José Luis Ramírez skrev:Hos Aristoteles kan man se den som ett sätt att uttrycka principen om icke motsägelse. Att säga att någonting är detta någonting (identitet) eller att det som är någonting inte är vad det inte är (a är icke icke-a) s k motsägelselaget, låter självklart, så länge vi håller oss till formler, d v s så länge vi begränsar oss till syntaxen och inte börjar blanda in någon semantik.
Principen om det uteslutna tredje behöver inte uttryckas så att varje påstående är antingen sant eller icke sant utan den kan uttryckas så att det gäller att "antingen a eller icke-a". Om man uttrycker de så enkelt låter det väldigt övertygande. Men det är därför att vi säger a (en variabel utan semantiskt innehåll). Börjar vi ersätta "a" med någon konkret betydelse, så uppstår problem. Om jag säger att allting är antingen grönt eller icke grönt så låter det riktigt, men eftersom allting inte har färger, så är det ganska meningslös. Mina tankar är visserligen inte gröna, de har ingen färg heller. Den positiva termen har ett semantiskt innehåll, men det negativa saknar det helt. Man kan inte indela världen i ett system av två klasser. Att vara icke-a innebär att bara b, c ,d .... eller vad som helst. detta säger ingenting.
Visst gör det det, det säger oss att a inte är x, även om det inte säger oss vad det är istället. Det som saknar färg kan inte vara grönt, det förtar naturligtvis inte sanningen i att antingen är något grönt eller så är det det inte (det som saknar färg är inte grönt). Byter vi ut variabler mot meningar med ett semantiskt innehåll så följer av naturliga skäl att vi måste tolka den formella satsen ur dessa ord, det är därför vi skiljer mellan satsens grammatiska och logiska form.
Blandar man in en annan dikotomi än vara och icke-vara innebär en tillämpning av lagen om det uteslutna tredje att det som inte är a blir något bestämt b istället för icke-a. Men då har vi också gått utöver vad lagen om det uteslutna tredje säger oss.
Att veta vad någon inte är är inte att veta något speciellt.
Givetvis vet vi något speciellt, vi vet vad något inte är. Ponera att vi tror att något är en atombomb, vi sluter oss till att det inte är en atombomb eftersom det saknar radioaktivitet, nu vet vi något som är väldigt hjälpsamt om vi var rädda för en atombombexpolsion. Om lagen om det uteslutna trede inte är sann, ja då vet vi fortfarande inte att det inte är en atombomb eftersom den tydligen kan både vara och inte vara en atombomb samtidigt i samma avseende.
Att försöka reducera allt till två klasser är det som kallas digitalisering och används i datoriseringen. På 70-talet införde man mängdläran i våra grundskolor coh eleverna satt och ropade: "gräset grönt sant, gräset rött faskt". Det var inte vara korkat, det var också farligt. Det förvandlade 7-äringar till enkelspåriga fundamentalister. Problemet uppstår nä uttrycket "icke-a" , som saknar bestämt innehåll, uppfattas som om det hade innehåll. Om a betyder "vän" och icke-a betyder "fiende", då kan man säga att den som inte är min vän är min fiende, vilket är fel.
Nej det är en fullständigt korrekt slutledning, premissen (dikotomin) att alla icke vänner är fiender är dock falsk varför även slutsatsen blir falsk. Men det är å andra sidan heller inte lagen som det uteslutna tredje som definierar alla icke vänner som fiender, den definierar alla icke-vänner som, just det, inte vänner. "Om" gräset är grönt ÄR det falskt att gräset är rött, det är en korrekt slutledning utifrån lagen om det uteslutna tredje utan att vi behöver blanda i någon annan dikotomi än vara och icke-vara.
Att vara icke-a är, som sagt att vara b, c, d, e, f, g eller vad som helst utom a. Då har man inte kommit långt. Att dela upp t ex människor i två klasser och se ned pp det som inte tillhör min klass, det är att vara helt etnocentrisk och egotrippare. De som inte är som jag ska tillintetgöras. tycker dem.
Spelar det någon roll för den logiska giltigheten i påståendet? Nej. Om någon tycker det är negativt att vara icke-svensk, ja då är det något som "inte" följer av det faktum att den om är icke-svensk inte är svensk.
Det uteslutna tredje kräver en parmenidisk värld där bara TVÅ saker, som utesluter varandra, existerar. Detta fungerar definitivt inte i människans verklighet.
Jo, om saker inte kan vara olika saker i samma bemärkelse samtidigt så fungerar dikotomin vara och icke-vara. Men om du byter ut den mot vilken annan godtycklig dikotomi du vill är det inte lagen om det uteslutna tredje.
Ordet "invandrare" handlar därför mer om svenskarna än om icke-svenskarna. Det är svenskarnas problem som få dem att hitta på ett sådant ord för at peka ut det som inte är som jag. Det heter identitetsfanatism och etnocentrism är en av grunderna för ett patriarkaliskt tänkande där kvinnan blir bara icke-mannen.
Principen om det uteslutna tredje passar väldigt bra i ett fascistiskt tänkande. Vår verklighet, såsom jag upplever den, är i bara några fall "antingen-eller", i andra fal´l "både-och" och i mänga andra fall "varken eller". Mina tankar är icke "icke-gröna". Detta är bara skitsnack. Och min pyjamas är inte "icke-dåggdjur". Sådant kan konstiga hjärnor roa sig med. Mängdlära är ett bedrägeri som infördes från USA och avvisades efter bara något år.
Och så kom politiska synpunkter in som argument i en diskussion om logisk. Irrelevant för sakfrågan skulle jag vilja påstå. Om saker inte kan vara och inte-vara samma sak samtidigt i samma bemärkelse, ja då är det sant oavsett om vi tänker på kvinnor som icke-män (men vem gör det?) eller om fascister delar in människor i svenskar och icke-svenskar. Låt mig påstå att fascister är fullt kapabla att dela in människor i svenskar och icke-svenskar utan att ens ha hört talas om lagen om det uteslutna tredje.
