Hur ger man bäst 'sitt stöd' till någon?

[Minded]

Om man är ute efter att hjälpa någon annan, andra, hur gör man egentligen?

[Minded]

Ok, jag utvecklar:

De flesta av oss(?) hävdar sig vara någorlunda etiska och moraliska människor. Så frågan om att faktiskt göra något för en annan människa - som inte enbart grundar sig i anledningen att få någonting tillbaks - antar jag kan ses som relevant.

Men hur görs det egentligen? Hjälper man andra bäst genom att hjälpa sig själv? Eller att uppoffra någonting som faktiskt betyder något för en själv, att ge någonting som faktiskt har värde? Kan man ens hjälpa någon annan?

[asper]

Men hur görs det egentligen?

Hej M.
Frågan är alltför allmänt hållen för att kunna behandlas.
Omständigheter och omfattning kan variera mycket.
Bäst är om du lägger fram exempel, eller definierar "hjälp","uppoffra" och "ge" i sammanhanget.

Vad slags hjälp det du åsyftar?

mvh asper

[Minded]

Frågan var så generellt menad som den var ställd. Att den är svår, tja, det var därför jag undrade.

Alternativt, och i linje med vad du skriver - för det är i huvudsak vad jag åsyftade:

Kan någon definiera vad som är att ge, eller att hjälpa? Vad skiljer tagande från givande? Skadande från helande?

[J R Auk]

Det är väl en stor snårighet i detta att man gör värderingar om vad som "hjälper" någon.

När har man rätt att påtvinga sin mening angående det på någon annan?

[J R Auk]

Jag tror att allt stöd måste ges, alltså, inte komma i bestämd form. Som ett leende som möter oavsett. Inte villkorligat.

Kaos och oordning är här ledord.

Frånkopplingen från jaget är väl det minsta som kan krävas för att man skall säga sig hjälpa andra. Annars är det väl bara normen som byggs.

[Zokrates]

Frågan var så generellt menad som den var ställd. Att den är svår, tja, det var därför jag undrade.

Alternativt, och i linje med vad du skriver - för det är i huvudsak vad jag åsyftade:

Kan någon definiera vad som är att ge, eller att hjälpa? Vad skiljer tagande från givande? Skadande från helande?

All hjälp innebär att man ger av sin tid och ofta även delar med sig av sina resurser. Man kan dela upp hjälp i två delar, den frivilliga pro bonus ( för något gott ) och den betalda. Hur man bäst hjälper någon beror på situationen och de behov den har som behöver hjälp, därför kan man inte uttycka sig generellt på förhand, men det finns en del råd som är värda att tänka på.

Snällhet förväxlas oftast med dumhet, att ge pengar innebär ibland att givaren betraktas som dum, att ge råd innebär inte att personen följer dem, människor har en tendens att söka hjälp men ofta har de redan klart för sig vad de vill göra och hjälpen tjänar då som en stund att prata  ut och ventilera tankar, alltså ta det inte för hårt om personen du nyss försökt guida gör tvärtom.
Värdesättning, en del människor sätter större värde på sånt de betalat för, alltså är psykologens hjälp mer värd än din även om ni säger samma sak, detsamma gäller tjänster. Att få något gratis kan innebära ett bakslag för den som ger, då de upptäcker att detta inte värdesattes.

Baktankar, att hjälpa någon förbehållslöst är bättre än att göra detsamma i förhoppning att det skall gagna än själv, vilket då är att utnyttja en människas belägenhet. Den som blir hjälp kan alltså lätt hamna i skuldsituation om det börjar ställas motkrav, rätt eller fel beror på hur man ser på detta men även samhällets socialtjänst ställer krav på individen, så det är ganska utbrett.

Negativa konsekvenser går aldrig att förutse till 100 %, men en gift man som ofta hjälper en annan kvinna kan räkna med att detta förr eller senare kommer att vända emot honom, liksom det omvända kan gälla.

Misstron är stor och många människor har ofta svårt att tro på att det finns människor som gör något utan baktankar, så ibland kan det vara gott att vara återhållsam, framförallt inte lova ut mer hjälp än du själv mäktar med. Det kan även vara tärande psykiskt att ta del av andras problem och är du inte tillräckligt stark så undvik att ta del av allför närgångna berättelser.  :wink:

[asper]

...hur gör man egentligen?

Ok.
jag ska försöka att återge hur jag beter mig inför "klienter" som är behov av ( kanske främst av emotionellt) stöd:

Först grundläggande värdegrund / syn på människans konstitution:
Vi föds högeligen intelligenta, sammarbetsvilliga och därför kärleksfulla.
Vårt främsta verktyg är den fria viljan kopplad till rationellt tänkande.
Var och en gör alltid så gott den kan.
Behov är upphov till alla känslor.
Den klassiska psykologins betraktande av smärtsamma känslor och dess yttringar som sjukdom ( och därför benämna någon "patient" tex ) är felaktig.

Sen grundläggande hållning som "medhjälpare" till klienten:
Klienten har alltid rätt.
Klienten gör alltid rätt.
Dvs:
Avbryt inte känsloutlevelse.
Trösta inte.
Distrahera inte.
Blanda inte in eget tyckande.
Var "moderlig", kärleksfull och accepterande.

Steg 1:
Be klienten att berätta VAD som är problemet. Helst ETT exempel åt gången. Så konkret som möjligt.
Lyssna.

Steg 2:Fråga vilka känslor som kommer upp runt problemet.
Om känslor kommer upp till ytan; uppmuntra känsloutlevelse genom att be klienten se in i dina ögon. Var emottagande. Troligen kommer alla känslor då upp till ytan och utlevs. Se hållning ovan.
Låt så ske. Hindra bara självdestruktivitet.
Erbjud en famn.

I vår kultursfär så kommer genans att vara den första känsla som kommer till ytan. Det är gott och bra. Troligen därefter sorg och ilska.
Klienten kommer - kanske sekundsnabbt - att söka din blick, kolla att du är kvar och är trygg nog att ta emot. Därefter kommer mer känsloutlevelse.

Om skratt kommer; bekräfta de ideér till lösningar som klienten då kommer med. "Bra", "ja!" etc.
Skrattet är tecken på befrielse. Klienten gör då en omvärdering av sina smärtsamma upplevelser, tar kontroll och ansvar för dem och börjar forma rationella lösningar som står i samklang med dennes fria vilja.
Stör inte med goda råd o.d.

Steg 3:
Fråga efter klientens behov. Behoven kommer att stå i paritet med känslorna, eftersom smärsamma känslor har sitt ursprung i icke-mötta behov, på samma sätt som njutning och behagliga känslor har sitt ursprung i mötta dito.

steg 4:
Fråga efter klientens önskemål: Vad kan omgivningen bistå med för att tillgodose klientens behov? Helst 1 exempel åt gången. Konkret.

Detta är inte enkelt, men tar hänsyn till att var och en gör så gott den kan. Alltid.
Uppställnningen ovan är schematisk. Det kan ta flera möten med steg 2 inna den är genomförd helt.
Använd din intelligens till att bedöma omfattning, din förmåga att hjälpa etc.
Viktigt är att vara beredd på att klientens "ämnen" kan väcka dina egna smärtsamma känslor och icke-mötta behov.
Ta hänsyn till detta. Inse och påtala isåfall denna "begränsning". Det gör dig bara mer mänsklig och föder trygghet hos klienten.
Ni är båda högeligen intelligenta.


mvh asper

[J R Auk]

Vad härligt sympatiskt det där låter asper.

Får jag fråga vilken "metod" du brukar? Alltså vad kallas den på vederbörligt lingo?

[asper]

xx

Vad härligt sympatiskt det där låter asper.
Får jag fråga vilken "metod" du brukar? Alltså vad kallas den på vederbörligt lingo?

Hej JR Auk.

Roligt att du finner det sympatiskt.
Månne beror det på att förhållandet över ( läkaren, terapeuten ) och under ( patienten ) är upphävt?

Det är mänskligt rätt och slätt. Inte "proffsigt" i förhållande till något "sjukt".
(ovidkommande parantes: Det har shamaner ( våra äldsta medhjälpare ) vetat och arbetat efter i alla tider och på alla platser, f.ö.)
Jag är övertygad om att detta förhållande gör att människor söker mig för stöd och "hjälp". De känner att vi också skulle kunna byta plats ( och gör så också, så småningom ! )

Tja, det är ingen "ren" disciplin, utan i huvudsak två riktningar som jag är förtrogen med:
Dels "omvärderande parsamtal", som inriktar sig på självutveckling, samt "non-violent communikation" som syftar till kommunikation och interaktion med omvärlden.
Teori och grundantaganden är i stort sett desamma inom båda. Deras fokus och metod skiljer sig.

mvh asper


xx

[J R Auk]

Jo jag såg väl idén om metodens upplösning, just genom att inte ha "förrättare" av "ceremonier". Därav mina "" runt metod.


Jag blev lite nyfiken eftersom du talade på ett sätt som om det var ett yrke du omtalade. Och i Sverige så verkar traditionen att vara sanktionerad av institutioner vara över allt rådande (men jag bor i Stockholm också). Och institutioner behöver ju metoder som de kan titulera sig som bärare av.

Håller med om att det är mänskligt.


Hur gör du för att säkerställa din balans när du åhör något?

Det verkar för mig vara den största utmaningen om man vill vara bra på att hjälpa andra.

[asper]

xx

Hur gör du för att säkerställa din balans när du åhör något?
Det verkar för mig vara den största utmaningen om man vill vara bra på att hjälpa andra.

Hej igen JR Auk.

Jag skaffar mig tid till egen känsloutlevelse innan jag ger stöd själv.

Eller så byter vi plats efter en på förhand bestämd tid. Det beror på hur van klienten är vid att ta hand om sitt "material" av gamla störningar och icke-mötta behov.

Jag blir således klient och klienten blir min medhjälpare.
Inom "omvärderande parsamtal" så är det organiserat just så:
Vi gör upp om tidsrymd för känsloutlevelse och vem av oss som börjar vara klient.
Sen byter vi uppgift.

Skulle det vara så att min klients material påverkar/påminner mig i den grad att jag inte längre kan ge fri uppmärksamhet till klienten i sin lysande intelligens, sin fullständiga kraft, sin valfrihet och godhet, så kan jag informera om just detta och kanske själv ta lite tid till egen känsloutlevelse. Vi byter en stund.
Eller jag ber att klienten - om det är möjligt för denne - bara låter känslorna komma; dvs,  inte förklarar och beskriver. Ibland funkar det bra. Ibland inte.
Det hela brukar funka utan större problem, eftersom förhållandet inte är över/under, inte "doktorn" och "patienten", utan en överenskommelse mellan två medmänniskor med mycket stor kapacitet till intelligens och empati.

Känsloutlevelsen är i sig "medicinen". medicinen för tex sorg är förstås att sörja. Genom känsloutlevelsen "sorterar" man sina smärtsamma minnen och erfarenheter, ger dem rätt proportioner etc.
Som medhjälpare kan jag bara finnas där.  
Inte komma med analyser, ge goda råd etc.
Stödja och heja på.

Men det kommer förstås an på var människorna jag möter befinner sig känslomässigt, om vi kan dela upp tid och uppmärksamhet för varandra.
I början har man kanske inte alls kontakt med sin kapacitet till rationella beslut - tex helt utom sig av sorg - och då behöver man sörja färdigt. Därefter återtar man sin förmåga till att ge fri uppmärksamhet till andra.

Det bottnar ytterst i de behov som vi som människor har.

Kan jag identifiera och redogöra för mina behov, så kommer jag att möta förståelse. Människors behov är alltid desamma.
Det är strategierna att möta dem som skiljer.

Så: Jag behöver vanligen inte säkerställa min balans utan väljer att ha följande hållning:

"Just nu och här är det X tid och utrymme, och jag får njuta av mina känslor av godhet och empati, den närvaro som finns mellan oss och av det inspirerande i att se hur X arbetar för att befria sig från gamla smärtor."

Att jag eventuellt inte har balans beror på att klientens material triggar mina egna gamla skador och icke-mötta behov. De har inte med klienten att göra alls.
Mina känslor - de som kan få mig ur balans - har sitt ursprung i behov jag har. JAG har behoven. Därför är jag ansvarig för mina känslor.
Att tillgodse dessa behov handlar om hur tydligt jag kan beskriva det som hindrar mig från att tillgodose dem. Därefter att våga göra önskemål till förändringar som tar hänsyn till mina behov.
Det gäller inför mig själv och andra.

Ja, det finns mycket att tänka och skriva om detta. Nog för nu.

mvh asper



xx

[J R Auk]

Jo det var just de egna behoven jag tänkte på.

Tydligast blir det väl när man åhör något som avser att förlösa ett lidande hos den andre och man själv hamnar i ett lidande av att bara åhöra det. Då är det lätt att börja värja sig och glida bort från sammanhanget.


Jag upplever själv att det är svårt med förtroliga samtal då många brukar se mig som allt för distanserad, något jag inte håller med om. Jag anser dock att jag som åhörare skall lämna upplevelsen hos den som haft den, och enbart empatisera med det som är nu. Inlevelsen i händelsen, verkar mera leda till att man förstärker det som har blivit problematiskt. Då empatin med "händelsen" gör att man legitimerar det som nu framstår som ett problem, istället för att man delar "problemet" och empatiserar med det, allt för att stödja personen till att undslippa sitt problem.

Det är alltså som att personer ibland menar att jag är kall, eller osympatisk, för att jag inte identifierar mig med hur det var utan hur det är. Jag har främst märkt det hos kvinnor, där det verkar finnas en diskurs om att sitta och ge inlevelse och stöd och nästan återskapa händelsen som problemet revolverar runt (som om det vore en rysare som kittlar spänningen). Jag kan bara se det som ett förstärkande av problemet, och förankring av relationerna som befästs just i att problemet delas. Som sådant så får problemet även en status av att vara förbindelse mellan två personer, istället för att vara något som en relation kan dela. Jag tycker också att det verkar som att det förhindrar problemets upplösning och individens frihet inför problemet.

Fast det kanske är det du talar om angående rationaliteten, de är kanske ännu inte redo att bearbeta sitt "trauma". Eller har du också märkt dessa diskurser av att bygga relationer i problem.

Och om du har det har du kanske något tips på hur man bemöter sådana situationer?

[Algotezza]

Om man är ute efter att hjälpa någon annan, andra, hur gör man egentligen?

Vara där. Lyssna.

Bollplanka - ge respons, andra tänkbara  perspektiv. Vrida och vända på problemet, å ena sidan, å andra sidan,  utan att ta för mycket plats. Hålla distansen, kyligt engagemang. Bekräfta, ifrågasätta, fråga mer än ge svar. Få den andre/a att tänka själv. Sokratiskt.

Lyssna in, leda personen milt ut ur hans/hennes dead end street. Med hjälp av frågor.

Inte som jag gjort här. Med hjälp av svar...

I stort sett så.

MVH

Algotezza

[FIG]

Att börja med, Asper, mycket intressant du skriver.
Då jag själv till och från har ett antal personer som jag försöker stötta
Att ta del av hur andra gör och tänker, skulle gärna vilja lära mig mer om ämnet.

Det kan även vara tärande psykiskt att ta del av andras problem och är du inte tillräckligt stark så undvik att ta del av allför närgångna berättelser.

Du har så rätt, Inte så lätt som man vill tro.
Även om jag har en fast grund att stå på, eller så inbilda jag mig det bara.
Så känner jag ibland att den person jag prata med får mig att nästan tappa balansen.
Men som det nämndes längst upp i tråden, enligt mig så ska man hjälpa någon med omsong och mena det du göra.
Oberoende om det är en tjänst/pengar eller tröst och förståelse, sammt tid.
Jag säger dig gör det med ditt hjärta så blir det ofta bra.

Jag vill inte riktigt hålla med Asper om att behovet att inte har en grund och stå på, kanske. Men jag tro att behovet att minstånde veta vad man har en fast grund är viktigt för att själv falla okontrollerad.
att falla är ingen fara, men det faliga är att inte veta vad man föll i från, eller vad man vill falla, Ifall man ska hjälpa någon.

Även om jag inte är utbilda eller något sånt, så tro jag att om man nu ska använda ordet klient.
Klitent har ett behov att känna trygghet i en som stödperson.
Men det är lika viktigt att man själv känner sig tygg, för  annas så kommer det att märkas, i vårt undermedvetande.

Och som Asper sa, ett sätt att hjälpa en person, är att tvinga den att själv formulera sina problem, för ofta så tro jag att dom inte riktigt själva vet vad problem alltid är.

Så här kan det vara när jag prata med någon över msn:
XXX: ... jag mår piss
FIG: Varför gör du det? är det något du vill berätta?
XXX:  m jo,

Men det första som jag bruka göra är att föröka ringa in vad ett problem man vara, genom några rätt enkla frågor,  ( jag prata ofta med barn och ungdomar )
familj, skola, vänner, och sedan så låter jag helt enkelt person i fråga berätta vad det är.
Ofta så behöver dom hjälp med att komma i gång, har svårt med de värdeladda orden så som, tex.
"skolan säger, vad är det, mobbig? utfrysing? illa behandling?"
när man väll har visa att det är okej och prata om det så bruka det gå lätta för dom..

Så som jag "jobba" så tar jag inget för givet, även om jag med 99.9% sanlihet redan vet vad dom kommer att säga så frågan jag ändå alltdi, "varför?" För jag vill får dom att själv tänka, det är inte jag som ska tänka åt dom bara upmunta till eget tänkande.


/ FIG[/list]