Förvisso ett spännande resonemang du kommer med här, Algotezza!
Hur uppstår "jaget, tänkaren" annat än genom tankeprocessen? Det som förutsätts vara skaparen av tänkandet (det egna subjektet?) är ett tankeobjekt inom tänkandets process. Man kan inte hoppa av eller låta bli tänkandet om man vill förklara något för sig och andra, respektive vill uppnå erkendelse (Erkenntnis) utöver det blotta upplevandet.
Den latinska varianten "cogito" skriver "jaget" ihop med dess verksamhet "tänka" i ett enda ord. Ett slags process-ordande?
/cogito
Cogito
Moderator: Moderatorgruppen
cogito skrev: Förvisso ett spännande resonemang du kommer med här, Algotezza!
Hur uppstår "jaget, tänkaren" annat än genom tankeprocessen? Det som förutsätts vara skaparen av tänkandet (det egna subjektet?) är ett tankeobjekt inom tänkandets process. Man kan inte hoppa av eller låta bli tänkandet om man vill förklara något för sig och andra, respektive vill uppnå erkendelse (Erkenntnis) utöver det blotta upplevandet.
Jaget blir medvetet om sig själv genom tankeprocessen, blir verbalt varse sig själv på så vis. Funnes det ingen sådan process vore jaget ett "upplevelse-/medvetenhetsmässigt intet". Jaget blir både förste och siste rörare. Tankeprocessen är cirkulär och självuppehållande i varje ögonblick men ett intet utan tillförelse av nytt "förnimmelsematerial". Stirra på samma färgfläck (eller din samtalsprtners ansikte) tillräckligt länge och utna att flytta blicken och du blir förblindad! Tankeprocessen är som att cykla: stanna upp och försök "kolla in jaget" (försök se det skilt från rörelsen) och hela ekipaget "faller omkull", dvs. det eviga jaget hypostaseras fram som något "i sig existerande oberoende av allt annat" som ett resultat av att "cykeln har vält".
cogito skrev:Den latinska varianten "cogito" skriver "jaget" ihop med dess verksamhet "tänka" i ett enda ord. Ett slags process-ordande?
/cogito
Javisst, och det får mig att tänka på Martinus skenbart "logiska och tungt vägande", "grammatiska" bevis för jagets existens: man säger ju "jeg/jag skriver" alltså finns jaget som sådant, med egen existens skild från dess verksamhet, men i vissa språk är ju pronomenet "jag" inbakat i verbformen, latin, italienska, spanska, och jagets och dess verksamhet utgör därmed en enhet. Finns det då inget "jag som sådant" med "egen existens" bland dem som nyttjar dessa språk? :roll:
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Säkerheten Algotezza, säkerheten och ansvarsflykten. Att slippa göra anspråk för att håller en vilja om något.
Att axla skapelseansvaret, vad är det annat än meningsgivande?
I alla fall om man tror på det eviga jaget. Allt annat än transcendens, eller ett riktningslöst höjande vore väl en tragedi då?
Att axla skapelseansvaret, vad är det annat än meningsgivande?
I alla fall om man tror på det eviga jaget. Allt annat än transcendens, eller ett riktningslöst höjande vore väl en tragedi då?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk skrev:Säkerheten Algotezza, säkerheten och ansvarsflykten. Att slippa göra anspråk för att håller en vilja om något.
Att axla skapelseansvaret, vad är det annat än meningsgivande?
I alla fall om man tror på det eviga jaget. Allt annat än transcendens, eller ett riktningslöst höjande vore väl en tragedi då?
Jag är nog en aning eller rejält korkad men du skriver så kryptiskt att jag inte fattar vad du menar.
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Men glädjs över den komplimang det är 
Ni får ursäkta då så förtydligar jag mig, hade mest en förhoppning om att det skulle knytas samman, och ville se om intresse ens förelåg.
Det var detta jag främst svarade på. Alltså när jag sa; Säkerheten Algotezza. Så menade jag att det var detta som jag såg som lockelsen till att förtingsliga vår tillvaro. Med den döde guden behöver nya auktoriteter. Nya saker att ty vårt trygghetsbehov till. Jag ser det som att det är flykten från att subjektivt hålla anvaret, bördan, som får oss att leta "sanna" referenser till värden, vilket är det som oftast skiljer våran syn på livets fenomen. Det är inte att det är där eller inte, utan det är vad det är värt.
Personligen så förespåkar jag valet och viljan, att stå för sitt värderande och ange varför, vilka relationer man åberopar för värdet. Detta för att inte kunna avlasta sig ansvaret för det som värderingen avser besvara. Om det finns där ute, värdet, så kan vi hänvisa till någon annan när värdet visades vara falskt.
Sen menar jag på att den yttersta makten, den av att kunna skapa ex nihilo, skulle kunna ses som den kraft som skänker mening till något annat, och inte bara sig självt. Alltså, att skapa något synes relativt trivialt, det är bara en fråga om att skapa substansen, vilket kanske är blott tanken. Men att giva det skapade en mening i sig självt, inte relativt något som omgärdar det. Det är en svår nöt att knäcka.
För övrigt Algotezza, vad tror du om jaget som de mentala fenomenens differance om du känner till begreppet? Alltså bara skenet från det som vägrar infinna sig för att konstituera det.
Ni får ursäkta då så förtydligar jag mig, hade mest en förhoppning om att det skulle knytas samman, och ville se om intresse ens förelåg.
Det är kanske språket, orden, som lockar oss att förtingliga oss själva och världen, livsprocesserna. Orden är till synes "stabila" och "välavgränsade" yttre och inre "verbalting".
Det var detta jag främst svarade på. Alltså när jag sa; Säkerheten Algotezza. Så menade jag att det var detta som jag såg som lockelsen till att förtingsliga vår tillvaro. Med den döde guden behöver nya auktoriteter. Nya saker att ty vårt trygghetsbehov till. Jag ser det som att det är flykten från att subjektivt hålla anvaret, bördan, som får oss att leta "sanna" referenser till värden, vilket är det som oftast skiljer våran syn på livets fenomen. Det är inte att det är där eller inte, utan det är vad det är värt.
Personligen så förespåkar jag valet och viljan, att stå för sitt värderande och ange varför, vilka relationer man åberopar för värdet. Detta för att inte kunna avlasta sig ansvaret för det som värderingen avser besvara. Om det finns där ute, värdet, så kan vi hänvisa till någon annan när värdet visades vara falskt.
Sen menar jag på att den yttersta makten, den av att kunna skapa ex nihilo, skulle kunna ses som den kraft som skänker mening till något annat, och inte bara sig självt. Alltså, att skapa något synes relativt trivialt, det är bara en fråga om att skapa substansen, vilket kanske är blott tanken. Men att giva det skapade en mening i sig självt, inte relativt något som omgärdar det. Det är en svår nöt att knäcka.
För övrigt Algotezza, vad tror du om jaget som de mentala fenomenens differance om du känner till begreppet? Alltså bara skenet från det som vägrar infinna sig för att konstituera det.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Tack för preciseringar och förtydliganden!
Ja, vi kan ju inte nöja oss med att allting rinner mellan fingrarna, för vi vill ha trygghet, säkerhet. Då kan vi inte heller nöja oss med att våra centrala begrepp kokar ner till pragmatiska fiktioner som bara har betydelse inom den egna sfären utan man strävar efter att kunna peka ut och byugga sitt liv eviga sanningar och absoluta värden, om inte annat så på metasanningar, t.ex. att "allt är relativt". Man strävar efter att lura sig själv för att må bra men vill inte veta att det är det manh åller på med. Man kan ju då inte nöja sig med att absoluta värden och eviga sanningar "egentligen" inte är det men att vi ändå säger det för att må bra. Som R.D. Laing skrev i Knots: "Det ingår i leken att vi leker att det inte är en lek!" M.a.o. det ingår i förtingligande-illusionen att mena att det inte är en illusion utan själva verkligheetn!
Ta ansvar för sin subjektivitet, den enda objektivt existerande faktorn?
Kan man "skapa sin egna egenvärden"?
Det är väl det Martinus också menar när han säger att "jaget ger sig till känna som en blind fläck" i ens upplevande. Det märks alltså genom sin frånvaro. Får det sin existens/närvaro genom sin icke-existens/frånvaro? kan man fråga om man driver det till sin spets...
MVH
Algotezza
J R Auk skrev: Men glädjs över den komplimang det är
Ni får ursäkta då så förtydligar jag mig, hade mest en förhoppning om att det skulle knytas samman, och ville se om intresse ens förelåg.Det är kanske språket, orden, som lockar oss att förtingliga oss själva och världen, livsprocesserna. Orden är till synes "stabila" och "välavgränsade" yttre och inre "verbalting".
Det var detta jag främst svarade på. Alltså när jag sa; Säkerheten Algotezza. Så menade jag att det var detta som jag såg som lockelsen till att förtingsliga vår tillvaro. Med den döde guden behöver nya auktoriteter. Nya saker att ty vårt trygghetsbehov till. Jag ser det som att det är flykten från att subjektivt hålla anvaret, bördan, som får oss att leta "sanna" referenser till värden, vilket är det som oftast skiljer våran syn på livets fenomen. Det är inte att det är där eller inte, utan det är vad det är värt.
Ja, vi kan ju inte nöja oss med att allting rinner mellan fingrarna, för vi vill ha trygghet, säkerhet. Då kan vi inte heller nöja oss med att våra centrala begrepp kokar ner till pragmatiska fiktioner som bara har betydelse inom den egna sfären utan man strävar efter att kunna peka ut och byugga sitt liv eviga sanningar och absoluta värden, om inte annat så på metasanningar, t.ex. att "allt är relativt". Man strävar efter att lura sig själv för att må bra men vill inte veta att det är det manh åller på med. Man kan ju då inte nöja sig med att absoluta värden och eviga sanningar "egentligen" inte är det men att vi ändå säger det för att må bra. Som R.D. Laing skrev i Knots: "Det ingår i leken att vi leker att det inte är en lek!" M.a.o. det ingår i förtingligande-illusionen att mena att det inte är en illusion utan själva verkligheetn!
J R Auk skrev: Personligen så förespåkar jag valet och viljan, att stå för sitt värderande och ange varför, vilka relationer man åberopar för värdet. Detta för att inte kunna avlasta sig ansvaret för det som värderingen avser besvara. Om det finns där ute, värdet, så kan vi hänvisa till någon annan när värdet visades vara falskt.
Ta ansvar för sin subjektivitet, den enda objektivt existerande faktorn?
J R Auk skrev: Sen menar jag på att den yttersta makten, den av att kunna skapa ex nihilo, skulle kunna ses som den kraft som skänker mening till något annat, och inte bara sig självt. Alltså, att skapa något synes relativt trivialt, det är bara en fråga om att skapa substansen, vilket kanske är blott tanken. Men att giva det skapade en mening i sig självt, inte relativt något som omgärdar det. Det är en svår nöt att knäcka.
Kan man "skapa sin egna egenvärden"?
J R Auk skrev: För övrigt Algotezza, vad tror du om jaget som de mentala fenomenens differance om du känner till begreppet? Alltså bara skenet från det som vägrar infinna sig för att konstituera det.
Det är väl det Martinus också menar när han säger att "jaget ger sig till känna som en blind fläck" i ens upplevande. Det märks alltså genom sin frånvaro. Får det sin existens/närvaro genom sin icke-existens/frånvaro? kan man fråga om man driver det till sin spets...
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Du beskriver Martinus som en sannerligen intressant skribent, om man nu kan kalla honom det? Men jag undrar, hur mycket är hans ord, och hur mycket är dina förklaringar, tolkningar?
Att du har en begivenhet med språk och förståelse har jag förstått, och då du ofta uttrycker dig i förklarande termer angående Martinus skriverier så undrar jag om det är din förståelse inskriven eller hans förståelse översatt?
Jag försöker lathunda mig till lite mera substans angående honom.
Behöver det vara objektivt att man skall ansvara för sin subjektivitet?
Jag anför;
jag vill
jag borde se till min vilja
jag borde bemäktiga min vilja
min vilja kräver värden
för min vilja skapar jag värden
Vad annars kan det vara? Jag letar förgäves efter någon som kan berätta vad som börs, men desto mer jag letar desto närmare tas jag min viljas betydelse. Eller vad gör jag av den? En chimär? Ett bevis på bristen, på ansvar, grunden för respekt?
Att du har en begivenhet med språk och förståelse har jag förstått, och då du ofta uttrycker dig i förklarande termer angående Martinus skriverier så undrar jag om det är din förståelse inskriven eller hans förståelse översatt?
Jag försöker lathunda mig till lite mera substans angående honom.
Behöver det vara objektivt att man skall ansvara för sin subjektivitet?
Jag anför;
jag vill
jag borde se till min vilja
jag borde bemäktiga min vilja
min vilja kräver värden
för min vilja skapar jag värden
Vad annars kan det vara? Jag letar förgäves efter någon som kan berätta vad som börs, men desto mer jag letar desto närmare tas jag min viljas betydelse. Eller vad gör jag av den? En chimär? Ett bevis på bristen, på ansvar, grunden för respekt?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk skrev: Du beskriver Martinus som en sannerligen intressant skribent, om man nu kan kalla honom det? Men jag undrar, hur mycket är hans ord, och hur mycket är dina förklaringar, tolkningar?
Att du har en begivenhet med språk och förståelse har jag förstått, och då du ofta uttrycker dig i förklarande termer angående Martinus skriverier så undrar jag om det är din förståelse inskriven eller hans förståelse översatt?
Hur fasen skall jag veta det?
Hur skiljer man det ena från det andra? Icke-tolkning = mekaniskt rabbalnde av hans ord, papegojaaktigt och bokstavstroget. Allt annat är tolkningar. All förståelse innebär tolkning.
J R Auk skrev: Jag försöker lathunda mig till lite mera substans angående honom.
I analogi med Farbror Barbros/ Percy Nilegårds sanning "Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet!" måste jag utbrista: "Det finns inga genvägar till en förståelse av Martinus!"
J R Auk skrev: Behöver det vara objektivt att man skall ansvara för sin subjektivitet?
Jag anför;
jag vill
jag borde se till min vilja
jag borde bemäktiga min vilja
min vilja kräver värden
för min vilja skapar jag värden
Vad annars kan det vara? Jag letar förgäves efter någon som kan berätta vad som börs, men desto mer jag letar desto närmare tas jag min viljas betydelse. Eller vad gör jag av den? En chimär? Ett bevis på bristen, på ansvar, grunden för respekt?
Börandet/moralen kan bara ha som grund den egna livserfarenheten. En del av denna är är analog med andras och då är den därav följande moralen analog, en del är inte analogt med andras erfarenhet, då skiftar moralen i samma mån. En viss livserfarenhet gör att vi blir värdeobjektivister, värdeintuitionister, värdesubjekivister, annan till värderelativister resp. värdenihilister, värdepreskriptivister... Bara på metaplanet kan vi finna något av mer "absolut" karaktär... om ens där... eller metaplanets metaplan...
Viljan är immateriell men ligger till grund för vårt materiella handlande. vad vi faktiskt gör i världen. Viljan strukturerar och skapar en inriktning på våra avsikter. Men viljan kan också vara splittrad/kluven och det finns viljor på olika nivåer (medveten, omedveten vilja, ytvilja, djupvilja, kortsiktig, långsiktig vilja) som kan samverka synergetiskt eller vara i konflikt.
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
-
Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Men i tvisten med mig själv är det alltid jag själv som får viljan igenom. Där, om nånstans, kan man väl tala om grunden till ansvarsflykt, det vill säga om man förnekar att så är fallet (att man fick sin vilja igenom). Även att underkasta sig andras vilja är ju något som man, efter att ha ransakat sina olika prioriteringar, själv beslutar sig för. Hegel hävdar nånstans att slaven inte tillerkänner sin egen erfarenhet samma värde som han tillskriver herrens, och därigenom inte agerar som Andens (Weltgeist) intuition (vilket alla stora gestalter i historien självfallet gjort - Napoleon m.fl.). Inget konstigt. Men en etik måste vi ju ha, och vill man inte som Hegel se stat som något överordnat så måste man väl söka annorstädes.
Är det naivt av oss att tro på en "naturlig moral", "sunt förnuft" och den där biten?
Visst är det tråkigt med alla som faller tillbaka på sina absoluta dogmer, jag ser egentligen inget problem med att "ge alla en chans". Är det nödvändigt med den här enkelriktningen och effektivitetssträvan, förnuftsdyrkan m.m.? Rasera strukturerna alltså, jämna planet, och låt folk göra sitt. Ingen kan sägas ha ett reellt behov av att kunna utplåna planeten med en knapptryckning. Det är vansinne som gör på paranoiabränsle.
Är det naivt av oss att tro på en "naturlig moral", "sunt förnuft" och den där biten?
Visst är det tråkigt med alla som faller tillbaka på sina absoluta dogmer, jag ser egentligen inget problem med att "ge alla en chans". Är det nödvändigt med den här enkelriktningen och effektivitetssträvan, förnuftsdyrkan m.m.? Rasera strukturerna alltså, jämna planet, och låt folk göra sitt. Ingen kan sägas ha ett reellt behov av att kunna utplåna planeten med en knapptryckning. Det är vansinne som gör på paranoiabränsle.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4110
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4110
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
Många har en vulgäruppfattning om Marx som ett ointellektuellt proletärspöke.
Han var dr. i filosofi och gifte sej i högadeln genom Jenny v. Westfahlen. Han hade alla möjligheter att leva ett bekvämt liv men valde att ta striden för SANNINGEN, såsom han uppfattade den.
En guube som skrev flera tusentals sidor vetenskaplig text med stringens kan inte viftas bort såsom den ständiga pellejönshögern gör.
Med sitt tyska pedanta sätt var han en plåga för andra men den vetenskapliga hedern var han alltid noga med och citerade och gav andra ett erkänna, även de som var hans politiska motståndare. Se ovan.
Han var dr. i filosofi och gifte sej i högadeln genom Jenny v. Westfahlen. Han hade alla möjligheter att leva ett bekvämt liv men valde att ta striden för SANNINGEN, såsom han uppfattade den.
En guube som skrev flera tusentals sidor vetenskaplig text med stringens kan inte viftas bort såsom den ständiga pellejönshögern gör.
Med sitt tyska pedanta sätt var han en plåga för andra men den vetenskapliga hedern var han alltid noga med och citerade och gav andra ett erkänna, även de som var hans politiska motståndare. Se ovan.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Ja, man kan ju finna direkta paralleller om man vill. Det dialektiska förnuftet leder ju "uppåt", om man så vill, från det partikulära till det allmänna, och i allt vidare cirklar; vilket i och för sig har likheter också med den världsbild med sfärer (som Dante stiger genom, och som Cicero berättar att Scipio skall ha drömt om - i antingen "Lagarna" eller "Republiken" tror jag) som var förhärskande från antiken och ända fram till renässansen, vilka självfallet roterade kring jorden. Och i likhet med denna bild har ju Hegel (såväl som C.J.Boström - vars syn var förhärskande här i Sverige under största delen av artonhundratalet), nationen som överordnad individen, och Världsanden överordnad alltihop. Men i och med att individen på detta sätt går från rent förnimmande, genom särskiljningen (splittra upp den ursprungliga syntesen i mindre bitar, dela upp den i avgränsade objekt) som kan fattas av förnuftet, så leder detta till att Anden kommer i besittning av (genom att uppleva sig själv som processteologerna kanske skulle ha sagt) självkännedom, och så framskrider världen mot nåt slags fulländning, då Anden alltid strävar efter att lära känna sig själv, uppleva och förstå. Detta visar sig i språket, som är det ställe där medvetenhetgörande av Anden äger rum. Hegel talar egentligen inte så mycket om Indien. I sin historiefilosofi behandlar han det indiska tänkandet som bara en parentes i Andens utveckling.
Men betänkar man Gud på detta sätt, det Allt ur vilket allt är sprunget (Brahman), som en process i ständig omvandling (Maya - den perceptuella slöjan som döljer världens sannare väsen, det väsen som hos Hegel är Anden, om nu detta väsen skall betraktas som en essens eller ej vet jag inte), och individen som en del i detta (Atman, den individuella själen), så är likheterna många. Blev tvungen kolla upp terminologin då mitt minne sviker mig, och finner följande:
Men det finns också inom hinduismen detta uppgåendetema, som vi också finner hos Hegel:
Men medan Hegel talar om Anden som realiserandes sig själv genom konvulsioner, revolutioner, så talar väl hinduistiska mystiker snarare om ett slags utslocknande (Moksha)? Kanske kan man säga att Hegels Ande i äkta stortysk hybris vill lära känna sig själv för att bli viss om sina bedrifter , och att den hinduiska Anden är lite mer försiktig, mindre burdus och framfusig, så kan man kanske också säga att det inte är särskilt svårt att se varför Hegels Ande fortfarande söker självinsikt - den är i avsaknad av just detta. Ölkulturen Tyskland fick ju mycket riktigt (som Nietzsche förutspådde när han började känna av språkets militarisering, något som Chaplin gestaltade i den där Diktatorfilmen) en militärkultur, med en Hegeliansk protagonist (Hitler) - en trend som är tydlig även vårt samtida Amerika, se på Die Hard 4 till exempel och den självbild som Amerikanen har! Det där framåtsträvandet - hybris! Indien fick istället Gandhi. Är det helt enkelt så att den indiske Anden redan sitter på självinsikt, men västerlänningen måste likt högkulturen Atlantis driva sig själv i fördärvet innan den lär sig?
Fann föresten följande på Moksha:
Vilket bär tydliga likheter med hur Hegel tänker sig Andens externaliserande i det materiella. Sen beskrivs faktiskt på http://sv.wikipedia.org/wiki/Moksha vetandets utveckling inom de indiska mystikernas världsbild, men jag hänger inte med på all terminologi med Gudar och shit, så jag vet inte riktigt vad det snackas om. Avgör själva.
Men betänkar man Gud på detta sätt, det Allt ur vilket allt är sprunget (Brahman), som en process i ständig omvandling (Maya - den perceptuella slöjan som döljer världens sannare väsen, det väsen som hos Hegel är Anden, om nu detta väsen skall betraktas som en essens eller ej vet jag inte), och individen som en del i detta (Atman, den individuella själen), så är likheterna många. Blev tvungen kolla upp terminologin då mitt minne sviker mig, och finner följande:
Wikipedia skrev:I Upanishaderna betonas att den individuella själen (Atman) är identisk med Brahman.
Men det finns också inom hinduismen detta uppgåendetema, som vi också finner hos Hegel:
Wikipedia skrev:Kommer man till Brahman så har man vunnit Atmans värde. Atman försöker alltid "vinna" över Brahman eftersom Brahman är så mycket större och mäktigare än Atman, men det är ingenting människan känner av. När vi inte kan bestämma oss för en sak så är det antagligen Atman som stökar runt. Då kan man tappa koncentrationsförmågan.
Inom hinduismen är det varje hindus mål att bryta återfödelsen och återförenas med brahman (kallas "moksha"). Återföreningen med brahman infinner sig när man uppnått tillräckligt hög karma.
Men medan Hegel talar om Anden som realiserandes sig själv genom konvulsioner, revolutioner, så talar väl hinduistiska mystiker snarare om ett slags utslocknande (Moksha)? Kanske kan man säga att Hegels Ande i äkta stortysk hybris vill lära känna sig själv för att bli viss om sina bedrifter , och att den hinduiska Anden är lite mer försiktig, mindre burdus och framfusig, så kan man kanske också säga att det inte är särskilt svårt att se varför Hegels Ande fortfarande söker självinsikt - den är i avsaknad av just detta. Ölkulturen Tyskland fick ju mycket riktigt (som Nietzsche förutspådde när han började känna av språkets militarisering, något som Chaplin gestaltade i den där Diktatorfilmen) en militärkultur, med en Hegeliansk protagonist (Hitler) - en trend som är tydlig även vårt samtida Amerika, se på Die Hard 4 till exempel och den självbild som Amerikanen har! Det där framåtsträvandet - hybris! Indien fick istället Gandhi. Är det helt enkelt så att den indiske Anden redan sitter på självinsikt, men västerlänningen måste likt högkulturen Atlantis driva sig själv i fördärvet innan den lär sig?
Fann föresten följande på Moksha:
Wikipedia skrev:Tillvaroformernas art och grad bestäms av de föregående tillvarelsernas handlande (karman).
Vilket bär tydliga likheter med hur Hegel tänker sig Andens externaliserande i det materiella. Sen beskrivs faktiskt på http://sv.wikipedia.org/wiki/Moksha vetandets utveckling inom de indiska mystikernas världsbild, men jag hänger inte med på all terminologi med Gudar och shit, så jag vet inte riktigt vad det snackas om. Avgör själva.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4110
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
Avantgardet skrev:Men i och med att individen på detta sätt går från rent förnimmande, genom särskiljningen (splittra upp den ursprungliga syntesen i mindre bitar, dela upp den i avgränsade objekt) som kan fattas av förnuftet, så leder detta till att Anden kommer i besittning av (genom att uppleva sig själv som processteologerna kanske skulle ha sagt) självkännedom, och så framskrider världen mot nåt slags fulländning, då Anden alltid strävar efter att lära känna sig själv, uppleva och förstå
Du beskriver helt undebart det reflekterande mötet med Hegels alltet.
Hegels, den naiva uppfattningen om alltet som helhet, uppfattas av det mänskliga intellektet, som är en reflektion av Anden, som uppsplittring, en analys som sönderdelar hela helheten i mindre bitar. Allt detta är analys.
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4110
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 30 och 0 gäster