Vi söker en funktion för tillblivelse och förvandling. Denna rörelse bör ha vissa specifika men kanske ospecificerbara egenskaper. För att finna dessa egenskaper går vi tillbaka till en platonsk uppfattning om förvandling av vara. En sådan återfinns i Timaeus, i det som Platon refererar till som ett receptakel, ett ”tredje slag” (triton genos) – en neutral instans mellan idévärld och sinnevärld som inte är något i sig själv, som endast verkar genom de ämnen och bestämningar som materialiseras genom det. Platon benämner detta i spatialiserande termer, bland annat som khôra (ett ord för rum, förknippat med matrixen, livmodern). Khôra hanterar problemet med hur idévärldens universella abstraktioner antar materiell form i sinnevärlden. Receptaklet förklaras i Stanford Encyclopedia of Philosophy:
In its own right it is (part of) a totally characterless subject that temporarily in its various parts gets characterized in various ways. This is the receptacle—an enduring substratum, neutral in itself but temporarily taking on the various characterizations through traces of the four elements in it. The observed particulars just are parts of that receptacle so characterized 51b4–6).
Receptaklet karaktäriseras av de element som aktualiseras i det. Som funktion betraktat är det beständigt, men som form och innehåll blir det specifikt och temporärt operativt i kraft av elementens aktualisering förvandling och försvinnande. Det är alltså det som blir till genom khôra som bestämmer dess elementära karaktär, samtidigt som inget i sinnevärlden kan existera utan denna passage.
Julia Kristeva plockar upp begreppet, bland annat i Revolution in Poetic Language (1974) där hon etablerar den semiotiska choran, som det somatiska, rytmiska, affektiva och resonanta betydelsefält som föregår den symboliska ordningen, i barnets presubjektiva kommunikation med sina primaära omsorgsgivare. Hon ger chora en central funktion även i poesin och konsten, men även i fråga om att sörja den orepresenterbara förlusten (dvs. melankoli, i Svart Sol 1981). Platons idévärld och Lacans symboliska ordning resonerar här i varandra, liksom den platonska sinnevärlden korresponderar, asymmetriskt, med det semiotiska, förspråkliga och somatiska.
Den tredje filosofen som aktualiserar khôrabegreppet är Jacques Derrida. Han följer Platons beskrivning i vissa avseenden men vidareutvecklar khôrans betydelse. Han menar…
…att subjectile är det rum som ligger mellan det sinnliga och det intelligibla, genom vilket allting passerar men där ingenting stannar kvar. En bild måste exempelvis bäras av någonting, på samma sätt som en spegel bär en spegling. I Derridas efterföljd beskriver John Caputo khôra på följande sätt:
'varken närvarande eller frånvarande, aktiv eller passiv, god eller ond, levande eller icke-levande – utan snarare ateologisk och icke-mänsklig – är khôra inte ens ett receptakel. Khôra har ingen mening eller essens, ingen identitet att återvända till. Hon/det tar emot allt utan att själv bli någonting, vilket är anledningen till att hon/det varken kan bli föremål för ett filosofem eller ett mytem. Kort sagt är khôra tout autre [helt och hållet annan], i högsta grad.'
Om ”khôra” betyder ”rum”, så är det ett märkligt slags rum som ”ibland tycks vara varken det ena eller det andra, ibland både det ena och det andra”, och som pendlar ”mellan exklusionens logik och deltagandets logik
(Derrida, The Name, s. 89, / Wikipedia, min översättning).
Derridas khóra framstår som den mest abstrakta av de tre , om vi följer Caputos tolkning av Derrida. Platon ger Khora visserligen ingen egen identitet, men låter den samtidigt korrespondera med de egenskaper som idéns lokala manifestation bibringar. Kristevas semiotiska chora är i kontrast till de andra två förkroppsligad, såsom affektiv, kommunikativt, förspråkligt resonansfält.Vi har således tre betydelser av chora.
1. Khôra som platonsk materialiseingsinstans;
2. Den Semiotiska Choran som somatisk och affektiv, psykologisk/semiotisk resonans;
3. och för det tredje som något som både “är” och “icke är”, ett radikalt annat, tout autre, I Derridas mening.
Vi månar om att avmystifiera detta receptakel och ge det en mycket konkret innebörd. Strukturen: en plats som inte är en plats, och i linje med Platon själv: en instans för förvandling som genom förvandlingen antar de förvandlande aspekterna egenskaper. I linje med Kristeva: materiell och affektiv semiotik. Derridas khora hjälper oss att inte göra khoran till en plats eller till ett “något” i egen rätt. (Härvidlag verkar det som att vår inledande diskussion kring Parmenides “är icke” återaktualiseras: vi kan inte tala om khôra utan att den i kraft av vårt tal antar själva benämningens egenskaper - och därmed bringar det nämnda till existens. Den begreppsliga trefaldigheten gällande begreppet kan tjäna som ett synliggörtande av vad vi i blivandets namn redan funnit).
Det finns en omedelbar likhet mellan Platons Khôra och Karen Barads apparatus (Meeting the Universe Halfway, 2008) i det att fenomenet aktualiseras/ materialiseras i kraft av de deltagande aspekter som samspelar i fenomenaliseringen av världen (jämför - men byt ut Platons element mot de deltagande aspekterna, och Khôra mot det agentiska snittet). Varken Khôra eller Apparatus är något annat än denna aktualiseringshändelse, även om Platon ger det en beständighet. De är alltså ingenting i sig, utöver de samlade villkoren för fenomenets aktualisering (med viktiga skillnader dem emellan förstås: Platon ger khôran både plats och metafysisk beständighet. Barads apparatus är inget annat än fenomenets intra-agerande aspekter)
Kristeva talar om rytm, resonans, affekt och kropp, som semiotiska förspråkliga villkor för själva existensmöjligheten för subjektet. Detta rimmar väl med Simondons transduktiva individuationsprocess (L'individuation à la lumière des notions de forme et d'information, 1958), såväl som med Donna Haraways biosemiotiska sympoiesis- perspektiv, (i förlängningen) (Staying With the Trouble, 2016). Semiotisk chora fångar vår uppfattning om "skillnad i skillnad” (jfr Deleuze Repetition et Difference, 1968) - samblivande av för- och bortomsubjektiv karaktär där olikheterna i samblivandet (den andre i förhållande till densamme, och densamme som annan inför sig själv) inte förlorar sin heterogenitet.
Derrida var mycket influerad av Emmanuel Lévinas, och hans begrepp om den andres annanhet (Totalité et Infini, 1961). Tout autre är inte bara ett begrepp om något radikalt annat i allmänhet, men bör förstås i ljuset av Lévinas oändliga annanhet som irreducibel unicitet.
Det verkar som att vi har uppfunnit hjulet på nytt - Nietzsches eviga återkomst (den Glada Vetenskapen) - och givit tillblivelsens process ytterligare ett namn: Khôra. Blivandets olika namn - virtualitet/ aktualitet, funktionen av kopulan är, Simondons individuationsprocess, forum, apparatus och det agentiska snittet, samt vårt eget gränsfältsbegrepp - är alla perspektiv på ett och samma område: fenomenets villkor.
Vi har emellertid hamnat i en situation där allt framstår som både enhet och heterogen pluralitet. Beskriver flöde och myller, hehet och delar, rörelse och stabilitet olika aspekter av samma, i linje med Simondons idé om metastabilitet? Både-och, svarar jag, preliminärt: de är aspekter av samma fråga. “Vad är då frågan”, undrar ni. “Jag vet inte”, måste svaret bli, eftersom arbetets process är att finna densamma. De likartade, men alltjämt väsensskilda svaren, börjar dock ge kontur åt frågans riktning. (eget work in progress)
Om vi följer Derrida är svaret spegelns spegling - inte spegelbilden. Om vi följer Kristeva är svaret kroppens materiella semiotik - inte symbolen. Följer vi Platon är det tillblivelsen - dvs vare sig idén eller manifestationen.