Verklighet

[Filosofitrollet]

Hur defingeras verkligheten enligt olika filosofiska synsätt?

Mitt sätt att se på verkligheten skiljer sig med största sannorlikhet från andras syn på verkligheten.
För en person med hjärnspöken som ser både det ena och det andra så ingår ju det i den personens verklighet.
Om man sedan säger att majoriteten i ett samhälle skulle ha dom här hjärnspökena skulle det då vara accepterat att gå och prata med sig själ så att säga. Är det samhället vi lever i som speglar vad som är verkligt?

[Stefan]

Enligt en klassisk uppfattning så är det som finns; det som är verkligt, det som ingår vår enklaste teori. Vi ska inte anta att något finns som vi inte behöver anta. Denna princip kallas Ockhams rakkniv.

[Filosofitrollet]

Enligt en klassisk uppfattning så är det som finns; det som är verkligt, det som ingår vår enklaste teori. Vi ska inte anta att något finns som vi inte behöver anta. Denna princip kallas Ockhams rakkniv.

Lustigt jag frågade runt på jobbet i går om det var någon som visste vad som menades med Ockhams rakkniv. Tackar

[Stefan]

http://plato.stanford.edu/entries/ockham/#4.1

[Jörgen]

verkligheten är inte någon demokrati.
majoriteten bestämmer inget.
snarast är verkligheten en förvirrad tyranni.

eller det här låter ännu bättre (i mina öron, eller snarare mellan de)...
verkligheten är mångfaldig - den enes verklighet är ju aldrig riktig den andres, så det kanske är en anarki, där varje individ har sin egen bubbelverklighet.

sen får vi väl slås om vem som har den bäste verkligheten.

[kkklll]

Enligt en klassisk uppfattning så är det som finns; det som är verkligt, det som ingår vår enklaste teori. Vi ska inte anta att något finns som vi inte behöver anta. Denna princip kallas Ockhams rakkniv.

Vad är det för klassisk princip? Verkligheten är givetvis identiskt med det som finns och det som finns finns i olika grader; minst verkligt är stenar och sånt medan det mest verkliga är det godas idé! Jag begriper ingenting, var har du fått dom där funderingarna ifrån? Skärp dig!

Mvh, kkklll

[Makterna]

Hur defingeras verkligheten enligt olika filosofiska synsätt?

Mitt sätt att se på verkligheten skiljer sig med största sannorlikhet från andras syn på verkligheten.
För en person med hjärnspöken som ser både det ena och det andra så ingår ju det i den personens verklighet.
Om man sedan säger att majoriteten i ett samhälle skulle ha dom här hjärnspökena skulle det då vara accepterat att gå och prata med sig själ så att säga. Är det samhället vi lever i som speglar vad som är verkligt?

Fel. Om man har psykoser och ser saker som inte finns, så kan man fortfarande vara medveten om att det ÄR en psykos, även om det ser väldigt verkligt ut. Om personen med psykosen är en aning logisk så säger han fördenskull inte att hjärnspökena är verkliga, trots att han ser dem. Utan han inser liksom alla andra logiska varelser att verkligheten är oberoende av synintrycken.

Givetvis kan man som följd av olika faktorer (t.ex. droganvändning) ha rubbad verklighetsuppfattning och minskad förmåga att tänka klart, om man samtidigt har psykos. Men psykosen i sig medför alltså inte att man inte kan tänka logiskt.

[Makterna]

Hur defingeras verkligheten enligt olika filosofiska synsätt?

Mitt sätt att se på verkligheten skiljer sig med största sannorlikhet från andras syn på verkligheten.
För en person med hjärnspöken som ser både det ena och det andra så ingår ju det i den personens verklighet.
Om man sedan säger att majoriteten i ett samhälle skulle ha dom här hjärnspökena skulle det då vara accepterat att gå och prata med sig själ så att säga. Är det samhället vi lever i som speglar vad som är verkligt?

Om man nu vill prata med sig själv, vad spelar det då för roll huruvida andra "accepterar" det eller inte? Varför skulle man vilja ha acceptans av människor som inte gillar det man står för? Om andra är intoleranta i onödan är det synd, men deras egna huvudvärk. Tvinga dem inte att bli toleranta, utan skit istället i att de ogillar att du pratar med dig själv. Sålänge inte statens makt används för att trycka ner de som gillar att prata med sig själva, dvs genom ett förbud som upprätthålls av poliser och straffpåföljder, ser jag inget problem. Däremot är det alltid ett problem när en värdering, livsstil eller beteende av staten stämplas som mindre "rätt" än ett annat. Jag argumenterar alltså för att staten varken ska förbjuda eller göra det obligatoriskt att prata med sig själv. Alla ska få bestämma själva.

[Tomas Brolins målgest]

Det är när man ser stat och polis som det största hotet mot sina tankar som man är otroligt begränsad i sitt tänkande.

[Makterna]

Det är när man ser stat och polis som det största hotet mot sina tankar som man är otroligt begränsad i sitt tänkande.

Ja, och därför är ofrihet ett problem, eftersom många människor då tyvärr blir otroligt begränsade i sitt tänkande, när staten börjar agera hotfullt gentemot fritänkare.

Om du syftade på mig, så sa jag aldrig att staten hade möjlighet att förbjuda tankar. Det är ju först när tanken tar sig uttryck i en bevisbar handling, som staten har praktisk förmåga att ingripa. Det är ju bl.a. därför som de inte dristat sig till att förbjuda osympatiska åsikter. Istället har man instiftat förbud mot att yttra åsikterna, samt att bestämma att personer med osympatiska åsikter ska få hårdare straff om de döms för ett brott (jmfr "riksåklagarens tolvstegsprogram mot rasistiska åsikter").

[kkklll]

Vi bör kanske skilja mellan frågan hur saker och ting uppfattas och frågan om hur verkligheten är beskaffad eller vad som är. Frågan om verklighetens natur är central inom filosofin. Jag skulle vilja påstå att långt drivna studier i epistemologi med all sannolikheten leder just till ontologin. Å ena sidan kan man försvara tesen att känslor och materiella ting är verkliga medan idéer och abstraktioner är overkliga; detta kallas materialism ( den är ren och har inga som helst "politiska" bibetydelser ) . Å andra sidan kan man försvara, det som något felaktigt, kallas idealism: man hävdar att enbart det lika, det ständigt samma, kan finnas. Det föränderliga kvalificerar helt enkelt inte; endera på så vis att det föränderliga har en lägre status, en lägre verklighetsgrad, eller på så vis att det inte finns överhuvudtaget, detta eftersom det inte kan finnas rent logiskt. En geometrisk figur finns, inte en lekamen.

Nog om det. Det finns en mångfald mycket goda argument för båda teserna.

Vad gäller begreppet "dialog" inom filosofi så har det inte så mycket att göra med hurvida vi når varandra och förstår varandra på ett direkt sätt, liksom fiender och vänner inom det profana ( om ni förstår vad jag menar, lol ), utan konnoterar en filosofisk-pedagogisk teknik som utvecklades ( får man förmoda av Sokrates [ men jag tror faktiskt att metoden är äldre än så ] ) som ett sätt att lägga grunden för ett eget tänkande. Man sår liksom ett frö med utgångspunkten att vi har allt vetande inom oss...hur detta går till rent praktiskt har jag mycket lite erfarenhet av eftersom jag filsofiskt sett är så "ung"


Mvh, kkklll

[kkklll]

Men man kan också vara av den uppfattningen att frågan om varats natur är
felställd på något sätt. Det går inte att ställa en sådan fråga, det måste vara något fel någonstans...men jag vet inte riktigt om det är så konstruktivt.

Nota bene; det kan kännas ganska jobbigt för en åldersmässigt ung person att höra att "det måste vara något fel på språket" när du ställer en sådan fråga; det blir lätt till att denne börjar undra...ja det lite lurigt det där.

Man bör därför som ung med filosofiska intressen hålla i minnet att det bara är en "teori", enligt min nuvarande åsikt kanske bara mer eller mindre en "attityd". Men som sagt, jag kan ha fel. Man kan inte utesluta att alla filosofer eller metafysiker är vansinniga alternativ att de har missuppfattat språkets natur. Å andra sida tror jag inte att det är på det viset.

P.S Jag hoppas att jag inte har varit allt för orättvis här nu. Men nåt sånt här rör det sig om.