Vad är vetenskap?

[Vega]

Kraften som för två partiklar samman ökar ju närmare varandra de kommer. Problemet är bara att när dom finns på samma yta, alltså då kraften ska vara maximal, då är det bara en partikel.

Tror kraften är konstant men accelerationen ökar.

Jag tänker på gravitationskraft..

[Vertumnus]

Kraften som för två partiklar samman ökar ju närmare varandra de kommer. Problemet är bara att när dom finns på samma yta, alltså då kraften ska vara maximal, då är det bara en partikel.

Det beror på hur man definierar partikel, gravitationskraften håller dem fortsatt samman. Tillför man fler partiklar ökar gravitationen och de packas allt hårdare. Vid någon punkt kollapsar deras inre strukturer. Fortsätter man så och gravitationen ökar så skulle man i princip kunna komma till en punkt där tid och rum upphör. Men då uppstår det paradoxala att all den hopsamlade materia som skapar gravitationen skulle pressats samman till en matematisk punkt. I rum-tid- väven skulle det kunna åskådliggöras som ett bottenlöst allt snävare hål pekande mot en singulär punkt.

[Ett rannsakat sinne]

Jag antar att du menar att vetenskap inte ger svar - och kanske inte heller KAN ge svar - på frågor om livets mening.
Vad du menar med "den ultimata sanningen" vet jag inte.
Innan vi talar om livets mening är det viktigt att understryka att människor lever (och dör) liksom delfiner, fästingar, elefanter, tsetseflugor och mycket, mycket annat.
I det perspektivet är livets mening - även ditt och mitt - att fortleva och reproducera.
Vetenskap har alltså svar på frågan om livets mening.
Tror jag att meningen med mitt eget liv är mer än fortleva och reproducera?
Ja, men den meningen är helt upp till mig som tänkande och kännande subjekt att avgöra utifrån etiska, förnuftsbaserade, känslomässiga och okända grunder.

Tror du att människa har en utvald plats i tillvaron?

Jag brukade vara rädd för det här med döden. Varje dag var ett helvete. Konstant i mitt bakhuvud så låg tankar om döden och hur oundvikligt det är. Men precis som alla andra blev jag äldre och lärde mig hantera det.

Men efter att jag accepterade min egen dödlighet kom ett annat dilemma: mänsklighetens existens. Mera specifikt det faktum att all vetenskap pekar mot ett oundvikligt slut. Global uppvärmning, atombomber, solens övergång till en röd jätte, gigantiska asteroider.

Även om vi lyckas överleva allt det som specifikt hotar vår planet så finns det ännu mer oundvikliga problem: universums död. All fakta vi har just nu pekar mot att vårt universum blir kallare och kallare, vilket betyder att det en dag kommer bli så kallt att inget liv kan existera. Det kommer finnas ett universum, men inget liv.

Så jag frågade mig själv vad meningen med livet ens är – varför bygga upp ett samhälle vi vet kommer dö ut? Det var så jag brukade tänka, innan jag dök djupare in på vetenskapen kring universum.
Jag insåg med tiden att vetenskap sällan är den ultimata sanningen, oavsett hur mycket bevis som samlats in. Nej, vetenskap är inte fakta – vetenskap är slutsatser vi dragit baserat på tillgänglig information. Gång på gång genom historien så har vad man trott varit vattentäta teorier visat sig vara fel.

En gång I tiden så var man säker på att jorden var platt. En gång I tiden trodde man att jorden var universums mittpunkt. Sen trodde man solen var universums mittpunkt och att vårt solsystem var hela universum. Sen trodde man att vintergatan var allt som fanns. Du fattar vad jag menar.

Poängen är att vi har observerat rymden på riktigt i bara 400 år mer eller mindre. Vår planet har existerat i miljarder år. Det finns en oändlig mängd tid kvar att upptäcka något som helt förändrar vår vetenskapliga syn på rymden.

Det betyder inte att teorier som visat sig vara fel är helt värdelösa: Einstein byggde vidare på Newtons grund och moderna forskare bygger i sin tur vidare på det som Einstein grundade. Detta är en process som vi troligen alltid kommer hålla på med.

Det du sällan hör om vetenskap kring rymden är att Einsteins relativitetsteori har sina brister, trots att den är mycket imponerande. Men matematiken i hans ekvation kollapsar när det kommer till händelsehorisonten kring svarta hål.

Vissa forskare tror att allt som går över händelsehorisonten är fast där för evigt. Men sanningen är att den slutsatsen dragits för att matematiken inte längre fungerar, och så vitt jag vet så har man inte hittat en bra förklaring till varför än. Vi vet helt enkelt inte.

Utöver det så har vi också det faktum att vi endast kan utforska en begränsad del av vårt universum. 46 miljarder ljusår bort är gränsen till vad vi kan observera. Forskare resonerar att det som ligger utanför det vi kan observera är irrelevant för att det är onödigt att lägga tid på något vi aldrig kan bevisa.

Det jag har ett problem med är när nån säger att universum slutar där våra observationer inte längre kan nå. Den vetenskapliga sanningen är att vi inte vet om det finns något utanför det vi kan observera.

Ursäkta om det här blev ett lite rörigt inlägg, men vill gärna höra vad andra har att säga om det här.

Det jag menar med den ultimata sanningen är vad som väntar universum i framtiden.

Vetenskap är inte fakta — vetenskap är den mest logiska slutsats vi har dragit baserat på den information som finns tillgänglig. Vetenskapen är ständigt i förändring, och vi vet inte hur den kommer att se ut om tusen år.

Kanske har människor då uppnått evigt liv. Kanske kan vi resa till andra planeter med relativ lätthet. Eller så har vi utplånats av global uppvärmning, atombomber eller en asteroid.

Vi vet helt enkelt inte vad som väntar oss i framtiden, och jag finner en trygghet i detta.

[hakkapeliitta]

Kraften som för två partiklar samman ökar ju närmare varandra de kommer. Problemet är bara att när dom finns på samma yta, alltså då kraften ska vara maximal, då är det bara en partikel.

Tror kraften är konstant men accelerationen ökar.

Jag tänker på gravitationskraft..

Se gravitationen som en riktad kraft.
Newton sa att en kropp förblir i vila om ingen yttre kraft påverkar den.
För oss vanliga dödliga som kör bil ser vi acceleration som endast en ändring i hastighet men acceleration är även ändring i riktning. Därför är månens rörelse kring jorden accelerande. Enligt Newton är månen inte utan en yttre kraft.

[Vega]

Kraften som för två partiklar samman ökar ju närmare varandra de kommer. Problemet är bara att när dom finns på samma yta, alltså då kraften ska vara maximal, då är det bara en partikel.

Det beror på hur man definierar partikel, gravitationskraften håller dem fortsatt samman. Tillför man fler partiklar ökar gravitationen och de packas allt hårdare. Vid någon punkt kollapsar deras inre strukturer. Fortsätter man så och gravitationen ökar så skulle man i princip kunna komma till en punkt där tid och rum upphör. Men då uppstår det paradoxala att all den hopsamlade materia som skapar gravitationen skulle pressats samman till en matematisk punkt. I rum-tid- väven skulle det kunna åskådliggöras som ett bottenlöst allt snävare hål pekande mot en singulär punkt.

Jag ställde denna frågan: kan tid och rum upphöra?

AI: Ja, enligt Einsteins relativitetsteori kan tid och rum påverkas och sträckas ut eller tryckas ihop av hastighet och gravitation, men att de "upphör" i en absolut mening är inte ett etablerat vetenskapligt koncept förrän i ett potentiellt framtida, okänt tillstånd, som till exempel en eventuell framtidens död av universum.

Svaret verkar vara nej… Tid och rum kan inte upphöra.

[Ett rannsakat sinne]

Kraften som för två partiklar samman ökar ju närmare varandra de kommer. Problemet är bara att när dom finns på samma yta, alltså då kraften ska vara maximal, då är det bara en partikel.

Det beror på hur man definierar partikel, gravitationskraften håller dem fortsatt samman. Tillför man fler partiklar ökar gravitationen och de packas allt hårdare. Vid någon punkt kollapsar deras inre strukturer. Fortsätter man så och gravitationen ökar så skulle man i princip kunna komma till en punkt där tid och rum upphör. Men då uppstår det paradoxala att all den hopsamlade materia som skapar gravitationen skulle pressats samman till en matematisk punkt. I rum-tid- väven skulle det kunna åskådliggöras som ett bottenlöst allt snävare hål pekande mot en singulär punkt.

Jag ställde denna frågan: kan tid och rum upphöra?

AI: Ja, enligt Einsteins relativitetsteori kan tid och rum påverkas och sträckas ut eller tryckas ihop av hastighet och gravitation, men att de "upphör" i en absolut mening är inte ett etablerat vetenskapligt koncept förrän i ett potentiellt framtida, okänt tillstånd, som till exempel en eventuell framtidens död av universum.

Svaret verkar vara nej… Tid och rum kan inte upphöra.

Svaret är att vi inte vet än.

[Vega]

Tror kraften är konstant men accelerationen ökar.

Jag tänker på gravitationskraft..

Se gravitationen som en riktad kraft.
Newton sa att en kropp förblir i vila om ingen yttre kraft påverkar den.
För oss vanliga dödliga som kör bil ser vi acceleration som endast en ändring i hastighet men acceleration är även ändring i riktning. Därför är månens rörelse kring jorden accelerande. Enligt Newton är månen inte utan en yttre kraft.

Absolut, men det är väl irrelevant eftersom att månens avstånd till jorden inte ändras.

[hakkapeliitta]

Jag tänker på gravitationskraft..

Se gravitationen som en riktad kraft.
Newton sa att en kropp förblir i vila om ingen yttre kraft påverkar den.
För oss vanliga dödliga som kör bil ser vi acceleration som endast en ändring i hastighet men acceleration är även ändring i riktning. Därför är månens rörelse kring jorden accelerande. Enligt Newton är månen inte utan en yttre kraft.

Absolut, men det är väl irrelevant eftersom att månens avstånd till jorden inte ändras.

Avståndet ändras ständigt, kontinuerligt.
Ponera att jorden gravitation släpper, då åker månen i tangentens riktning uti universum.

[Vega]

Se gravitationen som en riktad kraft.
Newton sa att en kropp förblir i vila om ingen yttre kraft påverkar den.
För oss vanliga dödliga som kör bil ser vi acceleration som endast en ändring i hastighet men acceleration är även ändring i riktning. Därför är månens rörelse kring jorden accelerande. Enligt Newton är månen inte utan en yttre kraft.

Absolut, men det är väl irrelevant eftersom att månens avstånd till jorden inte ändras.

Avståndet ändras ständigt, kontinuerligt.
Ponera att jorden gravitation släpper, då åker månen i tangentens riktning uti universum.

Och ju närmare månen kommer jorden desto mer accelererar den, eftersom gravitationen blir starkare?

[Vega]

När månen tappar hastighet och faller in mot jorden så accelereras den ut igen av den ökade gravitationen.
Enbart jorden och månen som en isolerad företeelse hade inte betett sig på detta viset, eller? Vad är det för kosmiska krafter som hjälper till?

[Pilatus]

När månen tappar hastighet och faller in mot jorden så accelereras den ut igen av den ökade gravitationen.
Enbart jorden och månen som en isolerad företeelse hade inte betett sig på detta viset, eller? Vad är det för kosmiska krafter som hjälper till?

Månen hålls kvar i sin bana runt jorden av gravitationskraften mellan jorden och månen, som beror på deras massor och avstånd. Månen rör sig med en hastighet som balanserar denna kraft, så att den inte faller in i jorden.

[hakkapeliitta]

Hur stabilt är universum? Kan det kollapsa?
Folk var nojiga förr, speciellt runt sekelskiftet 1900, profeter förkunnade om jordens undergång.
När det handlar om två himlakroppar, som jorden och månen, så är problemet enkelt, men om vi har fler än två kroppar?
Problemet är överraskande nog svårlöst. Många matematiker, fysiker har försökt.

Finns mer att läsa
https://sv.wikipedia.org/wiki/Trekropparsproblemet

[Pilatus]

Hur stabilt är universum? Kan det kollapsa?
Folk var nojiga förr, speciellt runt sekelskiftet 1900, profeter förkunnade om jordens undergång.
När det handlar om två himlakroppar, som jorden och månen, så är problemet enkelt, men om vi har fler än två kroppar?
Problemet är överraskande nog svårlöst. Många matematiker, fysiker har försökt.

Finns mer att läsa
https://sv.wikipedia.org/wiki/Trekropparsproblemet

Säkert, men solsystemet har snurrat länge, en och annan katastrof inträffar det vet vi, flera stora smällar, den senaste för 66 miljoner år sedan. De stackars dinosaurierna klarade inte mörkret och kylan efter den den stora kollisionen med en jättelik asteroid. En mycket stor krater på Yucatánhalvön vittnar om vad som hände, nedslaget startade ett förlopp som satte punkt för dinosauriernas tid på jorden.

Jag tror inte någon sagt något om att det inte kan hända igen. Om någon stor stenbumling knuffas ut från asteroidbältet vet man väl inte vart det till sist hamnar. Om man kan tänka sig den samlade kraften av alla bomber som existerat på jorden med en stor multiplikator så är det tillräckligt för att vi skall förstå kraften i nedslaget.

Så folk var säkert inte dumma då de försökte föreställa sig jordens undergång. Men sannolikheten att profeterna skall komma att uppleva det är inte stor. En människas livstid i förhållande till de stora asteroidernas frekventerade besök på jorden är inte mycket. Tunguska-händelsen (1908) skulle vara tillräckligt skrämmande om den upprepades i dag i mer bebyggda trakter.

[Vega]

Utan kosmos krafter hade jorden och månen närmat sig varandra omedelbart. Men det finns någonting som håller fast jorden på sin bestämda plats, samtidigt som jorden har mer inflytande över månen än något annat.

[Vega]

Vetenskap (inte för att jag vet så mycket om det) framställs ofta som tråkig. Ett ämne som stänger fler dörrar än det öppnar… Men det är fel, vetenskap är magisk. Folk har tråkiga liv. Mitt liv är inget särskilt alls, men jag älskar det. En sann konst. Å inte ens ett krig kan ta det ifrån mig.