Anders skrev:Man använder matematiken för att hitta fysikens innersta väsen.
Ja, så kan man uttrycka det.
Det följande kan betraktas som ett exempel på detta, och är i princip en upprepning av sådant jag redan beskrivit
ett antal gånger i tidigare inlägg.
Innehållet har beröringspunkter med flera av nu aktuella trådar, och då inte minst till denna tråd.
Mot bakgrund av att det Kant beskriver i allt väsentligt överensstämmer med de slutsatser jag drar i mitt koncept,
utifrån förda metafysiska resonemang, väljer jag likväl att skriva detta inlägg, som ett exempel på vad begreppet
metafysik innebär för mig personligen.
Matematiken med dess regelverk är utformad för att överensstämma med den logik, och de samband,
som kännetecknar vårt medvetande. Matematikens regelverk kan därigenom ses som ett elegant verktyg,
för att återspegla inkl simulera den verklighet vi förnimmer.
Såtillvida förefaller begreppet matematik vara att hänföra till fysik.
Matematiken är p g a dess beroende av verklighetens egenskaper och kännetecken, och därav följande begränsningar,
således inte det optimala verktyget, om målsättningen är att försöka nå längre och ”se bortom verkligheten”.
Att hävda att man tillfullo förstår, därför att man via enbart matematik lyckats härleda ett resultat, behöver därför
inte nödvändigtvis vara sant på t ex en överordnad strukturell nivå, och/eller beskriva helheten. Det är därför viktigt
att förstå att matematiken utifrån ett
referens-perspektiv återspeglar den ”atomära” verklighet vi tycker oss förnimma.
Det vi ej förnimmer, vilket är en viktig del av konceptets budskap, beskrivs ej av matematikens reella regelverk.
Det är här metafysiken kommer in i bilden, och har en viktig roll att fylla.
De imaginära talen, som symboliserar det vi ej förnimmer, p g a det vi via vår egenstruktur maskerar, är t ex en
konsekvens av detta. För mig personligen ter det sig därför som ren nonsens att, som vissa gör, näst intill betrakta
matematiken som den Gud, via vilken universum och dess uppkomst kan förklaras.
Enligt tidigare text är därför resultat erhållna via matematik inte likvärdigt med att förstå de underliggande
mekanismerna, om man inte samtidigt förstår, och tar hänsyn till, matematikens ursprung och begränsning.
I en annan tråd skriver jag citat,
”Vi känner inte till något annat än illusionen/verkligheten, och har anpassat våra liv därefter.
Vårt sätt att tänka är format av illusionen/verkligheten, vars primära kännetecken är rum och tid.
Diskussioner rörande vår verklighet baseras på detta av illusionen själv indirekt formade tankesätt,
och utgår som enda alternativ, omotiverat från att RUM och TID, redan existerar.
Hur och varför man kom dit , har hitintills alltid utelämnats, viket kan tolkas som att ingen vet.
Det innebär att aktuella frågor om verkligheten är hänvisade till att besvaras utifrån ett internt
RUM-TIDEN perspektiv, som verkligheten/illusionen själv är delaktig i, och vars ursprung är okänt.”
Detta benämns ”det atomära perspektivet” i konceptet.
Begreppen vi använder oss av inom verklighetens/rumtidens ram, (”atomära perspektivet”),
för att beskriva densamma, är anpassade/formade av vår verklighetsuppfattning inkl rum och tid.
Med målsättningen att söka en metafysisk förklaring till vad som döljs "bortom" vår förnimbara verklighet,
behöver vi av dessa skäl bryta ned våra atomära begrepp i underliggande begrepp. För detta, och p g a
problemets komplexa karaktär, tar konceptet hjälp av Maxwells och Eulers ekvationer.
Ett första steg i denna nedbrytningsprocess innebär att begreppen omvandlas till egenskaper på fältnivå,
i överensstämmelse med Maxwells och Eulers ekvationer.
Det är lätt att förbise att även dessa ekvationer/samband refererar till en atomär tolkning.
För att komma ytterligare ett steg på vägen att se "bortom" vår förnimbara verklighet, blev i mitt fall ett sätt
att angripa problemet att komplettera matematiken med några principer.
De viktigaste är MaskeringsPrincip, MP och DubbelReferensPrincip, DRP.
Principerna ifråga kan ses som ett sätt att expandera tolkningen av Maxwells och Eulers ekvationer.
Fördelen konceptet erbjuder är att dessa beskrivna och förankrade principer, MP och DRP, ger vägledning
och stöd för hur matematiken kan tillämpas och tolkas.
Det som i ett filosofiskt sammanhang fascinerar, och är värt att fördjupa sig i, är hur
matematikens negativa tecknen (‒) och speciellt dess rot, √‒1 = ±j , i vissa fall kan tolkas atomärt.
Funderingar kring detta visade vägen till MP.
Behovet av att ha tillgång till en ”krok” att hänga/fästa resonemanget på förutsätter någon tryp/form av referens.
MP tillsammans med detta referensbehov leder till DRP.
Både MP och DRP har anknytning till vad matematikens regelverk refererar till.
Kombination av MP och DRP utgör bas för den komplexa kommunikationen mellan atomer.
VXV-MODELLEN som tillämpas för att beskriva kommunikationen, har till uppgift att beskriva relationen/
kommunikationen mellan ATOMER, ur ett atomärt perspektiv.
För att ett resonemang skall uppfattas som trovärdigt förutsätts att det framgår vad resonemanget utgår/startar från.
Växelverkan på fältnivå baseras, ur atomärt perspektiv, på interferensberoende över- resp. under-skott i ett abstrakt
Grundtillstånd, G.
Förenklat kan vi här betrakta atomen som en låst obalans, att jämföra med en uppdragen urfjäder.
Det är denna ”fjäder” som utgör den drivande ”motorn” för växelverkan, VXV.
Växelverkan beskriver ”samverkan-kommunikationen” mellan atomer på fältnivå.
Vi benämner atomerna A och B, och tänker oss att de genererar fält.
Fälten interfererar med varandra och bildar koncentrationsmönster.
A och B ”upplever”
olika mönster/perspektiv p g a deras individuella MP-förankringar.
Det är denna mönsterdifferens som i förlängningen resulterar i rum-tid.
RUMTID kan således betraktas som perspektivberoende resultat av individuella maskeringar, MP, förorsakade
polariseringseffekter/obalanser.
En starkt förenklad principiell analogi för denna ”kommunikation” mellan atom A och B består av kulor/sfärer
som simulerar fältkoncentrationerna. När kulorna kolliderar med varandra deformeras de momentant.
Deformationsprocessen kan betraktas som en komplex transformeringsprocess där kula A, i kollisionsögonblicket,
överför såväl rörelse som moment, i komplex form, till kula B, och vice versa.
Här är ”kulans” diameter, m a o den fundamentala cirkulära formen, en viktig parameter då
”transformeringsprocessen”, och därav beroende riktningsberoende ”förskjutningseffekt”, är beroende av
var utefter sfärens periferi som kollisionspunkten/deformationen är belägen.
I konceptet benämns transformeringsprocessen ”skift”, då processen innefattar referensskift.
Separeringen av sfärerna i balanskriteriet 2ΔØ, som resulterar i förnimmelsen av rum och tid, är en funktion
av detta skift. Detta gäller även begreppen ”internt” och ”externt”.
Förenklat får referensskiftet växelverkan att påminna om en ”gunga” mellan ”internt” och ”externt”,
där gungans nav inkl nivå, bestäms av den individuella maskeringen, MP, och dess struktur.
Processen uppvisar analogier med det som konceptet benämner det ”imaginära navet”.
Detta utgör troligtvis den principiella grunden till Kants s k ”begrepps-konvertering”.
Antag att ett reellt verifierat samband beskrivs via en matematisk formel/ekvation, i vilken
en storhet/variabel har tecknet j. Eulers formel är ett exempel på sådant samband,
e^+jφ = cos φ + j sin φ
respektive,e^–jφ = cos φ – j sin φ
Det intressanta och svåra här är att matematiken via Eulers formel har ett dolt underliggande budskap att förmedla.
Detta budskap ger sig dock tillkänna först när hänsyn till de skilda referenser som följer av DRP beaktas.
Balanskriteriet, ΔФ, inkl dess sfäriska form, har sin komplexa grund i detta. Det är således när Eulers formel
kombineras med andra varianter av formeln, inom ramen för DRP, bilden framträder. Förenklat är budskapet att
formeln, via MP och DRP, beskriver verkligheten ur medvetandets atomära ”referens-perspektiv”,
som funktion av den ”obalans” MP och DRP, förorsakar. Härvid överskrids gränsen till det metafysiska.
Vi förnimmer och tänker oss den förnimbara verkligheten som något kontinuerligt sammanhängande, men det är
en villfarelse p g a att medvetandet manipulerar oss.
Manipuleringen baseras bl a på de metafysiska principerna MP och DRP.
Vår verklighet härrör m a o från något imaginärt/abstrakt, beläget "bortom" vår förnimbara verklighet.
Mot ovanstående bakgrund kan det vara läge för att återknyta till det jag skriver i tråden, Metafysik och Ontologi,
den 03 maj 2022. Citerar,
”Det blir därmed lika möjligt, eller omöjligt, att tänka sig att tiden och rummet är begränsade som att de inte är det,
trots att bara ett av alternativen kan vara sant, enligt motsägelselagen.
Samma typ av problem uppstår i fråga om orsakssamband, de yttersta beståndsdelarna i universum, samt Guds existens.
Detta beror enligt Kant på att vi gör ett fundamentalt misstag, då vi tar tingen som de ter sig för oss (fenomen) för
tingen som de är i sig själva (noumenon).
Vi måste ha klart för oss att erfarenhet aldrig kan vara oberoende verklighet, utan bara just erfarenhet, och som sådan
formad av det subjekt som erfar.
Utgår man från att den empiriska världen visar oss tingen såsom de är i sig själva, blir den empiriska världen en paradox,
som på samma gång måste vara både ändlig och oändlig, både måste bestå ytterst av enkla delar och inte göra det etc.
Betraktar man däremot den empiriska världen som en tolkning, som subjektets sätt att bilda sig en upplevelse,
försvinner detta problem, eftersom tid, rum, orsakssamband, ting etc. då endast blir ett (nödvändigt) mönster för
denna tolkning. Hade vår kunskapsapparatur varit beskaffad på ett annat sätt, hade också mönstret varit ett annat.”
Det som här fascinerar är att Kant kommer till samma slutsats som redovisas i mitt koncept, via tillämpning av
metafysik, men då utifrån helt andra/skilda angreppspunkter.
Sannolikheten för att de samstämmiga resultaten är korrekta borde därmed öka markant.
Ej anonym båtbyggare /Bengt Hj Törnblom / Illusionen
Pax vobiscum.https://www.youtube.com/watch?v=52sj6LXRlIEhttps://www.youtube.com/watch?v=YJEarbgTlO8
All matematik är beskrivningar.
