Tankar kring Utillitarism

[PlaskPojken]

"Så mycket lycka som möjligt åt så många som möjligt" - Detta är mottot för en utillitarist inte sant?

Har funderat mycket på lycka och hur kroppen beter sig när den är lycklig. Jag kan jag inte undgå att märka hur kroppen reagerar när den bli utsatt för lycka. Den liksom anpassar sig till lyckan den känner och vänjer sig tillslut till den så att den mattas av.

Ett exempel på det är om man lyssnar på en bra låt. Tillslut lednsar man på låten, detta är oundvikligt om man konstant sitter och lyssnar på den.

Men varför gör kroppen så? Varför vänjer sig kroppen vid lyckan och gör den medelmåttlig? Ens högsta mål är ju att vara just lycklig, så varför förstör kroppen för sig själv på det sättet? Det verkar tämligen ologiskt, inte sant? Kan det vara så att kroppen inte har samma huvudsakliga mål som en själv?

Hur skulle det vara då, om man aldrig fick nog?
Om man aldrig skulle få nog på cigaretten och alltid tyckt det var lika gott när man tog en cigg till, så skulle man antaglien dö ganska fort av förgiftning, och ännu fortare om det var droger man tog.

Eller ett ännu mer vanligt exempel: Man lyssnar på en bra låt, men man lednsar aldrig, och då menar jag verkligen aldrig. Tillslut så dör man av svält för att man inte kan sllita sig från den yber braiga låten.

Är detta alltså en försvarsmekanism kroppen har satt upp för att förhindra en från att "drukna" i lycka? Det tror jag. Jag tror inte att det viktigaste i livet är att vara lycklig, utan att leva. Jag tror att en del i livet är att få känna på lite både och.

Sen är det ju faktist så att allt som lever inte kan känna lycka. Tex, växter, träd osv. Och eftersom vi är beroende av varandra så anser jag att det är lämpligt om vi har ett gemensamt huvudmål med vår existens, nämligen; att existera/leva. Jag påstår dock att man ska leva för att vara lycklig som människa, men jag pekar på en slags balans mellan sin egen lycka och att leva i balans med resten av världen.

Vad sägs, fick ni nått att fundera på, eller vad?

[Makterna]

"Så mycket lycka som möjligt åt så många som möjligt" - Detta är mottot för en utillitarist inte sant?

Har funderat mycket på lycka och hur kroppen beter sig när den är lycklig. Jag kan jag inte undgå att märka hur kroppen reagerar när den bli utsatt för lycka. Den liksom anpassar sig till lyckan den känner och vänjer sig tillslut till den så att den mattas av.

Ett exempel på det är om man lyssnar på en bra låt. Tillslut lednsar man på låten, detta är oundvikligt om man konstant sitter och lyssnar på den.

Men varför gör kroppen så? Varför vänjer sig kroppen vid lyckan och gör den medelmåttlig? Ens högsta mål är ju att vara just lycklig, så varför förstör kroppen för sig själv på det sättet? Det verkar tämligen ologiskt, inte sant? Kan det vara så att kroppen inte har samma huvudsakliga mål som en själv?

Hur skulle det vara då, om man aldrig fick nog?
Om man aldrig skulle få nog på cigaretten och alltid tyckt det var lika gott när man tog en cigg till, så skulle man antaglien dö ganska fort av förgiftning, och ännu fortare om det var droger man tog.

Eller ett ännu mer vanligt exempel: Man lyssnar på en bra låt, men man lednsar aldrig, och då menar jag verkligen aldrig. Tillslut så dör man av svält för att man inte kan sllita sig från den yber braiga låten.

Är detta alltså en försvarsmekanism kroppen har satt upp för att förhindra en från att "drukna" i lycka? Det tror jag. Jag tror inte att det viktigaste i livet är att vara lycklig, utan att leva. Jag tror att en del i livet är att få känna på lite både och.

Sen är det ju faktist så att allt som lever inte kan känna lycka. Tex, växter, träd osv. Och eftersom vi är beroende av varandra så anser jag att det är lämpligt om vi har ett gemensamt huvudmål med vår existens, nämligen; att existera/leva. Jag påstår dock att man ska leva för att vara lycklig som människa, men jag pekar på en slags balans mellan sin egen lycka och att leva i balans med resten av världen.

Vad sägs, fick ni nått att fundera på, eller vad?

Det är inte själva lyckan som kroppen "tröttnar" på. Det är snarare så att kroppen vill ha en variation av olika stimuli.

[stradde]

Jag tycker inte att utiltarismen håller helt. Om man skall maximera lycka så skulle man kunna acceptera ex. slavar. Att sedan motpolen pliktetiken har problem, det är jag också medveten om

Sedan, vad är "lycka"? Är det verkligen bra att hela tiden ex. gå på droger och sitta och stirra i en TV skärm? Är inte livet mycket mer än att bara fokusera på begreppet "lycka" som om man analyserar kan vara så mycket!

Lycka utan någon sorts moral, är det också bra?

Sedan om man skall grotta mer i utilitarismen så finns det väl olika typer, regelutilitarist , hedonistisk osv. har inte koll men grunden är ju maximera lyckan som du säger.

Problemet med utilitarismen är ju att man bara behöver gå efter erfaranheten, det rationella tänkandet och framförallt det egna valet spelar mindre roll.

Jag skulle vilja påstå att utilitarismen som grundidee mycket väl kan vara diktatoriskt och se människor som endast mål och inte medel. Alltså delar som man kan använda hur man vill för att maximera lyckan! Mänskliga rättigheter och allting som har med ex. äganderätt och fokusering på individen blir helt ovidkommande.

Jag känner ändå att jag dras till pliktetiken. Rationalismen före empirismen =))

Men så enkelt är det ju inte..

ursäkta längd, har också ont i huvudet. Om du är utilitarist och känner att jag hoppat på dig så får du gärna mosa mina argument, som borde vara tämligen enkelt i det tillstånd jag skriver i..

/ j

[Kallekula]

Tyckte mina grannar var lite taskiga som kom upp till mig och sa vi får bara i snitt 13 000 kr i lön varje månad men du får 22 000 kr så nu måste vi i utilitarismens namn omfördela våra gemesamma (varför de är det var lite oklart men skit samma) pengar. Jag tyckte det var stöld men det var innan de förklarade vad det handlade om och nu är jag så lycklig eller olycklig men summan av massans lycka är ju större än förut så då är ju allt frid och fröjd. Kanske ni ska pröva på där ni bor. Se till den totala summan av lycka så rättfärdigar ni vad ni än vill. Kul.

Rättfärdigad stöld inte dåligt nu ska jag dra till något rikemansområde och köra samma grej....härligt.

[PlaskPojken]

Det är inte själva lyckan som kroppen "tröttnar" på. Det är snarare så att kroppen vill ha en variation av olika stimuli.

Oho! Intressant, kan du utveckla vad du menar? Varför vill kroppen ha flera stimuli, varför räcker det inte med bara en?

[Rafael]

Jag har pratat litegrand med en del "utilitarister". Ofta tycks just att "lyckan före allt" grejen inte är vad de vill säga. Eller det är väl det som utilitarismen går ut på, bara att det tydligen är så oerhört komplext så att det inte går att direkt applicera och att de`t därför... egentligen inte säger ett smack.

Tillåts man dela in utilitarister i två läger?
De som anser den (politiskt) användbar, d.v.s. modeller som inte "fungerar" då de inte tar hänsyn till diverse komplexa etiska dilemman; samt de som inte anser den (politiskt) användbar.

Frågan är bara vad man ska med en sådan ideologi till?

[Allthingsmustpass]

Tycker frågan omröstningsfrågan är lite konstigt ställd. Lycka förutsätter väl existens, för att kunna uppleva lycka eller njutning måste vi ju vara existerande kännande varelser, inte sant? Utlitarister sätter inget speciellt värde vid att "existera" utan det som avgör om människor är berättigade att existera eller ej är deras förmåga att uppleva olika känslor som lycka njutning, välbehag. Man skulle kunna säga att enligt utilitarister fungerar existensen bara som en bägare som kan fyllas med lycka. En människas värde består alltså bara av den potentiella lycka som den kan uppleva.
Detta resonemang kanske låter främmande för många men denna "moraliska mall" är ju faktiskt vardagsmat för yrkeskategorier inom vården. Ingen ifrågasätter ju exempelvis varför man väljer att genomföra en hjärttransplatation på 5-åringen istället för på 65-åringen(vet inte hur realistisk exemplet är). Motiveringen brukar väl vara att 5 årigen har sitt liv framför sig medan 65 årigen levt nästan hela sitt. Den populära klyschan "Alla människor är lika mycket värda" ser jag ingen som helst sanningshalt i.

Du menar att du tycker det är konstigt att hjärnan inte är "konstruerad" så att vi är lyckliga hela tiden och att vi inte behöver variation i våra stimulin för att bli det. Jag tycker inte riktigt att det är något argument mot utilitarism. Den säger ju bara att vi i våra morliska handlingar bör eftersträva så mycket lycka som möjligt för så många som möjligt. Att sedan lycka rent psykologiskt kan vara knepigt att uppnå är väl inget som omöjliggör detta som moralisk mall. Jag vet inte mycket om hur vår hjärna fungerar men jag tycker det verkar vara så att det i mångt och mycket är variation som gör oss lyckiga. Jag ser det som att vi har ett antal "instrumentala medel" som exempelvis; existens, vänner, pengar, variation som hjälper oss att uppnå det intrinsikala värdet(värdefullt i sig); lycka.

[Fication]

Har funderat mycket på lycka och hur kroppen beter sig när den är lycklig. Jag kan jag inte undgå att märka hur kroppen reagerar när den bli utsatt för lycka. Den liksom anpassar sig till lyckan den känner och vänjer sig tillslut till den så att den mattas av.

Just precis! Visst gör den det. Om du vinner ett par miljoner på lotto blir du jättelycklig på kort sikt, fast sedan vänjer du dig vid att ha mycket pengar och lyckan ställer in sig i normalläge igen trots att du har det bättre.

Och tvärt om, om du skulle bli invalidiserad, tex förlora en arm, så blir du olycklig på kort sikt. Fast när du väl accepterat det så ställer lyckan in sig i normalläge igen.

Sens moral: Skit i lyckan, den ställer ändå in sig i normalläge hur man än bär sig åt.

[suchanother]

Är Härnosandsmaffian ett gäng bonnläppar i blåställ som anfaller med högaffeln i högsta hugg?

[Kallekula]

För mig är utilitarism att omfördela x för att den totala mängden x ska öka (vi snackar inte matematiska enheter). Handlandet rättfärdigas av att just x ökar inte vad det sker på bekostad av (de som får mindre av detta x) samt övriga konsekvenser.

Att diskutera definitioner av lycka måhända är intressant med x kan väl stå för så mycket annat pengar (pengars värde ökar för de fattiga) vad du än vill.

[PlaskPojken]

Är Härnosandsmaffian ett gäng bonnläppar i blåställ som anfaller med högaffeln i högsta hugg?

Då måste jag ställa en motfråga... *bryter lite på finlandsvenska*

Hur många av dina 500 inlägg består av sånt här babbel och hur många inlägg har faktist haft någon relevans till diskutionen i övrigt? Kan man tänka sig få det i procent?

[suchanother]

Hur många av dina 500 inlägg består av sånt här babbel och hur många inlägg har faktist haft någon relevans till diskutionen i övrigt? Kan man tänka sig få det i procent?

Inte vet jag, kan inte du kolla?
Hur fan kan du kalla mina inlägg för babbel när jag just har svarat seriöst Hubbel?

[suchanother]

Hur många av dina 500 inlägg består av sånt här babbel och hur många inlägg har faktist haft någon relevans till diskutionen i övrigt? Kan man tänka sig få det i procent?

Inte vet jag, kan inte du kolla?
Hur fan kan du kalla mina inlägg för babbel när jag just har svarat seriöst Hubbel? (under tråden Moral)

[PlaskPojken]

Tycker frågan omröstningsfrågan är lite konstigt ställd. Lycka förutsätter väl existens, för att kunna uppleva lycka eller njutning måste vi ju vara existerande kännande varelser, inte sant?

Hmm, kanske var lite otydlig. Det var nämligen precis det min poäng var. Om man inte existerar kan man inte vara lycklig, och därmed är inte lycka det viktigaste man bör sträva efter utan just att leva.

Utlitarister sätter inget speciellt värde vid att "existera" utan det som avgör om människor är berättigade att existera eller ej är deras förmåga att uppleva olika känslor som lycka njutning, välbehag. Man skulle kunna säga att enligt utilitarister fungerar existensen bara som en bägare som kan fyllas med lycka. En människas värde består alltså bara av den potentiella lycka som den kan uppleva.

Och det är just det jag menar inte håller. Varför sätter de inget värde i att existera? Som jag skrev ovan, utan att existera kan man inte känna lycka.

Detta resonemang kanske låter främmande för många men denna "moraliska mall" är ju faktiskt vardagsmat för yrkeskategorier inom vården. Ingen ifrågasätter ju exempelvis varför man väljer att genomföra en hjärttransplatation på 5-åringen istället för på 65-åringen(vet inte hur realistisk exemplet är). Motiveringen brukar väl vara att 5 årigen har sitt liv framför sig medan 65 årigen levt nästan hela sitt. Den populära klyschan "Alla människor är lika mycket värda" ser jag ingen som helst sanningshalt i.

Ingen sanningshalt? Hur exakt ser du på begreppt "alla är lika värda"? För i det fallet du beskrev så handlar det nog inte riktigt om hur mycket man är värd. Utan mera vem som har störst chans att överleva tranplantationen.

Du menar att du tycker det är konstigt att hjärnan inte är "konstruerad" så att vi är lyckliga hela tiden och att vi inte behöver variation i våra stimulin för att bli det. Jag tycker inte riktigt att det är något argument mot utilitarism.

Nej! Det var inte så jag menade...Jag spelade lite dum och markerade det med " ". Men det kanske inte alla fattade. Är inte bäst på att uttrycka mig skriftligt, som du vet!

Det jag menade var precis tvärtom. Den kritik mot utilitarism som du letar efter ligger i att människokroppen inte verkar prioritera lycka högst eftersom den inte kan bli lycklig av samma sak om och om igen. Skulle den prioritera lycka högst skulle den antagligen vara hur motaglig som helst mot samma lyckofaktor.

Dock är inte hela min poäng att hacka ner på utilitarismen som en helt ohållbar teori, utan mer att poängtera att det finns mer än lycka som man bör prioritera.

[PlaskPojken]

Inte vet jag, kan inte du kolla?
Hur fan kan du kalla mina inlägg för babbel när jag just har svarat seriöst Hubbel?

Haha! Vad alvarlig du blev nu då!
Det var ett skämt! Hur lyckades du inte märka det?