Olika "abstrakta" modeller av naturen

[Anders]

Vad som i sammanhanget känns relevant för mej (just nu) är följande. Är vårt välbefinnande en summa av de positiva resp negativa upplevelser vi är med om? Det positiva och negativa som händer.
Det är lätt att säga. Äpplet smakar gott - jag känner välbefinnande, plattan bränns - jag känner obehag.
Svårare : jag får det här uppdraget, mår jag dåligt eller bra av det?
Än svårare : jag känner mig deppig, varför?

[Pilatus]

Betänk följande, om man har en pendel, lyfter den och släpper den, så kommer den att pendla en stund, utan att vi behöver tänka på det, det är väl jordens dragningskraft som orsakar det,

Det finns en pendel i Carlsund Utbildningscentrum i Motala, den hänger där sedan maj 2007.
http://www.popast.nu/wp-content/uploads/2008/04/2008_1_pendel.pdf

om vi människor vill må bra så kommer vi att sträva efter att må bra, om vi inte motionerat på ett tag så mår vi sämre, om vi kan förstå sambandet kanske vi börjar motionera och hjärtat blir starkare och fortsätter att slå, utan att vi egentligen behöver anstränga oss.

Antagligen är det ett beteende som kan generaliseras. Allt strävar efter jämvikt. Om det är exakt vad du menar med att må bra vet jag inte, men det verkar rimligt.

[Pilatus]

Vad som i sammanhanget känns relevant för mej (just nu) är följande. Är vårt välbefinnande en summa av de positiva resp negativa upplevelser vi är med om? Det positiva och negativa som händer.

Eller drivande - hämmande, vilja - kunna. Det finns ibland många olika par som utjämnar varann och så förblir vi passivt sittande, indolenta, vare sig nöjda eller missnöjda.

Svårare : jag får det här uppdraget, mår jag dåligt eller bra av det?

Oftast utför det vi är satta att göra, ibland glädjelöst, men vi vill få det gjort, jobbet. Eller någon förväntar sig att vi tar vårt ansvar, att vi äntligen tar itu med någon gammal surdeg. Eller så är vi engagerade och driver projektet stadigt framåt.

Än svårare : jag känner mig deppig, varför?

Av maktlöshet, det vi vill ändra saknar vi kraft och mod att ändra.

[Anders]

Men då, med det här materialistiska synsättet -

Att man mår bra eller dåligt i ögonblicket(i Heideggers mening, att vi inte bara ser pang bom nu, utan ett ögonblick som innefattar det upplevda och ser fram mot det kommande) - på den svårare nivån av mina tre i mitt förra inlägg - det är då en funktion av det vi upplevt, och kanske den biologiska konstruktionen hos vår hjärna?

Alla saker vi har att göra, allt vi ser och hör, hur mycket vi fått att äta, saker vi oroar oss för - allt detta smälter ihop till en smet, och ur det kommer vårt mentala tillstånd i stunden. Och kunde vi syntetisera ut de ingående komponenterna skulle vi få svaret? Jag är sceptisk.

[Pilatus]

Men då, med det här materialistiska synsättet -

Att man mår bra eller dåligt i ögonblicket(i Heideggers mening, att vi inte bara ser pang bom nu, utan ett ögonblick som innefattar det upplevda och ser fram mot det kommande) - på den svårare nivån av mina tre i mitt förra inlägg - det är då en funktion av det vi upplevt, och kanske den biologiska konstruktionen hos vår hjärna?

Alla saker vi har att göra, allt vi ser och hör, hur mycket vi fått att äta, saker vi oroar oss för - allt detta smälter ihop till en smet, och ur det kommer vårt mentala tillstånd i stunden. Och kunde vi syntetisera ut de ingående komponenterna skulle vi få svaret? Jag är sceptisk.

Nej, det finns antagligen inte något riktigt svar även om vi gräver i vårt inre. Man kan väl hålla med existentialisterna om vår känsla av ångest. Tillvaron kunde alltid vara på något annat sätt, men då vi inser det är vi alltid litet sent ute, insikten kommer efter. Jag är inte ens säker på att vi strävar efter att må bra, vi vill åstadkomma något. Det är bristen på balans som gör att vi tar ännu ett steg framåt. Ibland inser vi för sent att just det vi ville var inte vår "cup of tea". Flera av mina vänner har begått självmord över besvikelsen att det de ville inte var möjligt för just dem. De som lyckas tycks ha reducerat problemen och målen något, ångesten kan emellanåt sköljas ner med en cocktail. Det finns alltid sådant som vi inte klarar och det finns alltid de som är bättre, det vet både schackspelare och boxare.

[förbryllad]

Ord.

[förstår mig själv]

Har insett att det viktigaste att utgå ifrån är medvetandet. Dvs våra referenser och de tankar som uppstår. Något ytterligare får man inte anta existera (det är då tro), detta att tro är det mest fruktansvärda som kan drabba medvetandet.

[förstår mig själv]

Utgår man från medvetandet (ögon,öron,känslor och tankar/teorier). Så kommer allt man förstått vara sannt. Eftersom medvetandet är det enda som vi vet existerar så vet vi att vi är Gud och naturen.

[förstår mig själv]

Einstein har bevisat alla har sitt eget "universum".
Dvs man är Gud/naturen. Observera att vi kan vara helt säkra på detta antagande. Vi är vårt medvetande som är Alllt/naturen. Gud/naturen blir då definerat säkert/exakt och "verkligt", allt enligt minimala och säkra referenser.
Anta säkra och se vad hjärnorna kan prestera utifrån detta.
Att tex tro på Gud innebär att man förstör medvetandet och förnuftet och blir djävulen.
Alla teorier om något som kommer ske i medvetandet är teorier som negerar det som inte skedde. Vilket är oändligt(eller ofattbart stort).
Vi har alltså oändligt förnuft. Dock förstör man det om man tror annat. Är du Gud med tror inte det utan förnekar Gud eller tror på Gud så kommer man ha en falsk tanke. Istället blir man djävulen, medvetandet är "helvetet". Är det inte underbart att ni nu vet detta. En glad överraskning?

[Zokrates]

Einstein har bevisat alla har sitt eget "universum".
Dvs man är Gud/naturen. Observera att vi kan vara helt säkra på detta antagande. Vi är vårt medvetande som är Alllt/naturen. Gud/naturen blir då definerat säkert/exakt och "verkligt", allt enligt minimala och säkra referenser.
Anta säkra och se vad hjärnorna kan prestera utifrån detta.
Att tex tro på Gud innebär att man förstör medvetandet och förnuftet och blir djävulen.
Alla teorier om något som kommer ske i medvetandet är teorier som negerar det som inte skedde. Vilket är oändligt(eller ofattbart stort).
Vi har alltså oändligt förnuft. Dock förstör man det om man tror annat. Är du Gud med tror inte det utan förnekar Gud eller tror på Gud så kommer man ha en falsk tanke. Istället blir man djävulen, medvetandet är "helvetet". Är det inte underbart att ni nu vet detta. En glad överraskning?

Det du skriver kan sammanfattas som svammel i kubik, totalt nonsens. Att vara en Gud innebär ju att ha någon form
av övernaturliga krafter, vilket väldigt få visar tecken på och ännu färre bevisat om nu någon alls har det, i varje fall
kan jag inte komma på namnet på enda enda nu levande eller död person som haft övernaturliga krafter. Att en person
som förnekar sig vara Gud skulle bli djävulen låter lika dumt som falskt, än dummare är din utsaga att vi skulle äga
ett oändligt förnuft, särskilt med tanke på att förnuft kräver något att vara förnuftig gentemot vilket givetvis får en
begränsning, däremot vill jag minnas att din favorit Einstein trodde på gränslös dumhet, jag är benägen att hålla med.

[Zokrates]

En abstrakt modell av vårt universum är att det bara är en spya i ett multiuniversum som blåses upp likt en
ballong snabbare än ljusets hastighet tills dess att storleken blir så enorm att avståndet mellan alla atomer
till slut blir så stort att inget kan hållas samman, trots det fortsätter expansionen tills allt är upplöst i intet.

[xts]

Det förstår mig själv skriver är sant. När man kommer loss från tankarna och låter medvetandet vara din enda referenspunkt förvandlas världen till ett himmelrike. Världen öppnar upp sig och man börjar se. Innan var man blind i jämförelse. Medvetandet blommar och allting blir uppenbar. Människan lever i en masspsykos. Befrielsen är det som är friskt. Dvs mannen som springer omkring på stan och skriker "jag förstår GUD" är den friska. Egot/jaget/idén om en själv dör och därmed också rädslorna om vad andra ska tycka om en. Man kan gå omkring naken på stan utan att bry sig dvs. Man lever i sin sanna natur. I himlen. Med gud. Förståelse.

Zokrates du förstår inte, du dömer och du tror på dina egna tankar. Du är fast i ditt mentala fängelse. Ledsen men det är sanningen. Inget personligt påhopp.

Mvh.

[Zokrates]

Det är möjligt men inte troligt att jag missuppfattat mänskligheten till vilken jag tillhör, men
människan är inget annat än en sönderinavlad sinnesjuk apa med kroniskt storhetsvansinne,
där en del få lyckas och många andra misslyckas varvid rollerna herre slav uppstår, ett mönster
som ingen egentligen på allvar vill bryta.

"We're terrible animals. I think that the Earth's immune system is trying to get rid of us, as well it should."
http://en.wikiquote.org/wiki/Kurt_Vonnegut

[xts]

Problemet är att vi glömt bort källan till oss själva. Det som alla liv på denna planet delar, samma gemensamma nämnare. Detta har gått förlorat hos människan. Att vi identifierar oss som människor gör att vi delar samma vansinne som redan satts i system. Vi måste återgå till källan, medvetandet. Vi har en enorm potential att förstå och att njuta. Att leva en liv på paradiset jorden, men en salig blandning djur växter och färger.

Ingen vill bryta mönstret för att de tror att de kommer förlora makt (krafter) eller frihet. Sanningen är dock, som vi inte förstår, att vi vinner oändligt mycket mer krafter och frihet på att bryta systemet (tron).

Medvetandet är abstrakt och kan göra under för upplevelsen av naturen. Zokrates du har inte missuppfattat någonting egentligen, du har bildat ideér om livet och människan som är helt förenliga med vad du har upplevt. Vad andra människor har sagt till dig och hur du har blivit behandlad. Vad du har missat är att ifrågasätta om detta följer det förnuftiga sättet att leva ditt liv. Mer frihet leder till detta. Mer frihet leder till mer förnuft. Mer lag, straff och kultur leder till det motsatta. Leder till mer lidande och död, och mindre egentänk, och mer hjärntvättning.

Förstår mig själv: Kan du förklara hur Einstein har bevisat detta? Är nyfiken.

[xts]

Zokrates, om vi leker lite med tanken här. Vi låtsas att du föds på nytt idag. Fast i samma vuxna kropp och vi låter dig fortfarande förstå svenska och kan prata osv. Men du tror ingenting på rätt och fel eftersom du för första gången upplever.

Vi sätter dig naken mitt på stan. Du går omkring, förundrad över allt som du ser och hör och känner och upplever. Du fattar inte att du gör något "konstigt" med att gå naken. Du ser dig omkring… Först bara förundrad över allting. Sedan kanske du börjar bilda idéer, du ser på dina armar, dina ben och allting. Du ser ganska lik ut alla andra varelser som vandrar omkring här. Bildar idéer om att du kanske är samma som dem. Fast alla verkar behandla dig annorlunda på grund av din nakenhet. Här finns det två vägar att välja.

1.Tro: Lyda de andra som du har bildat idéer om att du är likadan som. Du börjar sätta på dig kläder och du ser hur andra människor börjar behandla dig likadant som mot andra. Bli rädd, bli robot, bli en spelpjäs. Anpassar dig efter lydande villkor.

2. Följa förnuftet. Gå din egna väg, kanske måste gå bort från staden för att inte bli gripen av polis. Måste undvika faror, måste göra det som är bäst lämpat för situationen. Det som känns bra för dig, det som stärker din handlingskraft gentemot världen. Märker att om du börjar anpassa dig efter lydande villkor så förlorar du egenvärde. Förlorar dig själv. Kan inte välja själv.

Tyävrr tvingas vi att följa väg 1, tron. Anpassningen, och leder enbart till lidande. Kanske lite halvkonstig förklaring men du förstår nog vad jag menar.



Jesus sa ju till exempel att vi måste "födas på nytt" för att hamna i himlen. Dvs förstå, sluta tro. Idéen om den egna identiteten måste dö.