Sanning
Moderator: Moderatorgruppen
Sanning
Hur nära kan man definiera begreppet sanning? Kan man egentligen överhuvudtaget göra det? Är det som Demokritos sade att ingenting existerar utom atomer och tomrum och allt annat är åsikter. Vad som är sant är väl upp till var och en att bedömma. Bör man förena förnuft och känsla när man söker sanningen?
Sanning är ett omhuldat begrepp. Den gamla retorikens Grekland menade t o m att när något vunnit acceptans av en större mängd människor blev det en sanning. I första anblicken skrattar man åt denna premiss, men med lite reflektion börjar den bli nästan sann. 
Det beror på att den senaste postmoderna idérörelserna, konstruktivismen, menar att alla textuella strukturer är konstruktioner, men av vad? Konstruktionen utgår redan i ljudandet och tecknet, som kopplas ihop till begrepp, språk. Där generellt (jag är inte 100%'ig i sematikens begreppsliga konstruktioner) olika teckenkonstruktioner kopplas till olika kategorier i verkligheten som uppfinnarna genom sin erfarenhet kunnat koppla. Det har förts emellan människorna där det utvecklats genom olika synteser. Vissa aspekter falsifieras, eller genom makttryck avförs och faller i glömska, och så vidare genom historien till det tänkande vi har i dag.
Ian Hacking menar att om det hade varit andra händelser, andra insikter, eller andra makter som intervenerat på den globala scenen kunde vi ha haft ett helt annat tänkande och andra typer av teoribyggen där man kanske analyserade verkligheten från helt andra utgångspunkter. Han menar att det inte alls behöver betyda försämrad vetenskap/tänkande och att dessa matriser att tolka verkligheten skulle kunna gott göra liknande framsteg som dagens tänkade och vetenskap. Han menar att om vi finner intelligenser på andra håll i universum bör sannolikheten vara mycket större att de tagit andra vägar än vår. Något som kan bli en mycket försvårande faktor när vi ska tolka dem.
Det beror på att den senaste postmoderna idérörelserna, konstruktivismen, menar att alla textuella strukturer är konstruktioner, men av vad? Konstruktionen utgår redan i ljudandet och tecknet, som kopplas ihop till begrepp, språk. Där generellt (jag är inte 100%'ig i sematikens begreppsliga konstruktioner) olika teckenkonstruktioner kopplas till olika kategorier i verkligheten som uppfinnarna genom sin erfarenhet kunnat koppla. Det har förts emellan människorna där det utvecklats genom olika synteser. Vissa aspekter falsifieras, eller genom makttryck avförs och faller i glömska, och så vidare genom historien till det tänkande vi har i dag.
Ian Hacking menar att om det hade varit andra händelser, andra insikter, eller andra makter som intervenerat på den globala scenen kunde vi ha haft ett helt annat tänkande och andra typer av teoribyggen där man kanske analyserade verkligheten från helt andra utgångspunkter. Han menar att det inte alls behöver betyda försämrad vetenskap/tänkande och att dessa matriser att tolka verkligheten skulle kunna gott göra liknande framsteg som dagens tänkade och vetenskap. Han menar att om vi finner intelligenser på andra håll i universum bör sannolikheten vara mycket större att de tagit andra vägar än vår. Något som kan bli en mycket försvårande faktor när vi ska tolka dem.
Den som har en absolut sanning kan väl dela med sig.
Det skulle röra om i mycket av det jag baserar min verklighet på, så jag är tacksam för alla förslag
Jag tror inte att sanning går att uppnås, men skulle gärna vilja det.
Problemet ligger ju i att vi kan inte vara helt säkra på oss själva.
Existerar jag ? Jag tänker alltså existerar jag. Jag skulle hellre vilja säga, jag tänker alltså existerar något.
Men vad är detta något ? Om vi ska definera det så måste vi börja benämna det. Och iochmed att vi benämner det så gör vi det personligt, och därmed dess betydelse bara sann gentemot oss själva.
Du kan aldrig vara helt säker på att det du får i utbyte av en annan människa är vad denne ger dig. Därav föds den grundlägggande osäkerheten som gör att en 100 % sanning är omöjlig att uppnå.
Självklart kan sanning finnas i ett logiskt resonemang, (typ är den inte svart är den vit, den är inte svart) men också här är vi inskränkta i vår egen bedömning av sakers natur. Vi har inte sagt något av värde, vi har bara bestämmt sakers förhållande till varandra.
Man kan också se på kvantproblemet.
Det vi ska mäta är så litet så vi kan bara verifiera dess existens när vi mäter det, men fanns det där innan vi började mäta?
Människan bör förhålla sig till sanning, att den största sanningen är med största möjliga sannolikhet.
Det skulle röra om i mycket av det jag baserar min verklighet på, så jag är tacksam för alla förslag
Jag tror inte att sanning går att uppnås, men skulle gärna vilja det.
Problemet ligger ju i att vi kan inte vara helt säkra på oss själva.
Existerar jag ? Jag tänker alltså existerar jag. Jag skulle hellre vilja säga, jag tänker alltså existerar något.
Men vad är detta något ? Om vi ska definera det så måste vi börja benämna det. Och iochmed att vi benämner det så gör vi det personligt, och därmed dess betydelse bara sann gentemot oss själva.
Du kan aldrig vara helt säker på att det du får i utbyte av en annan människa är vad denne ger dig. Därav föds den grundlägggande osäkerheten som gör att en 100 % sanning är omöjlig att uppnå.
Självklart kan sanning finnas i ett logiskt resonemang, (typ är den inte svart är den vit, den är inte svart) men också här är vi inskränkta i vår egen bedömning av sakers natur. Vi har inte sagt något av värde, vi har bara bestämmt sakers förhållande till varandra.
Man kan också se på kvantproblemet.
Det vi ska mäta är så litet så vi kan bara verifiera dess existens när vi mäter det, men fanns det där innan vi började mäta?
Människan bör förhålla sig till sanning, att den största sanningen är med största möjliga sannolikhet.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Jag som alltid trot att satser som är sann a priori, är sanna oavsätt omständigheter.
Och att empiristk sanna satser bara är sann utifrån en yttrevärklighet som det bara kan ha mer eller mindre rimmliga antagande om.
Sen kan man resonera om en massa kring andra entiteter som morliska prinsiper och mennings begrepp etc.
Och att empiristk sanna satser bara är sann utifrån en yttrevärklighet som det bara kan ha mer eller mindre rimmliga antagande om.
Sen kan man resonera om en massa kring andra entiteter som morliska prinsiper och mennings begrepp etc.
J K Auk vad menar du egentligen när du säger "jag"? Det är klart att du kan vara absolut säker på att DU finns inte ett något, för det vore ju redan något som vore observerat av någon. Det observerande eller kanske snarare medvetna kommer alltid först. Det jag du är kan du inte reducera bort.
Att du finns kan du apodiktiskt veta men vad du är , är en annan sak. Jag tycker att de frågorna oftast rörs i hop. du kan aldrig distansiera dig i från dig själv.
tänk på det som transcendentala argument.
1. Jag finns inte. 2. Jag kan inte skriva på svenska. 3. jag förstår inte begreppet förstå. osv
Det gör det hela klarare.
Att du finns kan du apodiktiskt veta men vad du är , är en annan sak. Jag tycker att de frågorna oftast rörs i hop. du kan aldrig distansiera dig i från dig själv.
tänk på det som transcendentala argument.
1. Jag finns inte. 2. Jag kan inte skriva på svenska. 3. jag förstår inte begreppet förstå. osv
Det gör det hela klarare.
Re: Sanning
Emme skrev:
Den frågan behöver du inte grubbla på längre eftersom det inom neurofysiologin står klart att det inte finns en tydlig gräns mellan känslan (emotionerna) och förmågan att tänka rationellt. De "hakar i" varandra snarare, är intimt sammanflätade.
Det vi kallar förnuft, lokaliserat till funktioner i främst pannloberna, tillhör de senast evolutionerade delarna av cortex (hjärnan) och de kan inte frikopplas från underliggande strukturer, såsom mentala emotioner (känslor), fysiska emotioner, driftlivet, ja ända ner till homeostasens yttersta fundament i ämnesomsättningen.
Tvärtom är det nog så att ratio utvecklades för att (bland annat) kunna "tolka" och förklara det som pågår i kroppen (via känslorna) och i kroppens samspel med omgivningen (kausalitet).
Man skulle kunna säga att du också använder dig, mer eller mindre, av känslorna när du använder förnuftet.
Förnuftet är bra på att finna kausalitet i tillvaron, känslorna är bra på att värdera tillvaron och att finna riktning/mening. Båda behövs för att vi ska utvecklas både som enskilda individer och som mänsklighet.
Krm/Lillan
Emme skrev: Bör man förena förnuft och känsla när man söker sanningen?
Den frågan behöver du inte grubbla på längre eftersom det inom neurofysiologin står klart att det inte finns en tydlig gräns mellan känslan (emotionerna) och förmågan att tänka rationellt. De "hakar i" varandra snarare, är intimt sammanflätade.
Det vi kallar förnuft, lokaliserat till funktioner i främst pannloberna, tillhör de senast evolutionerade delarna av cortex (hjärnan) och de kan inte frikopplas från underliggande strukturer, såsom mentala emotioner (känslor), fysiska emotioner, driftlivet, ja ända ner till homeostasens yttersta fundament i ämnesomsättningen.
Tvärtom är det nog så att ratio utvecklades för att (bland annat) kunna "tolka" och förklara det som pågår i kroppen (via känslorna) och i kroppens samspel med omgivningen (kausalitet).
Man skulle kunna säga att du också använder dig, mer eller mindre, av känslorna när du använder förnuftet.
Förnuftet är bra på att finna kausalitet i tillvaron, känslorna är bra på att värdera tillvaron och att finna riktning/mening. Båda behövs för att vi ska utvecklas både som enskilda individer och som mänsklighet.
Krm/Lillan
Att plötsligt se skönheten i det som tänker i mig - att se meningen och samtidigt veta att den ska gå förlorad i samma ögonblick jag upphör (på grund av min konstitutions uppenbara brister)...
sanning
Caustix...
Är det inte så att ordet sanning är missvisande?
Vad betyder ordet?
Hur definierar man detta ord?
På ett antal sätt.
Dess möjliga definitioner är dess helhet.
Sanningen är bara ett missledande begrepp som jag tror är psykologiskt betingat för att människan vill finna trygghet.
Sanning för mig är som att skjuta en pil mellan en punkt och en annan och sedan sakta ner förloppet och analysera pilen och delarna runt omkring den. Vi kan låtsa att en generation människor hinner leva mellan punkt 1.1 och 1.2.
Denna generation kommer att bedöma pilen med sina olika sinnen och tillskriva den olika egenskaper och tro sig komma närmare en sanning.
Det har funnits tusentals empiriska sanningar genom åren och alla har blivit utbytta av nya. Och även de empiriska "sanningar" som bestått är omgivna av möjligheter...
Lillan, du skriver att man inte behöver fundera på om förnuftet och känslan är sammanlänkat eller inte.
Anledningen verkar vara de senaste forskningsrönen.
Så du menar alltså att ett empiriskt experiment ger oss rätten att helt acceptera denna sammanlänkning?
Lite riskabelt att dela in i fack på det sättet.....enligt mig
Är det inte så att ordet sanning är missvisande?
Vad betyder ordet?
Hur definierar man detta ord?
På ett antal sätt.
Dess möjliga definitioner är dess helhet.
Sanningen är bara ett missledande begrepp som jag tror är psykologiskt betingat för att människan vill finna trygghet.
Sanning för mig är som att skjuta en pil mellan en punkt och en annan och sedan sakta ner förloppet och analysera pilen och delarna runt omkring den. Vi kan låtsa att en generation människor hinner leva mellan punkt 1.1 och 1.2.
Denna generation kommer att bedöma pilen med sina olika sinnen och tillskriva den olika egenskaper och tro sig komma närmare en sanning.
Det har funnits tusentals empiriska sanningar genom åren och alla har blivit utbytta av nya. Och även de empiriska "sanningar" som bestått är omgivna av möjligheter...
Lillan, du skriver att man inte behöver fundera på om förnuftet och känslan är sammanlänkat eller inte.
Anledningen verkar vara de senaste forskningsrönen.
Så du menar alltså att ett empiriskt experiment ger oss rätten att helt acceptera denna sammanlänkning?
Lite riskabelt att dela in i fack på det sättet.....enligt mig
-
Deuce Deceptor
- Inlägg: 318
- Blev medlem: 23 maj 2004 23:12
Eftersom det aldrig går att se sig själv objektivt så kan man aldrig hävda en objektiv sanning. Varje försök att hävda en objektiv sanning blir dogmatisk. Om man med sanning menar 100% sannolikhet... så kan existensen av "jag" i någon form möjligen vara sann. Utifrån vissa ogrundade antaganden kan ju vissa andra antaganden vara sanna. T.ex. om vi säger att alla människor är dödliga. Om detta antagandet antas utan grund ...så följer ur detta att en odödlig människa inte kan existera.
Emme... Vad menar du med förnuft? Finns det någon princip som inte i förlängningen grundas på känsla?
Lillan... Är dina antaganden om neurofysiologin "sanna"?
God natt/DD
Emme... Vad menar du med förnuft? Finns det någon princip som inte i förlängningen grundas på känsla?
Lillan... Är dina antaganden om neurofysiologin "sanna"?
God natt/DD
krille..
Jag nämnde som du kanske märkte inte ordet sanning utan talade om apodiktisk kunskap vilket var det som Auk verkade syfta på ( helt rimligt).
Sant är väl det som är faktiskt föreliggande, det som är. alltså det existerande.
Ett sanningsvärde inom logiken är något annat.
Filosofin är sökandet efter kunskap om varat, alltså det som är.
Jag nämnde som du kanske märkte inte ordet sanning utan talade om apodiktisk kunskap vilket var det som Auk verkade syfta på ( helt rimligt).
Sant är väl det som är faktiskt föreliggande, det som är. alltså det existerande.
Ett sanningsvärde inom logiken är något annat.
Filosofin är sökandet efter kunskap om varat, alltså det som är.
Caustix: Jag vet att du aldrig nämner det ordet, men det ligger ändå inbakat i ditt resonemang outtalat.
Ditt samtycke med Auk om apodiktisk kunskap skvallrar ju om det, enligt mig.
"Sant är väl det som är faktiskt föreliggande"
Det låter som gallimatias enligt mig eftersom jag inte kan se hur "det faktiskt föreliggande" skulle vara beständigt.
Måste det inte vara beständigt för att vara "sant"?
Ligger det inte i ordets betydelse?
Och vad betyder "faktiskt"?
Är inte det bara en annan version av ordet sanning, fakta; osv......
Det blir: snö är snö och vitt är vitt.....
Har inte moralen i behåll/// Krille
Ditt samtycke med Auk om apodiktisk kunskap skvallrar ju om det, enligt mig.
"Sant är väl det som är faktiskt föreliggande"
Det låter som gallimatias enligt mig eftersom jag inte kan se hur "det faktiskt föreliggande" skulle vara beständigt.
Måste det inte vara beständigt för att vara "sant"?
Ligger det inte i ordets betydelse?
Och vad betyder "faktiskt"?
Är inte det bara en annan version av ordet sanning, fakta; osv......
Det blir: snö är snö och vitt är vitt.....
Har inte moralen i behåll/// Krille
Att jag existerar är sant så länge jag existerar men jag förändras också ständigt men likväl är det sant att jag existerar. När jag dör så är det ej längre sant att jag existerar utan att jag existerat, men det kan ju inte vara apodiktiskt sant i och med att det är kunskap som inte är min för jag finns ju inte.
Varför kan inte något vara absolut sant men inte vara beständigt?
Varför kan inte något vara absolut sant men inte vara beständigt?
Caustix:
Är det inte så att sanningen blir relativ om den är föränderlig?
Det beror på hur man definierar ordet, men om något ska vara sant så måste det bara finnas ett givet antal möjligheter, annars är det bara en tillfällig sanning och då ingen riktig sanning. (bara en del av den)
Jag tror att du inte förstår att det är skillnad på att se en del av sanningen eller att se dess helhet.
Subjektiv sanning, fenomensanning, det är den föränderliga delen av helhetsbegreppet sanning, men om något ska vara helt och hållet sant så har jag svårt att se hur det inte skulle vara beständigt.
Jag menar objektiv sanning och subjektiv sådan inbakat i varandra.
Jag tror inte på åtskillnad mellan subjekt och objekt och därför så kan jag inte se att det skulle finnas mer än ett visst antal möjligheter att se ett visst skeende ur om det ska vara sant.
Okej att det kan vara föränderligt, men om det ska vara sant så kan det i så fall bara skifta mellan ett bestämt antal variationer så att åtminstone helhetn blir beständig på det som många skulle vilja kalla det "objektiva planet".....
Är det inte så att sanningen blir relativ om den är föränderlig?
Det beror på hur man definierar ordet, men om något ska vara sant så måste det bara finnas ett givet antal möjligheter, annars är det bara en tillfällig sanning och då ingen riktig sanning. (bara en del av den)
Jag tror att du inte förstår att det är skillnad på att se en del av sanningen eller att se dess helhet.
Subjektiv sanning, fenomensanning, det är den föränderliga delen av helhetsbegreppet sanning, men om något ska vara helt och hållet sant så har jag svårt att se hur det inte skulle vara beständigt.
Jag menar objektiv sanning och subjektiv sådan inbakat i varandra.
Jag tror inte på åtskillnad mellan subjekt och objekt och därför så kan jag inte se att det skulle finnas mer än ett visst antal möjligheter att se ett visst skeende ur om det ska vara sant.
Okej att det kan vara föränderligt, men om det ska vara sant så kan det i så fall bara skifta mellan ett bestämt antal variationer så att åtminstone helhetn blir beständig på det som många skulle vilja kalla det "objektiva planet".....
Allt är relativt i förhållande till något och när det handlar om kunskap så är allt relativt till dig/mig. Världen behöver ju inte vara förändlig utan bara din kunskap om den. Du som en ändlig komponent i världen kan ju inte fånga världen som helhet då skulle du behöva vara mer än världen. sanningens helhet kan inte vara åtkommlig för mig då vore jag ju mer än hela sanningen och därmed det allomfattande sanna i sig ( se solipsism inlägg).
Men om du ser en del av sanningen är det då inte sant? Det är ju inte en del av något falskt utan av det sanna.
men visst har du rätt i att helheten är beständig dock ej åtkommlig för oss utan vi får leta efter de objektiva fragmenten vilket vi finner i språkliga begrepp.
Ingen skillnad på subjekt och objekt? DU ser alltså ingen skillnad på DIG och en lastbil som du betraktar? Ser du ingen skillnad på din hand och ditt betraktande av den. Kan du betrakta det som betraktar?
Har käkat en massa allergimedicin så tänkandet är inte på topp....suck!
Men om du ser en del av sanningen är det då inte sant? Det är ju inte en del av något falskt utan av det sanna.
men visst har du rätt i att helheten är beständig dock ej åtkommlig för oss utan vi får leta efter de objektiva fragmenten vilket vi finner i språkliga begrepp.
Ingen skillnad på subjekt och objekt? DU ser alltså ingen skillnad på DIG och en lastbil som du betraktar? Ser du ingen skillnad på din hand och ditt betraktande av den. Kan du betrakta det som betraktar?
Har käkat en massa allergimedicin så tänkandet är inte på topp....suck!
Caustix:
"Världen behöver inte vara föränderlig, bara kunskapen om den...."
Nä, just det. Det är vad jag menar också.
Världen är inte föränderlig och därför så betyder all s.k. "ny" kunskap óch "gammal" samma sak. Det är bara olika uttryck för den beständiga världens möjligheter.
EN "kunskap" är EN möjlighet.
Och för oss subjekt så finns det många möjligheter.
Men gammal kunskap och ny kunskap är lika relativt som gott och ont och rätt eller fel.
Det finns alltså många sätt att tolka vår omvärld på och det finns ett kaos av möjligheter.
Men detta kaoset är bara kaos utifrån oss subjekt.
Alla möjligheter tillsammans skulle utgöra den beständiga världen...
Det handlar alltså inte om sanning eller falskhet utan endast om vad det finns för möjligheter.
Det finns mer eller mindre komplicerade möjligheter.
Med tiden så kommer antagligen möjligheterna att bli mer och mer invecklade, därav dess pseudonym "utvecklad kunskap".
Om det finns materia och en yttervärld och vårt psyke är fysiologiskt så tror jag inte att det går att skilja materia åt från någon annan sådan.
Det finns inga mellanrum mellan dig och mig, bara en rad olika former av materia som knyter ihop oss till ett långt band.
Om vi pratar om bara dig och mig så skulle det se ut så tror jag.
Men jag tror att det inte finns några mellanrum över huvud taget mellan något, alltså sitter vi alla fast i varandra tillsammans med resten av all materia.
Jag tror att åtskillnad är en illussion skapad av oss själva.
Därför säger jag att jag inte tror på åtskillnad av subjekt och objekt.
Jag tror att det är samma sak.
Man kan kalla sig för subjekt, men i själva verket så sitter du fast i ett långt band av materia där din kära lastbil också sitter fast.
Det går alltså inte att göra åtskillnad annat än på ett högst bedrägligt sätt.
"Livet består av illussioner
En del av dessa lyckas överleva
Det är dessa som utgör det vi kallar "verkligheten""
Jag hoppas du förstår mig....
Ha det
"Världen behöver inte vara föränderlig, bara kunskapen om den...."
Nä, just det. Det är vad jag menar också.
Världen är inte föränderlig och därför så betyder all s.k. "ny" kunskap óch "gammal" samma sak. Det är bara olika uttryck för den beständiga världens möjligheter.
EN "kunskap" är EN möjlighet.
Och för oss subjekt så finns det många möjligheter.
Men gammal kunskap och ny kunskap är lika relativt som gott och ont och rätt eller fel.
Det finns alltså många sätt att tolka vår omvärld på och det finns ett kaos av möjligheter.
Men detta kaoset är bara kaos utifrån oss subjekt.
Alla möjligheter tillsammans skulle utgöra den beständiga världen...
Det handlar alltså inte om sanning eller falskhet utan endast om vad det finns för möjligheter.
Det finns mer eller mindre komplicerade möjligheter.
Med tiden så kommer antagligen möjligheterna att bli mer och mer invecklade, därav dess pseudonym "utvecklad kunskap".
Om det finns materia och en yttervärld och vårt psyke är fysiologiskt så tror jag inte att det går att skilja materia åt från någon annan sådan.
Det finns inga mellanrum mellan dig och mig, bara en rad olika former av materia som knyter ihop oss till ett långt band.
Om vi pratar om bara dig och mig så skulle det se ut så tror jag.
Men jag tror att det inte finns några mellanrum över huvud taget mellan något, alltså sitter vi alla fast i varandra tillsammans med resten av all materia.
Jag tror att åtskillnad är en illussion skapad av oss själva.
Därför säger jag att jag inte tror på åtskillnad av subjekt och objekt.
Jag tror att det är samma sak.
Man kan kalla sig för subjekt, men i själva verket så sitter du fast i ett långt band av materia där din kära lastbil också sitter fast.
Det går alltså inte att göra åtskillnad annat än på ett högst bedrägligt sätt.
"Livet består av illussioner
En del av dessa lyckas överleva
Det är dessa som utgör det vi kallar "verkligheten""
Jag hoppas du förstår mig....
Ha det
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 11 och 0 gäster