Djup filosofi: Vad är människans relation till universum?
Moderator: Moderatorgruppen
varför
varför behöver man överhuvudtaget ha en uppfattning om vad något egentligen är? Det egentliga kanske inte ens existerar. Ett fel vi ofta gör tror jag, är att vi utgår ifrån att ett faktum måste föreligga som något konkret och greppbart. Vi söker alltid efter svar istället för att våga kliva ut ur detta tomrum och bli fullständiga som individer i en acceptans av det oförståeliga. Varför drivas av detta begär efter bekräftelse som vi får när något verkar stämma överens med en viss teori man har lagt fram. Alla så kallade sanningar är väl alltid grundade på respektives förståelsehorisont och sanningen i sig själv går egentligen inte att finna. Det gäller tror jag att hitta ett förhållningsätt, i sitt sätt att vara, som känns äkta för en själv och att försöka sluta med att driva fram sin egen synpunkt huruvida vissa saker faktiskt föreligger. Leva istället för att förstå borde vara ett måtto för alla.
Re: varför
babyjoe:
Bra inlägg. Jag håller verkligen med dig.
Såhär ligger det till enligt mig:
Vår hjärnan sätter ihop mönster för att bilda en uppfattning om hur saker hänger ihop. Om hjärnan inte skulle kunna sätta ihop och spara mönster i hjärnan skulle vi vara lallande idioter.
Problemet många människor gör är att dom hela tiden utgår psykologiskt ifrån deras minne om byggdt upp i deras hjärna.
Rent praktiskt är det omöjligt att fungera utan att ha vissa mönster i hjärnan. Men rent praktiskt är det också opraktiskt att ha mönster som ger psykologiska reaktioner. Vi har massa psykologiskt anknytna minnen som sätter begränsningar av vad vi tror är möjligt.
Detta gör att vi alltid psykologiskt utgår från våra minne som har orsakat smärta. Detta ÄR rädslor. Vi måste helt enkelt förstå att många av våra värderingar som vi TROR är praktiska FAKTISKT BYGGER PÅ RÄDSLA.
När vi blir medvetna om våra tidigare omvedveta rädslor och sedan konfronterar dom blir vi fria.
När vi är fria kan vi HELA tiden lära oss nya saker som inte står i konflikt med våra rädslor, eftersom vi inte längre har några rädslor.
KÄRLEK!
Bra inlägg. Jag håller verkligen med dig.
Såhär ligger det till enligt mig:
Vår hjärnan sätter ihop mönster för att bilda en uppfattning om hur saker hänger ihop. Om hjärnan inte skulle kunna sätta ihop och spara mönster i hjärnan skulle vi vara lallande idioter.
Problemet många människor gör är att dom hela tiden utgår psykologiskt ifrån deras minne om byggdt upp i deras hjärna.
Rent praktiskt är det omöjligt att fungera utan att ha vissa mönster i hjärnan. Men rent praktiskt är det också opraktiskt att ha mönster som ger psykologiska reaktioner. Vi har massa psykologiskt anknytna minnen som sätter begränsningar av vad vi tror är möjligt.
Detta gör att vi alltid psykologiskt utgår från våra minne som har orsakat smärta. Detta ÄR rädslor. Vi måste helt enkelt förstå att många av våra värderingar som vi TROR är praktiska FAKTISKT BYGGER PÅ RÄDSLA.
När vi blir medvetna om våra tidigare omvedveta rädslor och sedan konfronterar dom blir vi fria.
När vi är fria kan vi HELA tiden lära oss nya saker som inte står i konflikt med våra rädslor, eftersom vi inte längre har några rädslor.
KÄRLEK!
Jag har skrivit en 4 sidors text angående livet.
Min definition av kärlek är en kvalité på en relation.
Relationer har man till alla saker i livet. Det är en väldigt stor del av livet.
Vad skulle du vara utan dina vänner och familj?
Vad skulle du vara utan dina interessen?
Kärlekt är för mig motsatsen mot konflikt.
Konflikt uppstår när två objekt sammanstöter med olika riktningar.
När du och en vän har olika mål och kan inte komma sams.
Det kanske låter kontstigt att ha en sådan allmän definition av konflikt och kärlek, men jag tycker det känns helt naturligt.
Kärlek är för mig att acceptera utan att lägga in en värdering.
Kärlek till kunskap är att lära sig saker utan att värdera den - bara vara nyfiken att lära sig mera.
Kärlek till människor är att möta människor utan att värdera dem - att möta och njuta av människor för vad dom är.
Alla människor och all kunskap är interessanta om man ser dom ur rätt perspektiv.
Att ha två val skapar en konflikt. Har du ett spel att spela eller en läxa att plugga så uppstår en konflikt.
Att ha ett kärleksfullt sinne är att acceptera varje möte/varje konflikt i livet och bara flyta på.
Antingen kan man möta saker eller så kan man fly från saker. Det finns inga andra alternativ.
När man möter saker utvecklas man av sig själv.
Hjärnan och kroppen lär sig själv. Automatiskt. Du behöver inte anstränga dig för att lära dig saker. Det är bara att vara öppen och observant.
Liv ÄR utveckling.
Att vara död INNEBÄR att inte längre utvecklas.
Därför är min definition av kärlek synonymt med möte, liv och utveckling.
Är jag tydlig angående min definition av kärlek?
KÄRLEK!
Min definition av kärlek är en kvalité på en relation.
Relationer har man till alla saker i livet. Det är en väldigt stor del av livet.
Vad skulle du vara utan dina vänner och familj?
Vad skulle du vara utan dina interessen?
Kärlekt är för mig motsatsen mot konflikt.
Konflikt uppstår när två objekt sammanstöter med olika riktningar.
När du och en vän har olika mål och kan inte komma sams.
Det kanske låter kontstigt att ha en sådan allmän definition av konflikt och kärlek, men jag tycker det känns helt naturligt.
Kärlek är för mig att acceptera utan att lägga in en värdering.
Kärlek till kunskap är att lära sig saker utan att värdera den - bara vara nyfiken att lära sig mera.
Kärlek till människor är att möta människor utan att värdera dem - att möta och njuta av människor för vad dom är.
Alla människor och all kunskap är interessanta om man ser dom ur rätt perspektiv.
Att ha två val skapar en konflikt. Har du ett spel att spela eller en läxa att plugga så uppstår en konflikt.
Att ha ett kärleksfullt sinne är att acceptera varje möte/varje konflikt i livet och bara flyta på.
Antingen kan man möta saker eller så kan man fly från saker. Det finns inga andra alternativ.
När man möter saker utvecklas man av sig själv.
Hjärnan och kroppen lär sig själv. Automatiskt. Du behöver inte anstränga dig för att lära dig saker. Det är bara att vara öppen och observant.
Liv ÄR utveckling.
Att vara död INNEBÄR att inte längre utvecklas.
Därför är min definition av kärlek synonymt med möte, liv och utveckling.
Är jag tydlig angående min definition av kärlek?
KÄRLEK!
Att skapa flera kärleksfulla relationer innebär alltså att skapa flera interessen och flera vänner.
Att man ÄR nyfiken på att lära sig nya saker, hitta nya perspektiv och förhållningsätt.
Människor som känner sig misslyckade i livet ÄR människor som håller kvar i sina gamla vanor och står och stampar - Dom vill INTE utvecklas helt enkelt.
Átt leva ÄR att utvecklas. Acceptera däför allt som händer i ditt liv. Allt som händer SKA hända. Att ifrågasätta saker som händer ÄR att fly till sin egen fantasivärld. När du accepterar allt som händer möter du livet och utvecklas - itstället för att falla tillbaka på dina "bekväma vanor".
Att man ÄR nyfiken på att lära sig nya saker, hitta nya perspektiv och förhållningsätt.
Människor som känner sig misslyckade i livet ÄR människor som håller kvar i sina gamla vanor och står och stampar - Dom vill INTE utvecklas helt enkelt.
Átt leva ÄR att utvecklas. Acceptera däför allt som händer i ditt liv. Allt som händer SKA hända. Att ifrågasätta saker som händer ÄR att fly till sin egen fantasivärld. När du accepterar allt som händer möter du livet och utvecklas - itstället för att falla tillbaka på dina "bekväma vanor".
-
Marty on mariba
- Inlägg: 30
- Blev medlem: 24 nov 2004 17:56
PopJimmy skrev:
Du säger att tid är något som skapas när man mäter universums utveckling. Byter du inte bara ordet tid mot ordet utveckling?
Jag ser det som att tid uppstår då rörelse uppstår (rörelse borde upptå såfort energi eller materia uppstår). Om all utveckling/rörelse skulle upphöra så skulle tiden upphöra. Jag förstår inte hur rörelse skulle ske utan tid.
Tid, en fjärde dimension?
(1 dimension) Om jag ska säga var ett föremål befinner sig på en linje behöver jag veta 1 kordinat.
(2 dimensioner) Om jag ska säga var ett mitt hus ligger på en karta behöver jag 2 kordinater.
(3 dimensioner) Om jag ska säga var min skattkista ligger nergrävd måste jag ange 3 kordinater (varav en för djupet).
(4 dimensioner) Om jag ska ange var en ubåt som kör befinner sig krävs 3 kordinater för platsen och 1 för tiden ty ubåten förflyttar sig.
Obs! jag tycker det är bra att du inte ser Einsteins relativitetsteori som den yttersta sanningen för det var genom att ifrågasätta Newtons accepterade och bevisade teorier Einstein kom på relativitetsteorin. På detta sätt närmar man sig hela tiden sanningen. Och jag anser att teorierna kan vara väldigt användbara vid olika beräkningar men man ska ju försöka att inte fastna i att tro att de är den yttersta och eviga sanningen.
Varför tror du att tid är en dimension? Jag tror att tid är en illusion. Att tid är något som skapas när man mäter universums utvecklig. Att tid bara finns om man har ett perspektiv, en utgångspunkt. Hur kan tid existera om det inte går att uppfatta/mäta/obervera tiden? Jag tror att det det finns konstant utveckling, men att tiden bara är en uppskattning - en mätning, inget som existerar objektivt.
Du säger att tid är något som skapas när man mäter universums utveckling. Byter du inte bara ordet tid mot ordet utveckling?
Jag ser det som att tid uppstår då rörelse uppstår (rörelse borde upptå såfort energi eller materia uppstår). Om all utveckling/rörelse skulle upphöra så skulle tiden upphöra. Jag förstår inte hur rörelse skulle ske utan tid.
Tid, en fjärde dimension?
(1 dimension) Om jag ska säga var ett föremål befinner sig på en linje behöver jag veta 1 kordinat.
(2 dimensioner) Om jag ska säga var ett mitt hus ligger på en karta behöver jag 2 kordinater.
(3 dimensioner) Om jag ska säga var min skattkista ligger nergrävd måste jag ange 3 kordinater (varav en för djupet).
(4 dimensioner) Om jag ska ange var en ubåt som kör befinner sig krävs 3 kordinater för platsen och 1 för tiden ty ubåten förflyttar sig.
Obs! jag tycker det är bra att du inte ser Einsteins relativitetsteori som den yttersta sanningen för det var genom att ifrågasätta Newtons accepterade och bevisade teorier Einstein kom på relativitetsteorin. På detta sätt närmar man sig hela tiden sanningen. Och jag anser att teorierna kan vara väldigt användbara vid olika beräkningar men man ska ju försöka att inte fastna i att tro att de är den yttersta och eviga sanningen.
"We have no education, we have inspiration, if I were educated I would have been a damn fool".
-Bob Marley
-Bob Marley
När jag pratade om tid menade jag Delta. Tid kan bara mätas om man har en start och en sluttid. Eller en start och en nuvarande tid.
Handling sker utan mätning. Handling är konstant.
När vi pratar om tid så jämnför vi alltid med olika saker: Jesu födelse, En människas livslängd, universums ålder.
Jag tycker att det är känns konstigt att prata om universums ålder, eftersom jag tror att universum går i cycler. Jag tycker det känns vettigare att säga åldern för denna cycle. Jag har svårt att tro att universums handlig kan ta slut. Detta känns otroligt paradoxalt.
Jo jag förstår ju att modeller ÄR praktiska.
Jättebra om man ska göra uppskattningar och leva i praktiken.
Men jag pratade inte om modeller nu, jag pratade om sanningen.
Men jag är tveksam om vi människor verkligen kommer att få reda på universums egentliga form.
Personligen så tror jag att universum är en våg. (cycle).
Men det är ju bara min uppfattning.
Detta är som sagt bara mina uppfattningar jag kan ha helt fel
Handling sker utan mätning. Handling är konstant.
När vi pratar om tid så jämnför vi alltid med olika saker: Jesu födelse, En människas livslängd, universums ålder.
Jag tycker att det är känns konstigt att prata om universums ålder, eftersom jag tror att universum går i cycler. Jag tycker det känns vettigare att säga åldern för denna cycle. Jag har svårt att tro att universums handlig kan ta slut. Detta känns otroligt paradoxalt.
Jo jag förstår ju att modeller ÄR praktiska.
Jättebra om man ska göra uppskattningar och leva i praktiken.
Men jag pratade inte om modeller nu, jag pratade om sanningen.
Men jag är tveksam om vi människor verkligen kommer att få reda på universums egentliga form.
Personligen så tror jag att universum är en våg. (cycle).
Men det är ju bara min uppfattning.
Detta är som sagt bara mina uppfattningar jag kan ha helt fel
Jag arbetar vid nuvarande situation (och de kringliggande) med en teori som innefattar de problemställningar som du aktualiserar. Jag ska försöka förklara den så kortfattat som jag vid de snarast kommande tillfällena finner möjligt.
Teorin om det värdelösa nätverket bygger på det besynnerliga fenomenet verklighetsflykt (annars bekant som eskapism) som jag genom djupgående analyser lyckats spåra till i princip alla utav existensens domäner.
Om vi antar att det skapade, icke-reella, som en verklighetsflykt måste definieras genom saknar inneboende värde, vilket intuitionen också säger, så får detta besynnerliga konsekvenser.
Således är inte världen vad den utger sig för att vara - den mest relevanta delen av antagandets konsekvenser är den att de krafter som styr skeendena i vårt universum är de samma som vi kontrollerar och som kontrollerar oss - alla orsaker och all verkan är ihopkopplad till ett enda värdelöst nätverk. Födelsen och livet är blott delar utav denna struktur som är existensens. Mina andetag finns likaså regnets smatter och det visar sig att det inte finns något sådant som inte existerar och detta kan jag säga med stor säkerhet! Livet, som eskapismen, eller skapade världar kanaliseras igenom finns men icke döden som är ett konstruerat begrepp (och inte alls lika med icke-existens - ett begrepp som saknar mening överhuvudtaget) och på så vis fråntas livet helt dess värde. Den har inte längre varken instrumentell betydelse eller något inneboende fundamentalt värde. Trots det första törs jag säga att livet ändock fungerar just som ett instrument, men ett värdelöst sådant, som ge utlopp åt existensens struktur genom tillvaron.
Ok, men vad betyder detta egentligen och vad säger jag verkligen? Ja, egentligen är det Kants metafysik driven till sin spets. Han menar, som ni säkert känner till, att vi upplever världen genom olika former för våra erfarenheter och att 'tingen i sig' är onårbara för oss, trots att de faktiskt finns. Således är begrepp som tid, rum och orsak sådant skapat av vår hjärna för att verkligheten och existensen skall vara någorlunda organisera och, så att säga, "make sense".
Vad jag nu menar är att den mänskliga hjärnan inte bara skapar former för erfarenheterna utan också existensen i sig. Vid första anblicken låter inte detta kontroversiellt - givetvis beror den mänskliga existensen på den mänskliga hjärnan - men jag menar att den också ENBART beror på den mänskliga hjärnan. Realiteten, sådan om den finns, kan bara fungera som en ignitor för den konstruerade verkligheten och att verkligheten således supervenierar på medvetandet och inte tvärtom, som allmänt är konsensus.
Detta är kontraintuitivt (och jag kan rättfärdiga detta) eftersom vi uppfattar existensen som om den utspelas i en fixerad realitet, en materiell verklighet och jag menar att inte bara tid, rum och orsak är mänskliga (även om ordet egentligen inte bör användas här ty mänskligt blir det först i skuggan utav det konstruerade) konstruktioner UTAN OCKSÅ ALLT ANNAT, som vi ser det. Hur kan jag rättfärdiga denna kontraintuition? Det blir klart att intuitionen som en betydande del utav just det mänskliga varandet handlar och finns inom ramen för det som vi erfar - när jag så försöker beskåda utöver detta behöver jag inte längre kräva att intuitionen ska hänga med ty det kan mycket väl finnas en 'nomological dangler' mellan, så att säga, oss och det andra, vad och om det nu må finnas.
Varför måste det vara på detta viset? Det finns många argument som talar för olika delar i teorin. Vi har tid- och rumbegreppens motsägelsefullhet, vi har omöjligheten av det som inte existerar (att vi faktiskt inte har och inte kan ha en idé om något sådant som inte existerar) och många andra argument som pekar på att läget är som ovan beskrivet. Det kanske viktigaste är förmodligen ändå sanningens omrimlighet (som paradoxalt både talar för och emot teori (nåväl, det är egentligen inget problem)) - att något sådant som absolut sanning inte kan finnas, bland annat just på grund av hur verkligheten tycks fungera och framför allt medvetandet gör det ty vi har alltid möjligheten att ifrågasätta och betvivla något som utges för sanning - och vi har aldrig rätt att säga att något är sant ty vi vet att det alltid kan uppenbara sig något som bevisar teorin som felaktig.
Nåväl, det var en kort och ganska otydlig sammanfattning utav teorin, men har "att driva Kants metafysik till sin spets" förståts så har man också förstått en grundläggande tanke i teorin.
Teorin om det värdelösa nätverket bygger på det besynnerliga fenomenet verklighetsflykt (annars bekant som eskapism) som jag genom djupgående analyser lyckats spåra till i princip alla utav existensens domäner.
Om vi antar att det skapade, icke-reella, som en verklighetsflykt måste definieras genom saknar inneboende värde, vilket intuitionen också säger, så får detta besynnerliga konsekvenser.
Således är inte världen vad den utger sig för att vara - den mest relevanta delen av antagandets konsekvenser är den att de krafter som styr skeendena i vårt universum är de samma som vi kontrollerar och som kontrollerar oss - alla orsaker och all verkan är ihopkopplad till ett enda värdelöst nätverk. Födelsen och livet är blott delar utav denna struktur som är existensens. Mina andetag finns likaså regnets smatter och det visar sig att det inte finns något sådant som inte existerar och detta kan jag säga med stor säkerhet! Livet, som eskapismen, eller skapade världar kanaliseras igenom finns men icke döden som är ett konstruerat begrepp (och inte alls lika med icke-existens - ett begrepp som saknar mening överhuvudtaget) och på så vis fråntas livet helt dess värde. Den har inte längre varken instrumentell betydelse eller något inneboende fundamentalt värde. Trots det första törs jag säga att livet ändock fungerar just som ett instrument, men ett värdelöst sådant, som ge utlopp åt existensens struktur genom tillvaron.
Ok, men vad betyder detta egentligen och vad säger jag verkligen? Ja, egentligen är det Kants metafysik driven till sin spets. Han menar, som ni säkert känner till, att vi upplever världen genom olika former för våra erfarenheter och att 'tingen i sig' är onårbara för oss, trots att de faktiskt finns. Således är begrepp som tid, rum och orsak sådant skapat av vår hjärna för att verkligheten och existensen skall vara någorlunda organisera och, så att säga, "make sense".
Vad jag nu menar är att den mänskliga hjärnan inte bara skapar former för erfarenheterna utan också existensen i sig. Vid första anblicken låter inte detta kontroversiellt - givetvis beror den mänskliga existensen på den mänskliga hjärnan - men jag menar att den också ENBART beror på den mänskliga hjärnan. Realiteten, sådan om den finns, kan bara fungera som en ignitor för den konstruerade verkligheten och att verkligheten således supervenierar på medvetandet och inte tvärtom, som allmänt är konsensus.
Detta är kontraintuitivt (och jag kan rättfärdiga detta) eftersom vi uppfattar existensen som om den utspelas i en fixerad realitet, en materiell verklighet och jag menar att inte bara tid, rum och orsak är mänskliga (även om ordet egentligen inte bör användas här ty mänskligt blir det först i skuggan utav det konstruerade) konstruktioner UTAN OCKSÅ ALLT ANNAT, som vi ser det. Hur kan jag rättfärdiga denna kontraintuition? Det blir klart att intuitionen som en betydande del utav just det mänskliga varandet handlar och finns inom ramen för det som vi erfar - när jag så försöker beskåda utöver detta behöver jag inte längre kräva att intuitionen ska hänga med ty det kan mycket väl finnas en 'nomological dangler' mellan, så att säga, oss och det andra, vad och om det nu må finnas.
Varför måste det vara på detta viset? Det finns många argument som talar för olika delar i teorin. Vi har tid- och rumbegreppens motsägelsefullhet, vi har omöjligheten av det som inte existerar (att vi faktiskt inte har och inte kan ha en idé om något sådant som inte existerar) och många andra argument som pekar på att läget är som ovan beskrivet. Det kanske viktigaste är förmodligen ändå sanningens omrimlighet (som paradoxalt både talar för och emot teori (nåväl, det är egentligen inget problem)) - att något sådant som absolut sanning inte kan finnas, bland annat just på grund av hur verkligheten tycks fungera och framför allt medvetandet gör det ty vi har alltid möjligheten att ifrågasätta och betvivla något som utges för sanning - och vi har aldrig rätt att säga att något är sant ty vi vet att det alltid kan uppenbara sig något som bevisar teorin som felaktig.
Nåväl, det var en kort och ganska otydlig sammanfattning utav teorin, men har "att driva Kants metafysik till sin spets" förståts så har man också förstått en grundläggande tanke i teorin.
Cezario:
Väldigt interessant teori!
Jag måste erkänna att jag inte läst så värst mycket västerländsk filosofi och är därför inte så insatt i filofoiska begrepp, eller filosofiskt språk på svenska, vilket gör att jag har lite svårta att hänga med i språket och argumentationen.
Det lilla jag förstog lät väldigt interessant dock.
Finns det någon bra sida/bok man kan läsa in sig på vanligt förekommande begrepp inom svenska/västerländska filosofier?
Väldigt interessant teori!
Jag måste erkänna att jag inte läst så värst mycket västerländsk filosofi och är därför inte så insatt i filofoiska begrepp, eller filosofiskt språk på svenska, vilket gör att jag har lite svårta att hänga med i språket och argumentationen.
Det lilla jag förstog lät väldigt interessant dock.
Finns det någon bra sida/bok man kan läsa in sig på vanligt förekommande begrepp inom svenska/västerländska filosofier?
Att läsa lite teoretisk filosofi på närmaste universitet är förmodligen den snabbaste vägen till övergripande kunskap om västerlänsk filosofi (om du med det syftar på analytisk filosofi, menar du även kontinentalfilosofi så brukar de svenska universiteten, ganska mycket, inte beröra sådana filosofer överhuvudtaget, förutom i den historiska översiktsdelen).
existens
Cezario skrev:Således är inte världen vad den utger sig för att vara -
hur kan världen utge sig för att vara något överhuvudtaget. den är vad den är och endast vi som skådar(på vilket sätt som nu är möjligt för existensen) den, som gör en utsaga. Du verkar ha missförstått Kant någonstans.. tingen anpassar sig efter oss och inte att vi anpassar tingen efter oss.. man kan också säga att vi anpassar oss själva efter hur tingen är skapta...
Dessutom som ett extra inägg här vill jag säga att; även missförstånd och icke-sanningar är i sig själva en egen verklighet då de faktiskt upplevs.. De existerar i sin form som ett felaktigt värderande av den faktiska verkligheten.
Din kritik är närmast helt och hållet obefogad, men förståelig.
Uttalandet som du citerade berör inte kants filosof, det framgick ganska tydligt. Vidaren kan det - i teorins kontext - förvisst vara så att världen är något annat än vad den utger sig för att vara, jag behöver inte ens börja tala om ting i sig för att klargöra detta, ty uttalandet syftar snarare på den känslomässiga konstruktion som är den värld som vi (jag vågar kalla det; faktiskt) lever i och således undviker jag problemet med det materiella - vilket förvisso ganska enkelt kan undvikas genom en åberopelse av kants kategorier.
Hursomhelst berörde inte det citerade stycket kategorierna överhuvudtaget - och med det som jag först skrev i åtanke inser den klarsynte läsaren att en tämligen stark kontrast uppstår mellan det som faktiskt utges och det som faktiskt är - nåväl, att det faktiskt finns en tydlig distinktion är vad jag menar, men att de är två (och måhända inte nödvändigt olika) står hursomhelst klart.
Gällande ditt extra tillägg; det är faktiskt tautologt rent logiskt, du har premissen att det finns något sådant som osanningar och missförstånd (där 'finns' syftar på existens) och drar ur det slutsatsen att osanningar och missförstånd existerar ("en egen verklighet"). Det enda uttalandet gör är att peka på en uppenbarhet och måhända förmäla att du är realist. Du säger vidare att de existerar som ett felaktigt värderande - vilket enligt en del definitioner gör också detta uttalandet tautologt och nödvändigt.
God Jul!
Uttalandet som du citerade berör inte kants filosof, det framgick ganska tydligt. Vidaren kan det - i teorins kontext - förvisst vara så att världen är något annat än vad den utger sig för att vara, jag behöver inte ens börja tala om ting i sig för att klargöra detta, ty uttalandet syftar snarare på den känslomässiga konstruktion som är den värld som vi (jag vågar kalla det; faktiskt) lever i och således undviker jag problemet med det materiella - vilket förvisso ganska enkelt kan undvikas genom en åberopelse av kants kategorier.
Hursomhelst berörde inte det citerade stycket kategorierna överhuvudtaget - och med det som jag först skrev i åtanke inser den klarsynte läsaren att en tämligen stark kontrast uppstår mellan det som faktiskt utges och det som faktiskt är - nåväl, att det faktiskt finns en tydlig distinktion är vad jag menar, men att de är två (och måhända inte nödvändigt olika) står hursomhelst klart.
Gällande ditt extra tillägg; det är faktiskt tautologt rent logiskt, du har premissen att det finns något sådant som osanningar och missförstånd (där 'finns' syftar på existens) och drar ur det slutsatsen att osanningar och missförstånd existerar ("en egen verklighet"). Det enda uttalandet gör är att peka på en uppenbarhet och måhända förmäla att du är realist. Du säger vidare att de existerar som ett felaktigt värderande - vilket enligt en del definitioner gör också detta uttalandet tautologt och nödvändigt.
God Jul!
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 8 och 0 gäster