Livet kan man lita på

[magicadehex]

men vi kan ändå inte veta om vi verkligen lever, alltså om det vi kallar livet verkligen är livet.. tänk om det bara är en dröm? och det vi kallar drömmar om nätterna är små fragment av det verkliga livet?

[Nils-Erik Forsberg]

magica

men vi kan ändå inte veta om vi verkligen lever, alltså om det vi kallar livet verkligen är livet.. tänk om det bara är en dröm? och det vi kallar drömmar om nätterna är små fragment av det verkliga livet?

Nej vi kan inte veta det , veta i samma betydelse som veten-skap. Därför filosofi där vi sätter ord på varelserna som alstrar drömmar. Hur skulle det annars gå att som här orda om drömmar? Nog märker du att du lever om du slår tån i en sten.

Det är omöjligt veta allt. Ändå lever vi och tar beslut i avsikt att det ska kännas bra. Vi kan inte undvika att ta beslut efter vad vi tror på. Tro och vetande utesluter inte vartannat men man kan tro rätt eller fel lika väl som man kan veta rätt eller fel.  

NEF

[Algotezza]

Algotezza säger

Vad finns det att tillägga till en truism som säger att jag befinner mig här och nu omgiven av min omgivning som mina mot omgivningen inriktade sinnen rapporterar om?

Att det inte är sant.

Omgivningen är inte min eller din och sinnena rapporterar om mångfalden föränderligheter om du läser vad jag skriver. Du kan ju inte placera dig utanför omgivningen och titta på den.

NEF

Det skriver jag inte heller.

Jag skriver ju att jag befinner mig här och nu omgiven av min omgivning, såsom jag uppfattade att du menade. Om du inte emnade det, vad menade du?

Jag betraktar mitt liv och min omgivning inifrån. Inte utanför omgivningen.

Du kör bara med en massa mystifikationer, som jag uppfattar det. Vad är du ute efter? En dialog eller något slags till intet förpliktigande kvasimystik, där du vet allt och alltid har rätt? Trams!

Rappakalja!

MVH

Algotezza

[Avantgardet]

(varför funkar inte visslarn?)

[Rising]

Du kör bara med en massa mystifikationer, som jag uppfattar det. Vad är du ute efter? En dialog eller något slags till intet förpliktigande kvasimystik, där du vet allt och alltid har rätt? Trams!

Känner du dig hotad av denna "till intet förpliktande kvasimystik", eller är det någon annan anledning till att du reagerar starkt?

Själv brukar jag bli frustrerad över meningslösa fraser (såsom amy's olika inlägg), just eftersom de inte bjuder in till en dialog under gemensamma och neutrala former; men om jag tänker efter och analyserar mig själv så kan jag också kritisera mina reaktioner i dessa fall.

Om ett inlägg verkligen är till intet förpliktande kvasimystik; vore det inte i sådana fall också oförargligt? Så när man indigneras över ett sådant inlägg - vad säger det om en själv?

[Algotezza]

Du kör bara med en massa mystifikationer, som jag uppfattar det. Vad är du ute efter? En dialog eller något slags till intet förpliktigande kvasimystik, där du vet allt och alltid har rätt? Trams!

Känner du dig hotad av denna "till intet förpliktande kvasimystik", eller är det någon annan anledning till att du reagerar starkt?

Jag har försökt föra en dialog med NEF. Anknutit till det han skrivit. Försökt förstå vad han menar. Men vad jag än skriver anser han att allt jag skriver är fel. Att kommunikationen på så vis uteblir när han säger att han bara vill kommunicera känns frustrerande och märkligt, och jag undrar därför vad han är ute efter. Förutom att skapa förvirring och frustration...

Själv brukar jag bli frustrerad över meningslösa fraser (såsom amy's olika inlägg), just eftersom de inte bjuder in till en dialog under gemensamma och neutrala former; men om jag tänker efter och analyserar mig själv så kan jag också kritisera mina reaktioner i dessa fall.

Jag det är fullt möjligt. Man retar sig på sig själv att man inte bara kan strunta i det.

Om ett inlägg verkligen är till intet förpliktande kvasimystik; vore det inte i sådana fall också oförargligt? Så när man indigneras över ett sådant inlägg - vad säger det om en själv?

Det är ju inte oförargligt, på ett vis,  eftersom NEF menar att han vill ha en dialog. Vad detta säger om mig, som jag ser det,  är att kommunikation är det som gör mitt liv meningsfullt och communication breakdown av det slag jag här upplever hotar mitt livs mening, som jag frenetiskt försöker upprätthålla genom kommunikation. Det är väl ett slags diffust och förvirrande hot mot mitt livs mening jag upplever, eftersom jag, när jag krisade mentalt under 70-talet, då under några år levde i ett några år kroniskt förvirrat tillstånd av afasi och kommunikativt sammanbrott.

MVH

Algotezza

[Nils-Erik Forsberg]

Algotezza

Vad jag säger är att:

Jag människovarelse finns odelat tillsammans med omgivningen som finns runt omkring mig vilket sammanhang är en medveten oföränderlig helhet - Livet - och hänför således egenskapen känsla och behov till varelsen helheten.

Jag ingår som en del i helheten vilket jag som del i helheten ser inför ögonen som oräknelig mångfald olika förändringsbara företeelser, inkl personer, som uppkommer och dör ut. Jag ser och medverkar i helhetens aktivitet. En dimmig dag ser man inte så många företeelser som en stjärnklar natt, men omgivningen finns oföränderligt oavsett antalet företeelser.

Eftersom människan har språkförmåga kan jag medvetet uttrycka med ord hur livet som helhet är och vilken dess mening är och sedan agera helhetsmedvetet på olika sätt därefter så att det jag gör passar helheten vilken inkluderar alla parter. Helheten saknar ingen del. Den är fullständig utan luckor. Ingen part är utesluten och obehövlig.

Jag skiljer således på det beständiga och det föränderliga men på det sättet att det föränderliga är det beständigas aktivitet. Eftersom det etablerade invanda språkbruket baseras på det föränderliga, (t.ex. att kallt vatten paradoxalt upplevs varmt) vilken förändringsprocess dock aldrig upphör så spökar det gamla språkbruket vid associering vilket känns ovant. Vanans makt du vet kan bli stor.

Flera säger begripligen det samma - bl.a. Parmenides (Om naturen) vilket framhålls av Platon (dialogen Parmenides-Sokrates) som sant.

MVH
NEF

[Algotezza]

Algotezza

Vad jag säger är att:

Jag människovarelse finns odelat tillsammans med omgivningen som finns runt omkring mig vilket sammanhang är en medveten oföränderlig helhet - Livet - och hänför således egenskapen känsla och behov till varelsen helheten.

För mig är det uppenbart att jag är en integrerad, ej isolerad, del av en i högsta grad föränderlig helhet, livet, som jag inte fullt ut kan överblicka men som jag ständigt kommunicerar med på olika sätt och står i obruten förbindelse med så länge jag själv utgör denna integrerade del av livet. Jag är livet, min omvärld är livet.  Vi är livet.

Jag har mitt närområde, min lokalkolorit, i tid och rum, som är min mer eller mindre fria viljas revir, och som jag själv ger färg åt och subjektifierar, men livet sträcker sig bortom min upplevelsehorisont, ut i kosmos, i tid och rum. I förflutenhet och framtid.

Jag ingår som en del i helheten vilket jag som del i helheten ser inför ögonen som oräknelig mångfald olika förändringsbara företeelser, inkl personer, som uppkommer och dör ut. Jag ser och medverkar i helhetens aktivitet. En dimmig dag ser man inte så många företeelser som en stjärnklar natt, men omgivningen finns oföränderligt oavsett antalet företeelser.

Ett samspel, ett energiutbyte sker hela tiden.

Eftersom människan har språkförmåga kan jag medvetet uttrycka med ord hur livet som helhet är och vilken dess mening är och sedan agera helhetsmedvetet på olika sätt därefter så att det jag gör passar helheten vilken inkluderar alla parter. Helheten saknar ingen del. Den är fullständig utan luckor. Ingen part är utesluten och obehövlig.

Jag kan med egna ord uttrycka hur jag uppfattar helheten livet men jag anser mig inte till fullo att med ord, baserade på min egen ofullkomliga erfarenhet, kunna uttrycka helt och fullt vad helheten livet är, vad den som helhet, bortom min upplevelsehorisont, innebär. Med viss säkerhet och begränsad trovärdighet kan jag bara uttala mig om min lokala värld. Om världen bortom denna kan jag bara veta att den måste vara, alltså att den utgör "något som är", men jag kan inte känna till något om dess timliga detaljer; däremot är det sannolikt att samma eviga lagar och principer som möjliggör min lilla värld även möjliggör kosmos eller livet i dess helhet. "Som i det lilla, så i det stora." "Som ovan, så nedan." Men jag kan inte veta detta, bara antaga att så är fallet.

Jag skiljer således på det beständiga och det föränderliga men på det sättet att det föränderliga är det beständigas aktivitet. Eftersom det etablerade invanda språkbruket baseras på det föränderliga, (t.ex. att kallt vatten paradoxalt upplevs varmt) vilken förändringsprocess dock aldrig upphör så spökar det gamla språkbruket vid associering vilket känns ovant. Vanans makt du vet kan bli stor.

Ja, man kan skilja mellan eviga, oföränderliga principer och lagar och hur dessa i tid och rum manifesteras eller förverkligas. Sedan är det en grannlaga uppgift att upptäcka  och verbalisera dessa lagar och principer! Där är kanske inta all överens. Martinus har i Tredje testamentet (Livets bog 1 -7) gjort ett, som jag ser det, lyckat försök att göra detta.

MVH

Algotezza

[Nils-Erik Forsberg]

Algotezza svarar NEF

Ja, man kan skilja mellan eviga, oföränderliga principer och lagar och hur dessa i tid och rum manifesteras eller förverkligas. Sedan är det en grannlaga uppgift att upptäcka  och verbalisera dessa lagar och principer! Där är kanske inta all överens. Martinus har i Tredje testamentet (Livets bog 1 -7) gjort ett, som jag ser det, lyckat försök att göra detta.

Låt oss då ta upp det där med känslan.

Jag känner oavbrutet oavsett vilken variant och intensitet. Jag känner oavbrutet tillsammans med omgivningen. Det går inte att känna utan omgivningen. Det går inte att känna ingenting. Vem har varit med om att inte känna? Slutsats : känslan är helhetlig, aldrig kluven, dvs det är helheten man har känsla för likaväl som helheten har känsla för alla delarna.

Varför då för en sekund bråka med omgivningen. Då beter jag mig aldrig som att det som sker inför sinnena inte angår mig. Ta t.ex. när det syns på tv eller hörs på radio att personer i Afrika tar kål på varandra. Det angår mig och jag känner via ögonen och öronen att det gör ont oavsett det geografiska avståndet. Dock kan detta vara fejkat. Man kan aldrig lita på det man ser och hör till hundra, bara med en viss grad av sannolikhet. Men nog försöker man kolla vad de människor som ligger bakom mediabilderna tänker på.      

Känslan är det aldrig fel på men man kan tänka fel om känslan och hänföra någon favoriserad känslovariant till ett utvalt mentalt eller fysiskt föremål, fenomen - det icke substansiella. T.ex en viss tjejperson som antas som mina drömmars mål och allt jag lever för. Övriga omgivningen är som bortblåst eller bedöms bara som ett frihetshinder.

Är du med på detta som argument för den för alla begripliga substansiella helheten? Klart att de som inte vill begripa kan påstå vad sjutton som helst för att värna om sina utsorterade fenomenala favoriter.

NEF

[Avantgardet]

På tal om helheter NEF, går du med på mitt påstående att det är precis samma sak att låta någon dö som att mörda någon? Ickehandlingen finns väl inte?

[Algotezza]

Algotezza svarar NEF

Ja, man kan skilja mellan eviga, oföränderliga principer och lagar och hur dessa i tid och rum manifesteras eller förverkligas. Sedan är det en grannlaga uppgift att upptäcka  och verbalisera dessa lagar och principer! Där är kanske inta all överens. Martinus har i Tredje testamentet (Livets bog 1 -7) gjort ett, som jag ser det, lyckat försök att göra detta.

Låt oss då ta upp det där med känslan.

På vilket sätt har "det där med känslan" att göra med det du citerar ur mitt inlägg? Jag kan tyvärr inte omedelbart se en begriplig koppling mellan det och ditt inlägg här. Men OK, jag skall ändå försöka ge respons på vad su skriver om känslan, även om det du citerar på intet sätt motsäger det du anför om känslans kontinuitet.

Jag känner oavbrutet oavsett vilken variant och intensitet. Jag känner oavbrutet tillsammans med omgivningen.

Javisst, men känslornas innehåll och intensitet skiftar hela tiden och detta är inte oväsentligt. Du kan aldrig veta om du känner exakt detsamma mot omgivningen som den gentemot dig. De emotionella banden mellan dig och omgivningen skiftar hela tiden i intensitet och innehåll, beroende på att denna omgivning skiftar. Du är inte fastvuxen i tid och rum.

Jag vill nog generalisera ditt påstående till att du upplever något hela tiden, i sömn och vakenhet,  och att du inte kan uppleva något utan din omgivning, men det är inte säkert omgivningen upplever exakt detsamma som du. Upplevandet är individuellt och vad och hur vi upplever det vi upplever just nu och hur vi tolkar och förstår innebörden i det är betingat av allt vi upplevt tidgare, av vår samlade livserfarenhet. Du och jag ser inte samma träd, ser inte samma färger. En vänsterhänt konstnär ser ofta fler nyanser och klarare färger än en högerhänt person som aldrig sysslat med konst. Musikern känner igen taktart och tonart i ett visst musikstycke medan icke-musikern kanske bara uppfattar stycket det som vacket eller fult.

Det går inte att känna utan omgivningen. Det går inte att känna ingenting. Vem har varit med om att inte känna?

Som sagt  vill jag generalisera det du påstår till att det inte går att uppleva utan en omgivning och ingen har varit med om att inte uppleva något alls i realtid.

Slutsats : känslan är helhetlig, aldrig kluven, dvs det är helheten man har känsla för likaväl som helheten har känsla för alla delarna.

Det stämmer inte. Jag vet av egen erfarenhet att det är fullt möljit att uppleva kluvna känslor inför något i omvärlden, känslor som spretar åt olika, håll. Ett konstverk kan på en gång tilltala mig och te sig fult och obegripligt.

Ibland kan man ha en känsla för helheten, ibland för dess detaljer. Det skiftar. Men man upplever något hela tiden.

Varför då för en sekund bråka med omgivningen. Då beter jag mig aldrig som att det som sker inför sinnena inte angår mig. Ta t.ex. när det syns på tv eller hörs på radio att personer i Afrika tar kål på varandra. Det angår mig och jag känner via ögonen och öronen att det gör ont oavsett det geografiska avståndet. Dock kan detta vara fejkat. Man kan aldrig lita på det man ser och hör till hundra, bara med en viss grad av sannolikhet. Men nog försöker man kolla vad de människor som ligger bakom mediabilderna tänker på.

Här kommer medkänslan, empatin in.  Blir den bara ett emotionellt njutningsmedel eller leder den till handling?  För egen del: ibland blir det handling, kanske symbolisk sådan, av, ibland inte. Jag har ju inte åkt ut som volontär i världen och kämpat på plats för andras liv och frihet. Jag tänker i stället: om jag inte sprider alllför mycket mentalt och handlingsmässigt gift i mitt hörn av världen, om jag försöker göra en positiv insats för andra efter bästa förmåga där jag är här och nu, så kanske det också betyder något... för helheten... mänskligheten...

Känslan är det aldrig fel på men man kan tänka fel om känslan och hänföra någon favoriserad känslovariant till ett utvalt mentalt eller fysiskt föremål, fenomen - det icke substansiella. T.ex en viss tjejperson som antas som mina drömmars mål och allt jag lever för. Övriga omgivningen är som bortblåst eller bedöms bara som ett frihetshinder.

Är du med på detta som argument för den för alla begripliga substansiella helheten? Klart att de som inte vill begripa kan påstå vad sjutton som helst för att värna om sina utsorterade fenomenala favoriter.

Känslor brukar jag betrakta som emotionella fakta, i princip jämställda med alla andra upplevelser av omvärlden, ett grått moln, ett regnväder, ljudet av  koltrastsång. Skillnaden är att upplevelsen av känslor inte alltid är intersubjektiv, vilande på perceptionskonsensus, dvs. att vi inte alltid upplever samma känslor t.ex.  via avlyssnande av ett musikstycke även om vi är överens om att vi lyssnar på samma musikstycke.

Känslor är betingade av vår emotionella upplevelseförmåga, liksom upplevelse av t.ex. ljus är betingad av vår synförmåga. Känslor uppkommer inte hursomhelst, utan de har en ofta hyfsat begriplig grund,  även om vi inte alltid har full koll på våra känsloprocesser.


MVH

Algotezza

[Nils-Erik Forsberg]

Algotezza säger

Känslor brukar jag betrakta som emotionella fakta, i princip jämställda med alla andra upplevelser av omvärlden, ett grått moln, ett regnväder, ljudet av  koltrastsång.

Jag säger - känslan är varelsens, inkl människovarelsen, permanenta egenskap, dvs är emotionellt faktum. Oavsett känslovariant så känner jag permanent och odelat tillsammans med omgivningen.

Det brukliga är enligt det folkutbredda etablerade språkbruket att känslan hänförs till det som framstår i alla sinnesaspekter, det timliga, stundliga t.ex ett grått moln som uppkommer och dör ut osv. Vart kom det ifrån och vart tog det ivägen?

Då blir det så att alla ord associeras till företeelser och när det blir tal om jaget tillsammans med omgivningen som en tidlös helhet så söker man  invant betingat reflexmässigt, dvs förutfattat efter en bild att associera till om man inte reflekterar fri från de inprogrammerade förutfattningarna.

När man läser och lyssnar till de flesta teorier om livet, inkl världsreligionerna och humanvetenskaperna så märks att förutfattningstvånget tillåts stå som hinder för förutfattningsfriheten. "Så brukar man tänka". Då blir det huggsexa om och rövardrift på naturresurserna vi ser.

Det samma säger bl.a. Parmenides och varnar för.

NEF

[Algotezza]

Algotezza säger

Känslor brukar jag betrakta som emotionella fakta, i princip jämställda med alla andra upplevelser av omvärlden, ett grått moln, ett regnväder, ljudet av  koltrastsång.

Jag säger - känslan är varelsens, inkl människovarelsen, permanenta egenskap, dvs är emotionellt faktum. Oavsett känslovariant så känner jag permanent och odelat tillsammans med omgivningen.

Det brukliga är enligt det folkutbredda etablerade språkbruket att känslan hänförs till det som framstår i alla sinnesaspekter, det timliga, stundliga t.ex ett grått moln som uppkommer och dör ut osv. Vart kom det ifrån och vart tog det ivägen?

Då blir det så att alla ord associeras till företeelser och när det blir tal om jaget tillsammans med omgivningen som en tidlös helhet så söker man  invant betingat reflexmässigt, dvs förutfattat efter en bild att associera till om man inte reflekterar fri från de inprogrammerade förutfattningarna.

När man läser och lyssnar till de flesta teorier om livet, inkl världsreligionerna och humanvetenskaperna så märks att förutfattningstvånget tillåts stå som hinder för förutfattningsfriheten. "Så brukar man tänka". Då blir det huggsexa om och rövardrift på naturresurserna vi ser.

Det samma säger bl.a. Parmenides och varnar för.

NEF

För att rendola ditt resonenmang kan vi kanske tala om dels en grundläggande livskänsla, känslan av att leva som en levande varelse mitt i livet, där livet är en helhet, dels de ständigt skiftande känslor som olika detaljer i livet väcker hos en.

Ett värnande om naturen och dess resurser kan nog bara grundas på en djup livskänsla, livets emotionella bordun, ej på mer eller mindre flyktiga känslor inför livets ständigt skiftande detaljer.

MVH

Algotezza

[Nils-Erik Forsberg]

Algotezza svarar

Ett värnande om naturen och dess resurser kan nog bara grundas på en djup livskänsla, livets emotionella bordun, ej på mer eller mindre flyktiga känslor inför livets ständigt skiftande detaljer.

Ja den djupa livskänslan, dvs känslan för livet som helhet är den opartiska grunden. Jag menar att så är det med känslan vilken är gemensam för alla parter och helheten. Livet som helhet är vad människan begripligen har att rätta sig efter.

Det är konstigt det där som ofta sägs att man ska gå ut i naturen fastän man vet att naturens lagar gäller på alla olika platser. Man lever ju alltid mitt i naturen (livet).  

Det enda som kan stöka till det är när människan använder tanke- och språkförmågan fel och hänför livet och känslan till den flyktiga, intiga, mångfalden. Då blir det att kämpa för livet som vore livet ens eget enl principen "den starkaste vinner" och "herren på täppan" sätter därefter upp normer för andra att maniskt foga sig efter. Den kulturella utvecklngen blir monokulturell, dvs likriktad.

NEF

[Algotezza]

Algotezza svarar

Ett värnande om naturen och dess resurser kan nog bara grundas på en djup livskänsla, livets emotionella bordun, ej på mer eller mindre flyktiga känslor inför livets ständigt skiftande detaljer.

Ja den djupa livskänslan, dvs känslan för livet som helhet är den opartiska grunden. Jag menar att så är det med känslan vilken är gemensam för alla parter och helheten. Livet som helhet är vad människan begripligen har att rätta sig efter.

Tyvärr tror jag inte alla människor idag bär på en djup livskänsla, utan för mångas del är känslan uppsplittrad och drar åt olika håll och gäller kanske främst att skaffa sig materiella fördelar.

Livet och dess lagar måste vi rätta oss efter antingen vi vill det eller ej, förstår dem eller ej eller har formulerat dem för oss eller ej. Dock tror jag inte alla med en gång blir överens om vilka dessa lagar är, när vi försöker formulera dem för varandra.

Det är konstigt det där som ofta sägs att man ska gå ut i naturen fastän man vet att naturens lagar gäller på alla olika platser. Man lever ju alltid mitt i naturen (livet).

 

Ja, jag tänker mig också att den mänskliga kulturen och tekniken är delar av ett mer övergripande begrepp naturen, än att den skulle bestå av enbart berg, sjöar, skogar, fjäll, djur och växter, allt det som vi i vardagslag kallar naturen. Liksom myrornas byggnader, myrstackarna, är en självklar del av naturen är även mänskliga byggnader det.

Det enda som kan stöka till det är när människan använder tanke- och språkförmågan fel och hänför livet och känslan till den flyktiga, intiga, mångfalden. Då blir det att kämpa för livet som vore livet ens eget enl principen "den starkaste vinner" och "herren på täppan" sätter därefter upp normer för andra att maniskt foga sig efter. Den kulturella utvecklngen blir monokulturell, dvs likriktad.

Där befinner vi oss till stor del idag. Den mångfald i kulturen det talas om i vår tid  är oftare enfald.

MVH

Algotezza