Cogito

[Algotezza]

Det intressanta är ju att beroende på hur vi gör avgränsningar för vad som är och kallas organism, så kan vi införlemma gener och deras bärare som en slags superorganismer som lever tvärs mot tiden, jämfört oss.

För betänk, de dör aldrig, försvinner aldrig. Det är bara att de inte för oss veterligen har relation med alla delar vi definierar som ingående i ett och samma system.

För övrigt, varför är det säkert att vi finns? Men en fråga vad vi är?

Är det Descartes resonemang som håller eller håller ni något eget?

Dawkins-inspirerat? Vi är bara genernas överlevndasbehållare. Livets verkliga aktörer är de själviska generna... Eller?

undrar

Algotezza

[Algotezza]

Kära forumiter! Jag reser bort till mellanamerika ett par veckor. Resor anbefalles för den som vill stärka jagupplevelsen. Det är nämligen mycket svårt att resa om man glömmer sig hemma.

Tack för samtalet så långt! Med förhoppning om fortsatt muscicerande vid återkomsten,

Have a nice trip!

Försök finna Castanedas mästare Don Juan...

Kom tillbaka med  ny visdom!

MVH

Algotezza

[magicadehex]

Men är jaget individuellt? Det tror jag inte, därav kan man känna empati, och allt det andra- för att jagen "harmonierar" med alla andra "jag".

Intressant. Menar du att jagets konstitutionsdelar, det som det så att säga består av, är ett allmängods (något som vi gemensamt delar), och att vi så att säga har, beroende på var vi befinner oss, olika delar av detta gemensamma? Det låter som Strindberg i förordet till Fröken Julie... och i såna fall instämmer jag. Intuitivt låter det som en rimlig förklaring också på empatin, precis som du säger. Måste fundera mer på det där.

Annars måste jag säga att Caustix nog har rätt i övrigt. Att jag finns är säkert, men vad detta Jag är är en annan fråga...

Ja, det är ungefär så jag menar i stora drag.
Det kan även ge förklaring till varför vi är så påverkbara utifrån vilken miljö man vistas i.

[magicadehex]

Jag såg nån träffsäker satir om att Descartes glömde avsluta sin mening typ:

- Jag tänker därför är jag...
- ... därför är du vadå?

Vad "är" man isåfall?

Ungefär som Jesus ord: "Gå in i din kammare och vet att jag är"

Eller I am that I am, jag är att jag är.

Varför räcker inte det? Att vi är? Varför måste vi ha en definition på vad vi är? Om det är så att jaget är odefinierbart, så är det enda vi kan vara att vi är - nothing more, nothing less.

[magicadehex]

Magica, du tex, verkar mena på att vi delar något, som liknar den österländska världssjälen. Eller?

Jag tror något åt det hållet. Vad tror du, Auk?

[J R Auk]

Magica, du tex, verkar mena på att vi delar något, som liknar den österländska världssjälen. Eller?

Jag tror något åt det hållet. Vad tror du, Auk?

Tja, jag håller på och slaktar tiden. Och då måste man se det fasta, sammanhållna, det identifierbara som änden på en ström. Änden av ett flöde.

Jag menar på ett sätt så är vi alla samma, hela universum. Allt är ett. Men på ett annat sätt är vi alla olika, intet liknar oss vid varandra vid närmare översyn.

Men om vi kunde, se till våra kroppar i den extension som slarvigt refereras till som tiden, så skulle vi växa något enormt, och genom det samgå och förenas.

Spotta i vattnet från en bro någon gång när ytan ligger blank. Som vågtoppar och dalar sprider ut sig på ytan måste vi i någon mening, med den energi vi dissiperar breda ut oss i universum. Nuet kommer vara nåbart för dessa dalar och toppar som vi producerar på platser som för oss inte kan nås, i det vi kallar "jag".

Men kanske kan vi aldrig bli medvetna det, och då spelar det ingen roll. Fast personligen ser jag det bara som tekniskt omöjligt och underhåller alltså tanken på en trancendation ut i det okända.

Var det ett svar? Jag vet inte. Jag vet inte ens hur man skall börja förhålla sig till detta. Så därför sympatiserar jag med Descartes, en fast punkt skulle vara trevligt.

[J R Auk]

Det intressanta är ju att beroende på hur vi gör avgränsningar för vad som är och kallas organism, så kan vi införlemma gener och deras bärare som en slags superorganismer som lever tvärs mot tiden, jämfört oss.

För betänk, de dör aldrig, försvinner aldrig. Det är bara att de inte för oss veterligen har relation med alla delar vi definierar som ingående i ett och samma system.

För övrigt, varför är det säkert att vi finns? Men en fråga vad vi är?

Är det Descartes resonemang som håller eller håller ni något eget?

Dawkins-inspirerat? Vi är bara genernas överlevndasbehållare. Livets verkliga aktörer är de själviska generna... Eller?

undrar

Algotezza

Kanske har ju läst honom. Fast jag tycker han är ett bombastiskt ägg. Inte för att förringa de "fakta" som han presenterar, bara det att han drar på högsta växeln i slutsatserna han drar.

Tänk dig så här då Algotezza. Innan de endorkyta (stavas det så?) organsimerna uppstod. Då celler delade sig som de var. Skall vi när vi talar om dem tala om nya "individer" vid varje delning?
Vad händer då med oss då vi byter vår cellbas var sjunde år? Vilka celler avgör?

Vad är liv? Att ha medvetande eller att ta del av upprätthållandet av den fortsatta existensen?

[suchanother]

Enligt de senaste rönen så kan nya hjärnceller bildas (en "evig" sanning förr var att nya hjärnceller inte kan bildas.)
De som får Alzheimers och börjar förlora hjärnceller får också en annan personlighet och för anhöriga är Alzheimerspatienten som en helt annan person.
Så kanske jaget, identiteten eller vad man nu kallar det, helt enkelt sitter i hjärncellerna?

[Algotezza]

Är personligheten = jaget = medvetandet = identiteten = individualiteten?

Eller är jaget det "något" som är kontinuerligt närvarande i medvetande som dess styrare och upplevare? Som en surdeg som genomsyrar medvetandet, styr och "avläser" det, min inte är identiskt med det? Ett jag-virus som avläser och styr medvetandeströmmen men själv är helt innehållslöst, en form som genomströmmas av medvetandet? Personlighet/ identitet - vad denna form är fylld med vid ett visst tillfälle? En tom påse tills man fyller den med något, i analogi med Hasse Alfredsons Pastor Janssons bild av livet.

Ja, Auk, Dawkins gener kör lite väl hårt med sin behållare!

MVH

Algotezza

[J R Auk]

Enligt de senaste rönen så kan nya hjärnceller bildas (en "evig" sanning förr var att nya hjärnceller inte kan bildas.)
De som får Alzheimers och börjar förlora hjärnceller får också en annan personlighet och för anhöriga är Alzheimerspatienten som en helt annan person.
Så kanske jaget, identiteten eller vad man nu kallar det, helt enkelt sitter i hjärncellerna?

Fast man bör skilja på identitet som numerologisk fråga och identitet som en fråga om egenskaper. För jag menar, i avseende egenskaper och identitet, så kan flera dela samma, men i avseende numerologisk identitet, så får vi nog nöja oss med att en innehar det, om vi inte vill rubba den aristoteliska logiken.

The Persistence Question is about numerical identity. To say that this and that are numerically identical is to say that they are one and the same: one thing rather than two. This is different from qualitative identity. Things are qualitatively identical when they are exactly similar. Identical twins may be qualitatively identical — there may be no telling them apart — but they are not numerically identical, for there are two of them: that's what makes them twins. A past or future person needn't, at that past or future time, be exactly like you are now in order to be you — that is, in order to be numerically identical with you. You don't remain qualitatively the same throughout your life. You change: in size, appearance, and in many other ways. So the question is not what it takes for a past or future being to be qualitatively just like you, but what it takes for a past or future being to be you, rather than someone or something other than you.

http://plato.stanford.edu/entries/identity-personal/