Filosofiska och psykologiska begrepp

[Stefan]

Filosofi och psykologi är näraliggande ämnen. Det är en stridsfråga hur mycket filosofin bör befatta sig med psykologi: i äldre tiders filosofi, inte minst hos de brittiska empiristerna, finns det ingen klar skiljelinje mellan filosofi och psykologisk spekulation. Även positivister som Quine och Carnap har befattat sig med psykologiska teorier. Andra, som Frege och den tidige Wittgenstein, har menat att psykologiska begrepp är irrelevanta för filosofin och att sammanblandningen mellan psykologi och filosofi är skadlig för filosofin.

Även såna filosofer använder sig emellertid av begrepp som man använder sig av inom filosofin: som tanke,   tro,   önskan,   förnuft/rationalitet,  känslor/emotioner,  handling, etc.

Åtminstone inom den anti-psykologistiska delen av filosofin verkar man emellertid definiera/klargöra dessa begrepp på ett något annorlunda sätt än inom psykologin.

Hume menar att huruvida man snarare väljer att låta hela världen gå under än att få en rispa i fingret, har inget med förnuft att göra, utan endast med känsla. Motståndarna invänder från ett psykologiskt perspektiv att detta är väl just ett paradigmatiskt exempel på oförnuft: endast en galen, oförnuftig mänska skulle tillmäta en rispa i fingret så stor betydelse och världens undergång så liten.

Problemet återkommer i synen på moral: enligt många (de flesta?) anti-psykologistiska filosofer har moral inget med förnuft att göra medan motståndarna menar att personer som Hitler är ett typexempel på oförnuftiga, knäppa mänskor.

Vad gäller tro/önskan/handling så har en del behavioristiskt lagda filosofer velat definiera tro och önskan som "det som man handlar efter". Man kan således inte handla emot summan av sina önskningar och trosföreställningar (däremot kan man handla emot en enskild önskan, som önskan att inte bli trött av fysisk träning, om den besegras av en annan önskan, som önskan att gå ner i vikt). Psykologer och mer psykologistiskt lagda filosofer har invänt att man kan väl visst handla emot sina trosföreställningar och önskningar: det finns nåt sånt som akrasia: viljesvaghet: man handlar emot vad man egentligen önskar eller tror; man blir övervunnen av en primitiv impuls, kanske.

Varför uppkommer dessa skillnader, och vem, om någon, har rätt? Psykologerna försöker att ligga hyfsat nära den vardagliga användningen av dessa ord. Att dom är vaga är inte så viktiga: det viktiga är att man kan bedriva empirisk vetenskap (med det menar jag inte att psykologi är en naturvetenskap men det är en empirisk vetenskap precis som exvis historia och sociologi) med dom: att dom går att använda i teorier med förklaringskraft. Precision är bra men bör inte köpas till vilket pris som helst.

Filosofer brukar däremot hävda att de är intresserade av hur begrepp förhåller sig till varandra. De är intresserade av dessa förhållanden i sig snarare än hur begreppen kan användas i vetenskap. Särskilt intresserade är filosofer av reduktion: att reducera tal om kunskap till tal om rättfärdigad sann tro, att reducera tal om (an)tal till tal om mängder, att reducera tal om fysiska föremål till tal om sinnesdata, etc.

Man har således två olika typer av begreppsliga kartor: en där termerna är rätt så illa definierade, men som är begriplig för var och en, och en där termerna är väldefinierade (och där man har få primitiva begrepp) men där kedjan av definitioner kan va svår att följa. Det är samma skillnad som mellan en lärobok i grundskolan och en vetenskapliga text: för den insatte kan den senare va mer begriplig, men för lekmannen är den senare obegriplig och den förra går att förstå trots vissa vagheter.

Jag tycker att det här är ett intressant och svårt metafilosofiskt ämne. Jag har inte tagit nån definitiv ställning; som ni märker är det här mest lite lösryckta tankar.

[J R Auk]

Min syn är nog snarast att filosofin teoretiserar vad som är önskvärt, och psykologin kan tala om hur vi når dit, eller vad som begränsar oss att nå dit. Detta i fråga om moral och liknande frågor.

Psykologin har väl inte så mycket med våra ideal att göra? Och moral och etik bygger väl på idéer om ideal? Det ideala goda, det rätta.
Det som vi talar om i filosofin har inga begränsningar annat än att vi måste kunna tala om det, om den ska delas och presenteras, kan tänkas att det finns intuitiva och mystiska delar av filosofin med då är dom också personliga och inte förmedelbara.

Så psykologin blir snarast något ad hoc filosofin, och så är det väl också i vårt personliga liv? Vi har en filosofi vi söker följa och efter det följer vår psykologi, eller är det psykologin som ger förutsättningarna för filosofin?
Jag vill inte tro det, skulle vi vara tvungna att ändra vårt beteende innan vi kan filosofera om vårt beteende? Då skulle vi sannerligen inte ha någon fri vilja.
Och kanske är det just det, viljan. Som ställer filosofin i en övervakande plats gentemot psykologin?

När man söker ändra någons psyke, dispositioner, emotioner eller illusioner, gör vi då inte detta genom idén? Genom att intellektualisera det emotionella. Bryta oss ur maskineriet, göra oss fria från det determinerade, transcendera psykologin?

Först vår psykologi, men efter en överskuggande filosofi.

Är det verkligen en sann konflikt du beskriver?
Är det inte en fråga om olikheter och inte oenigheter?

"Problemet återkommer i synen på moral: enligt många (de flesta?) anti-psykologistiska filosofer har moral inget med förnuft att göra medan motståndarna menar att personer som Hitler är ett typexempel på oförnuftiga, knäppa mänskor"

[PopJimmy]

Här kommer ännu ett luddigt inlägg...

Filosofi och psykologi är näraliggande ämnen. Det är en stridsfråga hur mycket filosofin bör befatta sig med psykologi: i äldre tiders filosofi, inte minst hos de brittiska empiristerna, finns det ingen klar skiljelinje mellan filosofi och psykologisk spekulation. Även positivister som Quine och Carnap har befattat sig med psykologiska teorier. Andra, som Frege och den tidige Wittgenstein, har menat att psykologiska begrepp är irrelevanta för filosofin och att sammanblandningen mellan psykologi och filosofi är skadlig för filosofin.

Filosofi och psykologi hänger ihop, att påstå något annat vore enligt mig naivt. Problemet tycks, för mig vara hurvida (och då i vilken utsträckning) man kan diskutera ett område, i sig självt, utan att börja gå in på andra områden. Den som tror att olika områden inte hänger samman, har enligt min bestämda uppfattning, inte fått ett grepp om världen.

Arbetar olika mekanismer relativt självständigt eller i samband med andra system.

Känslomässiga, Sinnesmässiga, Tankemässiga, osv. Jag tror att dessa agerar centralicerat (hierariskt) och descentraliscerat (länkande) samtidigt. Fråga är vilket system man ska prioritera, dvs, vilket man ska låta agera kontrollorgan för de andra systemen. (Och Ta en dominant roll)

Tystar man ner känslorna med tänkande, eller rättfärdigar man tankar m.h.a. känslor? Är tankar bara är  fragment som systematiskt (men aldrig fullständigt) försöker greppa och sortera sinnesintryck (som har högre realitet), eller är sinnesintryck bleka kopior av något som tänkandet fungerar som den enda auktoritet av att avgöra om vad som är mer blekta än annat bland intrycken? Eller är det känslor som avgör, och om jag känner att jag såg något, så såg jag det? Mitt synsätt är att alla dessa system fungerar mer eller mindre descentraliset, men att de utvecklats genom fortskridande av arternas utveckling a la Ken Wilber eller (en primitiv variant) chain of being (dvs, människan har med sitt nervsystem/hjärna inkluderat men transcenderat många förmågor som vi har ärvt). Men bara för att vissa (mer sofistikerade) system utvecklats hos ett få raser (förmåga att hantera komplexa begreppsmässiga system som människor har) så innebär detta, inte med nödvändighet att det är känslor som, i vissa situationer, bör ha en ledande roll. Vissa kan, genom tänkande resonera att djur är mindre stående, andra säger att de har ett mer lika värde, eller att de i vissa aspekter har det, eftersom de har känslor och att känslor är en avgörande punkt eftersom känslor hänger tät samman med värderande/handlande. Det handlar om vilken roll/vikt ett "medvetandesystem" har, är den mer dominant eller undergiven? Är den alltid det, eller byts dessa roller beroende på om jag är på jobbet, i skolan, med mina barn, när vi ska städa, när mitt barn gjort sig illa, osv. Jag tror att mycket av "generell mänsklig förmåga" handlar om att kunna kasta om rollerna för dessa system. Det är bra att vara beslutsam och kanske hård mot sina barn ibland (om man är det konsitent sätt), men inte när barnet är skadat/etc. Inflexibla människor, kan alltså inte kasta om rollerna för dessa system (och deras medhängnande värderande av varandra). För flexibla människor kanske flaxar runt och mer känslig för omständigheterna (på gott och ont). ..


Jag upplever alltså att alla dessa system kan inta olika roller, då ett system blir det som fungerar som prioriteringssytem för andra system. Hos vissa männiksor så är rollerna väldigt "låsta" vilket gör att de antagligen är väldigt bra i situationer som kräver att just deras "primära system", om det är begrepp, regler, sinnesintryck, inre bilder, emotioner, känslor, intuitioner eller vilka kategorier du nu väljer att dela in medvetandefenomenen i. Vissa hävdar att det finns ett fåtal kategorier och har en mera reduktionistisk syn andra vill hävda att det fínns mer nyanser. Wilber har gått igenom väldigt många källor och nämner tex att två centrala figuerer som Plotinus i väst och Sri Aurobindo i öst båda hade 12 olika medvetandekategorier (och att dessa kateogorier, i båda tänkandras system motsvarade varandra), och då pratar vi om fenomen, som i mer gross (grovkornig?) och subtle (subtil, finkornig), och då olika kulturer väljer att fokusera på vissa av dessa, och nerbetonda andra. Vi pratar inte om "handlingar" eller "strategier", utan om vilka typer av medvetandefenomen vi kan urskilja, men dessa är kanske också aggregat. I Tänkandet har vi först och främst en "diskursiv inre röst" eller "ström av tankar" som på en mer abstrakt nivå innebär en ström av aggregat av relations-begrepp, och beroende på hur/vart vi fördelar/lägger vår uppmärksamheten så kan vi medvetandegöra våra egna värderingar och/eller regler (för sortering) av dessa tankar, hur de kommer av varandra.


Så vilken plats har "filosofin" i detta? Ja, det beror på vad man menar med "filosofi". Är det ett ett begrepp som relaterar till en specifik mänsklig aktivitet, som reflekterande kring fenomen och/i världen, eller än mer specifikt, reflekterande kring tankar/begrepp i världen, eller är det ett mera generellt förhållningsätt till världen? Begreppet rymmer mycket. Vissa "lever" filosofi, andra "använder" filosofin som ett verktyg.

Om man bara ska diskutera vissa områden, kan filosofin kring begreppetc i sig själv, vara tillräcklig. Vi behöver inte dra in psykologi då. Men då blir filosfin främst ett "verktyg" för att lösa specifika "problem".  Filosofin ger då alltså inte med nödvändighet någon klarhet i "världen", bara ett specifikt område i världen, nämligen, otydliga begrepp/etc. En nazistextremist kanske har en extremt väldefinierad och inoljad begreppsapparat, men detta säger inget som hans "större" förhållningsätt till saker utanför detta specifika problemoråde.

Rent generellt så tror jag det finns vinningar i att både specialisera sig och att generalisera sig. Tekniska landvinningar når man oftare med specielisering, men för att dessa ska vara av betydelse måste dessa inkorporeras med annat.

Jag tror olika teorier inom olika områden kompletterar varandra. Och att lära sig om hur olika fysiologiska och biologiska processer går till så kan man få en ökad förståelse för varför beteende på nivåer av högre komplexitet beter sig som det gör. Det är alltså inte en fråga om "ren reductionism" då verklighetsgraden för ett fenomen är störst när man pratar om den på fysiologisk atomnivå. Jag tror t.ex. depression eller aggression har fenomenal realitet på både fysiologisk subatomär, atomär, kemisk, biologisk, psykologisk, sociologiskt, och att ingen av dessa ontologiska nivåer går att utesluta.

Framsteg inom artificiell intelligens och komplexitetsteori har gett mig större förståelse för filosofiska betingelser och tvärt om.

Jag tror det finns både vinning och förlust i att hålla isär saker.

Vill man lösa ett specifikt problem, vars problemområde är väldigt snävt, så behöver vi specifika verktyg. Men jag tror det är naivt att tro att klargörande av begrepp eller andra specifika aktiviteter kommer lösa eller förklara allting. Dessutom kan man, om man har för specialiserade begrepp, inte ens förstå vad det mer generella problemet i situationen är, utan man kan bara se en del av hur det yttrar sig. Jag är kritisk mot filosofer som bara pysslar med begreppsanalys, om de, med detta, tror sig kunna förstå hela människan och hennes aktiviteter. Ibland i vissa situationer så uppstår problem som nuvarande begrepp inte kan förklara, och det är viktigt att försöka var ödmjuk inför detta.

Jag tänker t.ex. på när jag bråkar med min tjej, kanske för ett problem som ofta återkommer, så blir det väldigt ofta att man fokuserar på orden, vad som sagts, och har hela kausalitetsförloppet väldigtklart för sig vilket gör att man håller sig fast vid en given tolkning om hur probelmet uppstår och upplever att man kan rättfärdiga sina känslor, eller att känslorna rättfärdigar beteendet. Men, eftersom båda ofta upplever att deras kausala tolkningar (via begreppen) är helt "slutna" så uppstår en konflikt, eftersom båda upplever sig ha "svaret" på situationen, då givietvis att den andra personen eller hennes handligar är "orsaken". Men vad som behövs här är inte att begreppen i sig själva är klara, eftersom var och ens begrepps apparat kan vara extremt väloljad. Snarare blir våra väloljade begreppsapparater ett probelm, eftersom vi, i varje steg i handlingen, ska envisa om oss till vårat begrepp, som inte överrensstämmer med våran diskussionsparts. Därför måste man ta ett steg tillbaka i situationen och inte hänga för stor vikt på begreppen (eftersom dessa är en stor del till varifrån orsaken till problemet uppkommer eftersom det är ett kommunikationsproblem). Visst, vi kan behöva ett klargörande av begreppen (mellan varanra), men detta är inte samma sak som att klargörandet (av mina egna begrepp inom mitt system). Om jag INTE är så klargjort (inom mitt egna system) så kan detta faktsiskt underlätta när jag diskuterar och klargör begreppen mellan någon annan. Och jag anser att problemet med "dogmatiska" "religioner" är att de har en för väl definierad begreppsapparat. Den blir totalitär.



Att ha en väl definierad begreppsapparat löser alltså inte allting enligt mig, eftersom man då tvingas sätta in alla fenomen i dessa begreppskategorier, vilket gör att verkligheten beskärs grovt och inlärning hämmas.

Även såna filosofer använder sig emellertid av begrepp som man använder sig av inom filosofin: som tanke,   tro,   önskan,   förnuft/rationalitet,  känslor/emotioner,  handling, etc.

Jag tror att "medvetandefilosofi" är ett område som avhandlar detta.

Åtminstone inom den anti-psykologistiska delen av filosofin verkar man emellertid definiera/klargöra dessa begrepp på ett något annorlunda sätt än inom psykologin.

Man har som sagt olika sätt att prioritera och rollfördela olika former av medvetandesystem (emotioner, tankar, etc etc) och ontologiska nivåer (fysik, biologi, sociologi, etc) ur sina personliga epistemologiska preferensramar. Jag tycker det Ken Wilber gör är intressant, eftersom hela hans projekt syftar till en meta epistemologi, som skapar utrymme för saker som redan finns. Poängen med Wilber är inte att komma med ytterligare en "theory of everything" som slår bort alla andra förklaringar som värdelösa jämfört med hans, utan tvärt om, att skapa en metaepistemologi som tar tillvara på alla epistemologiska områden. Fenomenologi med Strukuralism med Poststrukturalism med Komplexitetsteori med Ekonomi med Antropologi osv, osv. Nu kommer männisskor som läst behaviorism och redan förkastar fenomenologi uppenbarligen förkasta både fenomenologi och Wilbers metaeptistemologi, och samma sak med människor som redan förkastade behaviourism. Men Wilber är väldigt givande, för oss andra som inte förkastade vare sig behaviourism, fenomenologi, strukturalism, etc, vi som är öppna för olika epistemologiska områden eftersom vi ser att inget av de tidigare var tillräckliga för att förklara alla fenomen. Det finns alltså 3 olika förhållningsätt: 1. Antingen är det jag just läst den bästa grunden för allting, och allting annat kan antingen placeras in i detta eller förkastas eller 2. Ingenting den bästa grunden, men vi är förevigt dömt att flyta runt massa epsistemoliska öar eller 3. Det finns olika system att sortera in alla, redan befintliga epistemologiska områden, och alla dessa, har i sig själva, något intressant att säga ur världen ur sitt perspektiv - och det viktiga är alltså att förstå vad som utgör detta perspektiv. Naturligtvis skapas många nya problem med detta, dvs, det blir en ny epistemologisk strid, men nu är vi på en metanivå, vi måste erkänna att alla tidigare saker säger något om världen, det handlar nu inte om att föneka att det existerar 12 olika epistemologiska kartor, utan hur vi ska beskära dessa i kanterna för att alla områden ska sluta upp mot varandra, och förstå att alla områden beskriver en sida av ett fenomen, och att fenomen har flera sidor.

De nästkommande banbrytande filosoferna är enligt mig, inte de som kommer med ett nytt specialiserat område, eftersom vi har redan klarlagt väldigt mycket av alla områden, nej den nästa banbrytande filosofen är han som läst det viktigaste inom alla områden och förstår att alla dessa är viktiga, och som även ger oss en helt ny karta. Om våra gamla kartor är ett bråk om från vilken vinkel vi ska måla av rom, och vilka färger vi får använda i paletten, så är nästkommande banbrytande filosofer de som kommer ett interaktivt 3d- rymdfotografi som tillåter användaren att ta kort från rymen och dels åka ner med sin farkost och inta alla landvinklingar mot rom. Och detta är vad som gör Wilber så revolutionerande. Visst hans system är inte perfekt i alla aspekter, men hans tillvägagångsätt är unikt, utifrån den kspecialiserade kunskapstillgång vi faktiskt har idag, men som många fortfarande väljer att blunda för (utöver deras egna fält dvs). Vi alla har tillgången att ta reda på hur Buddhismen hänger samman dem modern hjärnforskning och vad detta kan säga om moderna teorier inom sociologi jämfört med vad grekerna skulle sagt. Men hur många tar den möjligheten idag? Inte många. Många fattar inte att dessa typer av kunskapssyteser är möjliga eftersom de fortfarande är fast vid punkt 1, dvs allt de själva läst är sant och allt annat är falskt och bör slås bort (eller formulerat på ett annat sätt: allt jag själv inte har läst kan jag inte sätta mig in i, och därför är det mer bekävämt för mig att slå bort detta som nonsens, eftersom erkännandet av att det finns saker bortom mig som jag inte förstår gör att jag förlorar kontrollen eftersom det sätter mig i en position som gör att alla fenomen måste tolkas mycket mer försiktigt och mångsidigt, och dessutom på grunder som jag inte har, och detta ger mig då bara möjligheten att jag måste skapa ytrymme för ödmjuk flexibilitet och vaghet i det jag faktiskt tror, vilket är för mycket att begära för mig eller större delen av resten av mänskligheten eftersom vi hellre vill ha rätt i vardagen och praktiska konflikten, än att börja närma oss förståelse för saker på djupare nivåer och mer komplexta sätt som öppnar upp nya infallsvinklar ljusår bortom min kulturellt inlärda och bepingade mängd av kunskapsprogramering, som nu är en väldigt praktiskt verktyg för mig i min bekvämlighet, i min roll, i min kultur och etnocentriska epistemologi fokusering, samtidigt kommer jag i min extrema epistemologiska naivitet bekvämt då kan avfärda annat, det jag inte läst, som dravel eftersom jag har mer att vinna på detta, bl a, att den kunskap jag har redan är väl förankrad i samhället vilket gör att jag tillskrids en enorm social status för den här kunskapen, jämte ny kunskap ingen ännu förstår, och status och bekvämlighet är viktigare för mig än att verkligen förstå världen på nya sätt, men detta förstår jag naturligtvis inte ens själv och kommer att förneka för andra när de lyfter fram detta beteende hos mig själv, jag upplever ju själv att jag har rätt och det är det enda som räknas, alla andra kan, egentligen, iförlägningen, dra åt helvete, speciellt om de försöker säga mig detta genom att trycka upp det i ansiktet på mig eftersom det gör att jag måste erkänna att jag är mindre än vad jag upplever vara bekvämt för mig själv att tro jag bör vara utifrån de kulturella förutsättningarna jag tagit del av.)

Hume menar att huruvida man snarare väljer att låta hela världen gå under än att få en rispa i fingret, har inget med förnuft att göra, utan endast med känsla. Motståndarna invänder från ett psykologiskt perspektiv att detta är väl just ett paradigmatiskt exempel på oförnuft: endast en galen, oförnuftig mänska skulle tillmäta en rispa i fingret så stor betydelse och världens undergång så liten.

Här finns det som sagt, outtalade eptistemologiska preferenser, som är miljöbetingade (av personliga erfarenheter och mer kulturella system)

Problemet återkommer i synen på moral: enligt många (de flesta?) anti-psykologistiska filosofer har moral inget med förnuft att göra medan motståndarna menar att personer som Hitler är ett typexempel på oförnuftiga, knäppa mänskor.

Här behövs som sagt outtalade epistemologiska preferenser klargöras. Hur prioriterar man medvetandesystemen?

Vad gäller tro/önskan/handling så har en del behavioristiskt lagda filosofer velat definiera tro och önskan som "det som man handlar efter". Man kan således inte handla emot summan av sina önskningar och trosföreställningar (däremot kan man handla emot en enskild önskan, som önskan att inte bli trött av fysisk träning, om den besegras av en annan önskan, som önskan att gå ner i vikt). Psykologer och mer psykologistiskt lagda filosofer har invänt att man kan väl visst handla emot sina trosföreställningar och önskningar: det finns nåt sånt som akrasia: viljesvaghet: man handlar emot vad man egentligen önskar eller tror; man blir övervunnen av en primitiv impuls, kanske.

Som sagt, jag tror dessa system kan inta olika roller.

Varför uppkommer dessa skillnader, och vem, om någon, har rätt?

Som sagt, jag tror vi har tillgång till ett komplext register av medvetandesystem som frambringar medvetandefenomen och att dessa medvetandesystem också i viss utsträckning påverkar hur vi sorterar, prioriterar och klargör dessa fenomen. Olika system är alltså olika utvecklade hos olika människor, beroende på en rad olika faktorer, men vad som är viktigt är antligligen imitation/inlärning av föräldrar/etc men också beroende på vilka typer av problem man stött på under uppväxten, i AI kallar man detta för "träning", då neurala nätverken får olika form av belöning för att balansera olika typer av slutledningar/värderingar/beteende/etc, genom att balansera "noderna" hos nätverket.

Psykologerna försöker att ligga hyfsat nära den vardagliga användningen av dessa ord. Att dom är vaga är inte så viktiga: det viktiga är att man kan bedriva empirisk vetenskap (med det menar jag inte att psykologi är en naturvetenskap men det är en empirisk vetenskap precis som exvis historia och sociologi) med dom: att dom går att använda i teorier med förklaringskraft. Precision är bra men bör inte köpas till vilket pris som helst.

Precision kan enligt mig vara till fördel eller nackdel. Jag tänker lite hur hur artificiella neurala nätverk fungerar. Nätverken är tänkt att simulera hur neuroner i hjärnan fungerar, och de "tränas" för att lära sig lösa specifika problem. De tar en mängd variabler som input, och processerar denna genom andra variabler och genererar en output.  Nätverken kan vara otränade och då löser de helt enkelt inte problemet de ska lösa (eftersom de inte hittar några mönster), eller så kan de vara "övertränade", då de bara kan lösa specifika problem (dvs, de är experer på vissa typer av mönster). Varför är det då dåligt med övertränade nätverk? Jo, eftersom de blir inflexibla (icke-generella). Jag kan ge exempel på ett missilprogram amerikanska militären utvecklat. Programmet syftade till att ge missilen ett underlag för att bedöma vilka mål det skulle sikta in sig på, en smart missil med andra ord. Som träningsmaterial (en mängd variabler) hade den fått en uppsättning med bilder på olika amerikanska och irakiska fordon. Den skulle alltså belönas om den kunde göra skillnad på fordonen, gav den fel svar, så anropas en balanseringsfunktion, t.ex. backpropagation. Detta system blev i slutändan väldigt bra på att bedöma skillnaderna på dessa bilder, problemet var bara att när man skulle testa systemet i en annan miljö, dvs men en annan uppsättning variabler som input, så genererade den helt fel svar. Problemet med träningsmängden var att alla bilder på de amerikanska fordonen var tagna på dagar med bra väder, bildkvaliten på de irakiska bilderna var istället molniga, vilket innebar att detta missilsystem var tränat på att avgöra vilket väder det var på bilderna.

Det kanske inte framgår så mycket av detta exempel på vad jag försöker lyfta fram nu när jag tänker efter, men poängen är att ett övertränat system tenderar till att kategorisera all input väldigt "bestämt" efter vissa givna mönster. Det kan därför göra bestämda misstag. Ett nätverk som inte är lika tränat, är alltså inte lika benägen att göra samma misstag om och om igen. Den gör alltså inte samma konstanta felkategoriseringar, utan är mer flexibel.

Träning syftar alltså till hur "hårt" vissa typer av input ska kategoriseras.


Att vara luddig (i sin kunskapsteori) kan alltså medföra flexibilitet.

Filosofer brukar däremot hävda att de är intresserade av hur begrepp förhåller sig till varandra. De är intresserade av dessa förhållanden i sig snarare än hur begreppen kan användas i vetenskap.

Som sagt, när du pratar om filosofer, så pratar du i en väldigt snäv bemärkelse, du pratar här om en grupp filosofer som jag dessutom inte känner mig vara del av.

Man har således två olika typer av begreppsliga kartor: en där termerna är rätt så illa definierade, men som är begriplig för var och en, och en där termerna är väldefinierade (och där man har få primitiva begrepp) men där kedjan av definitioner kan va svår att följa. Det är samma skillnad som mellan en lärobok i grundskolan och en vetenskapliga text: för den insatte kan den senare va mer begriplig, men för lekmannen är den senare obegriplig och den förra går att förstå trots vissa vagheter.

Du kommer in på inlärning. Jag tror inte att grundskolan handlar om att dessa saker är "illa definierade", utan att det handlar om fundamentala saker som all annan kunskap bygger vidare på. Det är alltså svårt att lära sig saker som man inte kan knyta an till gammalt. Jag tror man mycket väl i skolan skulle kunna introducera mer "primitva begrepp". Frågan är dock hur förståelsen för begreppen kommer att te sig. Antingen kommer man reptera dessa begrepp utan att få en mer djup och abstrakt förståelse för dessa - för att detta kräver att man förstår hur dessa förhåller sig till världen. Repeterar man bara begreppen så innebär dessa "primitiva begrepp" bara att barnen blir övertränade på att gå runt och kategorisera allting utifrån dessa begrepp. Det finns alltså en fara med "primitiva begrepp", eftersom de föder risker för liktänkande, ett centraliserat sätt att kateogorisera saker. Men visst, detta sker i vissa länder, det kallas ibland för indoktrinering. "Primitiva begrepp" är alltså väldigt kraftfulla, och blir dessa "feltränade" så kommer all slutledning i fortsättningen att bli helt fel.

Man inte får glömma bort är att hjärnan slutar aldrig att växa. Många tror att man efter sina första 18 år får lära sig "hur världen är".´Men många inser inte att inlärning sker konstant, eller snarare, att möjligheterna till inlärning/omträning finns konstant. Det vi de 18 första åren lär oss är alltså inte hur världen "är" utan ett sätt att kategorisera världen på. Begreppen har alltså flera funktioner, dels för oss att greppa den, men är vi inte vaksamma, så blir vi övertränade och detta kan reslutera i dogmatism, repetition och liktänkande. Att vara luddig är inte alltid dåligt (i inlärning) eftersom nya kopplingar får då ske.

[lkl]

Jag anser att psykologin, eller kanske bättre "själsvetenskapen", hör till filosofin, av det enkla skälet att psykologin är så illa underbyggd. Man kan ju fråga sig hur man kan vara sysselsatt inom ett gebit och ta beslut gällande människors väl och ve när man inte ens kan bestämma sig för om det man sysslar med är empiriskt eller behavioristiskt grundat. Annorlunda uttryckt; är det en strikt empirisk naturvetenskaplig vetenskap grundad på materialism eller är den behavioristisk på så vis att man samlar in observationer, klassificerar och på grundval av denna samling av observationer bestämmer sig för huruvida någon är sjuk eller inte?

Om det är en behavioristisk vetenskap då kan man strikt taget aldrig inom psykologin hävda att man vet att en viss individ är sjuk. Man kan kanske säga att denne uppvisar vissa drag som är gemensamma med andra liknande personer; men man kan inte fastställa detta med säkerhet eftersom det krävs vidare observation ad infinitum. Om det är en materialistisk naturvetenskaplig vetenskap, ja då måste man ha en modell för den perfekta människan, vilket ju resulterar i att i princip alla är mer eller mindre sjuka i huvudet.

Lite råddigt men jag hoppas ni förstår vad jag menar.

Dessutom kan man ju också anmärka att det vilar något av hybris över denna relativt unga vetenskap? Var har den på nacken egentligen? Några hundra år, max 200, eller??? Det hela är ju flummeri!!!

[PopJimmy]

Dessutom kan man ju också anmärka att det vilar något av hybris över denna relativt unga vetenskap? Var har den på nacken egentligen? Några hundra år, max 200, eller??? Det hela är ju flummeri!!!

Nu får vi inte glömma att vetenskapen i sig själv inte har mer än en handfull århundranden på nacken, den är ju väldigt flummig och naiv i sig själv, speciellt på det kuskapsanspråk den försöker hävda sig rätt. Nej, den tillhör att placeras i facket "förlegade religioner". Det är dags att släppa människan fri!  :D

[Stefan]

Det finns en rad besläktade frågor inom detta område:

1) Skillnaden mellan det normativa och det deskriptiva. JR Auks uppfattning att det finns en skiljelinje mellan det normativa och det deskriptiva och att filosofin ska syssla med det normativa är vanlig i filosofin. Hume menar att det finns en skillnad mellan "is" och "ought" som alltför sällan respekteras:

In every system of morality, which I have hitherto met with, I have always remark'd, that the author proceeds for some time in the ordinary ways of reasoning, and establishes the being of a God, or makes observations concerning human affairs; when all of a sudden I am surpriz'd to find, that instead of the usual copulations of propositions, is, and is not, I meet with no proposition that is not connected with an ought, or an ought not. This change is imperceptible; but is however, of the last consequence. For as this ought, or ought not, expresses some new relation or affirmation, 'tis necessary that it shou'd be observ'd and explain'd; and at the same time that a reason should be given; for what seems altogether inconceivable, how this new relation can be a deduction from others, which are entirely different from it.

Frege vände sig i samma anda mot idéer som att logikens lagar handlar om hur vi faktiskt tänker, och Mills idé om att matematikens sanningar är a posteriori-sanningar. Han menade istället att logiken och matematiken är normativa tankelagar: det är så vi bör tänka.

Inom kunskapsteorin har man menat att det finns en skillnad mellan "the context of discovery" och "the context of justification", och att filosofins uppgift är att undersöka vad rättfärdigande är, inte hur upptäckter faktiskt görs.

Dom logiska positivisterna ville göra "rationella rekonstruktioner" av vetenskapen: dom ville visa att vetenskapen hade rätt, och på vilket sätt dom hade rätt. Dessa krångliga "bevis" som inte minst Carnap ägnade sig åt, hade en del gemensamt med skolastikernas gudsbevis: vad som skulle bevisas, att vetenskapen hade rätt/att Gud finns, är man överens om, men man är inte överens om vägen dit.

Man befann sig på många sätt i ett slags gränsland mellan klassisk filosofi och en slags naturvetenskapligt objektiv och anti-normativ världsbild (denna världsbild är mer en slags tankemässig grundval som PopJimmy talar om än en genomtänkt filosofi, men har säkert haft enorm betydelse för den filosofiska utvecklingen) som låg i tidsandan. Samtidigt som man talade om rationella rekonstruktioner (nåt normativt) så fick termen "vetenskap" en deskriptiv-normativ hybridform. Såna hybridformer är ju det som "normativister" som Frege och Hume (Kierkegaard är en annan, kanske den främste, företrädaren för denna linje - den finns även hos Nietzsche och är väl ganska typisk för alla existentialistiska tänkare) förkastar.

Quine löper hela linan ut och kastar den gamla filosofin överbord. Han anammar det scientistiska tänkandet through and through:

Epistemology, or something like it, simply falls into place as a chapter of psychology and hence of natural science. It studies a natural phenomenon, viz., a physical human subject. This human subject is accorded a certain experimentally controlled input -- certain patterns of irradiation in assorted frequencies, for instance -- and in the fullness of time the subject delivers as output a description of the three-dimensional external world and its history. The relation between the meager input and the torrential output is a relation that we are prompted to study for somewhat the same reasons that always prompted epistemology: namely, in order to see how evidence relates to theory, and in what ways one's theory of nature transcends any available evidence...But a conspicuous difference between old epistemology and the epistemological enterprise in this new psychological setting is that we can now make free use of empirical psychology.

Jag måste säga att jag finner Quines ståndpunkt svår att begripa och att det är ganska klart vad skillnaden mellan det normativa och det deskriptiva är, samt att filosofin bör syssla med det normativa (vad vi bör göra snarare än vad mänskor gör, vad vi bör se som kunskap snarare än vad mänskor ser som kunskap, etc.)

2) I hur stor utsträckning ska exvis kunskapsteorin, språkfilosofin, medvetandefilosofin och vetenskapsteorin använda sig av psykologiska och sociologiska upptäckter? Psykologisk spekulation och försök att ägna sig åt fenomenologisk registrering av medvetandeprocesser: är det en verksamhet för filosofer?

Dom brittiska empiristerna ägnade sig som sagt lika mycket åt psykologi som åt filosofi. Carnap använde sig av gestaltpsykologiska funderingar i sitt försök att grunda filosofin på sinnesdata, och Quine citerar diverse behaviouristiska psykologer i sina språkfilosofiska skrifter. Dessa försök har inte rönt nån vidare framgång, nåt som möjligen kunde göra en misstänksam mot denna verksamhet.

På kurser i kunskapsteori gör man ibland mer eller mindre detaljerade redogörelser för hur observationer går till rent psykologiskt.

Inom medvetandefilosofin tycks gränsen mellan filosofi och vetenskap inte helt klar längre. Jag är dock inte helt övertygad av nyttan av denna sammanblandning.

Inom vetenskapsteorin har sociologiska undersökningar som Kuhns redogörelse för vetenskapens utveckling varit mycket uppmärksammad. Vetenskapsteorin har dom senaste decennierna tagit större intryck av hur vetenskapen faktiskt funkar än vad exvis positivisterna och Popper gjorde.

Är dessa empiriska influenser berättigade? Jag ska återvända till den frågan.

3) Den tredje frågan är vilka begrepp vi ska använda: ska vi använda "tro" som filosofen eller som psykologen använder det, eller ska vi ha olika begrepp i dom olika disciplinerna?

Filosofi handlar till stor del om att konstruera ett "perfekt språk" som är maximalt tydligt och exakt. Detta språk är dock, som Jimmy är inne på, inte särskilt användbart i många verksamheter. När man utvecklar nya tankar är det ofta bättre att ha ett mer flexibelt språk.

Vad ska man då med detta exakta språk till? Jo, idén är att vi ska kunna översätta satser från det mer luddiga till det tydligare språket fär att checka rimligheten och riktigheten i satserna i det tidigare språket. Ta t ex begreppet "faith". Enligt många filosofer finns det bara "beliefs" och "desires", och kombinationer därav. "Faith" som ett primitivt begrepp finns inte. Om det är fallet så faller många av utsagorna till religionens försvar som gjorts med detta begrepp.

Idén är densamma som positivisternas meningsteori: det gäller att skilja de meningsfulla satserna från de meningslösa: fåren från getterna. Till skillnad från positivisterna tror jag dock inte att det finns nåt enkelt kriterium på när en sats är meningsfull och när den inte är det.

Filosofin har således karaktären av en nogrann "städare" som går efter "kreatören" och kollar om saker och ting är så rimliga som den mer vildsinte kreatören anser. Ofta är detta samma person: filosofiska reflektioner görs även inom specialvetenskaperna.

Givet detta, är det inte klart att filosofer bör följa med forskningsfronten. Begrepp som används inom vetenskapen har och måste ha en viss flexibilitet. Men filosofens uppgfit var ju just att skapa ett inflexibelt, exakt språk, som vi förstär fullständigt. Sådana kommer psykologens idéer om "tanke", "känsla", "förnuft", etc. aldrig bli.

Vad gäller vetenskapsteori - som jag inte betraktar som tillhörande filosofins kärna - så är det naturligtvis rimligt att dess utövare känner till vetenskapen.

Vetenskapsteorin liknar mer nån slags allmän vägledning för hur man ska bedriva vetenskap - lite som en instruktionsbok - än klassisk filosofisk begreppsanalys. Vissa delar av kunskapsteorin har också denna karaktär med påbud som "var extra försiktig med trosföreställningar som påverkar dig starkt känslomässigt (Guds existens, fobier, etc.)", mm. Vi kan säkert lära oss mer om vilka påbud som är rimliga med hjälp av empiriska undersökningar i dessa fall. Men den filosofiska kärnan, begreppsanalysen, har inte samma nytta av empiri, tror jag.

Eller så är det bara det att jag har en faiblesse för "arm chair philosophy" och är för lat för att läsa om empiri!

[J R Auk]

1. Är det inte detta som ger oss denna vind för våg politik tex. Vi är i ett system och det är vad man utgår ifrån, snarare än att syna systemen som sådana och välja hur ur vår idé.

Jag ser det verkligen som att det är ett upphöjande, ett frigörande att leva efter sina "bör" jmf med sina "är". Alltför ofta får "jag/det är" stå som något som är tänkt att rättfärdiga, föranleda ett värderande.

Är verkligen positivisternas reducering av filosofin önskvärd? Är det snarare inte motsatsen, det obevisbara, som ligger som filosofins största uppgift.
Skall vi ge upp dessa frågor?

Jag ställer mig samma frågor som du Stefan.
Varför begränsa oss?

2. Dessa områden ser jag snarare som något man måste bemästra, det finns inga rätt eller fel då dom alla behandlar verktyg för att nå ett mål.
Vi kan diskutera vad som bäst hamrar in en spik, men både stenen och hammaren ger något resultat.

Jag tror att utgå från våra förutsättningar här är som att leta efter den gudomliga meningen. Det är vi som måste skapa det själva, det står inte att finna för betraktelse.

Det grundläggande i alla dessa discipliner är ju kommunikationen, där är det inte så mycket oklart. Vad menar vi, hur förmedlar vi det, hur når vi säkerhet om våra samtyckanden. Är det en korrekt bild av verkligheten vi förmedlar. Vi diskuterar verktygen för vårt filosoferande och förmedlande här.

Empirin blir snarast som något man kan ifrågasätta tanken med, men var inte det för att? Har du inte fastnat i din psykologi, diskurs, ditt begrepp?

3. Behöver det vara så exakt? Du är ju ändå utlämnad till din åhörares goda vilja.
Är inte allt knutet på något sätt till våra mest basala sinnesdata. Hur diskuterar vi dom, är dom inte utanför vår kommunikation, då dom är det som utgör vår kommunikation.
Jag upplever ofta, blicken, avvägningen, är vi i samma värderande över detta som sägs, vara ett avgörande för övertygande förståelse.
Det ligger så mycket mer i kommunikation än bara ord. Skriftspråket har en omöjlig uppgift att överbrygga vår totala uttrycksförmåga.

Därav svårigheten med döda gamla filosofer, det krävs att man ger sig hän till hela deras situation, kontext, för att kunna bedöma orden dom förmedlar.

[Stefan]

Jag håller med dig om 1. Det är dock rätt vanligt att mänskor försäker undvika att välja genom att reducera sig själva till ett passivt objekt, nåt som existentialister som Kierkegaard och Sartre talar om.

Jag menar att meningsfullhet, eller begriplighet, som jag ser som en synonym, kommer i grader. För det första kan vi skilja mellan potentiell och faktisk meningsfullhet. En avancerad text i logik kan ha en hög potentiell grad av meningsfullhet, men den förverkligas bara för ett fåtal logiker, medan den är helt obegriplig för dom flesta. En enkel men luddig text kan ha en lägre grad av potentiell begriplighet men dom flestas faktiska förmåga att förstå den är i gengäld högre.

I vissa fall kan vi va osäkra på vad en sats betyder. Ett sätt att dels ta reda på om satsen verkligen är begriplig, dels öka begripligheten, är att skapa ett enklare språk som vi förstår bättre och försöka hitta översättningar mellan dessa båda språk. T ex kan vi va osäkra på vad Kierkegaards "det sanna är inte det sanna" eller Hegels idé att den preussiska staten förkroppsligar den högsta graden av frihet betyder.

En idé som jag ser det med filosofi är att skapa ett språk som medger en hög grad av potentiell begriplighet. Det är inte ett språk som ska användas i vardagslivet, utan ska va ett sorts testspråk som man ska kunna översätta till för att undersöka begripligheten i ens satser. Quine har liknande tankar.

Sen är det sant att vi alltid är utlämnade till våra åhörares goda vilja, jag är medveten om det. Det handlar inte om nån "absolut begriplighet" utan en begriplighet relativt hur mänskor faktiskt funkar.

[Avatttt]

Min syn är nog snarast att filosofin teoretiserar vad som är önskvärt, och psykologin kan tala om hur vi når dit, eller vad som begränsar oss att nå dit. Detta i fråga om moral och liknande frågor.

Psykologin har väl inte så mycket med våra ideal att göra? Och moral och etik bygger väl på idéer om ideal? Det ideala goda, det rätta.
Det som vi talar om i filosofin har inga begränsningar annat än att vi måste kunna tala om det, om den ska delas och presenteras, kan tänkas att det finns intuitiva och mystiska delar av filosofin med då är dom också personliga och inte förmedelbara.

Så psykologin blir snarast något ad hoc filosofin, och så är det väl också i vårt personliga liv? Vi har en filosofi vi söker följa och efter det följer vår psykologi, eller är det psykologin som ger förutsättningarna för filosofin?
Jag vill inte tro det, skulle vi vara tvungna att ändra vårt beteende innan vi kan filosofera om vårt beteende? Då skulle vi sannerligen inte ha någon fri vilja.
Och kanske är det just det, viljan. Som ställer filosofin i en övervakande plats gentemot psykologin?

När man söker ändra någons psyke, dispositioner, emotioner eller illusioner, gör vi då inte detta genom idén? Genom att intellektualisera det emotionella. Bryta oss ur maskineriet, göra oss fria från det determinerade, transcendera psykologin?

Först vår psykologi, men efter en överskuggande filosofi.

Är det verkligen en sann konflikt du beskriver?
Är det inte en fråga om olikheter och inte oenigheter?

"Problemet återkommer i synen på moral: enligt många (de flesta?) anti-psykologistiska filosofer har moral inget med förnuft att göra medan motståndarna menar att personer som Hitler är ett typexempel på oförnuftiga, knäppa mänskor"

Du har helt rätt tror jag, viljan är det som avgör.
Vi alla föds utan att veta vad som är rätt och fel, sedan använder vi oss utav att psykologiskt förstå oss på hur vi hanterar olika situationer i livet, moraliskt eller inte. Det är först när vi har förstått att vi själva väljer vilket håll vi går åt, vad vi anser är rätt att handla efter, som man använder psykologin på ett filosofiskt sätt.

Filosofi - vart vi ska gå.
Psykologi - hur vi tar oss dit.

[David H]

Filosofi och psykologi är näraliggande ämnen. Det är en stridsfråga hur mycket filosofin bör befatta sig med psykologi: i äldre tiders filosofi, inte minst hos de brittiska empiristerna, finns det ingen klar skiljelinje mellan filosofi och psykologisk spekulation. Även positivister som Quine och Carnap har befattat sig med psykologiska teorier. Andra, som Frege och den tidige Wittgenstein, har menat att psykologiska begrepp är irrelevanta för filosofin och att sammanblandningen mellan psykologi och filosofi är skadlig för filosofin.

Även såna filosofer använder sig emellertid av begrepp som man använder sig av inom filosofin: som tanke,   tro,   önskan,   förnuft/rationalitet,  känslor/emotioner,  handling, etc.

Åtminstone inom den anti-psykologistiska delen av filosofin verkar man emellertid definiera/klargöra dessa begrepp på ett något annorlunda sätt än inom psykologin.

[---]

Varför uppkommer dessa skillnader, och vem, om någon, har rätt? Psykologerna försöker att ligga hyfsat nära den vardagliga användningen av dessa ord. Att dom är vaga är inte så viktiga: det viktiga är att man kan bedriva empirisk vetenskap (med det menar jag inte att psykologi är en naturvetenskap men det är en empirisk vetenskap precis som exvis historia och sociologi) med dom: att dom går att använda i teorier med förklaringskraft. Precision är bra men bör inte köpas till vilket pris som helst.

Filosofer brukar däremot hävda att de är intresserade av hur begrepp förhåller sig till varandra. De är intresserade av dessa förhållanden i sig snarare än hur begreppen kan användas i vetenskap. Särskilt intresserade är filosofer av reduktion: att reducera tal om kunskap till tal om rättfärdigad sann tro, att reducera tal om (an)tal till tal om mängder, att reducera tal om fysiska föremål till tal om sinnesdata, etc.

Man har således två olika typer av begreppsliga kartor: en där termerna är rätt så illa definierade, men som är begriplig för var och en, och en där termerna är väldefinierade (och där man har få primitiva begrepp) men där kedjan av definitioner kan va svår att följa. Det är samma skillnad som mellan en lärobok i grundskolan och en vetenskapliga text: för den insatte kan den senare va mer begriplig, men för lekmannen är den senare obegriplig och den förra går att förstå trots vissa vagheter.

Analogin mellan de olika begreppsliga kartorna är vilseledande i detta sammanhang, menar jag. Om vi tar en som Wittgenstein, oavsett tidig eller sen Wittgenstein, så gäller det att förstå att det finns både ett helt annat syfte och helt annan metod.

Det stämmer så långt att W må använda samma begrepp som en psykolog eller som en psykologisk filosof, begrepp som tanke, tro, känsla osv. Skillnaden mellan hur de olika lägren använder sig av dessa begrepp har dock inte och göra med hur väldefinierade de är, hur avancerade de är, eller dess vardagsspråkliga användbarhet. Skillnaden är då snarare att det ena lägret är ute efter att förankra begreppsdefinitioner i empiri, medan det andra lägret istället är ute efter en reflexiv/subjektiv begreppsförståelse.

Man skulle kunna uttrycka det som att vad Wittgensteins läger erbjuder är över huvud taget ingen definition, men däremot erbjuds du en slags terapi som kan hjälpa dig att själv komma fram till en definition. Exempel citat:

What the other person acknowledges is the analogy I am proposing to him as the source of his thought

Eftersom utgångspunkterna är så helt olika behöver vi inte heller tala om någon verklig motsättning tänker jag. Varken det ena eller det andra lägret behöver anses ha mer rätt eller fel. Det ena lägret vill lära dig något om världen, utifrån, medan det andra lägret vill få dig att lära dig något av dig själv. Mer verkliga problem uppstår först när man börjar blanda ihop dessa aspekter...vilket å andra sidan är väldigt lätt hänt.