inget "egentligt jag" någon annanstans.
Handlar jag så här nu - säger så här - känner så här - så är det jag
- inget att skylla ifrån sig med att jag inte var "mig själv".
Jag anser att jag är hel i saknaden - att saknaden är en del av mig.
Om jag "lämnar kärt och okärt" och inte brinner mer - det låter för
mig som att vara antingen död eller levande död....

[Johan Ågren]

agnostica,

jag tycker också det låter som en människa utan känslor, men handlar nog om individens förmåga att anpassa sig till de förutsättningar som finns i nuet. En individ som kan se vad som är för handen i ett givet ögonblick törstar inte efter något som är fjärran, utan tar vara på de kvalitéer och möjligheter som nuet ger.

Vi kan aldrig vara halva i oss själva utan endast om vi jämför med något annat. De människor som är lyckliga är nog bra på att ta vara på faktiska förutsättningar i stället för att se vad som saknas. Sådant sätts på hårda prov när ett förhållande tar slut.

Jag blir inte lycklig föränn mentaliteten vittnar om någon som inte älskar nuet utan ser en brist i situationen. Om det är en annan människa som ska fylla det tomrummet är det nog upplagt för intensiv kärlek, rädsla och smärtsamma upplevelser.

Vad är då kärlek? Är det en belöning för att allt står rätt till utifrån individens uppfattningar? Kan jag älska någon som inte har någon betydelse för min egen existens? Finns det kärleksfulla förhållanden där de olika individerna inte uppfyller den andra med något han skulle sakna om han inte fick det?

I ett ett förhållanden uppstår något mer tillsammans. Även om vi kallar oss hel innan så blir vi relativt sett helare; vi uppnår en högre syntes. Så vad som sker är att vi relativt sett kan se tillbaka och se vårt tidigare liv som fattigare och ett framtidscenario ensam som fattig om förhållandet skulle upphöra. Vad som gör oss halva är således vår förmåga till jämförelse med något som varit eller som kan uppstå. Detta är att inte leva i nuet. I nuet kan vi aldrig vara halva, fast med viss resarvation:

Kan vi lida utan att jämföra vårt nuvarande tillstånd med andra tillstånd? Det kan man nog: Håll handen i en ljuslåga och det behövs ingen visshet om svala tillstånd för att uppleva smärtan. Smärta kan existera i nuet.

Vi måste därför särskilja mellan behov och begär för att få ett rimligt förhållningssätt. Det handlar då mycket om självransakan av sina föreställningar för att kunna komma fram till ett förhållningssätt som känns bra. Man måste urskilja behoven från begären för att i nuet finna en rimlig nivå.

En väldigt intensiv kärlek vittnar om ett för individen stort funktionellt språng. Det visar då också på en relativ svaghet om man ser tillbaka på tiden innan förhållandet. Men i nuet så existerar aldrig någon svaghet, endast jämförandet skapar svagheten. Att älska mycket visar att den andre personen betyder mycket, och avslöjar det funktionella språnget. Så när ni är älskade så tillför ni ett växande till den person som älskar er. Om ni funderar på att det var lättare att älska när ni var unga så är anledningen att ni hade en hel värld att växa in i, idag är ni kanske på toppen och finner inga funktioner som kan tillföra ytterligare växande. Då är det skönt att förälska sig i filosofin och sina egna kreativa möjligheter, annars blir det kallt.

Det var länge sedan en människa överväldigade mig, och jag har länge funderat på om det är en hämning hos mig eller om människor inte tillför något växande för mig längre. Jag saknar den spontana kärleken som överraskar från oanade håll och öppnar nya dimensioner i mig själv.

Johan

[Viola]

Johan:

Vi kan aldrig vara halva i oss själva utan endast om vi jämför med något annat. De människor som är lyckliga är nog bra på att ta vara på faktiska förutsättningar i stället för att se vad som saknas. Sådant sätts på hårda prov när ett förhållande tar slut.

Det låter rimligt att man tar vara på faktiska förutsättningar om man
längtar efter något annat så till den milda grad att man slutar att leva
med det man har - då är man väl inte hel. Men man kan kanske både
längta och ta tillvara på samma gång.

Det var länge sedan en människa överväldigade mig, och jag har länge funderat på om det är en hämning hos mig eller om människor inte tillför något växande för mig längre. Jag saknar den spontana kärleken som överraskar från oanade håll och öppnar nya dimensioner i mig själv.

Har man inte svårare med ålder och ökande erfarenhet och insikt att
överväldigas av någon? Blir livet tråkigare med ökad realism?
Förlåt att jag inte försöker svara så ingående på allt - är lite trött...

agnostica

[Nnik]

Apropå det Johan skriver om människor som är lyckliga och att vi inte kan vara halva så länge vi inte jämför oss med något:

Jag tror inte lycka kommer sig av att man rakt av tolererar alla sina brister, utan att det är resultatet av en mödosam strävan mot en vision man har av sig själv. Jag tror alltså att jämförelsen är nödvändig för lyckan. Svårigheten ligger i att förstå vilka karakteristika som ger visionen mening och vilka som inte gör det. Ett exempel på meningsfullt karakteristika är som Johan skriver att acceptera nuet som det ter sig, i stället för att försöka forsera sin situation. Jag delar inte Agnosticas uppfattning om att man bör se sig själv som hel i alla lägen, det låter lite som självbedrägeri.

Johan skriver:

"En människa som inte känner sig nöjd är alltid halv, och kommer att inträda i varje förhållande som en halv människa. Kan vi då finna vår helhet och acceptera de funktioner som existerar i nuet utan att begära något som ligger bortom nuet?"

Det tror jag absolut, och jag tror att det är den processen Dhammapada beskriver. Förutsättningen är att vi är beredda att ge upp de behov som vi när allt kommer omkring inte behöver. Som jag upplever det är begär inget annat än internaliserade behov, vilka man inte kan betrakta som essentiella och därmed bör se upp med. Problemet är väl att vi ogärna rationaliserar bort behov i o m att de fyller en specifik känslomässig funktion, även om den funktionen kanske är ett surrogat för något annat mer beständigt men ännu oupptäckt.

Jag känner igen mig i det du skriver Johan om att sällan överväldigas av en annan människa, men jag tror inte att det har med en hämning att göra. Kan det inte vara så enkelt att den romantiska kärleken fyllde en funktion hos dig som du efter hand gjort dig oberoende av?

För att återgå till diskussionsämnet, jag vidhåller att glorifieringen av parförhållandet som pågår runt om i världen är grym. Den lurar i intet ont anande individer att vi behöver en partner för att få det som vi precis lika gärna kan få från oss själva. Nu menar jag inte att vi människor skall vara känslokalla och självupptagna, utan bara att det finns andra typer av kärleksrelationer som kan vara minst lika meningsfulla som den till en pojkvän/flickvän.

[Salomon]

Ågren skriver:

"Vad är då kärlek? Är det en belöning för att allt står rätt till utifrån individens uppfattningar? Kan jag älska någon som inte har någon betydelse för min egen existens? Finns det kärleksfulla förhållanden där de olika individerna inte uppfyller den andra med något han skulle sakna om han inte fick det?"

När man älskar någon beror man av dess existens tror jag.
Själva älskandet är beroendet,man är beroende av en känsla,
åtrån,om känslan är falsk vet man först när det är för sent.
Jag tror nog att man till viss del uppfyller varandras tomhet,
det man saknar kan upplevas som ett beroende,själva kärleken,
när man tror sig finna den söker man efter spår som kan ge ledtrådar
om man själv kan fylla det tomrum som motparten önskar få uppfyllt.





En väldigt intensiv kärlek vittnar om ett för individen stort funktionellt språng. Det visar då också på en relativ svaghet om man ser tillbaka på tiden innan förhållandet. Men i nuet så existerar aldrig någon svaghet, endast jämförandet skapar svagheten. Att älska mycket visar att den andre personen betyder mycket, och avslöjar det funktionella språnget. Så när ni är älskade så tillför ni ett växande till den person som älskar er. Om ni funderar på att det var lättare att älska när ni var unga så är anledningen att ni hade en hel värld att växa in i, idag är ni kanske på toppen och finner inga funktioner som kan tillföra ytterligare växande. Då är det skönt att förälska sig i filosofin och sina egna kreativa möjligheter, annars blir det kallt.

Den som söker den finner.
Jag ser det som en varningssignal om man upplever att det inte finns något som kan tillföra ytterligare växande.
Stagnation i brist på frustration är det sagt,vet inte om upplevelsen av att man har hamnat i ett läge av förnöjsamhet leder till att frustrationen uteblir och därmed att upplevelsen av utebliven växt innfinner sig.
Apropå stagnation,jag ser det som en station där man vilar inför det
som komma skall,ofta är det en liten enkel upplevelse som får alltinget
att förändras till en ny okänd karta.