Varför Monogami?

[Sokrates]

Jag vill ha synpunkter (ej religiösa eller "därför att polygami är omoraliskt") på varför monogami är bättre än polygami eller tvärt om!

Min tes är att polygami (jag tänker då i första hand på en man med flera hustrur) kommer av ett förändrat tankesätt som menar att mannen skall försörja kvinnan, att kvinnan skall föda/ta hand om barn och behaga mannen och att mannen liksom tjuren skall leda sin flock av kvinnor.

I en artikel läste jag nyligen en kvinna (!) argumentera för att polygami skulle vara bra eftersom det finns så många "rötägg" bland männen att det vore bättre om de "bra" männen kunde ha flera hustrur men detta tycker jag också är fel. Det bygger på den av vissa medier uppmålade bilden att var och varannan man är en potentiell hustrumisshandlare, pedofil eller våldtäktsman och detta är givetvis fel.
För övrigt tror jag att det finns lika många kvinnor som är giriga, manipulativa, hänsynslösa etc och som med samma argument inte förtjänar någon man så det borde jämna ut sig.
Tråkigt nog verkar många av de "dåliga" männen och kvinnorna inte ha några större problem att hitta en partner eftersom de ofta har andra goda egenskaper (charm, självförtroende etc) som attraherar det motsatta könet varför jag misstänker att det inte är dom som skulle bli utan en partner om polygami skulle vara accepterat!

[archaxe]

Jag skulle kunna tänka mig att polygami strider mot dagens jämlikhets-samhälle, då det (som jag förstått det) verkligen innebär att kvinnan underordnas mannen. Jag tror också att fenomenet "svartsjuka" spelar in. Inte många västerländska kvinnor skulle vilja dela make med flera andra.

Skulle vara ett intressant experiment dock, ur evolutionär synpunkt.

[sparta]

Om man kollar ur en historisk synvinkel där det i regel har varit manen som haft flera fruar och att dom i stort sett har varit en ägodel för mannnen så är ju polygami något dåligt i mina ögon. Men i dagens liberala sammhälle ser jag inga problem med polygami. Om tre eller fler personer älskar varandra ser jag inge fel med att dom gifter.

[Zeldun]

Jag har en väldigt liberal syn på saken. En man och kvinna som vill ha fler än en partner eller dela sin partner med andra får de väl göra det. Precis som en människa kan välja att inte ha någon partner alls eller bara en enda. Huvudsaken är att alla inblandade är med på det, och ifall detta är sant finns det ingen funktionell anledning till att vara emot det. Det förblir dock ett mysterium varför fenomenet förekommer rent psykologisk, i alla fall har jag ingen aning för tillfället. I ett förhållande där en man är med flera partners torde det uppstå svartsjuka bland kvinnorna, då denna känsla har att göra med fördelaktigheten att vara emot att man blir försummad av sin partner. Mannen har en ännu större anledning att vara svartsjuk, för han vill ju inte ta hand om andras ungar. Dock tror jag att polygama förhållanden har funnits och finns i naturen, men att det är desto ovanligare att en kvinna har flera män.

[Jonas Nystrom]

Under ungefär ett halvårs tid var jag tillsammans med två kvinnor samtidigt. Det var inget planerat från min sida men jag hade inga moraliska problem med det heller. En av kvinnorna drog sig så småningom tillbaka och den andra lever jag fortfarande med. Men även med den första kvinnan är jag fortfarande nära vän (och det var snart två år sedan vi var ihop). Vi umgicks ofta och gärna alla tre, även i sexuella situationer. Där liksom i sociala situationer, alltså när vi t ex var på besök hos vänner, kunde vi notera en helt annan dynamik än vid det traditionella parförhållandet. Paret är en stabil enhet, en sorts vägg. Men trekanten är ett rum, ett labilt rum. Det rör sig och håller bara balansen genom att röra sig, precis som en tvåhjulig cykel (ingen analogi alltså, då skulle ju trekanten vara stabil som trehjulingen). Och, framför allt, den (trekanten alltså) tillåter andra människor att träda in i sig, den är en krets, ett rum.

Evolutionärt så är det stabila parförhållandet rätt nytt. Kvinnan har här ingen medsyster/älskarinna att söka stöd och förståelse hos utan är mer utlämnad till mannen, på gott och ont. Andra kvinnor blir lättare rivaler, hotbilder, eftersom mannen kan tänkas intressera sig för dem. Mannen har alltså mer eller lika mycket att göra med sin enda kvinna som med två eller flera. Utmaningarna är varken mindre eller färre men andra.

Jag tror att det har varit viktigt att gå igenom en historisk fas av absolut monogami som ideal men att denna fas tar slut när vi har lärt av den det vi kan, och gått stärkta ur striden. För många, säkert de allra flesta, är monogamin fortfarande den relevanta utmaningen men inte för alla och inte i längden, historiskt. Det hänger ihop med vad jag på annat håll har sagt om fas ett, fas två och fas tre som evolutionära utvecklingsstadier. FÖR ATT komma in i fas två från fas ett MÅSTE - menar jag - kulturen gå igenom monogamin som ideal. Fas tre har andra kriterier. Men det där har jag som sagt utvecklat på en annan tråd (om rasism och humanism).

Det handlar kort sagt om individen. Ser vi inte individen - i mannen och i kvinnan - så leder polygami tillbaka till fas ett, precis som rasismen. Men ser vi individen, bortom ras, kön och ålder, så är alla möjliga samlevnads- och umgängesformer tänkbara. Då finns det inga standardlösningar.

jn

[Henrick Pålsson]

Jag tillhör en av de som förspråkar polygami. Först för att det handlar om kärlek och kärlek är något man ska dela på. Jag menar dock inte (bara) mannens rätt att gifta sig med flera kvinnor utan även kvinnas rätt att ha flera män eller den bisexuelle att både ha en man och en kvinna etc. Familje livet är en privat sak, hur man sedan väljer hur man vill leva är upp till de beröda individerna och inte staten. Jag mergör att vissa problem dock skulle medföra om polygami skulle genomföras, tex ärvande av ens föräldrar förmögenheter etc. Har ej ännu inte kommit fram till något, men även ärvande skulle kunna lösa på ett rationellt och individuellt sätt och inte ha något med staten att göra. Jag skulle gärna vilja ta del av en akademisk avhandling angående polygami både för och nackdelar, så om något vet någon får ni gärna mejla mig. Jag har länge funderat på polygami och varför detta inte är tillåtet. Så länge har jag bara kommit framtill positiva saker rörande polygami, man kan ju nu leva i ett likandat polygamisk förhållande om man således inte gifter sig.

[Jonas Nystrom]

Familjelivet är en privatsak och familjelivet är samhällets byggstenar så det är ändå INTE en privatsak. Men eftersom det ändå ÄR en privatsak kan man inte styra det med lagar och förordningar. man får nöja sig med den kulturella påverkan, normer och värderingar. I en tid av allmäna omvärderingar och nån sorts förestående paradigmskifte kan man passa på att kolla på saker som normalt döljer sig under täcket eller bakom Hemmets lyckta dörrar.

Den gamla franska ockultisten Alexandre Saint-Yves d'Alveydre hade vissa sociala-politiska idéer som han kallade synarki. I dem ingår det att man tillämpar Franska revolutionens motto "Frihet, jämlikhet och broderskap" på samhällsstrukturen så att de tre principerna får råda över samhällets tre grundfunktioner. Dvs. "frihet" som princip är det som gäller inom kulturlivet, "jämlikhet" gäller inom det juridiska och politiska livet och "broderskap" inom näringslivet (Se även Steiners "social tregrening" som tar fasta på samma principer). Familjen är ju ett samhälle i miniatyr men jag tror ändå att familjebildning i första hand är en kulturfråga och således något man är fri att gestalta som man själv vill. Samhället som rättslig instans har således inget att göra med hur jag gestaltar mina samlevnadsförhållanden.

Men självfallet påverkas samhället av hur vi gestaltar våra närliv. På den gamla kärnfamiljens tid hade samhället en annan struktur. Äldreomsorg var t ex något som i betydligt större utsträckning sköttes inom familjerna. Det var en hederssak att ta hand om sina gamla. Liksom om sina barn. Nu vill vi ha ryggen fri i händelse av skilsmässa och ändrar då normerna och lagarna så att t ex abort blir legio ("vill du behålla barnet" frågas det artigt på bvc när en ung, havande kvinna kommer på undersökning) och våra gamla skickas till speciella förintelseläger där de inte stör oss unga och starka med sitt fula döende. För döendet är otäckt och äckligt och ångestframkallande. Precis som födelsen. Och kanske rentav konceptionen: alla himlaportarna. Vilket såklart har att göra med vår rädsla inför det andliga, med obearbetad gudsfruktan. Så måste det gå när vetenskapen reduceras till det materiella i stället för att vara en samvetenskap. Då blir det andra en fråga om teologiskt systematiserade önsketankar och politiska förtryckarredskap. Klart som fan att folk ryggar för sånt. Och kastar ut Barnet med badvattnet.

Men tillbaka till polygamin. Kulturellt är det som sagt fritt fram. Men vad innebär det för våra rättsliga förhållanden? Man tänker då kanske i första hand som Henrik på arvsrätten. Kanske är det lika lite självklart att man har rätt att ärva en fabrik som en professur och av samma skäl? Och då faller frågan om arvsrätt långt tidigare och på andra grunder om vem som är mor till barnet eller den modernare vem som är far till barnet. Om du orkar läsa norska så finns det en minst sagt tankeväckande artikel om det tregrenade samhället här: http://195.18.212.75/artikler/tregren.htm

jn

[Viola]

Arvsfrågan är kanske en banalitet i sammanhanget när det gäller
polygami - men det kanske är lätt för mig att tycka som aldrig haft
några större tillgångar än vanliga livsförnödenheter.

Men är inte tanken på polygami en frukt av vårt översexualiserade
samhälle? Det har blivit en sorts rättighet att leva i någon sorts evig
förälskelse med ett maximalt fullödigt sexliv och det funkar inte om
man ska hålla sig till en partner - då måste man ta vardagens grå,
att sexlivet inte alltid funkar av olika skäl - att känslorna inte alltid
är på topp.

Men samhörighet och lojalitet får en allt större betydelse ju äldre man blir.
Vad gör man med varandra när hälsan sviktar, när man inte räcker till
i sänghalmen? Kommer man inte då att upptäcka att det finns något
som är viktigare? Det är då det kanske visar sig att det behövs en
tillhörighet.

Och vilken plats får barnen i den polygama världen?
Finns det någon som känner till polygama förhållanden som funkat
fullt ut under en livstid. Korta perioder medan man är ung och
alert och inte speciellt beroende av sådant som lojalitet och tillhörighet tror jag säkert att det kan funka.......
agnostica

[Jonas Nystrom]

Själv tror jag att samhället är undersexualiserat. Hade sexualiteten sin rättmätiga plats så skulle inga tabloider kunna sälja lösnummer på sexskandaler, sexsekter, sexdrottningar, sexhandel, sexgalningar, sexsjukdomar, sexställningar och allt vad det är. Folk är uppenbarligen vilsna och svultna.

Och nej jag vet inte personligen någon som har levt i en trekant eller så hela livet ut. Men det är inte så vanligt bland par heller. Detta har att göra med kvinnans emancipation, inte med sexualisering.

Christos Voskres!

jn

[Viola]

jn:

Och nej jag vet inte personligen någon som har levt i en trekant eller så hela livet ut. Men det är inte så vanligt bland par heller. Detta har att göra med kvinnans emancipation, inte med sexualisering.

Nej, det är inte så vanligt med par att de levt i trekant - hur har du det
med syftningen
Men jag förstår vad du menar - fast relativt vanligt är det väl ändå att
par håller ihop livet ut.
Författarparet Lundqvist brukade vittna om att de gav varandra frihet
och att det fanns affärer vid sidan av men de höll ihop ändå. Men jag
uppfattade det inte som att det var några stadigvarande förhållanden
vid sidan av. och det var inte komplikationsfritt heller men de verkade
tycka att det var värt priset.
Några som jag känner skulle ge varandra frihet och ha varsin partner vid
sidan av - det fungerade för mannen men inte för kvinnan som bara
försökte leva upp till sin frihet för att det skulle bli rättvist.

Att emancipationen delvis ligger bakom ökade antal skilsmässor är rätt naturligt, då hon är friare och inte ekonomiskt beroende så hon slipper finna sig i allt möjligt. Hon har också ofta större krav på ett förhållande - att det skall fungera på flera plan. Att det var färre skilsmässor förr behöver ju inte betyda att äktenskapen fungerade bättre.

Men samtidigt tror jag att kravet på den perfekta kärleken, på det perfekta sexet etc har gått lite för långt..... ska det vara höga känslor
jämt - ja då får man väl flyga från blomma till blomma tills det blir
något annat som är viktigare men då kanske man finner att man är helt
ensam och har sjabblat bort allt.

agnostica

[Jonas Nystrom]

På sätt och vis var vår trekant också sån. Som Lundquists arrangemang. Kvinnan jag idag lever med kom in i bilden när jag hade en rätt lös förbindelse med en annan och denna andra hängde liksom med i ett halvår men de var inte så mycket älskarinnor med varandra som med mig. Egentligen. Med facit i hand. Den "första" kvinnan och jag är fortfarande nära vänner men inget mer. Andra kvinnor är i princip en möjlighet i vår relation - eller i mitt liv - men ingen kan ta någons plats i den relation jag har nu. Sunda relationer är krävande - och givande - för alla inblandade.

jn

[J R Auk]

Självklart ska det vara tillåtet med polygami då det endast är ett uttryck för en bredare spridning av sin kärlek. (Då förutsatt att kärlek e faktorn och inte sexuella begär, vilket för övrigt inte bör hållas som giltigt skäl då människan bör sträva efter att främja sig från dylikt; det männskliga djuret eller?)
Men det intressanta ligger i varför denna fråga ens är i disskussion.
Det grundläggande problemet som gör att människor väljer monogama förhållanden, enligt min mening, ligger i brist på självkänsla om sitt egenvärde.
Om relationen baserades på sann kärlek och inte fördunklades av rädslan för konkurrens. Finns ingen anledning att förneka sin partner, ( eller vilken annan människa som helst för den delen), njutning, eller bättre uttryckt glädje.
Jag menar då att sann kärlek ska sträva efter att vara alturistisk för att inte vara bara ännu ett uttryck för vår egoistiska vilja att kuva och höja oss över andra.
Kärlek är att önska någon gott även om detta skulle ske på ens egen bekostnad.
Varför ska vi vara selektiva i vår kärlek? Varför inte innesluta alla i den?
Och om vi skulle kunna praktisera detta konkret så kan det väl inte vara av ondo?

[Viola]

Låter tjusigt det där Auk men du kan väl ändå inte jämföra altruism
med dina egna behov och din vilja att uppfylla dessa behov.
För inbilla mig inte att du går in i en sexuell relation enbart av
en altruistisk kärlek att uppfylla andras behov.
Det är ju inte bara en spridning av din kärlek det är en spridning av
din behovsuppfyllelse. Altruism handlar väl inte riktigt om det.

Inte så att jag fördömer om någon har mer än en partner även om jag
tror att det är väldigt svårt att genomföra utan känslomässiga
komplikationer, men man ska väl inte försöka få det att låta som
någon ädel allomfattande kärlek för det...

[J R Auk]

Jag kanske använde ordet alturism fel, vet ej, jag sökte betydelsen "motsats till egoism".
Och då kan vi disskutera huruvida det existerar osjälvisk kärlek.
Om jag ska vara ärlig tror jag inte man kan göra något utan att det är en i grunden egoistisk handling, men det är inte heller relevant då strävan är det som bevisar handlingens mål.
Jag disskuterar detta ämne utifrån ganska utopiska förhållanden, dvs tron på rätt och fel, vilket motsäger en av grundteserna i allt mitt resonemang, nämligen det finns ingen sanning; bara största möjliga sannolikhet.
Värt att nämna är kanske att jag själv lever i ett monogamt förhållande
Jag är medveten om dom problem som alla relationer medför, i våra skapade relationer.
Men är det relevant? Jag skulle vilja hävda att så inte är fallet.
För här ligger kärnan. Problemen uppstår bara när man går från det osjälviska till det själviska i en relation.
Du kan applicera det här på vilken relation som helst:
Om vi skulle i största möjliga mån erkänna allas rätt att göra som dom ser bäst, (härav största möjliga mån; folk kan skada varandra), så ger vi också oss själva denna frihet.
Och det vi disskuterar här är egentligen huruvida man kan leva i ett fritt förhållande mellan fler än 2 parter, eller?

Värt att betänka: Varför är kärlek mellan män så tabubelagt ( kvinnors kärlek ger inte lika stark relation), varför är vi inte alla mer benägna att söka njutning i den mån det är möjligt, i alla relationer vi kan ha?
Sammhället skapar homofobin pga av rädsla. Rädsla att vi skulle behöva bedömma alla och erkänna allas värde.
Samma sak med att inte erkänna fysisk lust, självklart blir det en begränsande lögn, av den typ munkar med en påtvingad celibatitet, utsätter sig själv för. Men också detta är irrelevant, eftersom hjärnan är vår största tillgång. Vi har gått ifrån det sammhälle som krävde reproduktion med den fysiskt mest lämpade, nu är det intelligens som är den dominerande egenskapen.
"Survival of the fittest" är brutet..

Aja det här blev mäkta rörigt, så för att summera:
Kan man inte disskutera utifrån vad som skulle vara det bästa förhållningssättet, rent logiskt?
Att vi begränsar oss själva, genom nu bortevulutionerade känslor, tex svartsjuka (behovet av dom alltså), och därigenom i många fall omintetgör möjligheten till ett positivt trepartförhållande. Är det skäl nog för att inte sträva efter att bredda sin kärlek så mkt som möjligt?
Och ska vi acceptera att vi i dom flesta val är egoistiska? Eller ska vi sträva efter att låta medvetandet styra och logiken råda?

[Jonas Nystrom]

Värt att betänka: Varför är kärlek mellan män så tabubelagt ( kvinnors kärlek ger inte lika stark relation), varför är vi inte alla mer benägna att söka njutning i den mån det är möjligt, i alla relationer vi kan ha?

Skulle kunna ha att göra med att njutning och lycka skiljer sig lika mycket som lycka och sällhet. de är olika saker; artskillnad, inte gradskillnad. Såsom sökandet efter njutning slutar i kroppslig ohälsa, så slutar sökandet efter lycka i själslig ohälsa. Om man däremot tar vara på den njutning som kommer ens väg (och det kommer mer än man anar) och den lycka man stundom vederfars så besjälas ens livsrum. Sällhet betyder just det; att livet är genombesjälat (kommer från tyskan); att det inte finns några fickor kvar av dödhet och okänsla. Alltså även i relationer. Det en man och en kvinna kan ge varandra genom sina olikheter på alla plan är så levande och så besjälat att sällheten kan ge rum för en tredje individ som genom ett underverk framträder ur livet deras. Själva samlivet. Och kroppsligt ur moderlivet. Förslösar männen sin säd på varandra så skymfar de kvinnan. De försummar henne och förringar hennes värde. Det är som att äta upp sättpotatisen och låta kvickroten ta över åkern. Så tolkar jag di gamles tänk i alla fall. Och att kvinna + kvinna inte sågs som en synd eller ens som en förseelse har att göra med sama sak; ingen säd förspills. Däremot så var det sällan tal om att ersätta en man med en kvinna, utom ibland efter skilsmässa eller dödsfall eller ofruktsamhet eller liknande undantagssituationer. Men dog mannen så kunde brodern ta änkan till bihustru. Apropå naturenlig polygami och så.