Är moralen objektiv?

[Sartre]

Jag har förstått att Hume anser att moralen är subjektiv, men hur argumenterar han mot att den är objektiv?

Jag är oerhört tacksam om ngn kunnig skulle vilja upplysa mig....

[PlaskPojken]

Jag har förstått att Hume anser att moralen är subjektiv, men hur argumenterar han mot att den är objektiv?

Jag är oerhört tacksam om ngn kunnig skulle vilja upplysa mig....

Det vanligaste argumentet mot objektiv moral är att "man inte kan vara 100% säker på något och kan därför inte utesluta andras åsikter".

Detta är dock inte ett bevis på att det inte kan finnas en objektiv moral. Det som folk, som förespråkar subjektivism, brukar peka på är att vi är begränsade varelser med en begränsad uppfattning av hela verkligheten. Därmed anser de att vi inte kan förespråka annat än en subjektiv moral.

[Avantgardet]

Som jag förstår Hume så menar han att moralen är en smaksak (och därför subjektiv), men att man bör följa trenden om man vill komma nån vart - det är ju bara se på nåt porträtt där han sitter i fjollig peruk. Så han argumenterar väl inte mot en objektiv moral - förstått som faktiska handlingar -, men dock mot en objektiv moral - förstått som Sanningar.

[J R Auk]

Ja eller hur Avantgardet, han är väl av åsikten att vi har ett moral sense som förenar det subjektiva?

[Avantgardet]

Ja eller hur Avantgardet, han är väl av åsikten att vi har ett moral sense som förenar det subjektiva?

Så har jag förstått honom åtminstone.

[Theo Logical]

Frågan blir mer intressant om man frågar sig; Finns det moral överhuvud? Hur kan det finnas moral hos slumpmässiga individer? Jag menar, kan vi som evolverats (?) till existens genom årmiljoner, verkligen ha något som liknar moral i den bemärkelsen vi känner den? Om så, hur utvecklades den?

Kanske detta är ett ämne för ett annat forum.

[Algotezza]

Jag glider undan lite på bananskalet; det handlar fortfarande om moral, om än ej ur Humes perspektiv. Jag utgår från trådens rubrik.

Moralen har en objektiv grund, vars och ens hittillsvarande livserfarenhet, men är till sin karaktär subjektiv och relativ, utifrån denna grund (där även etisk kunskap ingår). På denna grund bygger var och en sin moral, efter bästa förmåga. Men då ingen har exakt samma livserfarenhet kommer vi inte heller att bygga exakt samma moral, men ju mer analog livserfarenhet vi har, desto mer liknar våra moralbyggen varandra.

Den som bara stöter på människor med analog livserfarenhet och därför analog  moral jämfört med en själv, kan lätt förledas tro att det finns en objektiv eller absolut moral,  och stärka varandra inbördes i den övertygelsen.

Den enda objektiva och absoluta moralen kan därför på sätt och vis sägas vara den egna.

A

[Sartre]

jag ska försöka besvara min egen fråga...

Hume anser att moralen inte är objektiv, eftersom den inte grundar sig på objektiva fakta, utan drivs av mänskliga känslor – ”hur något är säger inget om hur det bör vara”, det normativa följer alltså inte det deskriptiva.
och om han inte är objektivist blir det naturliga att tänka att han är subjektivist i frågan, men detta håller inte heller.

Hume anser att det finns känslor som är gemensamma för alla: humanitet, tacksamhet, generositet, välvillighet, sympati för andra och välvilja för mänskligheten – dessa är nyttiga och maximerar välfärden, vilket för Hume är ett kriterium för att rättfärdiga en handling. trots att det finns gemensamma känslor som alla människor delar är moralen inte objektiv och trots att Hume faktiskt anser att objekt framkallar likadana moraliska känslor hos alla är moralen inte objektiv. de gånger vi reagerar olika har vi med största sannolikhet misstolkat eller inte uppfattat de fakta som finns i händelsen, eller handlat i egenintresse. om vi bara känner till alla fakta och inte handlar i egenintresse kommer alla alltså att ha likadant moraliskt omdöme, trots att moralen inte är objektiv.

jag tycks kunna se att man kan fastslå att vissa saker alltid är moraliskt felaktiga. människan ska vara sympatisk och handla i välvilja för mänskligheten, så om jag själ något från min granne är jag osympatisk och handlar inte i välvilja för mänskligheten. den här handlingen – stöld – kan alltså alltid sägas vara moraliskt felaktig, eftersom den alltid kommer att fylla oss med ogillande, om man har haft tillfälle att utveckla människans gemensamma känslor – även detta tyder på objektivism. Hume pratar också om en regelutilitarism, där man alltså ska ha vissa tumregler att hålla sig till. vi för i sin tur över våra känslor på dessa handlinsregler, alltså finns de innan känslorna och inte tvärtom som Hume vid andra tillfällen hävdar.

Hume är ingen "ren" objektivist, eftersom han inte anser att handlingen i sig kan betecknas som rätt eller fel och att detta år något som är oberoende av människan, vi måste trots allt fyllas av ett ogillande inför handlingen. jag kan alltså hålla med Avantgardet om att Hume inte argumenterar mot objektiv moral förstått som faktiska handlingar utan mot objektiv moral förstått som sanning.

Hume är alltså inte subjektivist eftersom han anser att våra känslor kommer att leda till samma moraliska slutsatser varje gång (om vissa villkor är uppfyllda). själv vill han inte kalla sig (och skulle heller inte kunna vara en renodlad) objektivist, så vad kvarstår? kanske är han intersubjektivist; tror på universella moraliska omdömen, som är beroende av mänskliga känslor?

[Filosofet]

Tycker du besvarade din egen fråga alldeles utmärkt.

Kan dock lägga till lite angående distinktionen mellan det objektiva och subjektiva hos Hume. Moralen hos Hume bygger på hans empiristiska kunskapsteori. I denna gör han en uppdelning mellan intryck och ideér. Intryck innefattar sinnesintryck och känslor (sentiments, eller dispositioner för rätt och fel). Ideér innefattar minnen, tankar, fantasier och är kopior av de "direkta" intrycken. Lika lite som Hume är en objektivist på "sanningens" område är han en objektivist på moralens. Varför? Det tycks vara så menar Hume att vi faktiskt reagerar med avsky på dåliga handlingar och med gillande på bra handlingar. Men detta är bara ett resultat av vanan. Vi kan aldrig bevisa att det finns ett allmängiltigt orsakssamband i det att saker och ting sker. Hans kändaste exempel är bijardkulorna: Vi kan inte bevisa att nästa gång kulan slår mot en annan kula så rullar denna vidare. Vad vi vet sedan tidigare försök är just att vanan säger oss att så kommer att ske, men vi kan inte "se" att det finns någon "substans" bakom, som står för skeendet. Denna slutsats av Hume är en konsekvens av hans radikala empirism som sträcker sig längre än tex Lockes (som ju menade att moralen "upptäcks" av förnuftet, dock i en annan mening än vad Kant lade in i det).

Så på sätt och vis finns det ingen skillnad mellan moral och sanningsfrågor hos Hume eftersom de följer samma logik. Det är bara det att intrycken är av skilda slag, somliga är av formen "katten ligger på mattan" och andra av formen "tortera inte katten". I det första fallet har vi ett sakförhållande dvs ett "är" varigenom förnuftet kopplas in. I det andra fallet har vi en normativ utsaga dvs ett "bör" varigenom känslorna eller "moral sense" kopplas in. Båda slagen har dock sin källa i upplevelsen dvs från intryck, fast av skilda slag. Utöver detta menade Hume ändå att moralen var en "värld för sig" som var baserad på vanan. Precis som uppfattningen om sanning var en konsekvens av vanan.

Så precis som du säger så är Hume ingen moralisk objektivist i Kants anda eftersom moralen (eller sanningen) inte kan finna något fundament utöver vad vi kan se med våra ögon. Men trots detta menade Hume, om jag förstått honom rätt att i vardagslivet så handlar vi "som om" moralen är objektiv. Kant å andra sidan var inte nöjd med detta svar utan var tvungen att genomföra en kopernikansk vändning dvs att moral och sanning var inneboende principer i medvetandets sätt att fungera.

Hoppas detta bidrog något till frågan..

[Theo Logical]

Om moralen inte är objektiv, kan man då säga att det finns rätt eller fel? Kan man döma någon efter deras bristande moral eller deras bristande moraliska handlingar?

Blir inte en sådan bedömning grundad på rent subjektiva - känslomässiga - grunder och därmed ogiltig?

[Filosofet]

Det brukar ju hävdas att det inte finns någon absolut sanning att finna i värdefrågor eftersom vi rör oss på "börats" område (inte för att jag anser att det finns det i sanningsfrågor). Om moralen är objektiv eller inte är en fråga som sträcker sig tillbaka till Platon och skulle kräva en djupdykning i filosofiska snårigheter för att utreda.

En bra bok i ämnet är Lars Bergströms "värdeteori" som ingick i en tenta då jag läste praktisk filosofi för några år sedan. Problemet med objektivitet på moralens område har Hume lagt fram i sin distinkton mellan fakta och värde. Många positivister var/är tex emotivister (också kallad värdenihilism). Enligt dessa är värde och moralfrågor snarare inställningar än föreställningar om något. De accepterar alltså Humes lag. Värdenaturalister menar att moraliska utsagor kan testas i samma utsträckning som empiriskautsagor, exempelvis skulle "bra" betyda "gillas av mig" eller "gillas av majoriteten i mitt samhälle". Humes lag blir alltså inte speciellt aktuell här. Värderealisten å andra sidan menar att värdeomdömen är sanna och således objektiva oberoende av vårt tänkande och våra attityder.

Enligt min åsikt så är problemet med alla dessa varianter att de försöker lösa "dilemmat" inom sanningens sfär, antingen genom att hävda att moral är nonsens eller att försöka likställa moral med sanning på ett eller annat sätt. Min favorit är Habermas som menar att normer bör betraktas i enlighet med en annan rationalitetsmodell som är analog men inte likställd med sanningsfrågor. Dvs att vi kan komma fram till en rationell konsensus om moral men att denna inte är "objektiv" i den bemärkelsen som sanningsfrågor är objektiva...

[J R Auk]

Det brukar ju hävdas att det inte finns någon absolut sanning att finna i värdefrågor eftersom vi rör oss på "börats" område (inte för att jag anser att det finns det i sanningsfrågor). Om moralen är objektiv eller inte är en fråga som sträcker sig tillbaka till Platon och skulle kräva en djupdykning i filosofiska snårigheter för att utreda.

En bra bok i ämnet är Lars Bergströms "värdeteori" som ingick i en tenta då jag läste praktisk filosofi för några år sedan. Problemet med objektivitet på moralens område har Hume lagt fram i sin distinkton mellan fakta och värde. Många positivister var/är tex emotivister (också kallad värdenihilism). Enligt dessa är värde och moralfrågor snarare inställningar än föreställningar om något. De accepterar alltså Humes lag. Värdenaturalister menar att moraliska utsagor kan testas i samma utsträckning som empiriskautsagor, exempelvis skulle "bra" betyda "gillas av mig" eller "gillas av majoriteten i mitt samhälle". Humes lag blir alltså inte speciellt aktuell här. Värderealisten å andra sidan menar att värdeomdömen är sanna och således objektiva oberoende av vårt tänkande och våra attityder.

Enligt min åsikt så är problemet med alla dessa varianter att de försöker lösa "dilemmat" inom sanningens sfär, antingen genom att hävda att moral är nonsens eller att försöka likställa moral med sanning på ett eller annat sätt. Min favorit är Habermas som menar att normer bör betraktas i enlighet med en annan rationalitetsmodell som är analog men inte likställd med sanningsfrågor. Dvs att vi kan komma fram till en rationell konsensus om moral men att denna inte är "objektiv" i den bemärkelsen som sanningsfrågor är objektiva...

Jag vet inte om jag tycker att boken var bra, men ämnet är ju viktigt.

Skillnaden mellan oense och olika poängterades bra.

[yy]

Om moralen inte är objektiv, kan man då säga att det finns rätt eller fel? Kan man döma någon efter deras bristande moral eller deras bristande moraliska handlingar?

Blir inte en sådan bedömning grundad på rent subjektiva - känslomässiga - grunder och därmed ogiltig?

Korrekt.