Deuce,
hur är det för dig att tänka i ord? För mig innebär det att jag ser orden framför mig, eller att jag minns hur de formas (i munnen). Blunda och tänk på ett ord, berätta sedan vad du upplever. När jag gör det så utalar jag först ordet genom att minnas hur det formas i min mun. Sedan kommer bilderna som förknippas med ordet. Men det är hela tiden frågan om gestaltning, jag kommer aldrig utanför det.
Vilket vidare perspektiv är du inne på? Du pratar om att materien inte finns...men att vi tränger in i materien. Menar du att vi på något sätt har en själ...eller är en del av nått gudomligt?
Det behöver inte ha med själar eller något gudomligt att göra (även om det nog är kärnan i många religioner), det är bara det att gestaltningen inte har några beståndsdelar, och tanken är inget annat än gestaltningen. Sedan existerar det en dynamik i detta som får substansen att agera som vi betraktar den. Vi tänker alltid dualistiskt när det i själva verket inte existerar flera sidor.
I transcendensen så kommer man till visshet om alla de aspekter som tidigare var motsägelsefulla och dualistiska, bl.a. den om att alla gesataltningar är en och samma substans; dröm, vakenhet, tanke, materia. Man kan säga att vi alltid drömmer men dynamiken har i det vakna tillståndet en laglydigare karaktär
Vi kan också säga att det inte existerar några tankar. Poängen är att det finns inget "där ute" som vi observerar, men heller inget "här inne" som observerar. Det är svårt att tänka så; det räcker med att blunda för att vi ska bli övertygade om något annat. Men det är inte så jag menar. När vi blundar så gestaltas blindhet för just denna delen av skeendet. Det är också väldigt lätt att referera till "jaget", men det existerar inte något reellt jag annat än som en dynamisk minneskoncentration förknippad med en kropp. Det är således inte hjärnan i sig som tänker utan den uttrycker endast tankegestaltningen som en del av en holistisk helhet; vår kropp. Vad hjärnan gestaltar är just den fysiska rörelsesammanordningen av våra kroppar. Minnen är inte lagrade i hjärnan mer än världen eller våra kroppar är lagrade i hjärnan. De är ständigt närvarande i gestaltningsdynamiken, även tillgängliga för andra än mig själv, på samma sätt som min kropp är tillgänglig för andra att observera. Minnen är lika påtagliga och fysiska som våra "materiella" kroppar, när de knyts ann till det komplex som för tillfället utgör den helhet du kallar jag. Det som gör dem "svaga" beror på att de befinner sig bortom en horisont i gestaltningsdynamiken. Kolla upp Karl Pribam angående minnens ickelokalitet. Starka minnen (som inte genom dynamiken fått en avlägsen position bakom en horisont) kan både upplevas av andra och ses av andra, bu!
Man skulle kunna kalla "vårt" universum en gestaltningsficka med hög densitet och starka naturlagar. Varat i sig har inget rum, men rum gestaltar sig som detta där dynamiken antar matematiska gestaltningar. När gestaltningen "löses upp" existerar inte rummet mer än rummet i en tom dröm. Minnen i sig är ickelokala, och även upplevelsen av rummet är en minnesgestaltning av ett rum. När detta universum upphör att existera, så är det ytterst dess naturlagar som uppgår i en nollpunkt, men det är då endast gestaltningen av universumet som då upplöses. Det innebär inte att andra ickelokala gestaltningar, som står utanför tiden, och antar mer eller mindre tydliga gestaltningar, i mer eller mindre stora rum, upphör att existera.
Den här modellem blir nästan materialistisk, men med den stora skillnaden att tanken och drömmen också består av samma "materia", och det förändrar sättet att se på den en del.
Vi menar nog samma typ av upplevelser, men jag kallar dem inte mystiska. Det är inget "annat" som upplevs, utan vad som
är ur vad som upplevs som ett djupare och verkligare perspektiv; som en aha upplevelse av stora mått. Väldigt flummigt
, men med tiden så utvecklas nog språket och förståelsen.
Johan
så skulle man gärna höra lite åsikter från er professionella.
Nej det är ju klart, varför skulle en tanke behöva ha en tänkare...
Tyvär.
