Kants kausalitetsfälla

[Pilatus]

Närmast sanningen ligger i alla fall solipsismen om man kombinerar den med fysik/metafysik a la Aristoteles och rensar bort alla religiösa inslag.

Solipsismen kan i sig själv varken bevisas eller motbevisas, så det går inte att kombinera antagandet om Kants solipsism med Aristoteles filosofi eftersom det leder till motsägelser. Aristoteles menar att den fysiska världen existerar på riktigt och han talade om idén med den förste röraren.

Det är inte filosofins uppgift att bevisa någonting. Filosofi är istället ett sätt att se på fenomen ur olika synvinklar. Vi bör inte köpa några teorier rätt av utan använda och kombinera filosofiskt tänkande för att o möjligt komma fram till nya sätt att betrakta dessa.
Så tycker i alla fall jag.

Propositionen om Kants solipsism är inte giltig (självmotsägande) på grund av att Aristoteles utgår från att världen är fysisk till sin natur.

[Mlw]

Solipsismen kan i sig själv varken bevisas eller motbevisas, så det går inte att kombinera antagandet om Kants solipsism med Aristoteles filosofi eftersom det leder till motsägelser. Aristoteles menar att den fysiska världen existerar på riktigt och han talade om idén med den förste röraren.

Vi har i praktiken inget annat val än att återvända till Platon och Aristoteles och till de vidareutvecklingar av deras tänkande som kyrkofäderna, inklusive Thomas av Aquino, formulerade. Den moderna filosofin har bara lett oss vilse. Formerna/Idéerna finns helt enkelt "där ute": utomvärldsliga hos Platon, inomvärldsliga hos Aristoteles.

Tyvärr tycks tanken på autonoma Idéer vara omöjlig för moderna filosofer och vetenskapsmän att acceptera. Vi sitter fast i en nominalistisk materialism och kan därför aldrig riktigt begripa den kvantfysikaliska metafysiken, medvetandets natur, naturlagarnas status, perceptionens igenkännande funktion, världens matematiska perfektion eller den subjektiva upplevelsen av kvalitéer. Den moderna filosofin har inte den blekaste aning om något av detta.

Ändå låter sig allt detta förklaras genom en fördjupad och vidareutvecklad antik filosofi. Men trots det är det tvärstopp, eftersom moderna människor fortfarande är bundna vid 1800-talets vetenskapliga rationalism och materialism.

[Vertumnus]

Angående kvantfysiken och kausalitet så menade Kant att kausalitet är en av de kategorier genom vilken vi förstår världen och inte nödvändigtvis en egenskap hos världen i sig. Våra svårigheter att förstå kvantfysiken talar snarare om begränsningar hos våra förståndskategorier än om Kants sammanfattning av desamma.

Kant hade fel när han hävdade att vetenskapen aldrig skulle kunna beskriva vad som sker i tinget‑i‑sig, det som exempelvis ger upphov till erfarenheten av "den solvarma stenen" (Prolegomena). Kvantfysiken beskriver idag fenomenet som infraröd strålning och vibrationer i atomlagren. Även om vetenskapen inte kan förklara vad kvantobjektet är i metafysiska termer utan endast ger oss klassiska bilder och matematiska beskrivningar, är den likväl den mest framgångsrika vetenskapen. Allt tyder på att våra erfarenheter beror på objektiva fenomen "där ute", just de fenomen som kvantfysiken beskriver, snarare än på några transcendentala kategorier. Så Platons världsbild tycks ligga närmare sanningen.

Jag ifrågasätter inte kvantfysiken utan konstaterar bara att vi här rör oss på ett område som inte bara är onåbart för våra sinnesorgan utan också för vårt förstånd. Sen tycker jag du gör en alltför förenklad och retorisk bild av erfarenheternas ursprung. Det vi erfar är inte en objektiv verklighet utan det som når vårt medvetande är bearbetat av sinnesorgan och förstånd.

Observera att för Kant är kategorierna a priori‑regler för omdömet, inte neural aktivitet i hjärnan. Om kategorierna vore biologiska skulle fysiken beskriva vårt nervsystem, inte världen.

Kanske inte den neurala verksamheten i sig men väl hur den organiserar inkommande stimuli, dvs enligt vilka scheman som världen görs begriplig.
Vårt förstånd är inte utvecklat för att förstå världen utan för att leva i den. Vi skapar oss bilder av världen som är sanna så långt som de är användbara för oss. Syftet är att gå in i, styra om, kanalisera eller initiera naturprocesser. Kategorierna speglar eller utgör grunden för vår skapande förmåga, det är i skapandet vårt förstånd ger sig tillkänna.

[Mlw]

Angående kvantfysiken och kausalitet så menade Kant att kausalitet är en av de kategorier genom vilken vi förstår världen och inte nödvändigtvis en egenskap hos världen i sig. Våra svårigheter att förstå kvantfysiken talar snarare om begränsningar hos våra förståndskategorier än om Kants sammanfattning av desamma.

Kant hade fel när han hävdade att vetenskapen aldrig skulle kunna beskriva vad som sker i tinget‑i‑sig, det som exempelvis ger upphov till erfarenheten av "den solvarma stenen" (Prolegomena). Kvantfysiken beskriver idag fenomenet som infraröd strålning och vibrationer i atomlagren. Även om vetenskapen inte kan förklara vad kvantobjektet är i metafysiska termer utan endast ger oss klassiska bilder och matematiska beskrivningar, är den likväl den mest framgångsrika vetenskapen. Allt tyder på att våra erfarenheter beror på objektiva fenomen "där ute", just de fenomen som kvantfysiken beskriver, snarare än på några transcendentala kategorier. Så Platons världsbild tycks ligga närmare sanningen.

Jag ifrågasätter inte kvantfysiken utan konstaterar bara att vi här rör oss på ett område som inte bara är onåbart för våra sinnesorgan utan också för vårt förstånd. Sen tycker jag du gör en alltför förenklad och retorisk bild av erfarenheternas ursprung. Det vi erfar är inte en objektiv verklighet utan det som når vårt medvetande är bearbetat av sinnesorgan och förstånd.

Observera att för Kant är kategorierna a priori‑regler för omdömet, inte neural aktivitet i hjärnan. Om kategorierna vore biologiska skulle fysiken beskriva vårt nervsystem, inte världen.

Kanske inte den neurala verksamheten i sig men väl hur den organiserar inkommande stimuli, dvs enligt vilka scheman som världen görs begriplig.
Vårt förstånd är inte utvecklat för att förstå världen utan för att leva i den. Vi skapar oss bilder av världen som är sanna så långt som de är användbara för oss. Syftet är att gå in i, styra om, kanalisera eller initiera naturprocesser. Kategorierna speglar eller utgör grunden för vår skapande förmåga, det är i skapandet vårt förstånd ger sig tillkänna.

Kvantfysiken är inte otillgänglig för vårt förstånd. Tvärtom kan vi beskriva hela den kvantfysiska verkligheten med våra klassiska begrepp: elektronens upp‑ och ned‑spin, kvarkarnas röda, blå och gröna laddningar, och så vidare. Men vi kan inte erfara denna verklighet i sig själv, och därför vet vi att elektronen egentligen inte har ett spinn och att kvarkarna egentligen inte har färger. Vi vet också att det knappast finns någon partikel i klassisk mening som heter elektron, utan att den snarare är en kvantiserad excitation i ett elektronfält. Ändå fungerar våra begrepp utmärkt.

Enligt aristotelisk‑platonisk kunskapsteori bearbetas vår erfarenhet av sinnen och förstånd, men det är likväl en objektiv verklighet vi iakttar. För att kunna se en sax måste förståndet förstå dess form och funktion, annars återstår bara en meningslös perception. All erfarenhet kräver tolkning. Färger som rött och blått är objektiva egenskaper hos tingen, inte enbart subjektiva förnimmelser. Detta vägrar moderna tänkare acceptera, eftersom de saknar det antika begreppet form. Därför står de och stampar, oförmögna att komma vidare.

[Mlw]

Kanske inte den neurala verksamheten i sig men väl hur den organiserar inkommande stimuli, dvs enligt vilka scheman som världen görs begriplig.
Vårt förstånd är inte utvecklat för att förstå världen utan för att leva i den. Vi skapar oss bilder av världen som är sanna så långt som de är användbara för oss. Syftet är att gå in i, styra om, kanalisera eller initiera naturprocesser. Kategorierna speglar eller utgör grunden för vår skapande förmåga, det är i skapandet vårt förstånd ger sig tillkänna.

Kants kategorier organiserar varken stimuli eller en redan given fenomenvärld. De organiserar vår upplevelse av fenomenvärlden, världen sådan den framträder för oss. Fenomenvärlden är redan en produkt av kategorierna. Det finns ingen fenomenvärld "där ute" som först existerar och sedan struktureras. Strukturen är fenomenvärlden. Därför säger Kant att kategorierna är betingelser för möjlig erfarenhet. Genom dem får vi en värld av objekt, kausalitet, substans, kvantitet och så vidare.

Insekter och djur saknar tillgång till förståndskategorierna, men klarar sig genom ren instinkt. Sådan är den kunskapsteori som kom att dominera filosofin efter Kant: en teori som länge framstått som absurd, men som filosoferna ännu inte lyckats frigöra sig från.

[Vertumnus]

Kanske inte den neurala verksamheten i sig men väl hur den organiserar inkommande stimuli, dvs enligt vilka scheman som världen görs begriplig.
Vårt förstånd är inte utvecklat för att förstå världen utan för att leva i den. Vi skapar oss bilder av världen som är sanna så långt som de är användbara för oss. Syftet är att gå in i, styra om, kanalisera eller initiera naturprocesser. Kategorierna speglar eller utgör grunden för vår skapande förmåga, det är i skapandet vårt förstånd ger sig tillkänna.

Kants kategorier organiserar varken stimuli eller en redan given fenomenvärld. De organiserar vår upplevelse av fenomenvärlden, världen sådan den framträder för oss. Fenomenvärlden är redan en produkt av kategorierna. Det finns ingen fenomenvärld "där ute" som först existerar och sedan struktureras. Strukturen är fenomenvärlden. Därför säger Kant att kategorierna är betingelser för möjlig erfarenhet. Genom dem får vi en värld av objekt, kausalitet, substans, kvantitet och så vidare.

Det är i princip vad jag säger så jag ser inte riktigt vad det är du argumenterar emot.

Insekter och djur saknar tillgång till förståndskategorierna, men klarar sig genom ren instinkt. Sådan är den kunskapsteori som kom att dominera filosofin efter Kant: en teori som länge framstått som absurd, men som filosoferna ännu inte lyckats frigöra sig från.

Vad är ren instinkt och vad innehåller den? Jag är helt övertygad om att den hyser åtminstone rudimentära förståndskategorier.
Hur skulle de annars kunna orientera sig i världen? Vi talar om gradskillnader.

[xion]

Solipsismen kan i sig själv varken bevisas eller motbevisas, så det går inte att kombinera antagandet om Kants solipsism med Aristoteles filosofi eftersom det leder till motsägelser. Aristoteles menar att den fysiska världen existerar på riktigt och han talade om idén med den förste röraren.

Det är inte filosofins uppgift att bevisa någonting. Filosofi är istället ett sätt att se på fenomen ur olika synvinklar. Vi bör inte köpa några teorier rätt av utan använda och kombinera filosofiskt tänkande för att o möjligt komma fram till nya sätt att betrakta dessa.
Så tycker i alla fall jag.

Propositionen om Kants solipsism är inte giltig (självmotsägande) på grund av att Aristoteles utgår från att världen är fysisk till sin natur.

Det finns två typer av existens.
Fysisk existens som vi kan uppfatta med våra sinnesfunktioner och
Metafysisk existens som omfattar vår inre bild av den fysiska världen plus allt annat som kan rymmas i vår tankevärld.

[Mlw]

Kanske inte den neurala verksamheten i sig men väl hur den organiserar inkommande stimuli, dvs enligt vilka scheman som världen görs begriplig.
Vårt förstånd är inte utvecklat för att förstå världen utan för att leva i den. Vi skapar oss bilder av världen som är sanna så långt som de är användbara för oss. Syftet är att gå in i, styra om, kanalisera eller initiera naturprocesser. Kategorierna speglar eller utgör grunden för vår skapande förmåga, det är i skapandet vårt förstånd ger sig tillkänna.

Kants kategorier organiserar varken stimuli eller en redan given fenomenvärld. De organiserar vår upplevelse av fenomenvärlden, världen sådan den framträder för oss. Fenomenvärlden är redan en produkt av kategorierna. Det finns ingen fenomenvärld "där ute" som först existerar och sedan struktureras. Strukturen är fenomenvärlden. Därför säger Kant att kategorierna är betingelser för möjlig erfarenhet. Genom dem får vi en värld av objekt, kausalitet, substans, kvantitet och så vidare.

Det är i princip vad jag säger så jag ser inte riktigt vad det är du argumenterar emot.

Insekter och djur saknar tillgång till förståndskategorierna, men klarar sig genom ren instinkt. Sådan är den kunskapsteori som kom att dominera filosofin efter Kant: en teori som länge framstått som absurd, men som filosoferna ännu inte lyckats frigöra sig från.

Vad är ren instinkt och vad innehåller den? Jag är helt övertygad om att den hyser åtminstone rudimentära förståndskategorier.
Hur skulle de annars kunna orientera sig i världen? Vi talar om gradskillnader.

Kants kategorier organiserar inte inkommande stimuli. De konstituerar fenomenvärlden enligt förståndsbegrepp, så att världen blir begriplig för vårt förstånd. Kategorierna ger formen för att något överhuvudtaget ska kunna uppfattas som ett objekt i tid och rum.

Djuren, enligt Kant, har inget begreppsligt förstånd, så de behöver inga kategorier. De är levande varelser med representationer, bara utan begreppslig syntes.

Kants kategorier är a priori‑former för mänskligt omdöme. De är inte kosmiska lagar, inte biologiska mekanismer och inte egenskaper hos världen i sig. De är villkor för mänsklig erfarenhet, former för mänsklig objektivitet, strukturer för mänsklig förståelse av fenomen. Med det menas inte "mänsklighet" i biologisk mening, utan "mänsklighet" i strukturell mening: ett väsen med begreppsligt förstånd.

[Vertumnus]

Kants kategorier organiserar varken stimuli eller en redan given fenomenvärld. De organiserar vår upplevelse av fenomenvärlden, världen sådan den framträder för oss. Fenomenvärlden är redan en produkt av kategorierna. Det finns ingen fenomenvärld "där ute" som först existerar och sedan struktureras. Strukturen är fenomenvärlden. Därför säger Kant att kategorierna är betingelser för möjlig erfarenhet. Genom dem får vi en värld av objekt, kausalitet, substans, kvantitet och så vidare.

Det är i princip vad jag säger så jag ser inte riktigt vad det är du argumenterar emot.

Insekter och djur saknar tillgång till förståndskategorierna, men klarar sig genom ren instinkt. Sådan är den kunskapsteori som kom att dominera filosofin efter Kant: en teori som länge framstått som absurd, men som filosoferna ännu inte lyckats frigöra sig från.

Vad är ren instinkt och vad innehåller den? Jag är helt övertygad om att den hyser åtminstone rudimentära förståndskategorier.
Hur skulle de annars kunna orientera sig i världen? Vi talar om gradskillnader.

Kants kategorier organiserar inte inkommande stimuli.

Nej, och det har jag inte heller påstått, däremot sa jag att vårt neurala system organiserar inkommande stimuli och gör dem begripliga för oss enligt givna scheman. Det är där förståndskategorierna kommer in.

De konstituerar fenomenvärlden enligt förståndsbegrepp, så att världen blir begriplig för vårt förstånd. Kategorierna ger formen för att något överhuvudtaget ska kunna uppfattas som ett objekt i tid och rum.

Javisst, här finns ingen motsättning.

Djuren, enligt Kant, har inget begreppsligt förstånd, så de behöver inga kategorier. De är levande varelser med representationer, bara utan begreppslig syntes.

Inom biologin har det hänt mycket sedan Kants dagar. Jag tror vi kan frikänna honom där.

Kants kategorier är a priori‑former för mänskligt omdöme. De är inte kosmiska lagar, inte biologiska mekanismer och inte egenskaper hos världen i sig. De är villkor för mänsklig erfarenhet, former för mänsklig objektivitet, strukturer för mänsklig förståelse av fenomen. Med det menas inte "mänsklighet" i biologisk mening, utan "mänsklighet" i strukturell mening: ett väsen med begreppsligt förstånd.

Att de skulle vara kosmiska lagar känns kanske lite perifert, men vi får väl ändå konstatera att människor är biologiska varelser? Det innebär i så fall att allt vi kan erfara villkoras av vår biologi. Även vårt begreppsliga förstånd är förankrat i våra biologiska förutsättningar.

[Mlw]

Att de skulle vara kosmiska lagar känns kanske lite perifert, men vi får väl ändå konstatera att människor är biologiska varelser? Det innebär i så fall att allt vi kan erfara villkoras av vår biologi. Även vårt begreppsliga förstånd är förankrat i våra biologiska förutsättningar.

Jo, men det var inte Kants uppfattning. Han vägrade att koppla kategorierna till vår biologi, eftersom de då skulle variera mellan intelligenta arter, förändras över tid, bero på tillfälligheter och kunna definieras vetenskapligt.

Kant ville tvärtom att kategorierna skulle vara nödvändiga, universella och icke‑empiriska förutsättningar för vetenskapen själv.

Det moderna synsättet betraktar däremot kategorierna som evolutionära produkter, förankrade i vårt nervsystem. Så såg inte Kant det. I hans världsbild var människan skapad som en färdig rationell varelse, och därför är också kategorierna statiska och permanenta.

[Illusionen]

En avslutande kommentar.

Citat taget från sid 1 i konceptet,

”Konceptet kompletterar matematikens regelverk med här nämnda principer, och ger stöd åt påståendet att,
”Verkligheten innehåller sanningar som inte enbart kan härledas ur något algoritmiskt system”.
Det krävs en djupare, icke-algoritmisk förståelse.”

Citat taget från sid 4 i konceptet,

”EXISTENS är ett centralt begrepp inom filosofin. Existens som atomärt begrepp i sin mest grundläggande
skepnad innebär att vara i kontrast/motsats till något imaginärt ”icke varande”.
Existensbegreppet kan förenklat beskrivas som människans medvetenhet om sin egen verklighet.
Konceptet formulerar detta hypotetiskt via ett SKALÄRT balansresonemang baserat på,
”ATOMÄR EXISTENS OCH DESS BALANSERANDE ANTI-STRUKTURELLA MOTSATS”.”

Citat taget från sid 7 i konceptet,

”Detta formuleras som, ÖMSESIDIG KOMPLEX SKALÄR BALANS mellan,
”ATOMÄR EXISTENS OCH DESS BALANSERANDE ANTI-STRUKTURELLA MOTSATS”.

Begreppet EXISTENS förutsätter m a o av filosofiska skäl, en abstrakt metafysisk SPEGLING.
KANT är förmodligen den filosof vars slutsatser därvid ligger närmast konceptets.
Kant ansåg att vi inte kan nå åt tinget i sig, vilket överensstämmer med konceptets slutsatser.
Med andra ord, den objektiva verkligheten ”bortom vår förnimbara verklighet”, är ur vårt atomära
perspektiv för oss oåtkomlig.”

Citat taget från sid 10 i konceptet,

”Att formulera en grundhypotes inom fysiken baserat på vardagliga begrepp och storheter, utan att
fullt ut bemästra inledande Citat A och B, samt vad medvetandet representerar, är av logiska orsaker
sannolikt ett oöverstigligt problem.

OBSERVERA därför att oavsett vad som utgör BÄRANDE GRUNDHYPOTES så krävs det något som
det som hävdas REFERERAR till.”

Citat taget från sid 21 i konceptet,

"Om de lagar som styr den platonska världen liknar någon form av beräkning – skulle då denna värld
själv kunna simuleras?
Forskarna säger nej. Med hjälp av satserna om ofullständighet och odefinierbarhet drar forskarna
slutsatsen att verkligheten inte helt kan representeras genom algoritmer.
”Den kräver en icke-algoritmisk förståelse som per definition ligger bortom algoritmisk beräkning
och därför inte kan simuleras”, och att konsekvenserna sträcker sig till fysikens kärna, förklarar
forskarna. ”Därför kan detta universum inte vara en simulering.”
”De fundamentala naturlagarna skapar rum och tid, snarare än att existera inom dem.
En helt beräkningsbaserad teori om allt är därför omöjlig.
Det krävs en djupare, icke-algoritmisk förståelse.” "

Föreliggande koncept förklarar varför det förhåller sig så som här hävdas !
-.-

Efter att ha läst inläggen i tråden är mitt intryck att basala REFERENSER saknas i samtliga fall.
Inläggen inkl det som hävdas saknar därigenom förankring/grund, vilket innebär att resonemangen
blir"frisvävande" till sin natur. Hur referenserna kommer in i bilden framgår av tråden,
"VERKLIGHETEN, som funktion av referensberoende komplex skalär differens"
Merparten av det som hävdas kvalificerar sig således till kategorin "obestyrkta påståenden"
Detta tolkas som att budskapet konceptet försöker förmedla inte nått fram.

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum

[Smisk]

Jag har alltid tänkt mig att det måste finnas förhållanden mellan inre och yttre.

Menar du att det inre är subjektet och det yttre är objektet?

Tja, i stort sätt men med viktiga skillnader.

Jag använder sällan dessa två begrepp då dem ibland används för olika saker samtidigt utan att klargöra exakt vad man menar.
Med inre menar jag subjekt i den utsträckning som man talar om erfarna, medvetna, interna saker som just inte är tillgängliga empiriskt genom våra 5 sinnen. Tankar, känslor, medvetandet, dem direkta erfarenheterna som sådana av syn, hörsel, smak osv. Men då alltså inte sakerna exempelvis syn pekar på som sedda utan själva erfarenhetens natur och struktur. Det externa är objektivt i den utsträckningen som det är fysiskt förnimbara/mätbara. Till skillnad från erfarenheten av färgen röd så är det externa det synupplevelsen visar oss genom den och inte själva upplevelsen för oss.

Subjektivt och objektivt används även ofta för att betyda värdemässig respektive värdeoberoende. Detta talar jag alltså inte om här utan det ontologiska och inte det axiologiska. Axiologiska förhållanden är dock givetvis primärt interna då vi inte kan veta något om önskvärdhet och kvalitét utan att ha dem tillgängliga subjektivt internt i det avseendet.


Vidare så tänker jag mig att dessa är tillgängliga perspektiv på tillvaron. Som sådana är de alltså totalt helt olika och "överlappar inte". Lika lite som höjd och bredd överlappar som dimensioner. Däremot kan de ha förhållande till varandra och komplettera varandra.

Att se en hjärna och tankar och att dessa har potentiella förhållanden är en sak och att se att dem skulle "vara samma sak", "vara samma typ av sak", eller "vara reducerbara eller förklarbara till varandra" ser jag som problematiskt som bekant

[Smisk]

Det är precis detta Kant handlar om. Kants kategorier "formaterar" inte verkligheten i sig, vilket är ett vanligt missförstånd. De formaterar vår erfarenhet av verkligheten, den enda verklighet vi någonsin kan ha tillgång till. Den distinktionen är själva kärnan i Kritik av det rena förnuftet. Kategorierna är villkor som gör erfarenhet möjlig.

Som jag upplever Pilatus tankar verkar han vara tveksam till Kants "metafysiska slutsatser" och kanske att de är för radikala.

Om vi tänker oss att vi lägger begreppet "verklighet" åt sidan och istället tänker oss en komplex, interaktiv, perspektivberoende, pluralistisk samling relationer där vi minst har tillgång till existens genom inre och yttre kvalitéer. Med andra ord, om vi tänker oss att vi inte kan förstå "en verklighet" genom att tänka oss att det enda vi har tillgång till är x eller y (inre (erfaren), yttre (empirisk)) utan istället att vi behöver räkna med komplexa förhållanden av olika kvalitéer så kan vi tänka oss att Kant är för radikal i hans "världen för oss" vs "världen som sådan".

Man kan tänka sig att han kanske delar upp den för snävt?

Det är en logisk sak han säger när han förklarar att det är erfarenheten "för oss" som alltid sorteras genom vad som endast är tillgängligt genom "kategorier för oss". Han har rätt där, vi får aldrig helt tillgång till "objektet i sig". Men istället har vi alltid och endast tillgång till komplexa ontologiska processer genom en värld som är komplex och därför kan förhålla saker till varandra. Som inre och yttre.

[Vega]

Är tinget i sig, som oåtkomligt, orsakat av en begränsning av intryck till kants förståndskategorier? Tänk ifall det inte är en begränsning? Tänk ifall det är allt som behövs..

[Hubert]

Det var säkert Kants åsikt, liksom min hjälte Aristoteles åsikt.
Av den enkla anledningen att båda utredde människas intellektuella utrustning.

Det är också viktigt att erinra om att för Kant förutsätter ett Ting för Oss ett Ting i Sig. Tinget i Sig är blott objektet för vårt sökande. Tinget i Sig kan vara Loch Ness-odjuret, objektet vi söker kunskap om. Nessie För Oss är blott hur vi förstår henne nu och söker mer kunskap om.
Kant är inte märkvärdigare än så.

Kant talar inte i Kritik der reinen Vernunft om ontologi. Alltså inte om att Tinget i Sig t ex är ett verkligt odjur, bara ett kunskapsobjet vilket som helst.

Kants kategorier organiserar varken stimuli eller en redan given fenomenvärld. De organiserar vår upplevelse av fenomenvärlden, världen sådan den framträder för oss. Fenomenvärlden är redan en produkt av kategorierna. Det finns ingen fenomenvärld "där ute" som först existerar och sedan struktureras. Strukturen är fenomenvärlden. Därför säger Kant att kategorierna är betingelser för möjlig erfarenhet. Genom dem får vi en värld av objekt, kausalitet, substans, kvantitet och så vidare.

Insekter och djur saknar tillgång till förståndskategorierna, men klarar sig genom ren instinkt. Sådan är den kunskapsteori som kom att dominera filosofin efter Kant: en teori som länge framstått som absurd, men som filosoferna ännu inte lyckats frigöra sig från.