Kants kausalitetsfälla

[Illusionen]

Mitt inlägg daterat 14 maj 2026 11:10, har uppdaterats/kompletterats.

[Vertumnus]

Vi tolkar våra sinnesintryck mot våra erfarenheter och mot begrepp som vi skapat på grundval av våra erfarenheter, vi känner igen ett äppelträd därför att vi har sett äppelträd tidigare.

Obs, Kant skiljer mellan kunskap a priori och kunskap a posteriori. Det var John Locke som menade att all kunskap kommer av erfarenhet.

Förståndskategorierna måste förstås som medfödda precis som våra sinnen, de tillämpas på och sorterar våra sinnesintryck och bidrar på så vis till att skapa och sätta erfarenheter i ett sammanhang. Vi kan inte tänka oss fram till ett äppelträd, syntetiska a priori måste begränsas till erfarenhetsvärlden.

[Illusionen]

KANT, ”tinget i sig” och ”tinget för oss”

KANT är förmodligen den filosof vars slutsatser ligger närmast konceptets.
Kant ansåg att vi inte kan nå åt ”tinget i sig”, vilket överensstämmer med konceptets slutsatser.
Kant redovisar (så vitt jag kunnat finna) inte de bakomliggande basala orsakerna till detta.
Konceptet redovisar ett metafysiskt baserat förslag till beskrivning av dessa basala orsaker.
Detta inlägg är en kompletterad omformulering av mitt tidigare inlägg daterat 14 maj 2026 11:10.

"Tinget för oss" representerar enligt konceptet ett "atomärt perspektiv", inkl Citat B.
”Tinget i sig” utgör ett motsvarande ”metafysiskt perspektiv”, exkl Citat B.

Detta kan uttryckas som att "tinget för oss", till skillnad från ”tinget i sig”, innefattar den
atomära hjärnans till vissa delar ”självgenererade” komplexa egenskaper/samband.
Det är via den atomära hjärnan medvetandet/jaget ”centrerar” den förnimbara verkligheten.

Den objektiva verkligheten är således för oss oåtkomlig (= ”bortom vår förnimbara verklighet”).
Kant menade att vi ständigt bär på ett par ”begreppsliga glasögon” (i konceptet = MP och DRP)
med vars hjälp den förnimbara världen tolkas/förnims på ett speciellt sätt, vilket kan tolkas som
en typ av ”begrepps-konvertering”. Konverteringen innebär att för den atomära verkligheten
kännetecknade storheter, egenskaper och samband, ”tinget för oss”, ej går att använda för att
beskriva ”tinget i sig” ur atomärt perspektiv.
Skälet till detta är att svar saknas på av Citat B föranledda frågor.

DELTA-KONCEPTET utgår, ur ett referensberoende atomärt perspektiv, från ett SKALÄRT BALANS-
resonemang baserat på över- respektive under-skott i ett abstrakt Grundstatus, G.
Begreppet SKALÄRT är i konceptet associerat med den CIRKULÄRA och i förlängningen
SFÄRISKA formerna, som uppvisar de för konceptet viktiga skalära symmetriegenskaperna.
SFÄREN och dess YTA (Sfärens yta: 4πr^2) utgör exempel på form/struktur som uppfyller såväl
symmetrikravet som den kvadratiska relationen. Det är från den cirkulära/sfäriska formen, som
naturkonstanterna εο = 10⁷ / 4π c² och μο = 4π12 / 10⁷ och ljusets hastighet, c, härrör/emanerar.
Av Maxwells ekvationer stipulerade fältbilder liksom Eulers ekvationer stödjer den cirkulära formen.
Vid förändrad skala ändras således sfärens yta kvadratiskt som funktion av radien r.

Konceptet beskriver hur tillämpade Skalfaktorer, SKF, är REFERENSBEROENDE.
Referensberoende skalär ”dynamik” i hierarkiskt komplext G är enligt konceptet enorm.
Referensberoendet ligger till grund för i konceptet beskriven VÄXELVERKAN.
Beskrivna ortogonala samband har härvid sin grund i metafysikens skilda referensberoenden.

För komplex balansering av sfären och dess varierande skalfaktor tillämpar konceptet som följd av
skilda referenser sfärens ”speglade” invertering.
Med detta som avstamp beskriver konceptet via redovisade principer hur komplex BALANS erhålls,
och ligger till grund för, och formar, den förnimbara verkligheten.

Det som är lätt att förbise är att referensberoendet sammantaget medför att hänsyn här skall
tas till flera, Σ, samverkande skalfaktorer, SKF. Detta får till följd att den SKALÄRA SYMMETRI
som följer av den cirkulära formen medför att konceptet atomärt kan beskrivas av hur ”tyngdpunkten”
för en böjd kurvform (”båge”) är beroende av böjens radie (= hur böjd bågen är), och hur denna
tyngdpunkt samverkar/interagerar med andra bågars tyngdpunkter.
I nästföljande steg beskrivs hur den böjda kurvformen/bågen varierar vid olika storlek/skala,
m a o det SKALÄRA beroendet.

BALANS-resonemanget baseras på att derivering av f(x) = e^x ger derivatan f'(x) = e^x.
Det är enbart talet/basen e som kan uppvisa denna för konceptets vidkommande viktiga egenskap.
För att beskriva ”bågen” tillämpas derivator typ f(x) = e^2x ges av f'(x) = 2e^2x vilket kan omsättas
till komplexa ändrade skalära ”tänjnings-rotationer” som t ex 1φ → 2φ → 4φ → …… nφ
På metafysisk nivå får detta till konsekvens att ”tyngdpunkternas” komplexa Σ-balans skiljer sig
från vårt atomära verklighetsperspektiv. Min personliga tolkning och uppfattning är att i dessa
metafysiska samband återfinns den ej redovisade bakgrunden till det Kant hävdar.

VERKLIGHETEN beskrivs i enligt ovan, med hjälp av ett komplext, ömsesidigt, referensberoende,
SKALÄRT BALANS-RESONEMANG, underordnat hierarkiskt baserat komplext Grundstatus, G.
VÄXELVERKAN mellan kommunicerande atomer sker via metafysiska samband, som funktion
av referensberoende komplex skalär differens.

Utifrån detta beskriver konceptet hur verkligheten förnims, inom ramen för ett balansresonemang,
via växelverkan mellan kommunicerande atomer, där respektive atom förnimmer utifrån sin
individuellt förankrade skalära referensposition. Detta i kombination med kantringskriteriet, j,
får till konsekvens att atomen inkluderar en typ av reversibelt ackumulerat strukturellt ”minne”.
Citat B är beroende av detta strukturellt baserade ”minne”.

Det skalära kan betraktas som en referensberoende komplex ”variabel” utöver de atomära
dimensionerna, där referensen har förankring till ett överordnat G. Det skalära får därigenom till
följd att atomen, enligt konceptet, ur det atomära perspektivet i viss mening kan betraktas som
”bottenlös”, och inkluderar ”negativ” tid.

Notera att balansen ifråga refererar till Citat B, men därutöver har en överordnad relation till G.
Inom denna överordnade relation kan fenomenet TID ha skiftande referensberoende orientering.
Det förefaller alltså som att "tinget i sig" ö h t inte kan tilldelas någon atomär benämning.
”Det fascinerande i denna hypotes är att det därigenom går att beskriva vårt medvetande som att
vi ”färdas” som en balanserande strukturobalans i ett TIDLÖST överordnat UNIVERSUM.”

Således,
”I tidernas gryning, av tid är du kommen, i svindlande rymders fjärran nyans.”

”Tinget för oss” = Selektivt atomärt förnimbart via f(Citat B) = ”atomärt perspektiv”.
”Tinget i sig” … = Ej atomärt förnimbart.


ANG,"ATOMÄRT PERSPEKTIV"

Ett försök att via en starkt förenklad analogi förklara vad som i detta sammanhang principiellt
avses med "atomärt perspektiv" framgår av följande.
Analogin är i vissa avseenden direkt missvisande så det är med tvekan jag skriver detta.
Förhoppningsvis kan analogin trots detta ge en antydan om den principiella skillnaden mellan
”tinget för oss” och ”tinget i sig”.

De elektromagnetiska fälten, EMF, och fältens säregna egenskaper, har sedan länge fascinerat.
Fälten antyder att universum har egenskaper som vårt medvetande ej förmår förnimma och tolka.
Mitt yrkesverksamma liv har till stor del ägnats åt virvelströmsteknik, baserad på utnyttjandet av
elektromagnetiska fält och deras utbredning och egenskaper.

Radiovågor är en form av elektromagnetisk strålning som används för trådlös kommunikation.
Verkligheten inkl rymden som omger oss är fylld av elektromagnetisk strålning som härrör från
olika strålningskällor, t ex radiostationer, vi saknar förmåga att direkt uppfatta.
Det krävs en radiomottagare för att selektivt kunna urskilja och avlyssna en viss radiostation.
Vi tänker oss här att rymdens elektromagnetisk strålning/fält, och den information som ryms i
detta, representerar förutsättning för att rymma ”tinget i sig”.

En konventionell radiomottagare ”superheterodyn-mottagare” är en av de mest använda
arkitekturerna för att ta emot radiosignaler. Grundprincipen bygger på att blanda den inkommande,
radiofrekvensen (RF) med frekvensen från en ”lokal oscillator”, LO, för att omvandla den till en
fast/fix, lägre mellanfrekvens, (IF) som är lättare att förstärka och filtrera.
Här tänker vi oss att den ”lokala oscillatorn”, LO, är den funktion som ombesörjer den av Kant
beskrivna ”begreppskonverteringen”.

En konventionell radiomottagare innehåller alltså en ”lokal oscillator”, LO, vars frekvens blandas
med samtliga mottagna signaler från antennen för att sedan passera ett mycket selektivt IF-filter.
Differensen mellan inkommande signaler och LO benämns ”mellanfrekvens”, IF.
Mellanfrekvensfiltret är fast avstämt till mellanfrekvensen, IF. När en viss radiostation skall
avlyssnas är det ”lokal oscillatorns”, LO, frekvens som ställs in med ”stationsratten” så att
mellanfrekvensen överensstämmer med den fasta mellanfrekvensen, IF.
Resultatet blir en mycket selektiv filtrering, som framhäver/förstärker önskad signal/radiostation
och undertrycker oönskade signaler/stationer. Det krävs således NÅGOT EXTRA, i detta fall LO,
för att detektera och avlyssna den önskade radiostationen/kanalen.
Det är bl a detta Citat B uppmärksammar.

Föreliggande analogi är inte bra, men i brist på alternativ ersätts den ”lokala oscillatorn”, LO,
med ATOMEN varvid det blir atomen och dess struktur som via växelverkan fungerar som LO,
och är bestämmande för vad som kan avlyssnas/avkännas/förnimmas.
Det förnimbara ”Tinget för oss” (t ex ”strykjärnet”) kan ur atomärt perspektiv inkl Citat B
därvid betraktas som en manifesterad effekt av LO-atomen.

Konceptet ifrågasätter av här angivna skäl, via inledande Citat A och Citat B, om vår av medvetande
och vetenskap formulerade och manifesterade ”atomära” materialistiska världsbild och verklighet,
kvalitativt har den basala förankring som gör den trovärdig som grund för vetenskap inkl dess
”evidens-krav”, när frågor föranledda av citaten fortfarande saknar entydiga svar.
När ”vetenskapen” kräver evidens för att något som hävdas skall vara kvalificerat att betraktas
som vetenskap bör det således betonas att vetenskapen i sin nuvarande form helt saknar den mest
grundläggande/djupliggande basala kunskapen om det som hävdas.
Krasst uttryckt förefaller det förhålla sig så att slutsatsen av budskapet i Citat B utmynnar i att INGEN vet !

Ovanstående möjliggör en tolkning utmynnande i citat,

”Denna distinktion mellan existens och vara är grundläggande för klassisk kristen metafysik.
Medan allt som finns i världen har existens genom delaktighet (participatio), är Gud själva
urgrunden för allt vara.”

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum

https://www.youtube.com/watch?v=zBySLSt ... rt_radio=1
https://www.youtube.com/watch?v=vORBLyGEozo

[xion]

Tänkte på händelser i natt.
Våra sinnen uppfattar händelser. Inte sådana som vi vant oss vid, utan avvikelser från detta.
Om vi uppfattade allt skulle vi bli galna.
Vi hör suset från skogen och forsens röst och ser solen gå upp men reagerar direkt vid en avvikelse.
Sådana händelser uppfattas av sinnena och når medvetandet via upplevelsen. Leder till vaksamhet och sinnesskärpa.

[xion]

Tänkte på händelser i natt.
Våra sinnen uppfattar händelser. Inte sådana som vi vant oss vid, utan avvikelser från detta.
Om vi uppfattade allt skulle vi bli galna.
Vi hör suset från skogen och forsens röst och ser solen gå upp men reagerar direkt vid en avvikelse.
Sådana händelser uppfattas av sinnena och når medvetandet via upplevelsen. Leder till vaksamhet och sinnesskärpa.

Man skulle därför kunna hävda att händelser orsakar reaktioner i våra sinnen vilket innebär ett slags orsak/verkan-förhållande.

[Pilatus]

Tänkte på händelser i natt.
Våra sinnen uppfattar händelser. Inte sådana som vi vant oss vid, utan avvikelser från detta.
Om vi uppfattade allt skulle vi bli galna.
Vi hör suset från skogen och forsens röst och ser solen gå upp men reagerar direkt vid en avvikelse.
Sådana händelser uppfattas av sinnena och når medvetandet via upplevelsen. Leder till vaksamhet och sinnesskärpa.

Man skulle därför kunna hävda att händelser orsakar reaktioner i våra sinnen vilket innebär ett slags orsak/verkan-förhållande.

S-R-modellen är säkert en av de enklaste principerna i psykologin, Stimuli - Respons. Det är behaviorismen som beskriver hur individens observerbara beteenden är direkta reaktioner på yttre händelser och miljöfaktorer.

[Pilatus]

KANT är förmodligen den filosof vars slutsatser ligger närmast konceptets.
Kant ansåg att vi inte kan nå åt ”tinget i sig”, vilket överensstämmer med konceptets slutsatser.
Kant redovisar (så vitt jag kunnat finna) inte de bakomliggande basala orsakerna till detta.

Kant drar en skarp gräns mellan tinget för mig (fenomenet) och tinget i sig (noumenon). Anledningen till att Kant inte redovisar någon djupare "bakomliggande orsak" till detta är att begränsningen ligger i vår egen biologiska och mentala utrustning, inte i tingen själva.

Kant, Kritik av det rena förnuftet: "Förnuftet kan aldrig gå utöver sinnesåskådningens gränser, inom vilka allena objekt ges oss."

[Smisk]

Kant ansåg att vi inte kan nå åt ”tinget i sig”, vilket överensstämmer med konceptets slutsatser.
Kant redovisar (så vitt jag kunnat finna) inte de bakomliggande basala orsakerna till detta.

Man kan tänka så här: Vi ser alltid världen genom “glasögon” (tid, rum, kategorier).
Då kan vi aldrig veta hur världen ser ut utan glasögonen.

Det vi erfar erfars av nödvändighet "genom något" så därför måste detta "något" + det som erfars krävas och vad Kant menar med "tinget i sig" är idén av något "utan glasögon" så därför går det inte.


Om jag förstår dig rätt så är en del av dina tankar att man kan tänka sig en komplex ömsesidig referensberoende växelverkan mellan det jag skulle kalla "det inre" och "det yttre" (perspektivet). En ömsesidighet gör att dessa "fungerar tillsammans" och därför kan våra "glasögon" sortera intryck av erfarenheter och vi kan alltså ha en sammanslagen erfarenhet av "inre+yttre".

Kant verkar mena att vi KAN tala om påverkan från det yttre men vi kan inte tala om ett fullt ömsesidigt beroende.
Skälet till det är att "det yttre" i sig (tinget i sig) aldrig kan beskrivas i sina egna termer. Det finns alltså inga begrepp tillgängliga för oss att tala om tinget i sig så våra glasögon knuffar bort tinget i sig.

[Pilatus]

Kant ansåg att vi inte kan nå åt ”tinget i sig”, vilket överensstämmer med konceptets slutsatser.
Kant redovisar (så vitt jag kunnat finna) inte de bakomliggande basala orsakerna till detta.

Man kan tänka så här: Vi ser alltid världen genom “glasögon” (tid, rum, kategorier). Då kan vi aldrig veta hur världen ser ut utan glasögonen.

Jag tror inte någon i dag skulle beskriva kunskapens gränser på det sätt som Kant gjorde, det leder bara till missförstånd.
Vi är människor och vi har några sinnen genom vilka vi kan ta emot information och vi har ett förstånd med vilket vi tolkar fenomenen. Så långt är det enkelt och nästan självklart.
Att Kant drar en skarp gräns mellan tinget för mig (fenomenet) och tinget i sig (noumenon) beror på att våra sinnesorgan krävs för att göra oss en bild av tingen. Den enkla bakomliggande orsaken till detta är den begränsning som ligger i vår biologiska och mentala utrustning. Föreställningen om tinget i sig behövs inte, vi förstår att det finns ett verkligt strykjärn som vi kan se och göra oss en mental bild av. Vi kan även använda vårt förstånd för att förstå hur det är tänkt att användas och varför det blir varmt. Det är antagligen för enkelt för att kunna accepteras.

[Vertumnus]

Kant ansåg att vi inte kan nå åt ”tinget i sig”, vilket överensstämmer med konceptets slutsatser.
Kant redovisar (så vitt jag kunnat finna) inte de bakomliggande basala orsakerna till detta.

Man kan tänka så här: Vi ser alltid världen genom “glasögon” (tid, rum, kategorier). Då kan vi aldrig veta hur världen ser ut utan glasögonen.

Jag tror inte någon i dag skulle beskriva kunskapens gränser på det sätt som Kant gjorde, det leder bara till missförstånd.
Vi är människor och vi har några sinnen genom vilka vi kan ta emot information och vi har ett förstånd med vilket vi tolkar fenomenen. Så långt är det enkelt och nästan självklart.
Att Kant drar en skarp gräns mellan tinget för mig (fenomenet) och tinget i sig (noumenon) beror på att våra sinnesorgan krävs för att göra oss en bild av tingen. Den enkla bakomliggande orsaken till detta är den begränsning som ligger i vår biologiska och mentala utrustning. Föreställningen om tinget i sig behövs inte, vi förstår att det finns ett verkligt strykjärn som vi kan se och göra oss en mental bild av. Vi kan även använda vårt förstånd för att förstå hur det är tänkt att användas och varför det blir varmt. Det är antagligen för enkelt för att kunna accepteras.

Att använda ett strykjärn som bild för tinget i sig är väl egentligen missvisande då det handlar om ett föremål som vi tillverkat och namngivit själva. Inom dessa gränser vet vi exakt vad vi har att göra med. Lite svårare blir det när vi betraktar de material som strykjärnet är tillverkat vilka vi inte har tillverkat själva. Vad är det egentligen vi har att göra med och hur bedömer vi det? När vi skapar oss en bild av ett ting så gör vi det genom att sätta det i sammanhang med någonting annat och de sammanhang som är tillgängliga för oss är våra sammanhang, de som våra sinnesorgan och förståndsförmågor är utvecklade för att understödja.

[Pilatus]

Jag tror inte någon i dag skulle beskriva kunskapens gränser på det sätt som Kant gjorde, det leder bara till missförstånd.
Vi är människor och vi har några sinnen genom vilka vi kan ta emot information och vi har ett förstånd med vilket vi tolkar fenomenen. Så långt är det enkelt och nästan självklart.
Att Kant drar en skarp gräns mellan tinget för mig (fenomenet) och tinget i sig (noumenon) beror på att våra sinnesorgan krävs för att göra oss en bild av tingen. Den enkla bakomliggande orsaken till detta är den begränsning som ligger i vår biologiska och mentala utrustning. Föreställningen om tinget i sig behövs inte, vi förstår att det finns ett verkligt strykjärn som vi kan se och göra oss en mental bild av. Vi kan även använda vårt förstånd för att förstå hur det är tänkt att användas och varför det blir varmt. Det är antagligen för enkelt för att kunna accepteras.

Att använda ett strykjärn som bild för tinget i sig är väl egentligen missvisande då det handlar om ett föremål som vi tillverkat och namngivit själva. Inom dessa gränser vet vi exakt vad vi har att göra med. Lite svårare blir det när vi betraktar de material som strykjärnet är tillverkat vilka vi inte har tillverkat själva. Vad är det egentligen vi har att göra med och hur bedömer vi det?

Nu gräver du för djupt i strykjärnet, det vi vill veta något om är tinget för mig, alltså det som är tillgängligt för våra sinnen och vårt förstånd.

[xion]

Alla egenskaper inklusive existens och värde finns hos tinget "för mig". Tinget "i sig" har inget av detta.

[Pilatus]

Alla egenskaper inklusive existens och värde finns hos tinget "för mig". Tinget "i sig" har inget av detta.

Tinget i sig är ett X, det innehåller förstås något, men vi kommer inte åt vad det kan vara. Kant utvecklade en kunskapsteori om vetandets gränser och kom fram till att vi känner till vårt sätt att uppfatta dem och med vårt förstånd förstå hur t ex en apparat fungerar.

[xion]

Alla egenskaper inklusive existens och värde finns hos tinget "för mig". Tinget "i sig" har inget av detta.

Tinget i sig är ett X, det innehåller förstås något, men vi kommer inte åt vad det kan vara. Kant utvecklade en kunskapsteori om vetandets gränser och kom fram till att vi känner till vårt sätt att uppfatta dem och med vårt förstånd förstå hur t ex en apparat fungerar.

X representerar något okänt. (som i matematiken).
Vi vet inget om det, inte ens om det existerar,
Den dag vi vet att det existerar är det inte längre "i sig", utan "för mig".

[Pilatus]

Alla egenskaper inklusive existens och värde finns hos tinget "för mig". Tinget "i sig" har inget av detta.

Tinget i sig är ett X, det innehåller förstås något, men vi kommer inte åt vad det kan vara. Kant utvecklade en kunskapsteori om vetandets gränser och kom fram till att vi känner till vårt sätt att uppfatta dem och med vårt förstånd förstå hur t ex en apparat fungerar.

X representerar något okänt. (som i matematiken).
Vi vet inget om det, inte ens om det existerar,
Den dag vi vet att det existerar är det inte längre "i sig", utan "för mig".

Problemet löser upp sig med en icke-idealistisk ontologi. Strykjärnet är ett ting även om jag inte är närvarande så jag kan använda mina sinnen och kategorier för att kunna bilda mig en mental bild av tinget. Ingen har ju påstått att X:et är en tom mängd. I en materialistisk värld är det ett strykjärn. Enda villkoret för att någon skall kunna få kunskap om tinget är att vara närvarande och göra bruk av sina sinnen och förstånd. Kan man referera till sin erfarenhet kanske man vet att detta ting är ett strykjärn som är användbart för att släta till skjorttyget innan vi går ut.