Kunskap

[David H]

I dokumentären om ubåtsjakterna fick man höra flera påståenden från högt uppsatta personer som talade om bevis på "bekräftad ubåt", att "alla andra alternativa förklaringar kan uteslutas", samtidigt som när man själv som tittare försökte förstå detta var det väldigt svårt att få det hela att gå ihop. Det som påstods vara de starkaste bevisen för ubåt visade sig ofta vara helt felaktiga. Påstådda bevis om ubåt från signalspaningen kom man till exempel fram till vid senare tillfälle i själva verket var signaler från en väderstation, eller i annat fall fann man det mer troligt att signalerna kom från en taxibåt. Citat "marinens mest rutinerade ljudexpert, pekar på avgörande brister i försvarets inre analysarbete: hur osäkra eller felaktiga bedömningar upphöjts till tvärsäker sanning inför regering och allmänhet".

En invändning man skulle kunna göra här är att det är att dokumentären var vinklad och spred överdrivet tvivel kring evidensen om främmande ubåtar som otillåtet vistats i svenska vatten. Kritiken mot försvarets analysarbete grundade sig främst på uttalanden från en enskild person (ljudexpert på marinen), och det går alltid att ifrågasätta hur pass trovärdig den personen var.
Ett påpekande jag skulle vilja göra här också är att begreppen "säkert" och "osäkert" ofta inte är så användbara när det kommer till förmedlande av kunskap på mer avancerad nivå. Säg om exvis något bedöms vara åtminstone 99,99999% sannolikt, och att en välinformerad och "rationell" person skulle vara beredd att satsa 1 miljon kr, för att vinna 100 kr om hen har rätt eller förlora hela miljonen om hen har fel. Betyder det då att det är säkert eller osäkert? Till vardags skulle vi kalla det säkert, men vid närmare tolkning av orden skulle det kunna gå att hävda att det inte alls är säkert. För att begreppet "säkert" ska bli användbart i vardagsspråket behöver det få inkludera viss osäkerhetsmarginal. Ska vi diskutera huruvida något verkligen är "säkert" eller "osäkert" blir det lätt att hamna i en retorisk diskussion, eller vad Wittgenstein skulle kalla "metafysiskt mörker", som, om det går för långt, leder oss bort från det faktiska mötet med verkligheten.

Och då min nästa poäng: att kunskap är något som skapas i mötet med verkligheten. Jag kommer här att tänka på ett citat från en känd sång

Man övar sig och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner

I många fall går det verkligen att skilja mellan sanning och lögn. Exempelvis som denna dokumentär om påstådda ubåtskränkningar. Antingen skedde ubåtskränkningarna eller så skedde inte ubåtskränkningarna. Vi kommer inte bli mycket klokare i den frågan genom bara abstrakt metafysisk diskussion (om än den abstrakta diskussionen må ha viss relevans också), det krävs mer av uppmärksamhet på flera olika fronter. Och att lära sig identifiera sanningar är ofta en övning. Det gäller att ha viss öppenhet att ta del av information, nyfikenhet att uppmärksamma olika perspektiv, förmåga att identifiera vad som är faktiskt relevant och spinna vidare på det och inte fastna i obetydliga sidospår, reflektion som bearbetar den samlade informationen etc. Det finns många sätt som vi kan bli vilseledda och hamna fel i livet, men med lite övning kan vi nog hitta rätt ibland också...

[David H]

Jag tycker Wittgenstein beskriver kunskapsdilemmat väl, apropå konflikten mellan strävan efter logisk klarhet och hanteringen av praktiska problem vi stöter på i mötet med verkligheten:

We have got on to slippery ice where there is no friction and so in a certain sense the conditions are ideal, but also, just because of that, we are unable to walk. We want to walk: so we need friction. Back to the rough ground!

Att uttrycka sig logiskt inkonsekvent är inget vi nödvändigtvis borde vara så rädda för, eftersom logisk klarhet ändå inte är något som kommer ta oss någon vart. Friktionen må vara ett gissel, men likväl bidrar det med livskraft. Situationen blir mer komplex när du inser att det inte är lönt att försöka hålla dig fast i sargen. Friktionen bromsar verkligen, och friktionen kan bli till ett hinder som behöver bearbetas, och då kan det bli en utmaning att bearbeta friktionen alldeles lagom mycket. Struntar du för mycket i logiken tar det stopp, men det tar också stopp om du fixerar bara vid logiken.

[Anders]

Jag tycker Wittgenstein beskriver kunskapsdilemmat väl, apropå konflikten mellan strävan efter logisk klarhet och hanteringen av praktiska problem vi stöter på i mötet med verkligheten:

We have got on to slippery ice where there is no friction and so in a certain sense the conditions are ideal, but also, just because of that, we are unable to walk. We want to walk: so we need friction. Back to the rough ground!

Att uttrycka sig logiskt inkonsekvent är inget vi nödvändigtvis borde vara så rädda för, eftersom logisk klarhet ändå inte är något som kommer ta oss någon vart. Friktionen må vara ett gissel, men likväl bidrar det med livskraft. Situationen blir mer komplex när du inser att det inte är lönt att försöka hålla dig fast i sargen. Friktionen bromsar verkligen, och friktionen kan bli till ett hinder som behöver bearbetas, och då kan det bli en utmaning att bearbeta friktionen alldeles lagom mycket. Struntar du för mycket i logiken tar det stopp, men det tar också stopp om du fixerar bara vid logiken.

Kahnemans system 1 såväl som 2 behöver aktiveras då saker inte bara beter sig rätt. Den motsträvighet som Heidegger beskriver.