Vi associerar oftast ekonomi till att handla om pengar och handel med produkter men det finns ocksâ en annan form av ekonomi som idag kallas för social ekonomi. Dvs att man genom gemensamma ansträngningar nâr de mâl man satt upp.
Den produktbaserade ekonomin gâr ut pa att man byter produkter medan den sociala ekonomin gâr ut pâ att man byter support.
Ett ord för detta beteende inom biologin kallas för mutualism.
Min tes är att en ekonomi som baseras pâ konkurrens alltid leder till att det skapas vinnare och förlorare. Den har en inbyggd mekanism i sig som innebär att de som är rika oftast blir rikare medan de fattiga oftast blir fattigare.
Vi kan ta exemplet med Gert Fylking som började med en penna och bytte succesivt upp sig till en ny bil, som han sedan gav bort.
Gert lyckades troligen med detta tack vare att han är en känd person. Tänk om en uteliggare skulle göra samma sak. Han skulle kunna börja med en bil och troligen bli anklagad för att ha stulit den.
Konkurrensbaserad ekonomi är ett spel där dynamiken innebär ett fâtal vinnare och en mängd förlorare. Denna typ av ekonomi fungerar bra för att driva fram stora företag och massor med produkter men den fungerar dock dâligt för människor. Mânga blir desperata av den modellen och mânga tvingas leva under oerhört svâra pâfrestningar, inte bara de fattiga utan även de rika. Den bidrar till att underminera den sociala stabiliteten i samhället och producerar en mängd människor som helt enkelt skaffar sig en cynisk syn pâ samhället, pâ sina medmänniskor och kanske hela världen med djur och natur.
Man börjar tro att den skoningslösa konkurrensen är en mekanism i hur saker och ting är naturligt ordnade. Jag har en irritation över hur Amerikanska naturprogram hela tiden portträtterar djur och natur som att vara i en dödlig kamp för egen överlevnad som att de är fiender med varandra. Naturprogrammen i USA avspeglar deras kapitalistiska samhälle.
Den sociala ekonomin fungerar annorlunda. Genom att människor kan hjälpas ât sâ kan de ändâ âstadkomma en god levadsstandard och bygger samtidigt upp en god social sammanhâllning där människor känner att de blir tagna pâ allvar och kan lita pâ varandra. Eftersom det är själva kärnan i deras ekonomi och den individuella överlevnaden att man sätter tillit till varandra.
Vad kan man âstadkomma med social ekonomi? Man kanske har svârare att bygga upp miljonföretag men man kan bygga upp plattformar för lokala ekonomier. t.ex. jag vet och tror inte om det är den enda man kan göra men det är ett exempel.
OBS! social ekonomi innebär INTE att man ger upp kapital eller att man tar bort "äganderätten". Människor kan fortfarande ha ägodelar och kapital i olika former. Skillnaden är bara att man inte baserar sin ekonomi pâ att handla med dem.
T.ex. i en indianstam där innevânarna äger kläder, djur, vapen, verktyg, hus eller tält etc. men baserar inte sin ekonomi pâ att byta dessa saker med varandra, utan genom medlemmarnas ömsesidiga hjälp i att odla, fiska och jaga och naturligtvis att ta hand om barnen, nâgot som i den konkurrensbaserade ekonomin blir ännu en pâfrestning som innebär att man mâste bygga dagis och skolor för att de ska kunna vara nâgonstans medan föräldrarna jobbar.
Jag tror att människors relationer baseras pâ deras form av ekonomi, hur de fâr tag i det de behöver för att leva och mâ bra. I det mutualistiska samhället baserar man det pâ ömsesidig hjälp och i det kapitalistiska pâ konkurrens, ofta ocksâ parasitism tyvärr och jag tror att om människor placeras i den modellen sâ kommer de att agera mer och mer cyniskt och hänsynslöst mot varandra. Medan i den mutualistiska modellen sâ kommer de att komma varandra närmare.
Har nâgon hört talas om filmen "Das Experiment" eller Stanford prison experiment? Det är i princip samma sak.
PS. Detta betyder inte att människor som lever i den mutualistiska modellen aldrig brâker och alltid kommer överens, men ekonomin fungerar som ett skydd för dess medlemmar, istället för en utslagningsmekanism.
Vad är ondska? Ligger det i människans natur att vara egoist
Moderator: Moderatorgruppen
-
Carpe Nihil
- Inlägg: 173
- Blev medlem: 06 okt 2006 20:41
Ah, tack så jättemycket för det långa utlägget. Jag förstår vad du menar. Du tror att ett mer kollektivistiskt samhälle som fokuserar mer på empati än egoism ger en mer medmänsklig attityd mellan människor och ökar samarbete istället för att öka en konkurrens?
Ur din synvinkel så håller jag helt och hållet med om ditt argument, men dessvärre stämmer det inte över med min synvinkel. Tankegången var intressant dock.
Har du övervägt och funderat kring Ayn Rands objektivism som i stort sett föreslår det motsatta?
Ur din synvinkel så håller jag helt och hållet med om ditt argument, men dessvärre stämmer det inte över med min synvinkel. Tankegången var intressant dock.
Har du övervägt och funderat kring Ayn Rands objektivism som i stort sett föreslår det motsatta?
-
Sambasture
- Inlägg: 17
- Blev medlem: 14 okt 2006 13:02
Tyckte att Katanas inlägg var jätteintressant(vilket jag också skrev i mitt senaste inlägg). Tycker man något annat, så kan man hålla det för sig själv (ja,Carpe Nihil, du var för onödigt kritisk). Ägna dig istället åt att försöka luska fram den där ärftlighetskoofficienten istället. Det låter intressant.
sethny: tack
du verkar ha en väldigt romantisk syn på livet. Och jag tror absolut att du har rätt. En sak som inte framgår av din text, är om du tror att ondskan är en egen existerande kraft, ett eget jag, eller om det bara är brist på kärlek. Det var lite det jag var ute efter =P
Kiifen: har någon ropat "hjälp, en kommunist!!" till dig med efter att du förklarat dina politiska åsikter? jag som inte ens är kommunist..
sethny: tack
du verkar ha en väldigt romantisk syn på livet. Och jag tror absolut att du har rätt. En sak som inte framgår av din text, är om du tror att ondskan är en egen existerande kraft, ett eget jag, eller om det bara är brist på kärlek. Det var lite det jag var ute efter =P
Kiifen: har någon ropat "hjälp, en kommunist!!" till dig med efter att du förklarat dina politiska åsikter?
jag som inte ens är kommunist..~ Tea and Sympathy ~ Tea and Philosophy ~
-
Carpe Nihil
- Inlägg: 173
- Blev medlem: 06 okt 2006 20:41
Katana skrev:Tror inte Kiifen å andra sidan dessvärre kan hålla med om DIN synvinkel.
Dina åsikter är exakt lika värdelösa. :D
Vet du, det tror inte jag heller - fast jag har inte påstått att hans åsikter är värdelösa
Sambasture: Jag måste ha missförstått Katanas inlägg helt, jag ser inte vad andra ser. Kanske fel infallsvinkel. Fast det där med att hålla sin åsikt för sig själv om man inte samtycker är kanske lite osmidigt på ett filosofiforum. Förutsatt att man vill ha diskussion ^^
Bara för att jag tycker så mycket om er så gräver jag lite i den där boken.. Just nu hittar jag bara ärftlighetskofficienter(h2) för Big Five -teorin och lite annat smått och gott. Specifikt egoism/empati är det ont om. Fast är man intresserad av bredare drag av personligheten så kan givetvis big five vara av intresse efterssom att vi diskuterar just arv vs. miljö i personlighet.
Extraversion .36
Neuroticism .31
Conscientiousness .28
Agreeableness .28
Openness to experience .46
arv 40-50%, livshändelser (typ kriser o dyl, alltså något som sammanflätas med uppväxt om udda grejer händer där) 30-40%, uppväxt 10-20%. Efter tester på tvillingar, läste jag i svd hehu...
Ondska är väl ur ett psykologiskt perspektiv resultatet av Jaget omedvetet inte klarar av att hantera verkligheten, dvs "jag är inte världens centrum, jag är inte Gud". Detta skapar en friktion mellan yttre värld (samhälle) och inre värld; Rädsla äter själen.
Ondska är väl ur ett psykologiskt perspektiv resultatet av Jaget omedvetet inte klarar av att hantera verkligheten, dvs "jag är inte världens centrum, jag är inte Gud". Detta skapar en friktion mellan yttre värld (samhälle) och inre värld; Rädsla äter själen.
Carpe Nihil
Jag har läst lite av Ayn Rand och var ett tag rätt sâ hârt inne pâ den banan eftersom jag ansâg att egoism var det enda sättet att befria sig frân statens krav, sosseprogram, kassor, institutioner, skolor och överhuvudtaget andra människors âsikter och tankesätt. Jag sökte mig till egoismen och främst liberalismen eftersom jag ansâg att om man nu kan betrakta samhället som en läromästare, sâ hade jag följt fel läromästare.
Att jag enbart fâtt lära mig att lyda och följa med, inte ifrâgasätta och reflektera över samhällets rutin av skola, arbete, skola, arbete, komvux, arbete, skola, a-kassa, etc osv.... jag ville istället lära mig att tänka själv, stâ för mina egna âsikter, stâ pâ egna ben och göra det jag ville och göra det som jag behövde för mig själv, för samhället som det var/är ordnat kunde/kan inte ge mig det. Jag har en hunch att det var även en drivkraft hos Ayn Rand och de flesta liberaler som jag läst.
Innan det var jag mer inne pâ det anarkistiska spâret men insâg ganska snabbt att det är en klubb för folk som bara gillar att klaga och porträttera sig själva som revolutionärer och martyrer utan att nâgonsin komma fram till nâgot eller göra nâgot. Helt enkelt en ideologisk fâfänga som inte resulterar i nâgonting annat än en jävligt barnslig attityd. Nâgot som verkar vara typiskt för vänstern i allmänhet. Se Pagrotskys uttalande.
Jag ville och vill istället se nâgot som kan göra bâde personlig insikt och ansvar möjligt sâväl som social solidaritet. En livsstil som fungerar enbart för att man är människa och utifrân att man är människa, inte utifrân hur ideologin porträtterar människan för oavsett hur mycket den försöker sâ idealiserar den, den demoniserar och utelämnar all det osynliga, mjuka och intuitiva.
Alla ideologier hittils vill renovera om människan, uppfinna om henne, analysera och dissikera. Det vänder jag mig emot. Jag tror att alla människor vill realisera sig själva och vet själva vad de behöver, men behöver ocksâ andra för att göra det. Jag tror att visst kan man nâ en viss grad av realisation genom att bo i en lägenhet och arbeta frân 8 till 5, 15 till 21 eller 23 till 6, vilket jag gjort.
Jag tror ocksâ att man kan nâ en viss grad av realisation genom att driva eget företag, men jag vet vad det innebär ocksâ och även om det later lockande att köra sin egen grej och vara sin egen chef är det i längden alldeles för stora pâfrestniningar för att jag ska tycka att det är njutbart.
Stamsamhället är den evolutionärt mest hâllbara samhälleliga formen och jag mâste förtydliga för sâ som du resonerar verkar det som att du tror att skillnaden mellan mutualism/stamsamhälle och kaptalism ligger i dess etiska/moraliska natur. Det stämmer inte, det handlar om en funktionell natur och etiken/moralen följer av denna funktion. Funktionen i sammanhanget är ekonomin.
Detta betyder inte att människan kommer sluta att konkurrera. Konkurrerar med varandra är nâgot vi gör till vardags, men det jag ogillar med kapitalismen är att den inte ger människor nâgra alternativ till överlevnad annat än att tvinga dem att konkurrera.
En intressant sak som Hitler sa i filmen "Der Untergang" var att han alltid följt naturen. Han försökte ju precis som naturen odla fram den mest överlägsna rasen. Vad han inte insâg var att han betvingade naturen enligt sin egen modell. Han tog evolutionen i egna händer och gjorde därför i realiteten uppror mot naturen och evolutionen. Han erkände inte vissa människor utan ville själv avgöra vilka som var de dugliga och odugliga, goda och onda.
Samma sak med produktionssamhället/ konkurrenssamhället/ kapitalistsamhället/ kommunistsamhället/ civilisationen. Den försöker att härma vad den tror är det naturliga sättet, men genom sin omtolkning av naturen sâ vâldför den sig pâ den. Ta skolan som ett exempel. Vi vet att barn tycker om att lära sig saker, ge en unge en dator och snart kan denne mer än sina föräldrar. Men i skolan tror man att barn inte gillar att lära sig saker varför skolan tar pâ sig ansvaret att "utbilda dom" med resultatet att de blir uttrâkade, upproriska och även deprimerade vilket fungerar som en legitimtisering av skolan fast att skolan var problemet frân början.
Man kan inte börja med att säga att människan är egoist eller altruist och sedan arrangera samhället efter den principen för det kommer alltid att slâ fel. Människan är en alldeles för komplex varelse för att fânga in pâ det sättet.
Samhället känns för mig ibland som en morbid nöjesanläggning kontra anstalt där nâgra självutnämnda experter sitter och gör sig duktiga över att bygga anläggningar för människor att leva i. Min självrespekt och mitt medlidande för andra svider över att behöva sitta och ta del av detta.
Sambasture
Mutualism är inte kommunism och jag är inte kommunist. Det är okej om folk tror jag är kommunist eftersom jag räknar med att bli missförstâdd men jag försöker sâ gott jag kan att förklara för andra vad jag verkligen anser och jag anser verkligen inte att kommunism är nâgot att eftersträva. Det finns gott om exempel pâ vad som händer dâ. För om du läst ovan sâ fungerar kommunism pâ samma sätt som övriga ideologier. Ett gäng "revolutionärer" tar pâ sig rollen som samhällsförbättrare och tvingar eller övertalar folk att ta del av deras nya program som ska fixa deras liv ât dem.
Min syn pâ saken är att om människor själva fâr upp ögonen för alternativ en sâ kommer de själva att söka sig dit och inget annat är nödvändigt. Ingen revolution, ingen klasskamp, ingen terrorism, inga krig.
- - -
Apropâ ämnet för trâden, min teori är att när människor lever i en den konkurrensbaserade ekonomin sâ kommer de att se pâ varandra med misstro, misstänksamhet och i förlängningen rädsla, hat, avsky och fiendskap. Gruppdynamiken sätts ur spel och människor börjar tro att alla är egoister och ondskefulla - av naturen - medan de i själva verket befinner sig i en onaturlig situation.
Âterigen, kolla in Stanford Prison Experiment och se vad som hände där. Det var ett socialt experiment som gick ut pâ att leka fängelse. Hälften fick vara vakter, hälften fick vara fângar. Bara efter ett par dagar började fângar bryta ihop och vakterna bli alltmer sadistiska.
Samma sak om man placerar människor i en konkurrensbaserad modell. De sociala strukturerna som baseras pâ tillit - ja mänskliga relationer baseras pâ tillit - undermineras och för mânga finns det ingenstans att ta vägen annat än att gâ till en teurapeut eller präst och prata ut om alla frustrationer, ängslor och sâ vidare.
Jag har läst lite av Ayn Rand och var ett tag rätt sâ hârt inne pâ den banan eftersom jag ansâg att egoism var det enda sättet att befria sig frân statens krav, sosseprogram, kassor, institutioner, skolor och överhuvudtaget andra människors âsikter och tankesätt. Jag sökte mig till egoismen och främst liberalismen eftersom jag ansâg att om man nu kan betrakta samhället som en läromästare, sâ hade jag följt fel läromästare.
Att jag enbart fâtt lära mig att lyda och följa med, inte ifrâgasätta och reflektera över samhällets rutin av skola, arbete, skola, arbete, komvux, arbete, skola, a-kassa, etc osv.... jag ville istället lära mig att tänka själv, stâ för mina egna âsikter, stâ pâ egna ben och göra det jag ville och göra det som jag behövde för mig själv, för samhället som det var/är ordnat kunde/kan inte ge mig det. Jag har en hunch att det var även en drivkraft hos Ayn Rand och de flesta liberaler som jag läst.
Innan det var jag mer inne pâ det anarkistiska spâret men insâg ganska snabbt att det är en klubb för folk som bara gillar att klaga och porträttera sig själva som revolutionärer och martyrer utan att nâgonsin komma fram till nâgot eller göra nâgot. Helt enkelt en ideologisk fâfänga som inte resulterar i nâgonting annat än en jävligt barnslig attityd. Nâgot som verkar vara typiskt för vänstern i allmänhet. Se Pagrotskys uttalande.
Jag ville och vill istället se nâgot som kan göra bâde personlig insikt och ansvar möjligt sâväl som social solidaritet. En livsstil som fungerar enbart för att man är människa och utifrân att man är människa, inte utifrân hur ideologin porträtterar människan för oavsett hur mycket den försöker sâ idealiserar den, den demoniserar och utelämnar all det osynliga, mjuka och intuitiva.
Alla ideologier hittils vill renovera om människan, uppfinna om henne, analysera och dissikera. Det vänder jag mig emot. Jag tror att alla människor vill realisera sig själva och vet själva vad de behöver, men behöver ocksâ andra för att göra det. Jag tror att visst kan man nâ en viss grad av realisation genom att bo i en lägenhet och arbeta frân 8 till 5, 15 till 21 eller 23 till 6, vilket jag gjort.
Jag tror ocksâ att man kan nâ en viss grad av realisation genom att driva eget företag, men jag vet vad det innebär ocksâ och även om det later lockande att köra sin egen grej och vara sin egen chef är det i längden alldeles för stora pâfrestniningar för att jag ska tycka att det är njutbart.
Stamsamhället är den evolutionärt mest hâllbara samhälleliga formen och jag mâste förtydliga för sâ som du resonerar verkar det som att du tror att skillnaden mellan mutualism/stamsamhälle och kaptalism ligger i dess etiska/moraliska natur. Det stämmer inte, det handlar om en funktionell natur och etiken/moralen följer av denna funktion. Funktionen i sammanhanget är ekonomin.
Detta betyder inte att människan kommer sluta att konkurrera. Konkurrerar med varandra är nâgot vi gör till vardags, men det jag ogillar med kapitalismen är att den inte ger människor nâgra alternativ till överlevnad annat än att tvinga dem att konkurrera.
En intressant sak som Hitler sa i filmen "Der Untergang" var att han alltid följt naturen. Han försökte ju precis som naturen odla fram den mest överlägsna rasen. Vad han inte insâg var att han betvingade naturen enligt sin egen modell. Han tog evolutionen i egna händer och gjorde därför i realiteten uppror mot naturen och evolutionen. Han erkände inte vissa människor utan ville själv avgöra vilka som var de dugliga och odugliga, goda och onda.
Samma sak med produktionssamhället/ konkurrenssamhället/ kapitalistsamhället/ kommunistsamhället/ civilisationen. Den försöker att härma vad den tror är det naturliga sättet, men genom sin omtolkning av naturen sâ vâldför den sig pâ den. Ta skolan som ett exempel. Vi vet att barn tycker om att lära sig saker, ge en unge en dator och snart kan denne mer än sina föräldrar. Men i skolan tror man att barn inte gillar att lära sig saker varför skolan tar pâ sig ansvaret att "utbilda dom" med resultatet att de blir uttrâkade, upproriska och även deprimerade vilket fungerar som en legitimtisering av skolan fast att skolan var problemet frân början.
Man kan inte börja med att säga att människan är egoist eller altruist och sedan arrangera samhället efter den principen för det kommer alltid att slâ fel. Människan är en alldeles för komplex varelse för att fânga in pâ det sättet.
Samhället känns för mig ibland som en morbid nöjesanläggning kontra anstalt där nâgra självutnämnda experter sitter och gör sig duktiga över att bygga anläggningar för människor att leva i. Min självrespekt och mitt medlidande för andra svider över att behöva sitta och ta del av detta.
Sambasture
Mutualism är inte kommunism och jag är inte kommunist. Det är okej om folk tror jag är kommunist eftersom jag räknar med att bli missförstâdd men jag försöker sâ gott jag kan att förklara för andra vad jag verkligen anser och jag anser verkligen inte att kommunism är nâgot att eftersträva. Det finns gott om exempel pâ vad som händer dâ. För om du läst ovan sâ fungerar kommunism pâ samma sätt som övriga ideologier. Ett gäng "revolutionärer" tar pâ sig rollen som samhällsförbättrare och tvingar eller övertalar folk att ta del av deras nya program som ska fixa deras liv ât dem.
Min syn pâ saken är att om människor själva fâr upp ögonen för alternativ en sâ kommer de själva att söka sig dit och inget annat är nödvändigt. Ingen revolution, ingen klasskamp, ingen terrorism, inga krig.
- - -
Apropâ ämnet för trâden, min teori är att när människor lever i en den konkurrensbaserade ekonomin sâ kommer de att se pâ varandra med misstro, misstänksamhet och i förlängningen rädsla, hat, avsky och fiendskap. Gruppdynamiken sätts ur spel och människor börjar tro att alla är egoister och ondskefulla - av naturen - medan de i själva verket befinner sig i en onaturlig situation.
Âterigen, kolla in Stanford Prison Experiment och se vad som hände där. Det var ett socialt experiment som gick ut pâ att leka fängelse. Hälften fick vara vakter, hälften fick vara fângar. Bara efter ett par dagar började fângar bryta ihop och vakterna bli alltmer sadistiska.
Samma sak om man placerar människor i en konkurrensbaserad modell. De sociala strukturerna som baseras pâ tillit - ja mänskliga relationer baseras pâ tillit - undermineras och för mânga finns det ingenstans att ta vägen annat än att gâ till en teurapeut eller präst och prata ut om alla frustrationer, ängslor och sâ vidare.
-
Carpe Nihil
- Inlägg: 173
- Blev medlem: 06 okt 2006 20:41
Kiifen skrev:Man kan inte börja med att säga att människan är egoist eller altruist och sedan arrangera samhället efter den principen för det kommer alltid att slâ fel. Människan är en alldeles för komplex varelse för att fânga in pâ det sättet.
Amen till det. Det är en princip som jag håller med dig om rätt igenom. Människan är både egoistisk och empatisk av naturen, samspelet är invecklat.
Du lägger en stor vikt vid miljöpåverkan på människan. Det gör visserligen jag också i mina tankegångar, men är inte idealet att människan är frigående och oberoende av den miljöpåverkan? Jag får intrycket att man antingen måste 'ta hand om' människan och omyndigförklara människan när man ser för mycket till miljöpåverkan och försöker att med hjälp av konceptet staten reglera den biten.
Jag håller hur som helst med dig om att ett samhälle som inte grundar sig på konkurrens skulle resultera i ett... 'behagligare' klimat mellan människor.
Beträffande experimentet.. Det finns en bok skriven om det, av psykoanalytikern Ludvig Igra. Jag har faktiskt köpt den men inte hunnit läsa den ännu. "Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet".
Tack än en gång för att du tar dig tid att utveckla tankegångarna. Det är helt klart intressant att läsa när det ligger vettiga resonemang bakom åsikterna.
Carpe Nihil
Tack själv för att du tar dig tid att lyssna och vilja bibehâlla en dialog.
Om du skulle ge din syn pâ saken vad skulle du svara?
Jag ser det iallafall sâhär: vi är inte "fria" i betydelsen oberoende. Vi är beroende av allting och vi är sârbara. Vi är beroende av kunskaper, av näring i alla dess former och av varandra och av naturen.
MEN det betyder ABSOLUT INTE inte att människan är sjuklig och mâste omyndigförklaras och regleras (för dâ är vi tillbaka hos samhällsförbättrarna igen) eller att människan är oansvarig och inte kan svara för sitt beteende. Tvärtom!
Jag anser att det är i samspelet med andra som människan blir ansvarig eftersom hon har ett ansvar inför andra och det är ett ansvar som människan verkar GILLA att ha. Det ger en känsla av stolthet. Jag tänker till exempel pâ ifall man sticker ut och fiskar och tar en ett par feta fina firrar till middagen, jag gillar verkligen att känna andras uppskattning för det. Eller ett par som tar sköter om sina barn och arbetar hârt för att kunna köpa nâgot fint och ha semester. Vem känner inte stolthet inför att kunna visa vad man kan prestera? Politiker parasiterar sig pâ denna känsla, dock tyvärr pâ ett perverst sätt genom att omyndigförklara folk.
Genom mutualism sâ fâr människan sina behov tillfredställda pâ ett okonstlat sätt för att människan behöver fâ visa sig duktig och kompetent ocksâ. Alla dessa program som politikerna uppfinner gör bara människor till grönsaker utan självrespekt som till slut ger upp och lâter sig slussas fram och tillbaka mellan de ena programmet dummare än det andra.
Har du varit pâ arbetsförmedlingen nâgon gâng? Jag var där och registrerade mig som arbetssökande en gâng och tvingades(!) genomgâ en utbildning i hur man söker jobb...! Jag uppfattade och fortsätter att uppfatta hela processen som ett övergrepp pâ min intelligens och förmâga och har efter det bojkottat arbetsförmedlingen. Alla de jobb jag har haft har jag skaffat genom att frâga arbetsgivaren, Arbetsförmedlingen har enbart fungerat som en bromskloss.
Jag antar att detta finns för att lära invandrarna hur man gör här i Sverige. Folk med doktorsavhandlingar som sitter och blir tvingade att genomgâ ett seminarium i hur man söker i platsbanken...
Jag tror att i den mutualistiska modellen har varje individ nâgot att bidra med utan att behöva idiotförklaras eller sättas i anstalt för att korrigera dennes beteende. Jag har arbetat med socialt utsatta barn och när jag läser av dem sâ ser jag ungdomar som är övertygade om sin egen värdelöshet och inkompetens och som samtidigt ser alla andra som överlägsna och som förtryckare och dumma auktoriteter. Jag förstâr dom för ingen ger dom nâgon kärlek eller chans att visa vad dom kan, de sitter, stämplade för livet och slösar bort sina liv i stela statliga program och anstalter.
Det enda dessa program och "modeller" gör är att bibehâlla en dysfunktionell livsstil och göra sâ att politiker och samhällsförbättrare kan ha ett arbete och känna sig viktiga.
Tack själv för att du tar dig tid att lyssna och vilja bibehâlla en dialog.
är inte idealet att människan är frigående och oberoende av den miljöpåverkan? Jag får intrycket att man antingen måste 'ta hand om' människan och omyndigförklara människan när man ser för mycket till miljöpåverkan och försöker att med hjälp av konceptet staten reglera den biten.
Om du skulle ge din syn pâ saken vad skulle du svara?
Jag ser det iallafall sâhär: vi är inte "fria" i betydelsen oberoende. Vi är beroende av allting och vi är sârbara. Vi är beroende av kunskaper, av näring i alla dess former och av varandra och av naturen.
MEN det betyder ABSOLUT INTE inte att människan är sjuklig och mâste omyndigförklaras och regleras (för dâ är vi tillbaka hos samhällsförbättrarna igen) eller att människan är oansvarig och inte kan svara för sitt beteende. Tvärtom!
Jag anser att det är i samspelet med andra som människan blir ansvarig eftersom hon har ett ansvar inför andra och det är ett ansvar som människan verkar GILLA att ha. Det ger en känsla av stolthet. Jag tänker till exempel pâ ifall man sticker ut och fiskar och tar en ett par feta fina firrar till middagen, jag gillar verkligen att känna andras uppskattning för det. Eller ett par som tar sköter om sina barn och arbetar hârt för att kunna köpa nâgot fint och ha semester. Vem känner inte stolthet inför att kunna visa vad man kan prestera? Politiker parasiterar sig pâ denna känsla, dock tyvärr pâ ett perverst sätt genom att omyndigförklara folk.
Genom mutualism sâ fâr människan sina behov tillfredställda pâ ett okonstlat sätt för att människan behöver fâ visa sig duktig och kompetent ocksâ. Alla dessa program som politikerna uppfinner gör bara människor till grönsaker utan självrespekt som till slut ger upp och lâter sig slussas fram och tillbaka mellan de ena programmet dummare än det andra.
Har du varit pâ arbetsförmedlingen nâgon gâng? Jag var där och registrerade mig som arbetssökande en gâng och tvingades(!) genomgâ en utbildning i hur man söker jobb...! Jag uppfattade och fortsätter att uppfatta hela processen som ett övergrepp pâ min intelligens och förmâga och har efter det bojkottat arbetsförmedlingen. Alla de jobb jag har haft har jag skaffat genom att frâga arbetsgivaren, Arbetsförmedlingen har enbart fungerat som en bromskloss.
Jag antar att detta finns för att lära invandrarna hur man gör här i Sverige. Folk med doktorsavhandlingar som sitter och blir tvingade att genomgâ ett seminarium i hur man söker i platsbanken...
Jag tror att i den mutualistiska modellen har varje individ nâgot att bidra med utan att behöva idiotförklaras eller sättas i anstalt för att korrigera dennes beteende. Jag har arbetat med socialt utsatta barn och när jag läser av dem sâ ser jag ungdomar som är övertygade om sin egen värdelöshet och inkompetens och som samtidigt ser alla andra som överlägsna och som förtryckare och dumma auktoriteter. Jag förstâr dom för ingen ger dom nâgon kärlek eller chans att visa vad dom kan, de sitter, stämplade för livet och slösar bort sina liv i stela statliga program och anstalter.
Det enda dessa program och "modeller" gör är att bibehâlla en dysfunktionell livsstil och göra sâ att politiker och samhällsförbättrare kan ha ett arbete och känna sig viktiga.
-
Sambasture
- Inlägg: 17
- Blev medlem: 14 okt 2006 13:02
Sambasture: Jag måste ha missförstått Katanas inlägg helt, jag ser inte vad andra ser. Kanske fel infallsvinkel. Fast det där med att hålla sin åsikt för sig själv om man inte samtycker är kanske lite osmidigt på ett filosofiforum. Förutsatt att man vill ha diskussion ^^
ja, deklart du har rätt i. Jag såg bara inte att din kommentar bidrog till diskussionen - ska vi säga att man bör hålla irrelevanta åsikter och icke konstruktiv kritik för sig själv?Tack för förklaringen!
Kiifen: Som sagt, jag är inte heller kommunist, det var det som förvånade mig.. och ja, jag hade nog misuppfattat mutualism. Ibland behöver man läsa igenom det en gång till för att förstå. Ditt inlägg tänker jag inte kommentera än, jag är alldeles för trött för att förstå (som upplagt för fler missuppfattningar!) men det var intressant att läsa :)
Apropâ ämnet för trâden..
lol
ja, appro på det.. tur att avstickaren också är intressant, annars hade jag klagat ;P~ Tea and Sympathy ~ Tea and Philosophy ~
-
Carpe Nihil
- Inlägg: 173
- Blev medlem: 06 okt 2006 20:41
Kiifen skrev:Om du skulle ge din syn pâ saken vad skulle du svara?
Min syn på vilken samhällsmodell som är smidigast? Eller pratar vi om hur vidare människan påverkas av sin miljö? I det senare så tror jag att människan till stor grad påverkas, och att människan aldrig kan bli oberoende av miljön. Fast man kan givetvis bli mer eller mindre beroende av miljön - och mer eller mindre styrd av miljön. Både när det gäller personlighet och beteende (vilket kan ses som ett om man är behaviorist).
Pratar vi samhällsmodell så kan jag inte svara på det. Jag är inte tillräckligt mogen i mitt övervägande av en så komplex fråga. För tillfället så är jag klassisk liberal - och medlem i partiet. Men jag delar inte alla KLP's ståndpunkter.
Kiifen skrev:Jag anser att det är i samspelet med andra som människan blir ansvarig eftersom hon har ett ansvar inför andra och det är ett ansvar som människan verkar GILLA att ha. Det ger en känsla av stolthet. Jag tänker till exempel pâ ifall man sticker ut och fiskar och tar en ett par feta fina firrar till middagen, jag gillar verkligen att känna andras uppskattning för det. Eller ett par som tar sköter om sina barn och arbetar hârt för att kunna köpa nâgot fint och ha semester. Vem känner inte stolthet inför att kunna visa vad man kan prestera? Politiker parasiterar sig pâ denna känsla, dock tyvärr pâ ett perverst sätt genom att omyndigförklara folk.
Jag håller inte med i att människan har ett ansvar för andra. Däremot så kan människan välja att ta ett ansvar för andra - alternativt tvingas till det. Men visst gillar många människor ett sådant ansvar, det ligger nog i vår naturligt empatiska sida - alltså flockbeteendet (Jag simplifierar mycket, och ägnar mig åt en viss reduktionism, jag hoppas att det är acceptabelt ^^).
Men det jag tyckte var intressant med vad du sa där, med tanke på att jag nämnde objektivismen innan, är att den tillfredställelse och stolthet som du beskriver är en del av det Rand kallar för dygden själviskhet. Hon skulle påstå att han som tog hem fisken åt sin familj gjorde det av själviska motiv, stoltheten och tillfredställelsen. Jag hänger mig åt samma tro på psykologisk egoism. Fast det innebär inte att jag tror att människan handlar medvetet egoistiskt, eller att egoism nödvändigtvis är någon form av moralisk värdering så som Eand lägger upp det.
Kiifen skrev:Har du varit pâ arbetsförmedlingen nâgon gâng?
Jepp. Det är nästan skrämmande, hade jag brytt mig så hade jag antagligen skrivit en insändare. Det verkar mest gå ut på att dela ut broschyrer - och ha någon form av introduktionsföreläsning.
-
Sambasture
- Inlägg: 17
- Blev medlem: 14 okt 2006 13:02
Nytt på egoist-fronten:
Jag var på en föreläsning om satanism och djävulsdyrkan igår. Den moderna meningen av satanism är ju inte samma som djävulsdyrkan. Jag fick faktiskt inte begreppet klart för mig förrän igår, men vad jag har förstått, går satanism ut på att godhet inte existerar, man måste hela tiden utgå från sig själv, sätta sig själv i centrum. En egoistisk livssyn, med andra ord.
Vad tycker ni om satanism? då syftar jag dels på benämningen, som ju kan skapa endel förvirring. De ursprungliga satanisterna var ju djävulsdyrkare, och även nutida djävulsdyrkare kallar sig dessutom för satanister. Dessutom undrar jag såklart vad ni tycker om den satanistiska livssynen, i modern betydelse. Skiljer den sig från annan egoism, och var isåfall?En annan tanke som slog mig var att det måste vara långt fler som har den typen av egoistisk livssyn, som inte alls är så pigga på att kalla sig för satanister. Är de fortfarande satanister då?
Vad gäller ondska, så kan jag ju nämna djävulsdyrkar-delen av föreläsningen, de få människor som faktiskt dyrkar djävulen, offrar djur och har som mål att få offra människor, som ser alla andra människor som svaga, därav fiender, därav bör de dödas. En intervju med en kvinna som såg det som sin livsuppgift att föda satans barn, och uppfostra dem i hans namn. Varifrån hittar dessa sin inspiration? Är det bara gamla böcker med formler och riter som lockar, påtryck från gruppen, eller finns det någon logisk tanke bakom detta?
Det blev visst ett lite rörigt inlägg, som det gärna blir när man skriver ned allt man har i tanken. Hoppas ni kan ha överseende med det
Jag var på en föreläsning om satanism och djävulsdyrkan igår. Den moderna meningen av satanism är ju inte samma som djävulsdyrkan. Jag fick faktiskt inte begreppet klart för mig förrän igår, men vad jag har förstått, går satanism ut på att godhet inte existerar, man måste hela tiden utgå från sig själv, sätta sig själv i centrum. En egoistisk livssyn, med andra ord.
Vad tycker ni om satanism? då syftar jag dels på benämningen, som ju kan skapa endel förvirring. De ursprungliga satanisterna var ju djävulsdyrkare, och även nutida djävulsdyrkare kallar sig dessutom för satanister. Dessutom undrar jag såklart vad ni tycker om den satanistiska livssynen, i modern betydelse. Skiljer den sig från annan egoism, och var isåfall?En annan tanke som slog mig var att det måste vara långt fler som har den typen av egoistisk livssyn, som inte alls är så pigga på att kalla sig för satanister. Är de fortfarande satanister då?
Vad gäller ondska, så kan jag ju nämna djävulsdyrkar-delen av föreläsningen, de få människor som faktiskt dyrkar djävulen, offrar djur och har som mål att få offra människor, som ser alla andra människor som svaga, därav fiender, därav bör de dödas. En intervju med en kvinna som såg det som sin livsuppgift att föda satans barn, och uppfostra dem i hans namn. Varifrån hittar dessa sin inspiration? Är det bara gamla böcker med formler och riter som lockar, påtryck från gruppen, eller finns det någon logisk tanke bakom detta?
Det blev visst ett lite rörigt inlägg, som det gärna blir när man skriver ned allt man har i tanken. Hoppas ni kan ha överseende med det
~ Tea and Sympathy ~ Tea and Philosophy ~
Re: Vad är ondska? Ligger det i människans natur att vara eg
Sambasture skrev:Som titeln säger. Diskutera fritt. Några frågeställningar för att sätta igång kugghjulen:
1) Föds människan ond eller god? Eller beror det på miljön hur man blir? Ens val? Ligger det i en människas natur att vara egoistisk(=ondska?)?
2) Kan en människa vara ond (född sådan eller blivit sådan, sak samma!) eller är det vi kallar ont egentligen bara egoism/okunskap?
3) En liten följdfråga på ämnet: Är dödsstraff någonsin berättigat? Har frågan om mänsklig ondska någon betydelse för dödsstraffrågan?
1)Undrar varför du har kommit fram till att likställa egoism med ondska?
Jag är helt klart en egoistisk människa, alla människor är mer eller mindre egoistiska. ( Jag är med största sannolikhet mer egoistisk) men dock inte ond, SOM JAG SER DET
Annars är jag övertygad om att miljön formar människan till väldigt stor del. Men även att vi har med oss en viss del erfarenhet från tidigare liv. ( elelr vad jag nu ska kalla det? Tror iaf att vi e en del av nått större och inte bara en kropp som förtvinar å försvinner efter x antal år)
Sen är ju själklart ond en definitionsfråga, som allt annat.
2) Som sagt, ond är ju en definitionsfråga....men självklart kan en människa vara ond, en del av ondskan kan vara bla okunskap. Fast igentligen tycker jag nog okunskap är mer ett hot och väldigt farligt än ren ondska.
3) Jag tror på hämnd...öga för öga. Men då ska helt klart alla fakta vara rätt och omständigheter inräknade.
An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur?
Re: Ondska
MrBullen skrev:Är ondska nåt dåligt?
I etik och religion, ja, men i verkligheten en viktig erfarenhet, ty utan att ha mött den fattar vi inte vad godhet är eller vad vi skall med godheten till. Ondskan är hursomhelst bättre än likgiltigheten. Människan är expert på ondska, att uppleva och skapa sådan. Filmer om ondskan och onda gestalter på film har större djup än filmer om godheten resp. de goda. Vi har bra mörkerseende men ser få nyanser i ljuset.
A
Algotezza aka Algotezza
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 78 och 0 gäster