Sista stycket i boken:Krishnamurti skrev:When one travels around the world, one notices to what an extraordinary degree human nature is the same, whether in India or America, in Europe or Australia. This is especially true in colleges and universities. We are turning out, as if through a mould, a type of human being whose chief interest is to find security, to become somebody important, or to have a good time with as little thought as possible.
Conventional education makes independent thinking extremely difficult. Conformity leads to mediocrity. To be different from the group or to resist environment is not easy and is often risky as long as we worship success. The urge to be successful, which is the pursuit of reward whether in the material or in the so-called spiritual sphere, the search for inward or outward security, the desire for comfort - this whole process smothers discontent, puts an end to spontaneity and breeds fear; and fear blocks the intelligent un- derstanding of life. With increasing age, dullness of mind and heart sets in.
In seeking comfort, we generally find a quiet corner in life where there is a minimum of conflict, and then we are afraid to step out of that seclusion. This fear of life, this fear of struggle and of new experience, kills in us the spirit of adventure; our whole upbringing and education have made us afraid to be different from our neighbour, afraid to think contrary to the established pattern of society, falsely respectful of authority and tradition.
Fortunately, there are a few who are in earnest, who are willing to examine our human problems without the prejudice of the right or of the left; but in the vast majority of us, there is no real spirit of discontent, of revolt. When we yield uncomprehendingly to environment, any spirit of revolt that we may have had dies down, and our responsibilities soon put an end to it.
Revolt is of two kinds: there is violent revolt, which is mere reaction, without understanding, against the existing order; and there is the deep psychological revolt of intelligence. There are many who revolt against the established orthodoxies only to fall into new orthodoxies, further illusions and concealed self-indulgences. What generally happens is that we break away from one group or set of ideals and join another group, take up other ideals, thus creating a new pattern of thought against which we will again have to revolt. Reaction only breeds opposition, and reform needs further reform.
But there is an intelligent revolt which is not reaction, and which comes with self-knowledge through the awareness of one's own thought and feeling. It is only when we face experience as it comes and do not avoid disturbance that we keep intelligence highly awakened; and intelligence highly awakened is intuition, which is the only true guide in life.
Hela boken finns här: http://www.freeweb.hu/tchl/education_an ... _life.htmlThe freedom to create comes with self-knowledge; but self-knowledge is not a gift. One can be creative without having any particular talent. Creativeness is a state of being in which the conflicts and sorrows of the self are absent, a state in which the mind is not caught up in the demands and pursuits of desire.
To be creative is not merely to produce poems, or statues, or children; it is to be in that state in which truth can come into being. Truth comes into being when there is a complete cessation of thought; and thought ceases only when the self is absent, when the mind has ceased to create, that is, when it is no longer caught in its own pursuits. When the mind is utterly still without being forced or trained into quiescence, when it is silent because the self is inactive, then there is creation.
The love of beauty may express itself in a song, in a smile, or in silence; but most of us have no inclination to be silent. We have not the time to observe the birds, the passing clouds, because we are too busy with our pursuits and pleasures. When there is no beauty in our hearts, how can we help the children to be alert and sensitive? We try to be sensitive to beauty while avoiding the ugly; but avoidance of the ugly makes for insensitivity. If we would develop sensitivity in the young, we ourselves must be sensitive to beauty and to ugliness, and must take every opportunity to awaken in them the joy there is in seeing, not only the beauty that man has created, but also the beauty of nature.
Jag inte funderat eller läst så mycket om barnuppforstran, dock har jag fått många intryck genom åren.... (jag är ju trots allt 23 = gammal)
Jag tror att det finns en regel och det är kärlek. Kärleken kan användas genom två verktyg: Kärlek genom uppmuntran och Kärlek genom regler.
Kärlek utan regler är en uppforstan med "Idiot compassion", dvs man tror man är snäll mot barnet och låter den göra vad den vill och få vad den vill.
Detta gör att barnet får svårt att umgås med andra människor, eftersom sociala situationen alltid har accepterade eller tysta regler/gränser. Barnet kan då få svårt att spela med i spel, och utsträckningen samhällets konventioner.
Barnet kan även bli bortskämt och inte förstå betydelsen/värdet av den möda och slit man ibland måste lägga ner för att, detta gör att barnet inte uppskattar när de får presenter eller när andra människor försöker bjuda till. Det är alltså viktigt att barnet tidigt förstår vikten av eget initiativ och arbete.
Det viktiga med regler är att de är en förlägning av kärleken. Dvs man gör det för barnets långsiktiga utveckling, även fast reglerna ibland kan upplevas som jobbiga för barnet, och genom det jobbigt för den vuxne (som bryr sig om barnet).
Reglerna handlar om att vi hjälper barnet att forma gränser. Gränser är dels för att barnet ska kunna kanalisera sin inneboende impulser och spontaniet på rätt sätt och dels för att lära sig förhålla till andra människor (dvs lära sig skilja på sig själv och andra, vilket barn inte gör och därför är egoistiska utan att förstå det)
Regler ska vara konsekventa - det är hela poängen. En annan poäng är att om DU inte sätter reglerna, så gör BARNET det, och detta vill man undvika för BARNETS bästa. Är du t.ex. inkonsekvent med godisätandet, så lär sig barnet detta som en regel: "Det är bara att gnälla så får jag tillslut godis".
Regler ska med tiden bytas ut mot intersubjektiv överenskommelse. Poängen med att ha regler är för att barnen annars inte kan förstå vilka långsiktiga fördelar hon går miste om. Barn har enorma impulser, och dessa måste kanaliseras (absolut inte hämmas!!!), på ett konstruktivt sätt. När barnet växer upp och börjar utveckla självständigt tänkande så ska hon kunna börja lära sig förhandla, dvs båda parter ska kunna ge efter. Detta är en viktig del av den sociala utvecklingen.
Barnen SKA ha krav, men dessa ska öka med åren. I början är de små, och man trappar sedan sakta men säkert upp. Detta tror jag kan vara svårt: För slappa regler resulterar i slappt beteende, som i slutändan kommer göra att barnet blir frustrerat över att hon inte kan kanalisera sina impuler till mer långsiktiga mål. För hårda krav: Barnet blir hämmat och kreativiteten och spontantiteten dör. Barnet blir ängsligt och när barnet växer upp så blir hon överdrivet medioker och slätstruken (inte speciellt kul). Hon kan också få problem med sitt känsloliv, att hon blir tvungen att trycka ner det och omedvetandegöra det för att skydda sig själv. Detta gör barnet avtrubbat mot känsligigheten försvinner, han blir helt enkelt korkad.
En sak som är bra att komma ihåg är att barn är väldigt bra på att tolka emotionella signaler, oftast mycket bättre än vuxna, mycket bättre än att tolka språksymboler. Det är därför mycket viktigt att kommunicera med känslor, annars hämmas barnets emotionella utveckling. Det är även viktigt att försöka att inte bli arg på barnet till ALLA pris. Dock är aggressionen en extremt viktig signal för barnet när han gör något "dåligt", kom ihåg att aggressionen är en snabb signal vilket innebär att den ska användas på "kortsiktiga problem", dvs när barnet gör eller håller på att göra något spontant dåligt. Den vuxne kan därför spela arg, för att övertyga barnet. Märker man att barnet förstått läxan kan det dock ibland vara bra att byta känsloläge till att trösta barnet, detta kan göra att barnet har lättare att hantera sorgen. En belöning kanske kan byta här om barnet försått vad som är fel, för att förstärka att han gjort något bra, dvs insett sina fel. Denna läxa kan göra att barnet själv blir bättre på att sätta gränser hos andra. (något jag aldrig lärde mig). Det viktiga är även den fysiska kontakten. Hela poängen med uppfostran är KOMMUNIKATION. Du måste få kontakt. Detta görs i tidiga åren genom fysisk kontakt och emotionella signaler (barn förstår alltså inte symboler lika bra). Ska du skälla ut barnet, ta tag ett ordenligt (men inte för hårt) grepp runt armen, sätt dig på huk så att du kommer "på samma nivå" som barnet och sök ögonkontakt. Det är viktigt att visa "vem som bestämmer", men var inte elak, var bara rak och ställ konkreta frågor som barnet måste svara på. Om du bara ger order så får det inte samma effekt, du måste ha KONTAKT.
Ibland kan det vara smartare att spela på sorgen, men då är det viktigt att barnet redan kan regeln. Detta skapar känslor av dåligt samvete hos barnet (barn har faktiskt samvete, de måste bara förstå regeln). När barnet inser att hon brutit mot regel, så kommer att försöka trösta föräldern.
HAHA.... Jag har aldrig tänkt på det förut, men min mamma kör alltid det tricket!
Alltså, detta trick, att spela på sorgen, är otroligt viktigt för barnets empatiska och intersubjektiva förmåga.
Det viktiga är att inte överanvända något av dessa "trick", eftersom personen kan bli överdrivet kritisk eller överdrivet "undergiven" (slavmoral någon?) Det måste finnas en balans, annars lär sig inte barnet att förstå vikten av både agency och communion (dvs självständighet och sammanhållning)
En annan sak med regler: För att barnet ska utveckla förmågor att kanalisera sin spontanitet är det viktigt med regler. Annars blir hon lat, orkar inte städa eller diska osv och när barnet växer upp så kommer hon lida något offantligt av sin egna brist på självdiciplin. Dessutom kommer hon antagligen tröttna på skolan snabbare.
Okej, det var reglerna.
Nu till det viktigaste: Det vi vill att våra barn ska förstå främst av allt är deras egna potiential, dvs kärleken till livet, lusten att leva och skapa.
Det viktiga är här igen kommunikationen, dvs att skicka positiva signaler när barnet skapat något eller tar initivativ. Gärna överdriva lite typ WOWOW vad coolt!!! DU är bäst!!!! Och även ha fysisk kontakt. Och emotionella signaler även här. Jätteviktigt.
Du måste ta dig tid för dina barn, jätte viktigt, och kan du inte det så måste du ta kontakt och förklara varför och kanske säga när du har tid (men ger du löften måste du hålla dom, annars får barnet en dålig människosyn, dvs lär sig att det inte går att lita på folk)
Hitta på aktiviteter tillsammans, utflyker, och aktivera barnen genom aktivteter. Jag skulle även rekommendera typ "barn yoga" eller "barn meditation" vid tidig ålder, sig 5-6 år. Detta kommer öka barnets förmåga till tålamod, koncentration och mental/emotionell stabilitet och mognad något enormt (jag orkar f.t. inte räkna upp alla andra fördelar med meditation). Detta är en enormt viktig punkt. Alltså jag kan tänka mig att det kan vara knepigt att få barnet att sitta still, men om man sätter upp meditationen på ett nyfiket sätt, att skapa en ritual kring det och ge den betydelse, så att barnet får prova det som "pappa gör" så tror jag barnet kommer se fram emot det, glöm inte belöningarna efter! Jag tror att man kan börja väldigt simpelt, kanske bara låta barnet försöka sitta en halv minut eller så och man räknar andetag högt till 30 eller nått. Jag har faktiskt pratat med en tjej, vars far var med i läkare utan gränser som lärde sig meditera i 5-6 års åldern, så jag tror verkligen inte att det är någon omöjlighet.
Sen är det nog bra att förstå de olika processen i uppväxten, vilka förmågor barn har i olika åldrar, detta underlättar eftersom man då kan förstå bättre hur mycket barnen förstår av världen, vilket är ett bra underlag för hur mycket regler, vilken typ av regler man ska ge barnet. Sen även hur komplcierade reglerna är osv. Men det viktiga är inte heller att fastna i böcker, det viktiga är att vara vaken för hur barnet mår och beter sig och ha Kommunikation.
Att prata mycket med barnet tror jag är viktigt, att förklara saker så att de inte känner sig förvirrad och vilsna.
Att läsa en bok i grundläggande utvecklingsspykologi och en grundläggande behaviorism kan vara bra. En gymnasiebok i psykologi kan kanske t.o.m. vara tillräckligt.
Vill man ha ett barn som lyckas bra i skolan så är det extremt viktigt med att vara noga med regler, belöningar, och motivation. En bok i motivationspsykologi kan kanske vara en fördel.
Att barn skulle ha inneboende aggressiva impulser stämmer nog inte riktigt enligt min uppfatnning. De har däremot spontana impulser som i vissa förhållanden kanske kan får aggressiva utfall. Barn utvecklar dock aggressiva impulser främst genom negativ bestraffning. Vill man ha ett barn som blir nazist, väktare eller polis är det bara att jobba hårt med bestraffningarna helt enkelt och gärna helt idiotiska och förnedrande regler, detta kommer garanterat göra att de vill förnedra och slå andra.
Flugornas Herre säger f.ö. inte så mycket om utvecklingspsykologi i övrigt (mest om ETT steg i utvecklingsprocessen), den säger mycket mer om socialpsykologi. Iofs, den säger ganska mycket om vad människor med dålig uppforstan kan göra när de väl hamnar i en social sitution utan vuxna. Människor som blivit bestraffade av sina föräldrar bestraffar i sin tur sina egna barn. Sen bestraffar barn andra jämnåriga barn. Flugornas herre säger alltså inte så mycket om barn i allmänhet, utan mer om barn som fått en dålig uppfostran kan göra mot varandra.
Tja, det var lite spontana tankar från mig.
