Alltså, problemet är att du inte är insatt i hur insatt jag är i mitt ställningstagande, och hur komplext hela mitt resonmang är.Rising skrev:Jag tror att du ska börja ifrågasätta din uppfattning (eller åtminstone just detta argument) i den här frågan.
Men poängen är att jag inte har något behov av att "ha rätt", att "ha rätt" innebär att korrekt karlägga variablarna i kausaliteten i ett sammanhang. Det jag pratar om är inte ett sammanhang, den "absoluta grunden" är grunden för alla uppelvda sammanhang.Inte för att du skulle ha fel, utan för att du med detta argument gör det omöjligt för dig att verifiera huruvida du har rätt.
Okej, men här måste du kunna förstå den semantiska skillnaden mellan ordet och betydelsen. "En fågel" är ett ord, ett post-perceptuellt begrepp som refererar till en perceptuell samlinga sinnesupplevelser av en fågel. En fågel är något som bor bygger bon i skogen."Allt är nu" är nämligen inte i grund och botten väsenskilt från uttalanden såsom "allt är en fisk" eller "allt man vidrör blir till apelsinsaft"
Vad du väljer att kalla den absoluta grunden för den "absoluta grunden", "nu", "fisk", "allt man vidrör blir till apelsinsaft" spelar alltså ingen roll. Du kan alltså kalla en fågel för "en fågel" eller "absoluta grunden" eller "nu" eller "fisk" eller "allt man vidrör blir till apelsinsaft". Så länge båda är med på vad vi menar med en fågel (dvs den som flyger i skogen)
Det jag försöker peka på är den absoluta grunden, och det gör jag med ordet "den absluta grunden". den absoluta grunden är den ultimata , absoluta, kontexten för alla andra upplevda kontexter. Den absoluta grunden kan dock inte fångas i ett ord, eftersom alla ord i sig själva är underordnade kontexter till den absoluta grunden. Det är detta som gör hela diskussionen så förvirrad för de flesta. Därför är ordet "den absoluta grunden" helt meningslöst i många beydelser, eftersom den transcenderar alla meningskontexter.
Men nu börjar du prata om teorier. En teori klargör bara en variablarna och kausaliteten i kontext. Jag pratar inte om en kontext, jag pratar om den absoluta grunden.Om jag pekar på något för att kolla om det blir till apelsinsaft så verifierar jag min teori. Om det visar sig att jag kan vidröra saker utan att det förvandlats till apelsinsaft så har jag, genom en vetenskaplig metod, kunnat bevisa att teorin är felaktig.
Den absoluta grunden är alltså "lådan" där hela det "mänskliga dramat" utspelar sig i. Det går aldrig att nå denna "låda" eller "tidsrymd" eller "whatever" genom att studera den genom kontexter i den, eftersom denna låda/tidsrymd/whatever är våran ultimata kontext som transcenderar alla andra kontexter.
Det du försöker göra är att analyser "lådan" genom att stoppa ett en teori om apelsinsaft i "lådan" och säger att "lådan" inte existerar, eftersom teorin om apelsinsaften inte går att bekräfta.
Du kan som sagt kalla denna absoluta grund för "den stora rosa kycklingen", men då är du fast i det semantiska konflikten mellan ord och betydelse.Vad du gör är att säga att "den absoluta grunden" (vilket med dina ord är en helt grundlös auktoritet, inte väsenskilt från valfri gudomlighet eller för all del "den stora rosa kycklingen i skyn som bestämmer över våra liv") kan annulera värdet av alla sådana vetenskapliga metoder. "Det är visst apelsinsaft, du kan bara inte se det!"
Den absoluta grunden är redan auktoritär i sig själv, den behövs egentligen inte försvaras. Problemet är när man förnekar att det finns en absolut grund och börjar hävda att bara relativa fragment existerar, eftersom det bara är relativa fragment vi kan erfara. Vi kan bara erfara den intima närheten av denna absoluta grund i frånvaron av allt annat.
Jag pratar om procesen hur saker går från icke manifesterat till manifesterat. Den absoluta grunden är upphovet till den kreativa rörelsen.
Skit för tillfället i den abosluta grunden, jag förklarar något som är relevant men som inte är lika djupt.
Den absoluta/icke manifesterade grunden, är upphovet till kausaliteten. För att vara i synk med den kreativa kausaliteten måste man släppa allt.
Denna rörelse går inte att peka på, eftersom den föregår det manifesterade. Alla produkter uppkommer genom processer. Ser man bara de ytliga produkterna missar man mycket av den underliggande rörelsen/kreativaprocessen.
Man kan bara vara i "synk" eller "osynk" med den större "kreativa procesen". Det är extremt svårt att uttrycka detta. Man måste i regel ha hållt på med kreativa aktiviter för att få "ett kläm" om vad jag försöker prata om. Det går inte att "greppa med ord", eftersom det är en absolut rörelse som är grundad i nuet. Det handlar bara om att vara i synk med spontana saker som händer, inte klamra sig fast i gamla minnen/tankar/idéer etc. Bara släppa loss kreativiteten. Håll inte kvar i tankar eller idéer. Låt det bara flöda.
Men poängen är att detta inte är en teori. Jag pratar om en upplevelse. Du kan aldrig i en teori överföra upplevelsen att vinna-en-miljon och så att säga skapa upplevelsen av att vinna-en-miljonhos hos någon annan genom att bara konversera genom ord. Människan måste först själv upplevt en liknande typ av upplevelse för att förstå hur de psykologiska mekanismerna uttrycker känslan av att vinna.Jag säger inte att du har fel, men om du har rätt så kan vi aldrig verifiera att det stämmer. Vilket dessutom betyder att om du har rätt så kan vi aldrig skilja på din teori och min teori om den stora rosa kycklingen.
Jag har upplevt känslor som jag bara vill påpeka existera. Jag vill som sagt inte försöka argumentera med en människa i att börja tro att isbjörnar existerar, har de bara bott i en djungel i hela sitt liv så kommer de misstro att snö är något som existerar när jag försöker lyfta fram möjligheten om snöns existens.
Jag förväntar mig inte att människor ska "tro" att man kan få en peak expreience, en uppelvelse av att vara i total synk med hela världen. Jag påpekar att jag själv har upplevt den, att sedan människor inte tror på saker de inte upplevt är för mig helt naturligt och sunt.
Precis. Men så länge du antar att det är den enda uppelvelsen av tid du KAN uppleva så kommer du hela tiden övertyga dig själv om att andra människor inte kan uppleva tid på ett annat sätt än dig.Så visst; jag är "låst i ett modern tidsuppfattning". Inte bara det: Jag är låst vid en hel specifik världsuppfattning; nämligen den enda som jag kan verifiera huruvida den stämmer.
Nej, för nu börjar du prata om en specifik kontext igen. Jag pratar inte om en specifik kontext. Jag pratar om den absoluta grunden, den absoluta kontexten för uppelvelsen av kontexter.Du kan ha rätt i att allt är ett nu. Men om du har rätt i det så betyder det också att detta påstående är precis lika rimligt såsom påståenden i stil med "tjejer tycker om att bli våldtagna egentligen, de bara säger 'nej!' för att egga oss så att vi ska kunna penetrera dem hårdare."
Alltså poängen är att det inte handlar om värdegrunder. Antingen har du upplevt isbörjar, eller inte upplevt isbörjar. Har du upplevt isbjörnar tror du starkt på möjligheten att isbjörnar existerar. Har du aldrig tidigare hör talas om isbjörnar är det mindre rimligt att du börjar tro i möjligheten att isbjörnar är något som existerar. Det beror helt och hållet på vilka källor du anser vara "auktoritära".Hur ska jag kunna leva mitt liv om jag inte har något sätt att skilja den ena värdegrunden från den andra? Gå på min intuition?
Som sagt, detta rör fortfarande en relativt, definierad kontext. Det jag pratar om är den absoluta kontexten, den "utsträckning", den "låda" som våran upplevelse uppenbarar sig i.Arkimedes gjorde det; hans intuition sade honom att en vikt på två kilo skulle falla dubbelt så fort som en vikt på ett kilo.
Men det handlar inte om "rätt" eller "fel", det du egentligen menar är om något är "sant" eller "falskt", men många typer av logisk verifiering begränsar genom sina propositioner en kontext och är oförmögen att säga något bortom propositionerna. Det jag pratar om går bara när man börjar frigöra sig från sina nödvändiga propostioner/minnen/fundament om hur man upplever världen med nödvändighet bör vara.Med en vetenskaplig metod kan jag verifiera att han hade fel.
Den enda nödvändigheten som finns, är nödvändigtheten ATT vi upplever, ATT vi existerar, detta är den absoluta grunden. Sen är alla relativa propositioner underordnade detta.
Tyvärr är du inte så påläst i vetenskapsteori som jag är. Du kan aldrig enligt den ortodoxa vetenskapliga metoden göra kvalitativa utsagor, dvs utsagor om vad som är "rätt" eller "fel". Med vetenskap kan du aldrig lösa svar på moraliska problem. Det enda du kan göra är att du med hypoteser kan skapa teorier som senare, när de senare accepteras i det nuvarande vetenskapliga paradigmet (dvs den intersubjektiva överrenskommelsen om hur vetenskap i praktiken bör bedrivas) för att klargöra rationella "sanningar" eller "lagar" om empiriska förlopp. Dock stannar de flesta vetenskapliga framsteg vid "vetenskaplig teori", det är bara få som når status "vetenskaplig lag", eftersom för att säkerställa en lag måste hela undersökningskontextens komplexitet vara HELT kartlagd, och detta går i praktiken bara att göra i exakta/"rena" vetenskaps grenar som fysik/kemi/etc.Här kommer det fina; med vetenskaplig metod så kan mitt förnuft säga mig att det vore fel att begå våldtäkt.
Du verkar inte speciellt påläst om vad vetenskap innebär. Vad menar du med "vetenskaplighet"?Jag tror iofs inte, precis som du, att detta skedde vid Big Bang. Men här är grejen; jag kan argumentera för min teori med vetenskaplighet.
Poängen är att det jag säger är inte teorier. Jag försöker inte bevisa något (i vetenslaplig mening) dvs jag förökser inte med med möjligheter nå en definerad nödvändighet för en relativ kontext, jag försöker peka ut möjligheter i att få en speciell uppelvelse som skapar en känsla av att uppleva av att man "connectar" med hela universum. Jag pratar här bara om upplevelser. Dock så kan jag hålla med om att jag hela tiden återvänder till den nödvändiga och absoluta grunden. Men det är ju som sagt vad hela min diskussion går ut på. Men min nödvändiga, absoluta grund är kontextöverskridande, jag söker alltså ett fundament, och mitt fundament är den "rena" UPPLEVELSEN.Dina teorier är däremot helt oskiljaktiga från galna teorier såsom "Den stora rosa kycklingen säger att alla artiklar som skrivits om Big Bang bara är kodspråk för meddelandet 'du skall våldta en tjej i veckan, annars kommer du inte in i Paradiset'".
Du blandar som sagt här ihop saker. Jag vill inte att min teori ska bli verifierad, eftersom det inte är någon teori. Jag pratar om upplevelser jag har upplevt.Du ger ju oss ingen som helst möjlighet att verifiera vilken av våra teorier som stämmer. Och vilken teori vill jag helst tro på? Något flummigt om att "allt är nu" eller en teori som ger mig tillåtelse att begå våldtäkt? Den senare. Lätt.
Som sagt, du har blandat ihop lite saker här. Jag förstår att det jag säger kan vara svårt att greppa. Jag tror ärligt talat att det inte är någon på forumet som verkligen förstår vad jag försöker säga förutom kanske Johan (som bedriver forumet). Andra människor kan dock erkänna möjligheten i att det jag säger är rimligt. Men jag tror inte det är många som vill hålla med mig om det jag säger är troligt, även fast många kanske anser att det jag tror på är möjligt.
