Illusionen skrev:Hej!
Detta inlägg är ett test av om jag lyckats formulera några tankar jag har, på ett begripligt sätt. Mitt dilemma är att jag tycker mig förstå vissa, ur filosofisk synpunkt, viktiga samband, men att ingen i min bekantskapskrets verkar förstå det jag beskriver.
Den i grunden existentiella frågeställningen om vad det mänskliga "jaget" representerar, har sysselsatt och fascinerat mänskligheten inkl filosofer i tusentals år, och fortsatt med oförminskad intensitet in i vår tid. Trots braskande rubriker genom åren om förväntade vetenskapliga genombrott, har ingen trovärdig förklaring på/till vad "jaget" , inkl dess mekanismer, representerar ännu presenterats. Som exempel har under senare tid experimentellt inriktade forskare börjat undersöka det mänskliga medvetandets väsen. Denna forskning förefaller enligt facklitteraturen i första hand inriktad på hjärnan ur vårt ”verkliga” atomära perspektiv, utan egentlig påvisbar koppling till universum och de reella och imaginära strukturella fältsamband jag hävdar borde inkluderas. Som jag ser det finns det strukturella imaginära samband som över huvud taget ej uppmärksammas, därav rubriken.
Efter att ha begrundat ovanstående är min slutsats att det inledningsvis krävs svar på ett begränsat antal fundamentala frågor som grund för att försöka förstå och förklara medvetandets mer grundläggande basala mekanismer. Då svaren är ömsesidigt beroende av varandra, går det inte att ignorera någon av frågorna. Svaren utgör alltså grundförutsättning för förståelse på ett djupare plan.
Frågorna som är av fundamental betydelse för förståelsen av medvetandet är enligt min mening,
- VAD UTGÖR MEDVETANDETS/JAGETS REFERENS ?
- VAD ÄR DET VI FÖRNIMMER ?
- VAD ÄR TID ?
Frågorna återkommer ofta i olika skepnader, på olika forum, och förblir alltid obesvarade. Det kommer även fortsättningsvis att förbli så, så länge logiskt underbyggda svar ej presenteras. Avsaknad av svar kan inte tolkas på annat sätt än att mycket inom såväl filosofi som naturvetenskap saknar en solid grund. Krasst uttryckt förefaller det som att ingen förstår på ett djupare plan.
Mitt koncept, är ett försök att redogör för principer där den verklighet medvetandet förmedlar är en transformerad skenförnimmelse, närmast att likna vid en illusion. Denna illusion kan betraktas som en spegling via ett överordnat universellt komplext grundtillstånd, G.
En av konceptets bärande principer benämns maskeringsprincip, MP. Enligt MP maskerar sinnets struktur sin ”egenstruktur” i G. Detta resulterar i att en OBALANS introduceras i relation till G, som funktion av den maskerade egenstrukturen. Sinnets egenstruktur sätter därigenom sin EGEN REFERENS i förhållande till G. Obalansen kan ses som en skenbar polarisationseffekt i G. Kommunicerande atomer maskerar var för sig, vilket innebär att växelverkan, vxv, innefattar obalanser som refererar till skilda atomer. MP möjliggör därigenom att vxv förmedlar OLIKA perspektiv av G.
Den subjektiva obalansen ger upphov till varierande strukturella skalfaktorvariationer i G, ur respektive sinnes perspektiv. Dessa obalanser kompenseras/sammanlänkas via "balanssubstitut". Fenomenet TID är ett exempel på sådant substitut, som länkar samman olika skalfaktorer.I förlängningen medför detta att vi "atomer" inkl vårt medvetande, är involverade i genererandet av fenomenet tid, via MP.
Växelverkan beskrivs i konceptet som motriktade strukturer, via varianter av Eulers formel. Enligt den modell konceptet tillämpar sker kommunikationen atomer emellan m a o via ett ömsesidigt abstrakt strukturberoende, i form av växelverkan, vilket medför att kommunikationen är beroende av minst två referenspunkter, vilket benämns Dubbelreferensprincip, DRP.
Rummet vi förnimmer i vår verklighet, här benämnt det atomära perspektivet, kan beskrivas via koordinater som refererar till EN punkt i vår verklighet. Till skillnad från vår verklighet beskrivs grundtillståndet G, som refererande till minst TVÅ punkter, benämnt det universella perspektivet. Dessa punkter är synonyma med två växelverkande atomer. Kommunikation mellan atomer i/via G, sker alltså som funktion av dessa skilda referenser, via växelverkan. Det som skiljer det atomära respektive universella perspektiven från varandra är alltså att de baseras på skilda referenser.
Detta i sin tur får till konsekvens att rummets referenspunkt måste ersättas av något ”annat” än en punkt, när kommunikationen skall beskrivas. Detta ”annat”, skilt från vår atomära ”referenspunkt”, är att betraktas som en typ av komplext strukturellt ”referensmedelvärde”, till vilket växelverkan har att förhålla sig till. För att beskriva detta använder sig konceptet av ett balanskriterie, benämnt Delta. De i Delta ingående ”fas-vektorerna” är viktade/normerade. Beroende på ”position” relativt ”referensmedelvärdet” skiljer konceptet på INTERNT respektive EXTERNT perspektiv.
Relativitetsbegreppet är en direkt följd av det strukturella ”referensmedelvärdet”. Som exempel,
Lorentz-transformationen och Einsteins speciella relativitetsteori, ESR, baseras på förutsättningar som utgår från det vi förnimmer och anser vara sann verklighet, men som alltså enligt detta koncept är en transformerad skenbild. Båda dessa teorier saknar adekvat referens, och är därför ofullständiga enligt mitt synsätt. ESR säger att tiden saktar ned i observerade system vid relativrörelse (s k Time Dilation). Sambandet beskrivs av uttrycket, Roten ur (1 – (V/C)^2). Detta samband gäller även reellt i fallet med MP och DRP, men med tillägget att det även förekommer ett imaginärt uttryck, Roten ur (1 + (V/C)^2) /j. Universellt förekommer därigenom ingen s k relativitet, då uttrycken balanserar varandra.
Vårt oändlighetsbegrepp förklaras likaså av ”referensmedelvärdet”.
Det är troligen svårsmält för många, men det konceptet redogör för är att ALLT i vår föreställningsvärld, inkl medvetandets EXISTENS förnimmelse, hänför sig till denna av oss "atomer", själva introducerade strukturobalans. Medvetandet är därigenom en typ av självförvållad/självgenererad illusion/skenbild, men existerar likväl som en del av universum, ur sitt eget perspektiv. Det går att formulera detta som att, vårt s k RUM atomärt är ett substitut för den kontraktion som vår interna egenstruktur döljer/maskerar. För att göra det än mer fascinerande, får detta balansfenomen till konsekvens att vårt medvetande "färdas", med hjälp av sen egenstruktur, i ett TIDLÖST universum.
Att då, som vissa gör, hävda att universum startade som en s k Big Bang får mig att tro att experterna tagit ut svängarna ordentligt, utan att först begrunda medvetandets och "jagets" mekanismer och roll. Min personliga slutsats blir därför att det ej existerar någon sann rättvisande atomär verklighet som kan göra anspråk på att utgöra livets referens. Livets referens bör således ligga "bortom" den självgenererade illusion som vi är delaktiga i skapandet av. När universum av fysiker tilldelas egenskaper, som är rent atomära till sin karaktär, utan att beakta de imaginära speglingars effekt, finns det därför goda skäl till att förhålla sig något skeptisk.
Har jag fel ? Om jag har fel, visar inte principen som sådan, att etablerade förklaringar av vår verklighet kan ifrågasättas, särskilt om aktuella frågor saknar svar ?
Föreliggande inlägg är hämtat från kapitel 3, Medvetandet, i en uppsats jag skrivit. Uppsatsen i sin helhet finns tillgänglig för nedladdning på
http://www.maticweb.com .
Hälsar
Illusionen
Jo... det finns ju flera sätt att närma sig frågan, men varför inte ta den rakaste och enklaste vägen..? Samt härvid påbörja denna där man som levande väsen redan står och går..? Ja, i själva verket går det inte att utgå ifrån något annat, än där man redan står och går..! Det hela är egentligen synnerligen elementärt, men fordrar dock ett helt annat tänkande än vad den gängse jordmänniskan ännu har klart för sig. Nej, den gängse jordmänniska är så upptagen av vad hon upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd", att hon helt förbiser vad det innebär "
att han/hon överhuvudtaget upplever, samt härvid besitter en upplevelseförmåga. Något som är fatalt för hela hennes världsbild, vilken helt och hållet fokuserar på sinnevärlden. Dvs, på vad man inom "det naturvetenskapliga etablissemanget" benämner "rumtiden". En företeelse som visserligen utgör ett "något", men som dels uteslutande dväljer i "tiden", "rummet" och "tillstånden" blott begränsade företeelser, vilka dessutom med ofrånkomlig nödvändighet är stadda i städse "rörelse" eller "omvandling" varvid hela panoramas "byter ansikte" ifrån "tid till annan".
Och så länge man stirrar sig blind på vad man upplever, samt inskränker sig till att blott baserar sina vetenskapliga facit på upplevelseobjekt i "rumtiden/sinnevärlden", så kommer man att bedöma "relativiteter" utifrån "relativiteter". Varvid man naturligtvis uteslutande får "relativiteter" till svar. Dvs, sådant som utifrån vissa begränsade eller "lokala" perspektiv,
intet mer än synes bestå i "det ena" eller "det andra". Intet under således, att allt av framsteg i slik "forskning" drabbas av den sjuka, vid vilken vad till en början som ter sig skinande klart, samt fräscht och nytt, efterhand får ett grådaskigt "löjets skimmer" över sig, för att efterhand styvmoderligt behandlas som "rena rama 1800-tal". Något en i längden hållbar sanning, naturligtvis inte behöver befara (underförstått att man då förstår denna)...
Så för att vara sant vetenskaplig, samt härvid inte bara beskriva sakernas tillstånd utifrån ett begränsat — och då utifrån någon detalj i "vad man upplever" — så vill ju till en annan utgångspunkt än detaljer i »
vad forskaren/forskarna upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd"«. Samt härmed, naturligtvis en annan förklaringsgrund. Och då den enda sunda vetenskapliga metoden, är att bedöma
"det okända" utifrån
"det kända". Varvid man jämför vad man visserligen konfronterar, men vilket förefaller en tämligen "nytt" och som man härvid inte riktigt har kläm på och som i väsentliga avseenden utgör "det okända" för en, med något man i alla fall känner till lite bättre.
Fast, i den mån man önskar skaffa sig en i längden hållbar uppfattning om de för allt och alla gällande allt övergripande förhållandena, samt härvid inte bara om "Kasper stod här, eller om Kasper stod där", så behöver ju detta "kända" vara till 100% känt. Och då inte bara av en själv, utan av precis varje överhuvudtaget tänkbar forskare — helt oberoende av vederbörandes lokala tillhörighet. Dvs, oavsett huruvida man hör hemma på eller i den eller den "religionen", "kulturkretsen", "världsdelen", "himlakroppen", "galaxen", eller vad du vill...
Här nedan finner du, "Illusionen",
direkt eller
indirekt svar på dina frågor, varvid jag redan här kan dra dem.
Sedan må ju var och en som inte håller med, i analysen nedan, visa på vad sätt den inte skulle hålla. Varvid alla hänvisningar till "den rådande uppfattningen", "vad vetenskapen säger", "vad som står i den eller den boken", "det där går inte att veta", etc, redan från början hamnar i papperskorgen (Ja, om nån inte förstår det, så kan jag ju dra det redan nu; att hänvisa till den rådande uppfattningen" är ju inte tillrådligt, eftersom denna genom tiderna har visat sig tämligen opålitlig — och detta oaktat varje "tid" trott sig vara den med just de rätta föreställningarna. Och likadant med "vad vetenskapen säger". Hade detta utgjort ett hållbart argument, då hade ju jorden varit "platt" för länge sen, men sedan plötsligt blivit "rund". Något som bättre stämmer med sakernas tillstånd. Varvid man för att stödja detta, naturligtvis inte drar till med att "vetenskapen så stipulerar". Utan man anger ju dom exakta skälen, på basis av vilka man med säkerhet kan säga jorden vara "rund" istället för "platt" Och att hänvisa till böcker vars i sammanhanget avgörande innehåll man själv alltså inte kan dra, är ju inte så tillrådligt. Har hänt mig flera (otaliga??) gånger, att man hänvisat till "litteratur" man vid lite närmare koll (press... ;o)) själv inte kunnat gå i god för. Inte särskilt "vetenskapligt" samt ingen bra idé att försöka, med den här "PeterK"... sanna mina ord..!)
Men först, för spänningens skull (dvs, hur fasiken kan den där tomten, lyckas bevisa eller ens göra logiskt trovärdigt, att det är som han säger... ...något som är mycket enklare än man tror, dvs, om man förstår hur man gör...).
Frågorna:
- VAD UTGÖR MEDVETANDETS/JAGETS REFERENS ?
- VAD ÄR DET VI FÖRNIMMER ?
- VAD ÄR TID ?
Svaren:
MEDVETANDETS/JAGETS REFERENS ? = "evigheten/oändligheten/allmakten"...
VAD ÄR DET VI FÖRNIMMER ? = allt av »
vad/hur vi upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd"« (dvs, i vad "naturvetenskapen" kallar "rumtiden"), men vilket
sammantaget åter blir samma som Jaget i oss alla, dvs, "evigheten/oändligheten/allmakten" (och detta eftersom allt av "skillnader", "dynamik" eller "rörelse", tar ut vartannat samt blir identiskt med "absolut stillhet", plus att alla begränsade objekt i ett "evigt/oändligt" världsallt, blir detsamma som "evigheten" och "oändligheten". Fast det ena är i "manifesterad form" medan det andra är i "omanifesterad form").
VAD ÄR TID ? = (bifogar närmare förklaring "rörelse" alldeles nedan) vår upplevelse av den i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd" ofrånkomliga "rörelsen", varvid vi med hjälp av en minnesförmåga upplever ett förflutet", samt med hjälp av våra i den fysiska världen befintliga "fysiska upplevelsesinnen", samt en "framtid" på basis av det innevarande och förutvarande, samt med tillhjälp av "fantasi" och "intelligens".
( ...min förklaring av "rörelse"...:
Allt begränsat invecklat i “rörelse”För att någonting skall kunna figurera i sinnevärldens tid, rum eller tillstånd och därmed vara tillgängligt för upplevelse/omskapelse, måtte detta uppenbara sig genom att kontrastera gentemot något annat, samt härvid således vara begränsat. Och därmed städse vara inbegripet i rörelse, eftersom varje upplevelseobjekt endast kan figurera i tidens, rummets och tillståndens dimensioner i kraft av de “tids-”, “rums-” eller “tillståndsfacit” som gör dem begränsade. De är således utan undantag behäftade med en “början” och ett “slut”. Och då dessa begränsade upplevelseobjekt inte kunnat komma ur “intet” lika lite som de kan uppgå i “intet”, så utgör de “omvandlingar” av något annat liksom de är stadda i omvandling till något annat. Vilket ju gäller ”skapelseobjekten” i samma mån som ”upplevelseobjekten”, samt härvid all ”manifestation” i samma mån som all ”upplevelse”. Ja, eljest hade ju återigen något befintligt avgränsats av, vad som överhuvudtaget inte existerar. Någonting som — med handen på hjärtat — bara riskerar föresväva någon, i kraft av vederbörandes i så fall minst sagt raglande bruk av tankeförmågan. De med absolut nödvändighet ändliga upplevelse/skapelseobjekten utgör följaktligen successivt övergående led i ett evigt omvandlingsnummer, varför de med andra ord är inbegripna i en evigt fortgående rörelse. Allt som är föremål för “Jagets” upplevelse och skapelse av livet är således statt i rörelse. )
OK...
Här min s.k. "livsanalys", vilken förklarar de spörsmål du tagit upp i dina tre frågor, vilken dels fungerar som den är, men som dels brukar resultera i diverse tvivel och frågeställningar hos de flesta som konfronterat analysen ifråga. Varvid det är bra för mig — samt för analysen — att få kunna förklara samma sak utifrån en väldig massa olika personliga/vetenskapliga perspektiv. Något såväl, jag, analysen, som sanningen vinner på i längden. Den som inte tror mig..; pröva mig — men glöm inte att det lika mycket är du själv som prövas (fast det är ju bara roligt... tycker i.a.f. jag... ,o)) :
1. Det är — trots allt — alldeles uppenbart, att det enda vi medvetandemässigt konfronterar, dels utgörs av allt i "vad/hur vi upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd" — antingen detta nu upplevs "direkt" eller "indirekt", varvid vi "indirekt" upplever vad som utgör en absolut ofrånkomlig konsekvens av vad vi uppålever "direkt". Jämte dels det faktum "att vi öht upplever — oavsett vad", varvid vi ofrånkomligen äger en "upplevelseförmåga". ( “Ja” eller “nej” — eller “varför det”..? )
2. Varvid står klart att det enda vi vet om vårt fysiska "universum" ("rum/tiden") är att detta figurerar i vårt medvetande, i kraft av den upplevelseförmåga som innebär "att vi öht" upplever. ( “Ja” eller “nej” — eller “varför det”..? )
3. Varvid allt av ”sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens ”tid”, ”rum” och ”tillstånd” (alltså i "rum/tiden") utgör ett följdfenomen till det för varje forskare ofrånkomliga faktum "att han/hon överhuvudtaget upplever något — oavsett vad”. Dvs, du måste öht uppleva något (oavsett vad) — samt då också ha en "upplevelseförmåga" — för att överhuvudtaget kunna uppleva något speciellt i "sinnevärlden", dvs, "rum/tiden". ( “Ja” eller “nej” — eller “varför det..? )
4. Varvid det senare utgör förutsättning för det förra. Dvs, du måste (återigen) öht uppleva något (oavsett vad) — samt då också ha en "upplevelseförmåga" — för att överhuvudtaget kunna uppleva något speciellt i "sinnevärlden", dvs, "rum/tiden". ( “Ja” eller “nej” — eller “varför det..? )
5a. Och då det för varje forskare oavvisliga faktum "att vederbörande överhuvudtaget upplever utgör det absolut kända" — ja, bara en dåre skulle undersöka huruvida han/hon upplever eller ej — så får vi här en förklaringsgrund som ger absolut sanna facit. Dvs, vår förklaringsgrund utgör inte en godtycklig premiss, utan den utgör en för varje tänkbar forskare absolut oavvislig realitet. Den utgör således en ofrånkomlig aspekt på de verkliga förhållandena, varvid den dels också duger som förklaringsgrund vid en bestämning av allt av "vad/hur vi upplever sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekts" när det kommer till kritan "verkliga natur". ( “Ja” eller “nej” — eller “varför det..? )
5aa. Och då förklaringsgrunden ifråga inte går att "mäta" eller "väga" (sådant kan du bara göra med de ”sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i "sinnevärldens"/"rumtidens" ”tid”, ”rum” och ”tillstånd”. Men du kan inte på något sätt kvantifiera (samt härvid uttrycka i siffror) det faktum "att du upplever". Du kan exempelvis inte dela in detta faktum i "grader" eller "nyanser", ty antingen upplever du överhuvudtaget för att härvid besitta en "upplevelseförmåga" eller så har du — så att säga — ingen "upplevelseförmåga". Alla "kvantifieringar", "sifferfacit", "nyanser" eller "grader", etc, är således att hänföra till "vad du upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i "sinnevärlden"/"rumtiden"... ( “Ja” eller “nej” — eller “varför det..? )
5ab. Vidare kan du inte föregripa analysen med några förutfattade meningar rörande "hur länge" (samt härvid om du upplever — egalt "vad" — under begränsad tid, eller om din upplevelse av att vara till utgör en evig företeelse), eftersom detta är att hänföra till "vad/hur du upplever allt av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt". Ja, det är lätt att förstå, att frågan rörande "hur länge" du upplever, är direkt kopplad till "vad/hur du upplever" — på samma sätt som "tiden" oupplösligt är knuten till "rummet" (vi talar ju om "rum/tiden"). Dessutom är det ju så, att den "tid" du upplever, avgör "vad/hur du upplever" såtillvida att "vad du upplever" ökar med längre "upplevelse-tid" respektive minskar med kortare "upplevelsetid". Således en jädra skillnad på "vad du upplever", om "hur" du upplever i termer av "tid" inskränker sig till blott "en sekund", eller om du gör detta "i evighet". Varvid "vad" respektive "hur länge" endast utgör olika aspekter på när allt kommer omkring; en och samma parameter. ( “Ja” eller “nej” — eller “varför det..? )
5b. Då står det utifrån punkterna 5a — 5ab klart att du i det faktum "att du alls upplever samt härvid har en upplevelseförmåga" utgör en i sammanhanget alla relevanta avseenden, absolut omständighet. Varvid förklaringsgrunden dels är absolut sann, absolut känd, samt absolut i motsats till "relativ". Varvid den också har potential att avgöra allt av "vad/hur du upplever" rörande de sinsemellan kontrasterande samt härvid i "sinnevärlden"/"rumtiden" befintliga begränsade upplevelseobjektens, i nämnda avseenden för allt och alla absoluta, dvs, allt övergripande, sanna/verkliga natur. ( “Ja” eller “nej” — eller “varför det..? )
6. Härigenom förklarar det faktum "att du upplever" samt härvid är i besittning av en upplevelseförmåga, den allt övergripande principiella naturen i "vad/hur du upplever", varvid en logisk analys av detta senare med det förra som mall, mått och rättesnöre, avlockar det senare dettas hemligheter, så att forskaren på rent intellektuell väg själv kan få logiskt bekräftat huruvida hans upplevelse av att vara till är ”evig/oändlig” eller ändlig i ”tid” & ”rum”. Ja, då blir — så att säga — ”vågorna” identiskt med ”vad man upplever”, medan själva havet” utgör ”det faktum att man upplever”. ( "Ja" eller "nej" — eller "varför det..? )
7. Men då det faktum ”att man upplever” utgör förutsättning för upplevelsen av de ”sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekten i "vad/hur man upplever”, så innebär det förra ”en sak” medan det senare ”utgör ”en annan sak”. Och då det som utgör en absolut oavvislig realitet för alla forskare utan undantag och som dessutom är 100% identisk oavsett vari forskarnas existens i övrigt skiljer sig (alla upplever ju varigenom vi alla äger en "upplevelseförmåga"), inte kan vara precis detsamma som de i ”rum/tiden” befintliga begränsningarna vilka ju förhåller sig "olika" forskare emellan genom alla de olika individuella perspektiv varje forskare har till "upplevelse-objekten" i fråga, så kan upplevelsen av att vara till med logiskt fog knappast vara annat än ”evig”. Ja, vad som utgör en för alla och envar oavvislig realitet, men som i sig inte kan utgöra eller dvälja någon som helst "begränsning" eller "relativitet", kan bara vara själva "evigheten/oändligheten". Nej, något annat alternativ existerar inte; antingen är något "evigt/oändligt" eller så är det begränsat i "tid", "rum" och/eller "tillstånd"... ( "Ja" eller "nej" — eller "varför det..? )
8. Och då det är "upplevelsen av att vara till" samt härvid ofrånkomligen också "upplevelseförmågan" som är "evig", så är det ingenting mindre än själva "upplevaren" i oss alla, som är identisk med "evigheten", medan "det upplevda" är identiskt med allt av de upplevbara begränsningarna i "sinnevärldens "tid", "rum" och/eller "tillstånd" (dvs, "rum/tiden"). Och då vi redan har ett namn på "upplevaren" i alla upplevande väsen — Jaget — så kan vi med ofrånkomligt logiskt fog säga att det är Jaget i oss alla, som är identiskt med "evigheten". ( "Ja" eller "nej" — eller "varför det..? )
8a. Varvid upplevelsen av att vara till, inte kan vara avbruten i "tid" och "rum", eftersom det inte kan existera "flera" evigheter/oändligheter" (evigheten/oändligheten" tar ju redan upp all "tid" samt allt "rum" — eljest hade "evigheten/oändligheten" varit begränsad i "tid" och "rum" samt härvid inte utgjort någon "evighet/oändlighet". Ej, heller kan det existera någon "evighet" med en "början", eftersom "evigheten" vid varje given tidpunkt då haft varit av en viss "ålder" samt härvid varit "begränsad". Men det kan ju inte vara förenligt med normalt intelligent tänkande, att mena "evigheten" vara "begränsad" oavsett vilken tidpunkt man än väljer. "Evigheten" har naturligtvis alltid funnits, samt är lika ofrånkomligt "evig" oavsett utifrån vilken "tidpunkt" man än beaktar den. ( "Ja" eller "nej" — eller "varför det..? )
9. Och då ens upplevelse av att vara till, samt härvid ens "medvetande" alltid existerar, är man alltid vid medvetande oavsett man utifrån det fysiska planet, inte är dagsmedveten i den fysiska kroppen. Och då spelar det ingen roll, huruvida man på detta fysiska plan är "medvetslös" eller "död". Man lever vidare vid fullt medvetande, i en annan dimension än den fysiska. Vilket alltså skulle logiskt styrkas... ( "Ja" eller "nej" — eller "varför det..? )
10. Sedan är det en annan sak, att man via "kvantitativa" metoder, aldrig kan fastslå dessa logiska ofrånkomligheter. Det går inte att "mäta" eller "väga" sig fram till dessa, liksom det överhuvudtaget inte går att omfatta eller rymma det absoluta företeelser i "relativiteter". Vilket man nödgas försöka ge sig på, i den mån man inte baserar sig på absoluta förklaringsgrunder. Såsom exempelvis "det faktum att man alls upplever" för att härvid vara i besittning av en upplevelseförmåga. ( "Ja" eller "nej" — eller "varför det..? )
Ja, här är vi vid vägs ände, men jag tar ändå upp diverse ytterligare argument som kan underlätta ens förståelse för vad jag säger:
11. Ja, upplever man “en gris”, så upplever man något annat än “en ko”. I bägge fallen upplever man dock något, varvid de bägge fallen är identiska i detta avseende. Medan de särskiljer sig beträffande vad man upplevde, vilket ju var olika i de båda exemplen... ( "Ja" eller "nej" — eller "varför det..? )
11a. Dessutom utgör (i logisk konsekvens med ovanstående) inte de olika upplevelseobjekten förutsättning för det faktum att man öht upplever och därmed är vid liv, samtidigt som det faktum att man öht upplever något (egalt vad) utgör förutsättning för alla de sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekten i sinnevärldens “tid”, “rum” och “tillstånd”. Man kan alltså lika gärna uppleva “en ko” som “en gris” och ändå uppleva något, för att därmed vara vid liv. Medan man inte kan uppleva varken “en ko” eller “en gris”, utan att uppleva något samt härvid sakna upplevelseförmåga. Vilket ytterligare understryker att det är en sak att man öht upplever, medan det är en annan sak att man upplever något speciellt — exempelvis “en ko” eller “en gris”. (ja, det blev väl lite upprepning där, men det stämmer ju ändå) ( "Ja" eller "nej" — eller "varför det..? )
11b. Ingen seriös forskare kan — enligt punkterna 1 & 2 ovan — i längden undgå insikten att allt livet överhuvudtaget har att bjuda på, ligger implementerat i det faktum att man upplever vad man upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens “tid”, “rum” och “tillstånd”. Varvid speciella upplevelseobjekt inte utgör förutsättning för det faktum att man öht upplever och därmed är vid liv (eftersom man kan vara detta utan att uppleva exempelvis “en ko”), samtidigt som det faktum att man öht upplever något utgör förutsättning för alla de sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekten i sinnevärldens “tid”, “rum” och “tillstånd”. Vilket gör de sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekten i sinnevärldens “tid”, “rum” och “tillstånd” till en sak, samt det faktum att man öht upplever något — oavsett vad — till en annan sak... ( "Ja" eller "nej" — eller "varför det..? )
11c. Alla levande väsen är precis lika, såtillvida att de alla upplever något. Samtidigt är de olika såtillvida att de dels upplever sinsemellan inte helt lika detaljer i sina upplevelsescenarier samt dels såtillvida att de själva upplever olika detaljer ifrån tid till annan. Varvid det faktum att man upplever utgör en sak, medan det är en annan sak vad upplevelsen består i för sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens “tid”, “rum” och “tillstånd”. Och detta på egentligen samma logiska grund, som att "olikheter" respektive "likheter" inte avser precis detsamma. ( "Ja" eller "nej" — eller "varför det..? )
OK...
Vänligen/ PeterK
) 
