Logik - och det tredje "sanningsvärdet"

[Smisk]

Fast Sigurd Vojnov ägnade mycket energi åt att analysera satsen "Denna sats är falsk".

Lösningen är det jag föreslog, "varken sant eller falskt" och innehållsligt nonsens.

Blandar man perspektiv som ser olika saker och tolkar dem som en och samma sak blir det lätt att man tänker att man har en paradox.
Zenons paradoxer är exempel på vad man får när man gör så. Dem är alla "rörigt tänkande" där man blandar saker.

Man behöver skilja på vad vi kanske kan kalla nivåer av betydelse.
Vi har en nivå av tänkande, en av menande och en av beskrivande.
Vi har alltså tänkandet, semantiskt tänkande och syntax.

För att förstå vad någon tänker, vilket är målet med kommunikation och kunskap om något inre, så måste man förstå alla tre.
Man måste alltså förstå att dem är olika. Vi kan tänka en sak, mena en andra och beskriva en tredje. Oftast behöver man förstå hur dem relaterar till varandra för att hänga med. Man kan även leka med deras förhållande som man gör i humor eller poesi.

Satsen "Denna sats är falsk" beskriver flera motsägelsefulla saker samtidigt eftersom den använder syntaxens möjligheter att mena saker ur flera perspektiv samtidigt för att skapa en konflikt. Man tänker alltså först vad man skulle kunna mena ur flera perspektiv, man beskriver sedan saker som kan innehålla flera perspektiv för att skapa en oreda.

[Pilatus]

Fast Sigurd Vojnov ägnade mycket energi åt att analysera satsen "Denna sats är falsk".

Lösningen är det jag föreslog, "varken sant eller falskt" och innehållsligt nonsens.

Kort och gott så strider självrefererande paradoxer mot giltiga logiska konstruktioner.

[Algotezza]

Fast Sigurd Vojnov ägnade mycket energi åt att analysera satsen "Denna sats är falsk".

Lösningen är det jag föreslog, "varken sant eller falskt" och innehållsligt nonsens.

Kort och gott så strider självrefererande paradoxer mot giltiga logiska konstruktioner.

Är det "förbjudet"? Man bör alltså i en bok undvika att hänvisa till själva boken i den text boken innehåller?

[xion]

Svarar vi nej, det finns inget liv på andra planeter, eftersom vi inte vet något, känns det inte som ett giltigt omdöme.

Vi kan alltid undersöka och försöka få svar på ifall något finns eller inte, men utgångspunkten som vi agerar utifrån måste vara att så länge vi inte har evidens så är svaret nej.

Jag tror du missförstod vad jag skrev. Frågan om utomjordiskt liv har inte kunnat besvaras i något avseende. Det är alltså en öppen fråga om där finns några livsformer på exoplaneterna. Logiskt betyder det att frågan saknar sanningsvärde. Vi saknar goda premisser. Alltså kan vi inte svara med ett nej!

Eller också missförstod du mig.
Jag menar att alltid ska ett nej som utgångspunkt i en sådan här frågeställning.
Det går aldrig att bevisa att något som inte finns inte finns.
Därför måste nej vara utgångspunkten.

[Pilatus]

Lösningen är det jag föreslog, "varken sant eller falskt" och innehållsligt nonsens.

Kort och gott så strider självrefererande paradoxer mot giltiga logiska konstruktioner.

Är det "förbjudet"? Man bör alltså i en bok undvika att hänvisa till själva boken i den text boken innehåller?

Ja, det behandlas inte som en giltig konstruktion (i klassisk logik) eftersom självreferens bryter mot den binära uppdelningen. Alltså principen om det uteslutna tredje.

[Smisk]

Lösningen är det jag föreslog, "varken sant eller falskt" och innehållsligt nonsens.

Kort och gott så strider självrefererande paradoxer mot giltiga logiska konstruktioner.

Är det "förbjudet"? Man bör alltså i en bok undvika att hänvisa till själva boken i den text boken innehåller?

Det får mig att tänka på Neverending story.

I den har vi teman om värdet av fantasifullhet där boken syftar på dig som läsare som läser om en som läser en bok som syftar på honom och dig. Det är en metafor för människans relation till fantasi, skapande/kreativitet, mening och verklighet.
Bastian som i boken, läser en bok, upplever sig som nedvärderad av sin far eftersom han har en mer fantasifull uppfattning av livet än honom. Hans far "förbjuder" Bastian att leva fantasifullt och när han hittar en bok med en "levande berättelse" där han själv och existensen ingår får han lära sig att hans far begränsade hans liv för att inse att hans fantasi alltid varit meningsfull.

Det är en bok som syftar på en bok, en fantasi som syftar på fantasi i en oändlig berättelse.

Gränserna för "vad som kan vara sant eller logiskt" är snäva, fantasin överskrider och inkluderar dem.

[Pilatus]

Eller också missförstod du mig.
Jag menar att alltid ska ett nej som utgångspunkt i en sådan här frågeställning.
Det går aldrig att bevisa att något som inte finns inte finns.
Därför måste nej vara utgångspunkten.

det verkar inte vara en korrekt uppställd logisk syllogism

Utgångspunkten var att vi saknar bindande kunskap om huruvida X existerar
emedan satsen saknar sanningsvärde kan vi inte avgöra om X existerar
satsen är alltså vare sig sann eller falsk

[xion]

Eller också missförstod du mig.
Jag menar att alltid ska ett nej som utgångspunkt i en sådan här frågeställning.
Det går aldrig att bevisa att något som inte finns inte finns.
Därför måste nej vara utgångspunkten.

det verkar inte vara en korrekt uppställd logisk syllogism

Utgångspunkten var att vi saknar bindande kunskap om huruvida X existerar
emedan satsen saknar sanningsvärde kan vi inte avgöra om X existerar
satsen är alltså vare sig sann eller falsk

Men finns det något fel på resonemanget som leder till slutsatsen?

[Pilatus]

det verkar inte vara en korrekt uppställd logisk syllogism

Utgångspunkten var att vi saknar bindande kunskap om huruvida X existerar
emedan satsen saknar sanningsvärde kan vi inte avgöra om X existerar
satsen är alltså vare sig sann eller falsk

Men finns det något fel på resonemanget som leder till slutsatsen?

Ja visst. Du skriver: Det går aldrig att bevisa att något som inte finns inte finns.
Att "något som inte finns" inte existerar ingår i premissen.

Men det (liv på exo-planeter) hade vi ju ingen kunskap om! Då kan vi ju knappast uttala oss om huruvida sådant liv existerar. Vi kan inte avgöra om där finns något liv. Något mer kan vi inte säga.

[xion]

det verkar inte vara en korrekt uppställd logisk syllogism

Utgångspunkten var att vi saknar bindande kunskap om huruvida X existerar
emedan satsen saknar sanningsvärde kan vi inte avgöra om X existerar
satsen är alltså vare sig sann eller falsk

Men finns det något fel på resonemanget som leder till slutsatsen?

Ja visst. Du skriver: Det går aldrig att bevisa att något som inte finns inte finns.
Att "något som inte finns" inte existerar ingår i premissen.

Men det (liv på exo-planeter) hade vi ju ingen kunskap om! Då kan vi ju knappast uttala oss om huruvida sådant liv existerar. Vi kan inte avgöra om där finns något liv. Något mer kan vi inte säga.

I så fall skulle ju detta gälla för alla vidskepliga föreställningar, häxor, troll, spöken, andar, djävlar och demoner av alla slag.
Vi kan inte avfärda dessa eftersom vi inte kan avgöra om de inte finns eller inte.

[Smisk]

Ja visst. Du skriver: Det går aldrig att bevisa att något som inte finns inte finns.
Att "något som inte finns" inte existerar ingår i premissen.

Men det (liv på exo-planeter) hade vi ju ingen kunskap om! Då kan vi ju knappast uttala oss om huruvida sådant liv existerar. Vi kan inte avgöra om där finns något liv. Något mer kan vi inte säga.

Det man brukar göra är att utreda påståenden om saker som finns. Man behöver definiera vad för typ av existens man syftar på, vilken kunskap man behöver använda för att utreda saken och sedan utreder man.

Om ett barn säger "det finns ett spöke under min säng" så utreder man det genom att undersöka vad barnet menar med spöke, ta barnet i handen och tända ljuset och kika under sängen.

Att något inte finns är i sig ett enkelt påstående om man syftar på enkla saker men det kan bli oändligt lurigt om man syftar på saker som kvantfysik, Gud, värden eller medvetande osv.

[Illusionen]

Tråden inleds av Algotezza med,

”Sakpåståenden/ faktasatser är ju enligt definitionen antingen sanna eller falska.
Finns det kanske behov av ett "tredje sanningsvärde", när sanningshalten är omöjligt att avgöra empiriskt
och när satsen ej är en logisk sanning utan t.ex. en paradox eller handlar om något som är omöjligt att
empiriskt eller logiskt vare sig falsifiera eller verifiera?”,

Det är en intressant frågeställning, väl värd att uppmärksamma, och svaret från min sida är, ja.
Samtidigt kanske mitt svar ger en enklare fingervisning om hur mitt koncept bör läsas och tolkas.

Ni känner ju vid det här laget till mitt koncept, och det som där kommit att benämnas Citat B.
I konceptet kommer även komplexa tal och deras konjugerade värden i det komplexa talplanet
till användning. Talen är varandras speglingar i den reella axeln, och där negativa tal definieras som tal
som är mindre än noll.
I konceptet omnämns t ex att MaskeringsPrincipen, MP, ger upphov till ”negativ spegling”.
Det atomära begreppet elektrisk resonans är beskrivet i flera av mina tidigare inlägg.
Resonans är lite förenklat ett balansfenomen där ”energin” pendlar mellan två skilda former/strukturer.
Dessa former refererar till olika perspektiv, och har uppenbara likheter med nämnda speglingar.
Aktuella speglingar/perspektiv beskrivs i konceptet som resonansfenomen på fältnivå.

Det är den ”negativa speglingen” som sannolikt är roten till att ESR enligt konceptet feltolkas.
Notera, i detta sammanhang, att komplex konjugering betraktas som exempel på icke analytisk funktion.

Låt oss ta ett exempel på vad spegling kan ställa till med.
Se dig själv i en spegel, och håll upp höger arm.
Din spegelbild håller samtidigt däremot upp vänster arm. Så vad är det som gäller ?
Orsaken till detta förklaras av fysikens lagar, så det är ju inget konstigt med det, eller ……. ?
Problemet är att fysikens lagar baseras på vår förnimbara verklighet, som är resultat erhållet via Citat B.
Inser ni konsekvenserna av att Citat B saknar trovärdiga svar !?

Så länge de frågor Citat B föranleder, saknar svar, är det alltså enligt min uppfattning omöjligt att definiera
något som absolut sant. För att släppa kravet på absolut sanning krävs det en entydig definition om vad
som avses med sant, vilket innebär/medför en begränsning av det allmängiltiga ”sanningsvärdet”.
Med tiden, när kunskapen har ökat, kommer sannolikt den ”begränsande” definitionen behöva justeras,
men så länge Citat B ej getts en trovärdig förklaring förblir den absoluta sanningen undflyende.

För att något skall kunna göra anspråk på att vara absolut sant krävs även att de komplexa talen inkl
dolda/maskerade t ex skalära samband (konsekvenser av bl a Maxwells och Eulers ekvationer) mellan reellt
och imaginärt beaktats, och är inkluderade i begreppet. CIRKELN, i sin rena atomära form, är ett annat
exempel, som trots sin enkelhet inrymmer dolda basala och fundamentala metafysiska egenskaper.

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum

[Pilatus]

Det är en intressant frågeställning, väl värd att uppmärksamma, och svaret från min sida är, ja.
Samtidigt kanske mitt svar ger en enklare fingervisning om hur mitt koncept bör läsas och tolkas.

Ett vanligt tredje sanningsvärde är okänt. Icke definierat, eller något suddigt, oklart. Som i exemplet med liv på exo-planeter. Vi saknar fakta för att kunna avgöra om vi är berättigade att sluta oss till hur det förhåller sig.

Och konceptet är ju till sin karaktär inte av det slaget att det medger empirisk prövning. Ställer det upp någon fråga? Eller ställer det det upp en hypotes som kan vara sann eller falsk? Verkligheten kan ju inte vara av något tredje slag, i någon odefinierat stadie. Världen finns där, helt öppen för varje slags undersökning. Vad som kan vara utmanande är att världen är dynamisk, föränderlig, i alla fall vad som avser tid och rum. Nästan allt i vår vardag låter sig beskrivas. Även kvantfysiken är mycket väl beskriven. Återstår att kvantisera gravitationen. Det kan ju bli en nöt!

[Algotezza]

Kort och gott så strider självrefererande paradoxer mot giltiga logiska konstruktioner.

Är det "förbjudet"? Man bör alltså i en bok undvika att hänvisa till själva boken i den text boken innehåller?

Ja, det behandlas inte som en giltig konstruktion (i klassisk logik) eftersom självreferens bryter mot den binära uppdelningen. Alltså principen om det uteslutna tredje.

Ett axiom. Med val av andra axiom blir andra sätt att tänka möjliga, "utanför den gängse logikboxen".

[Pilatus]

Är det "förbjudet"? Man bör alltså i en bok undvika att hänvisa till själva boken i den text boken innehåller?

Ja, det behandlas inte som en giltig konstruktion (i klassisk logik) eftersom självreferens bryter mot den binära uppdelningen. Alltså principen om det uteslutna tredje.

Ett axiom. Med val av andra axiom blir andra sätt att tänka möjliga, "utanför den gängse logikboxen".

Självklart, man kan göra ett annat system med fler än två värden. Men vilka behov är det tänkt att användas för? En kvantdator t ex arbetar ju med flera värden samtidigt, så kallade kvantbitar. De kan vara 1, 0 och alla möjliga värden däremellan – samtidigt. Detta tillstånd kallas kvantmekanisk superposition. En användning som tangerar Illusionens frågeställningar är fysik och simuleringar, för att simulera komplexa system inom kvantfysik och kosmologi, där klassiska datorer antas nå gränsen för vad de kan förmå.