Vad är vetenskap?

[Vertumnus]

Den moderna vetenskapen är en metod för att insamla kunskap, ett sätt att organisera kunskapsinhämtning. Den har sin bakgrund i den misstanke som följde Galileis experiment och framförallt i hans anmärkningsvärda demonstration av jordklotets plats i solsystemet. Här ställdes sinnesintryck mot sinnesintryck: när vi tittade på ett sätt var det tydligt att solen gick upp i öster och ner i väster, men tittade vi på ett annat dvs genom Galileis teleskop kunde vi se att det inte var solen utan jorden som befann sig i rörelse. Det blev uppenbart att den till synes direkta och självklara bild av verkligheten som våra sinnen förmedlade i själva verket kunde vara bedräglig. Misstron spred sig även till förnuftet. Vår spontana uppfattning av verkligheten hade visat sig kunna leda oss vilse på ett fullkomligt och fundamentalt sätt. Det problem vi ställdes inför innefattade på så vis all kunskapsinhämtning: vi är helt hänvisade till våra sinnen och vårt förnuft, några andra vägar till kunskap bortom rent gudomliga spekulationer känner vi inte till.
Den väg som återstod var den kritiska granskningens väg, inte på något vis fullkomlig men den enda möjliga. Och det är här den moderna vetenskapen tar form, en metod som kännetecknas av minutiös bokföring och där sinnen och förnuft i ständig dialog utgör varandras korrektiv.

[Ett rannsakat sinne]

Den moderna vetenskapen är en metod för att insamla kunskap, ett sätt att organisera kunskapsinhämtning. Den har sin bakgrund i den misstanke som följde Galileis experiment och framförallt i hans anmärkningsvärda demonstration av jordklotets plats i solsystemet. Här ställdes sinnesintryck mot sinnesintryck: när vi tittade på ett sätt var det tydligt att solen gick upp i öster och ner i väster, men tittade vi på ett annat dvs genom Galileis teleskop kunde vi se att det inte var solen utan jorden som befann sig i rörelse. Det blev uppenbart att den till synes direkta och självklara bild av verkligheten som våra sinnen förmedlade i själva verket kunde vara bedräglig. Misstron spred sig även till förnuftet. Vår spontana uppfattning av verkligheten hade visat sig kunna leda oss vilse på ett fullkomligt och fundamentalt sätt. Det problem vi ställdes inför innefattade på så vis all kunskapsinhämtning: vi är helt hänvisade till våra sinnen och vårt förnuft, några andra vägar till kunskap bortom rent gudomliga spekulationer känner vi inte till.
Den väg som återstod var den kritiska granskningens väg, inte på något vis fullkomlig men den enda möjliga. Och det är här den moderna vetenskapen tar form, en metod som kännetecknas av minutiös bokföring och där sinnen och förnuft i ständig dialog utgör varandras korrektiv.

Så det är med andra ord viktigt att alltid ifrågasätta även det som för tillfället verkar vara sant för att kunna göra nya framsteg

[Hubert]

Ifrågasättandet är redan integrerad i den vetenskapliga metoden.

Den moderna vetenskapen är en metod för att insamla kunskap, ett sätt att organisera kunskapsinhämtning. Den har sin bakgrund i den misstanke som följde Galileis experiment och framförallt i hans anmärkningsvärda demonstration av jordklotets plats i solsystemet. Här ställdes sinnesintryck mot sinnesintryck: när vi tittade på ett sätt var det tydligt att solen gick upp i öster och ner i väster, men tittade vi på ett annat dvs genom Galileis teleskop kunde vi se att det inte var solen utan jorden som befann sig i rörelse. Det blev uppenbart att den till synes direkta och självklara bild av verkligheten som våra sinnen förmedlade i själva verket kunde vara bedräglig. Misstron spred sig även till förnuftet. Vår spontana uppfattning av verkligheten hade visat sig kunna leda oss vilse på ett fullkomligt och fundamentalt sätt. Det problem vi ställdes inför innefattade på så vis all kunskapsinhämtning: vi är helt hänvisade till våra sinnen och vårt förnuft, några andra vägar till kunskap bortom rent gudomliga spekulationer känner vi inte till.
Den väg som återstod var den kritiska granskningens väg, inte på något vis fullkomlig men den enda möjliga. Och det är här den moderna vetenskapen tar form, en metod som kännetecknas av minutiös bokföring och där sinnen och förnuft i ständig dialog utgör varandras korrektiv.

Så det är med andra ord viktigt att alltid ifrågasätta även det som för tillfället verkar vara sant för att kunna göra nya framsteg

[Algotezza]

Ifrågasättandet är redan integrerad i den vetenskapliga metoden.

Den moderna vetenskapen är en metod för att insamla kunskap, ett sätt att organisera kunskapsinhämtning. Den har sin bakgrund i den misstanke som följde Galileis experiment och framförallt i hans anmärkningsvärda demonstration av jordklotets plats i solsystemet. Här ställdes sinnesintryck mot sinnesintryck: när vi tittade på ett sätt var det tydligt att solen gick upp i öster och ner i väster, men tittade vi på ett annat dvs genom Galileis teleskop kunde vi se att det inte var solen utan jorden som befann sig i rörelse. Det blev uppenbart att den till synes direkta och självklara bild av verkligheten som våra sinnen förmedlade i själva verket kunde vara bedräglig. Misstron spred sig även till förnuftet. Vår spontana uppfattning av verkligheten hade visat sig kunna leda oss vilse på ett fullkomligt och fundamentalt sätt. Det problem vi ställdes inför innefattade på så vis all kunskapsinhämtning: vi är helt hänvisade till våra sinnen och vårt förnuft, några andra vägar till kunskap bortom rent gudomliga spekulationer känner vi inte till.
Den väg som återstod var den kritiska granskningens väg, inte på något vis fullkomlig men den enda möjliga. Och det är här den moderna vetenskapen tar form, en metod som kännetecknas av minutiös bokföring och där sinnen och förnuft i ständig dialog utgör varandras korrektiv.

Så det är med andra ord viktigt att alltid ifrågasätta även det som för tillfället verkar vara sant för att kunna göra nya framsteg

Exakt så - det är en av dess styrkor!

[Ett rannsakat sinne]

Påträngande tankar om liemannens sylvassa klinga och dess oundviklighet gjorde min tillvaro på vår pärla till planet under många år ett rent helvete. Givetvis lärde jag mig hantera dessa existentiella kriser. Detta var ju det enda valet jag hade, bortsett från en ödslig existens i universums dystra, kalla oändlighet. Så motvillig acceptans bildades.

Men större dilemman väntade bortom horisonten: mänsklighetens sköra tillvaro i ett oändligt hav av brustna möjligheter. Ett hav präglat av självförvållade brännskador, destruktiva meningskiljaktigheter som tondövt resulterar i explosiva samt atomiska ljusfenomen på jordens yta, himlavalvets kronjuvel i entropisk slutgiltighet, eller värst av allt: livsslukande kosmologisk expansion.

En expansion vars tillvaro är tvinnad med köldskador. En oundviklig istid fri från eldsvådor både kosmologiskt och vardagligt. Vintergatans kyla är då i jämförelse en värmekälla nånstans i skuggornas dal.

En dal där metafysiska vampyrer ständigt gnager i sig tidens interdimensionella tidslinje. Jag frågade mig själv således vad syftet med existens kan vara: är det ett straff utfärdat av en utomstående observatör vars sinnes komplexitet får människors att verka primitiva i jämförelse? Är observatören ett koncept eller vad vi tolkar som ett koncept utifrån vårt metafysiska perspektiv?

Jag kan själv vara källan till fysikens grundläggande principer såvitt jag vet. En oerhört löjlig sak att säga, kanske, men inte mer löjlig än vår paradoxala existens. Vår existens är ju trots allt tidernas största motsägelse: termodynamik kräver ett utbyte av resurser för att skapa materiella objekt vi kan observera, men själva universum, om allt började med big bang, måste ha skapat sig själv utan externa resurser. Så universum bryter termodynamikens lagar, vilket betyder att vår existens är en omöjlighet.

För att förklara detta krävs nya tankesätt som ibland är i konflikt med etablerad fakta. Detta är inte helt olikt religiösa omskrivningar av heliga skrifter. Det är tolkningar baserat på vidgade eller ersätta tankegångar så att det kan fortsätta sin existens inom acceptabla ramar. Jag vill inte avsätta vetenskap, utan snarare hålla vetenskapsmän på sin vakt. Utvidga deras perspektiv för att skapa nya idéer.

[Ett rannsakat sinne]

+ att vetenskap är intressant :3

[Vega]

Påträngande tankar om liemannens sylvassa klinga och dess oundviklighet gjorde min tillvaro på vår pärla till planet under många år ett rent helvete. Givetvis lärde jag mig hantera dessa existentiella kriser. Detta var ju det enda valet jag hade, bortsett från en ödslig existens i universums dystra, kalla oändlighet. Så motvillig acceptans bildades.

Men större dilemman väntade bortom horisonten: mänsklighetens sköra tillvaro i ett oändligt hav av brustna möjligheter. Ett hav präglat av självförvållade brännskador, destruktiva meningskiljaktigheter som tondövt resulterar i explosiva samt atomiska ljusfenomen på jordens yta, himlavalvets kronjuvel i entropisk slutgiltighet, eller värst av allt: livsslukande kosmologisk expansion.

En expansion vars tillvaro är tvinnad med köldskador. En oundviklig istid fri från eldsvådor både kosmologiskt och vardagligt. Vintergatans kyla är då i jämförelse en värmekälla nånstans i skuggornas dal.

En dal där metafysiska vampyrer ständigt gnager i sig tidens interdimensionella tidslinje. Jag frågade mig själv således vad syftet med existens kan vara: är det ett straff utfärdat av en utomstående observatör vars sinnes komplexitet får människors att verka primitiva i jämförelse? Är observatören ett koncept eller vad vi tolkar som ett koncept utifrån vårt metafysiska perspektiv?

Jag kan själv vara källan till fysikens grundläggande principer såvitt jag vet. En oerhört löjlig sak att säga, kanske, men inte mer löjlig än vår paradoxala existens. Vår existens är ju trots allt tidernas största motsägelse: termodynamik kräver ett utbyte av resurser för att skapa materiella objekt vi kan observera, men själva universum, om allt började med big bang, måste ha skapat sig själv utan externa resurser. Så universum bryter termodynamikens lagar, vilket betyder att vår existens är en omöjlighet.

För att förklara detta krävs nya tankesätt som ibland är i konflikt med etablerad fakta. Detta är inte helt olikt religiösa omskrivningar av heliga skrifter. Det är tolkningar baserat på vidgade eller ersätta tankegångar så att det kan fortsätta sin existens inom acceptabla ramar. Jag vill inte avsätta vetenskap, utan snarare hålla vetenskapsmän på sin vakt. Utvidga deras perspektiv för att skapa nya idéer.

Jag tror att det går att bortse från alla dessa oändligt svårlösta feberaktiga ångestdrömarna, genom att följa sin inneboende kompass, som - om du lyssnar - talar om vad som är intressant och inte intressant. Man kan ägna sig åt saker som är ointressanta, men det är onödigt. När man gör det man intresserar sig för så blir maximal ansträngning något trevligt..

[Ett rannsakat sinne]

Påträngande tankar om liemannens sylvassa klinga och dess oundviklighet gjorde min tillvaro på vår pärla till planet under många år ett rent helvete. Givetvis lärde jag mig hantera dessa existentiella kriser. Detta var ju det enda valet jag hade, bortsett från en ödslig existens i universums dystra, kalla oändlighet. Så motvillig acceptans bildades.

Men större dilemman väntade bortom horisonten: mänsklighetens sköra tillvaro i ett oändligt hav av brustna möjligheter. Ett hav präglat av självförvållade brännskador, destruktiva meningskiljaktigheter som tondövt resulterar i explosiva samt atomiska ljusfenomen på jordens yta, himlavalvets kronjuvel i entropisk slutgiltighet, eller värst av allt: livsslukande kosmologisk expansion.

En expansion vars tillvaro är tvinnad med köldskador. En oundviklig istid fri från eldsvådor både kosmologiskt och vardagligt. Vintergatans kyla är då i jämförelse en värmekälla nånstans i skuggornas dal.

En dal där metafysiska vampyrer ständigt gnager i sig tidens interdimensionella tidslinje. Jag frågade mig själv således vad syftet med existens kan vara: är det ett straff utfärdat av en utomstående observatör vars sinnes komplexitet får människors att verka primitiva i jämförelse? Är observatören ett koncept eller vad vi tolkar som ett koncept utifrån vårt metafysiska perspektiv?

Jag kan själv vara källan till fysikens grundläggande principer såvitt jag vet. En oerhört löjlig sak att säga, kanske, men inte mer löjlig än vår paradoxala existens. Vår existens är ju trots allt tidernas största motsägelse: termodynamik kräver ett utbyte av resurser för att skapa materiella objekt vi kan observera, men själva universum, om allt började med big bang, måste ha skapat sig själv utan externa resurser. Så universum bryter termodynamikens lagar, vilket betyder att vår existens är en omöjlighet.

För att förklara detta krävs nya tankesätt som ibland är i konflikt med etablerad fakta. Detta är inte helt olikt religiösa omskrivningar av heliga skrifter. Det är tolkningar baserat på vidgade eller ersätta tankegångar så att det kan fortsätta sin existens inom acceptabla ramar. Jag vill inte avsätta vetenskap, utan snarare hålla vetenskapsmän på sin vakt. Utvidga deras perspektiv för att skapa nya idéer.

Jag tror att det går att bortse från alla dessa oändligt svårlösta feberaktiga ångestdrömarna, genom att följa sin inneboende kompass, som - om du lyssnar - talar om vad som är intressant och inte intressant. Man kan ägna sig åt saker som är ointressanta, men det är onödigt. När man gör det man intresserar sig för så blir maximal ansträngning något trevligt..

Sant. Men vår historia präglas av dogma.

[Vega]

Påträngande tankar om liemannens sylvassa klinga och dess oundviklighet gjorde min tillvaro på vår pärla till planet under många år ett rent helvete. Givetvis lärde jag mig hantera dessa existentiella kriser. Detta var ju det enda valet jag hade, bortsett från en ödslig existens i universums dystra, kalla oändlighet. Så motvillig acceptans bildades.

Men större dilemman väntade bortom horisonten: mänsklighetens sköra tillvaro i ett oändligt hav av brustna möjligheter. Ett hav präglat av självförvållade brännskador, destruktiva meningskiljaktigheter som tondövt resulterar i explosiva samt atomiska ljusfenomen på jordens yta, himlavalvets kronjuvel i entropisk slutgiltighet, eller värst av allt: livsslukande kosmologisk expansion.

En expansion vars tillvaro är tvinnad med köldskador. En oundviklig istid fri från eldsvådor både kosmologiskt och vardagligt. Vintergatans kyla är då i jämförelse en värmekälla nånstans i skuggornas dal.

En dal där metafysiska vampyrer ständigt gnager i sig tidens interdimensionella tidslinje. Jag frågade mig själv således vad syftet med existens kan vara: är det ett straff utfärdat av en utomstående observatör vars sinnes komplexitet får människors att verka primitiva i jämförelse? Är observatören ett koncept eller vad vi tolkar som ett koncept utifrån vårt metafysiska perspektiv?

Jag kan själv vara källan till fysikens grundläggande principer såvitt jag vet. En oerhört löjlig sak att säga, kanske, men inte mer löjlig än vår paradoxala existens. Vår existens är ju trots allt tidernas största motsägelse: termodynamik kräver ett utbyte av resurser för att skapa materiella objekt vi kan observera, men själva universum, om allt började med big bang, måste ha skapat sig själv utan externa resurser. Så universum bryter termodynamikens lagar, vilket betyder att vår existens är en omöjlighet.

För att förklara detta krävs nya tankesätt som ibland är i konflikt med etablerad fakta. Detta är inte helt olikt religiösa omskrivningar av heliga skrifter. Det är tolkningar baserat på vidgade eller ersätta tankegångar så att det kan fortsätta sin existens inom acceptabla ramar. Jag vill inte avsätta vetenskap, utan snarare hålla vetenskapsmän på sin vakt. Utvidga deras perspektiv för att skapa nya idéer.

Jag tror att det går att bortse från alla dessa oändligt svårlösta feberaktiga ångestdrömarna, genom att följa sin inneboende kompass, som - om du lyssnar - talar om vad som är intressant och inte intressant. Man kan ägna sig åt saker som är ointressanta, men det är onödigt. När man gör det man intresserar sig för så blir maximal ansträngning något trevligt..

Sant. Men vår historia präglas av dogma.

Jag kan tänka mig att det enda som behöver åtgärdas är frågan om skuld, upplevd eller faktisk, men egentligen så är det inte problemet, det är bara något som behöver bearbetas.

[Hubert]

Naturvetenskap ägnar sig åt det som är mätbart, observerbart.
BigBang är bästa förklaring till tillgängliga data.
BigBang handlar alltså om vårt observerbara/mätbara universum.
Ännu finns ingen förklaring till singularitetens ursprung.
Så vitt jag vet påstår ingen att singulariteten har skapat sig själv - blott att ingen ännu, ännu vet dess orsak.

Genomgående i det du skriver är tanken att vetenskap är viktig och intressant men inte ger svar på viktiga existentiella frågor.
Vetenskap har gett oss viktiga ledtrådar om allts ursprung och om livets mening.

Vetenskap ger inga slutliga svar, eviga sanningar - men ger hittills bästa svar utifrån fakta grundade på vetenskaplig metod. Det är väl det som gör vetenskap både viktig och intressant?

Du skriver "Jag vill inte avsätta vetenskap, utan snarare hålla vetenskapsmän på sin vakt. Utvidga deras perspektiv för att skapa nya idéer." Hur tänker du dig att detta utvidgade perspektiv ser ut?

Påträngande tankar om liemannens sylvassa klinga och dess oundviklighet gjorde min tillvaro på vår pärla till planet under många år ett rent helvete. Givetvis lärde jag mig hantera dessa existentiella kriser. Detta var ju det enda valet jag hade, bortsett från en ödslig existens i universums dystra, kalla oändlighet. Så motvillig acceptans bildades.

Men större dilemman väntade bortom horisonten: mänsklighetens sköra tillvaro i ett oändligt hav av brustna möjligheter. Ett hav präglat av självförvållade brännskador, destruktiva meningskiljaktigheter som tondövt resulterar i explosiva samt atomiska ljusfenomen på jordens yta, himlavalvets kronjuvel i entropisk slutgiltighet, eller värst av allt: livsslukande kosmologisk expansion.

En expansion vars tillvaro är tvinnad med köldskador. En oundviklig istid fri från eldsvådor både kosmologiskt och vardagligt. Vintergatans kyla är då i jämförelse en värmekälla nånstans i skuggornas dal.

En dal där metafysiska vampyrer ständigt gnager i sig tidens interdimensionella tidslinje. Jag frågade mig själv således vad syftet med existens kan vara: är det ett straff utfärdat av en utomstående observatör vars sinnes komplexitet får människors att verka primitiva i jämförelse? Är observatören ett koncept eller vad vi tolkar som ett koncept utifrån vårt metafysiska perspektiv?

Jag kan själv vara källan till fysikens grundläggande principer såvitt jag vet. En oerhört löjlig sak att säga, kanske, men inte mer löjlig än vår paradoxala existens. Vår existens är ju trots allt tidernas största motsägelse: termodynamik kräver ett utbyte av resurser för att skapa materiella objekt vi kan observera, men själva universum, om allt började med big bang, måste ha skapat sig själv utan externa resurser. Så universum bryter termodynamikens lagar, vilket betyder att vår existens är en omöjlighet.

För att förklara detta krävs nya tankesätt som ibland är i konflikt med etablerad fakta. Detta är inte helt olikt religiösa omskrivningar av heliga skrifter. Det är tolkningar baserat på vidgade eller ersätta tankegångar så att det kan fortsätta sin existens inom acceptabla ramar. Jag vill inte avsätta vetenskap, utan snarare hålla vetenskapsmän på sin vakt. Utvidga deras perspektiv för att skapa nya idéer.

[Pilatus]

Vetenskap ger inga slutliga svar, eviga sanningar - men ger hittills bästa svar utifrån fakta grundade på vetenskaplig metod.

Men har vi inte säker kunskap om vissa frågor som ställts genom historien? Vi vet t ex att Darwins utvecklingslära överensstämmer med vetenskapliga undersökningar, DNA-forskning och evolutionär systematik och har inte kunnat falsifieras. Naturligtvis rättas en del småfel hela tiden, men de stora dragen ser ut att vara mycket robusta.

[Hubert]

Jag har inga invändningar.
Allt är robust så vitt vi vet.

Vetenskap ger inga slutliga svar, eviga sanningar - men ger hittills bästa svar utifrån fakta grundade på vetenskaplig metod.

Men har vi inte säker kunskap om vissa frågor som ställts genom historien? Vi vet t ex att Darwins utvecklingslära överensstämmer med vetenskapliga undersökningar, DNA-forskning och evolutionär systematik och har inte kunnat falsifieras. Naturligtvis rättas en del småfel hela tiden, men de stora dragen ser ut att vara mycket robusta.

[Algotezza]

Eftersom filosofin är en del av vetenskapen och ger svar på vissa existentiella frågor har ju vetenskapen svar också på dessa frågor. Behöver vi religion då?

[Pilatus]

Eftersom filosofin är en del av vetenskapen och ger svar på vissa existentiella frågor har ju vetenskapen svar också på dessa frågor. Behöver vi religion då?

Religionens styrka ligger inte i dess dogmer, utan i gemenskapen kring ett narrativ som ger tröst, hopp och identitet. Så ja, vetenskapen kan i det sammanhanget verka avvisande mot sökandet efter mening. Hur många filmer har inte framställt vetenskapsmän som emotionellt frånvarande. Kanske är reaktionen på Manhattanprojektet ett tecken på att det spelar roll vad vi ägnar våra liv åt?

[Algotezza]

Eftersom filosofin är en del av vetenskapen och ger svar på vissa existentiella frågor har ju vetenskapen svar också på dessa frågor. Behöver vi religion då?

Religionens styrka ligger inte i dess dogmer, utan i gemenskapen kring ett narrativ som ger tröst, hopp och identitet. Så ja, vetenskapen kan i det sammanhanget verka avvisande mot sökandet efter mening. Hur många filmer har inte framställt vetenskapsmän som emotionellt frånvarande. Kanske är reaktionen på Manhattanprojektet ett tecken på att det spelar roll vad vi ägnar våra liv åt?

Vetenskapen har väl också sina narrativ, eller...? Och det finns ju narrativ OM vetenskap och verebsjapsmän, som du hänvisar till, och narrativ OM religionen som just det du anger, att den behövs för att ge tröst och hopp. Vetenskapen ger hopp om att den skall skapa nya mediciner som kan hjälpa oss. Och Vetenskapen säger också vad som sker när vi dött: medvetandet upphör sannolikt - och därmed smärta och lidande. Religionen ger löften den sannolikt inte kan hålla.