Kants kausalitetsfälla

[Pilatus]

Det är med facit i hand som jag blir uppmärksam på överensstämmelsen mellan Kants slutsatser och konceptets.

Min rekommendation är att du skriver ner de punkter som du anser överensstämmer med Kants epistemologi och ber Copilot granska vad du kommit fram till. Jag tror, med viss bestämdhet, att det kan vara riskabelt att själv bedöma den egna texten och i vilken mån teorin i huvudsak överensstämmer med Kant. Noumenon betecknar ett ting i sig själv, oberoende av vår mänskliga varseblivning. Ett fenomen är hur vi uppfattar ett föremål genom våra sinnen (syn, hörsel, beröring).

Kant har inget med konceptets tillkomst att göra, utan Kants teorier blev för mig i efterhand intressant
information om hur väl hans slutsatser verkar överensstämma med konceptets.

Men du talar om "överensstämmelsen mellan Kants slutsatser och konceptets" vilket föranledde min förra postning. Det tror jag fortfarande kan vara av värde att du får ett svar på som inte är din egen bedömning. Det är just det att vi aldrig kan vara objektiva då vi skriver ett omdöme som inkluderar oss själva.

[joel heirås]

Min uppfattning av det hela bygger på analogin om tonalt ljud "i-sig" i förhållande till vår upplevelse av ton (dvs ljud "för-oss")

ljudvågen är materiell, frekvensiell resonans och tryckförändring i rum och materia, rent fysikaliskt
Utan partiklar, material och rum vore det naturligtvis inget alls.
För en fisk är ljud tryckförändring
En fladdermus hör andra frekvenser och förhåller sig till ljud på andra sätt än vad människor gör
En döv person upplever ljud som fysisk resonans, och lufttryck
Om vi lägger sandkorn på en resonansplatta och låter plattan resonera i specifika frekvenser bildar sandkornen specifika, komplexa mönster (pga de mönster/ interferenser som olika frekvenser orsakar i mötet med materialet
Ljudet är ett vågfenomen i likhet med ljusvågen, som oscillerar spiraliskt i en sträng, mönsterbildande i andra material, sfäriskt spridande i vatten och luft.

För den hörande människan blir ljudet en ton först i transduktiv omvandling via örats membran, till neuro-elektrisk impuls och på ett ännu ej helt klarlagt vis till upplevelse /qualia i människans sinne, vilket sedan sammanblir "resonant" och "transduktivt" tillsammans med affekter, minnen, sinneskomplexet i sin helhet, rumsuppfattning, sociala habitueringar, kulturella, symboliska och historiska föreställningar, samt exciterar responsmönster i våra varelsers extremt komplexa neurala struktur, vilket genererar vidare respons.

Att i den här komplexiteten säga att ljudet är ett ting "inom mig/i-sig" blir en förenkling. Lika mycket en förenkling som att säga att individen är någonting "i-sig", med tanke på hur mycket "annanhet" som både de "nouminella" och de "fenomenella" aspekterna av (tonalt) ljud beror av för aktualisering som det ena eller det andra. Såväl noumenon och fenomen förutsätter pluralt och oöverskådligt annat för sitt blivande och varande såsom något överhuvud taget

[Pilatus]

Min uppfattning av det hela bygger på analogin om tonalt ljud "i-sig" i förhållande till vår upplevelse av ton (dvs ljud "för-oss")
ljudvågen är materiell, frekvensiell resonans och tryckförändring i rum och materia, rent fysikaliskt

Att Kant drar en skarp gräns mellan tinget för mig (fenomenet) och tinget i sig (noumenon) beror på att våra sinnesorgan krävs för att göra oss en bild av tingen. Som du beskriver ljud i sig så kan det motsvara tinget i sig om vi förutsätter att det befinner sig så att våra sinnen ej kan förnimma det. Alltså om ljudet i sig inte framstår som ett fenomen som vi kan nå på något sätt. Därmed kan vi inte heller få någon kunskap om detta ljuds frekvens eller art. Det kan tyckas enkelt och självklart när man väl förstår hur han beskrev tinget i sig, men tycks ändå alltid förbrylla. Vi kan gå vidare i analysen.

[joel heirås]

Min uppfattning av det hela bygger på analogin om tonalt ljud "i-sig" i förhållande till vår upplevelse av ton (dvs ljud "för-oss")
ljudvågen är materiell, frekvensiell resonans och tryckförändring i rum och materia, rent fysikaliskt

Att Kant drar en skarp gräns mellan tinget för mig (fenomenet) och tinget i sig (noumenon) beror på att våra sinnesorgan krävs för att göra oss en bild av tingen. Som du beskriver ljud i sig så kan det motsvara tinget i sig om vi förutsätter att det befinner sig så att våra sinnen ej kan förnimma det. Alltså om ljudet i sig inte framstår som ett fenomen som vi kan nå på något sätt. Därmed kan vi inte heller få någon kunskap om detta ljuds frekvens eller art. Det kan tyckas enkelt och självklart när man väl förstår hur han beskrev tinget i sig, men tycks ändå alltid förbrylla. Vi kan gå vidare i analysen.

Ja mina kunskaper om kant kanske inte når nivå. När du beskriver det så låter det inte alls förbryllande.
Och när man accepterat premissen så klarnar kategorierna!