Darwins evolutionslära är en helhetsanalysering över alla levande organismer i världen, deras uppkomst, överlevande process, anpassning process, mutation process med eller utan påverkan av omgivningen.
Detta innebär en konstant process i evolutionens rörliga system, men samtidigt inom detta evolution pågår också ständigt oändliga krigprocesser som påverkar allt och alla levande organismer och icke levande som finns på detta jordklottet.
Och där kommer in detta hypotes av Evolution-Dysevolution-Revolution, och det går inte att dela de på fack, det skulle vara som att dela filosofi i olika fack, resultatet skulle bli en begränsning av själva helheten.
Anpassning processer och överlevande processer är olika för olika organiska varelser, för djur och växt kan det vara kamuflage, styrka eller snabbhet eller osynlighet, för människan som också tillhör djurvärlden kan använda dessa egenskaper helt annorlunda än de icke matematiska, logiska djur. Deras kamuflage, styrka, snabbhet eller osynlighet kan vara mycket annorlunda, människans mest avancerad överlevnad process är, innan allt annat som kamuflage, styrka, snabbbhet eller osynlighet, så är det lögnen för den medvetna människan som styrs av den mest avancerad överlevnad instinkt intuitiva process.
Evolution-Dysevolution-Revolution
Moderator: Moderatorgruppen
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4110
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
Darwin var något enkelriktad i sin analys. Han skriver hela tiden ur individens perpektiv, "den mest lämpade".
En art kan ibland betraktas som en enhet. Arten som kollektiv har ett behov att överleva. Inom kollektivet pågår ständigt en maktkamp, "enade vi står, söndrade vi falla".
Inom senare forskning har kollektivets överlevnad fått ett allt starkade fäste.
Vågar inte ha nån bestämd åsikt då mycket låter flummigt. Men den här aspekten är ändå värd att beaktas.
En art kan ibland betraktas som en enhet. Arten som kollektiv har ett behov att överleva. Inom kollektivet pågår ständigt en maktkamp, "enade vi står, söndrade vi falla".
Inom senare forskning har kollektivets överlevnad fått ett allt starkade fäste.
Vågar inte ha nån bestämd åsikt då mycket låter flummigt. Men den här aspekten är ändå värd att beaktas.
Bara en liten parentes.
Darwins evolutionsteori, som lyder under meningen; the fitest survives ,är inte falsifierbar. Vem överlever? den starkaste. Vem är den starkaste? Den som överlever. Cirkulärt i sin karaktär och kärnan i teorin är ironiskt nog inte av "vetenskaplig" karaktär. Roligt, då evolutionsteorin brukar figurera under flaggen "riktig vetenskap".
Darwins evolutionsteori, som lyder under meningen; the fitest survives ,är inte falsifierbar. Vem överlever? den starkaste. Vem är den starkaste? Den som överlever. Cirkulärt i sin karaktär och kärnan i teorin är ironiskt nog inte av "vetenskaplig" karaktär. Roligt, då evolutionsteorin brukar figurera under flaggen "riktig vetenskap".
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4110
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
Dysevolution: om vi ser länder emellan, så finns det väl utvecklade länder och länder som har stagnerat sin utveckling, varför?. Genom historien kan vi se olika dysevolutioner som har blivit påtvingad och icke påtvingad i olika kontinenter eller länder genom kolonisering eller andra intresse som tvingar dessa länder till en dysevolution, och där också ingår alla dessa människors utveckling som människor.
Girigheten för mark och rikedomar är en faktum för många länder att utöva. dessa länder skall utvecklas genom en evolution rörelse till bättre levnadstandard. Och andra länder ska stagnera sin utveckling genom en dysevolution som blir påtvingad i denna darwinistiska värld.
genom historia har vi många länder med sina dysevolutioner eller illusioner av evolution, och det är få som klarar en revolution process, evolution fortsätter i dessa dysevolution länder men processerna är lång i från andra väl utvecklade länder, den går sakta fram eller bara i en ond cirkel.
Girigheten för mark och rikedomar är en faktum för många länder att utöva. dessa länder skall utvecklas genom en evolution rörelse till bättre levnadstandard. Och andra länder ska stagnera sin utveckling genom en dysevolution som blir påtvingad i denna darwinistiska värld.
genom historia har vi många länder med sina dysevolutioner eller illusioner av evolution, och det är få som klarar en revolution process, evolution fortsätter i dessa dysevolution länder men processerna är lång i från andra väl utvecklade länder, den går sakta fram eller bara i en ond cirkel.
Philosophiae.
Neologismus: creandis linguis.
Metaphysicorum:
Sciertiam primorum in humana cognitione principiorum.
Neologismus: creandis linguis.
Metaphysicorum:
Sciertiam primorum in humana cognitione principiorum.
Vilken är den mest påverkbara institution för den mänskliga intelligensen?
Skolan, i hela världen är skolsystemet monopoliserad, de statliga skolorna har inte utvecklats väldigt mycket sedan 70 år sedan eller mer.
Evolutionen för intelligensen genom det skolastiska systemet har stagnerad, och dess ideal har blivit en illusion om jämlighet, som en sort lika intelligens för alla, med detta vill jag säga att det har blivit i hela världen en Dysevolution genom skolan för den intelligenta människan.
Vi människor är inte lika, vi är mer olika än lika, varenda barn i världen är unik, man kan ha olika drag i sina betyende eller olika sätt att lära sig, och detta gör att möjligheten att rädda barnen skolvärlden kan bli verklighet om man gör bara en revolution i skolsystemet.
Skolan, i hela världen är skolsystemet monopoliserad, de statliga skolorna har inte utvecklats väldigt mycket sedan 70 år sedan eller mer.
Evolutionen för intelligensen genom det skolastiska systemet har stagnerad, och dess ideal har blivit en illusion om jämlighet, som en sort lika intelligens för alla, med detta vill jag säga att det har blivit i hela världen en Dysevolution genom skolan för den intelligenta människan.
Vi människor är inte lika, vi är mer olika än lika, varenda barn i världen är unik, man kan ha olika drag i sina betyende eller olika sätt att lära sig, och detta gör att möjligheten att rädda barnen skolvärlden kan bli verklighet om man gör bara en revolution i skolsystemet.
Philosophiae.
Neologismus: creandis linguis.
Metaphysicorum:
Sciertiam primorum in humana cognitione principiorum.
Neologismus: creandis linguis.
Metaphysicorum:
Sciertiam primorum in humana cognitione principiorum.
Evolution-dysevolution-revolution teori är bara en sätt att se vår värld från olika vinklar, allt är ju relativ utan en existerande tidrum samtidigt som hela tillvaron och hela världen är ständigt i rörelse, allt är anpassningsbart, kontrollsbart, utforskningsbart, t.o.m själva människan är objekt för forskning som gör av denna till sist till en genomskinligt varelse som kan påverkas och anpassas för vad som hells.
Revolution för ett bättre evolution kan fungera som en sort paradigmskift, hur många revolutioner har vi upplevt genom historien egentligen?, det är inte många eller? eller hur många vetenskapliga paradigmskifter har vi haft genom historien egentligen?
Är det många som förstår dessa revolutioner eller paradigmskifter och är uppdaterade för den nya värlsskådning?
vetenskapen och filosofin är mycket viktigt för evolutionen och en lätt byte för utnytjandet och manipulationer för dysevolutioner. Allt nerskrivande vetenskap eller filosofisk data är värd mer än allt guld i världen för hela mänskligheten, och det måste skyddas mot allt som kan skada den moraliska principen som finns i dessa kategorier för en förbättring för hela mänskligheten.
Jag tror att vi behöver en paradigmskift av vår medvetenhet för att kunna nå någonting, men det måste börja uppifrån, från de styrande, tvinga de att nå en högre moral och etik filosofi.
kunskap är makt, ord är makt, filosofi är makt, men man måste använda dessa makt till något bra och för ett bättre evolution.
Revolution för ett bättre evolution kan fungera som en sort paradigmskift, hur många revolutioner har vi upplevt genom historien egentligen?, det är inte många eller? eller hur många vetenskapliga paradigmskifter har vi haft genom historien egentligen?
Är det många som förstår dessa revolutioner eller paradigmskifter och är uppdaterade för den nya värlsskådning?
vetenskapen och filosofin är mycket viktigt för evolutionen och en lätt byte för utnytjandet och manipulationer för dysevolutioner. Allt nerskrivande vetenskap eller filosofisk data är värd mer än allt guld i världen för hela mänskligheten, och det måste skyddas mot allt som kan skada den moraliska principen som finns i dessa kategorier för en förbättring för hela mänskligheten.
Jag tror att vi behöver en paradigmskift av vår medvetenhet för att kunna nå någonting, men det måste börja uppifrån, från de styrande, tvinga de att nå en högre moral och etik filosofi.
kunskap är makt, ord är makt, filosofi är makt, men man måste använda dessa makt till något bra och för ett bättre evolution.
Philosophiae.
Neologismus: creandis linguis.
Metaphysicorum:
Sciertiam primorum in humana cognitione principiorum.
Neologismus: creandis linguis.
Metaphysicorum:
Sciertiam primorum in humana cognitione principiorum.
Tractatus skrev:Bara en liten parentes.
Darwins evolutionsteori, som lyder under meningen; the fitest survives ,är inte falsifierbar. Vem överlever? den starkaste. Vem är den starkaste? Den som överlever. Cirkulärt i sin karaktär och kärnan i teorin är ironiskt nog inte av "vetenskaplig" karaktär. Roligt, då evolutionsteorin brukar figurera under flaggen "riktig vetenskap".
som starkaste överlever och mottar en religös inriktning kan vi se det djupa "riktig vetenskap" och roligt då karaktär och kärnan fitest "vetenskaplig" teorin karaktär även ett och är en gåva man måste falsifierbar vem ska vi få och röster men själva politiska spelet eller börjar de cirkulärt i sin utveckling överlever och där kommer darwins evolutionsteorin och håller med karaktär och växt kan vi inte har någon reell existens lyder den har denna karaktär även meningen
jag har förflytad 2 inlägg från vad är politik? tråden, tyckte det skulle passa bätttre här i stället. jag ber om ursäkt. Evolution-Dysevolution-Revolution.
skrivet av en ny filosof:
JAG TROR PÅ MÄNNISKAN
Rasismen, rasdiskrimineringen och främlingsfientligheten är sociala, kulturella och politiska fenomen, inte naturliga instinkter hos människorna. De är barn av krigen, de militära erövringarna, slaveriet och de mäktigas individuella eller kollektiva utsugning av de svagare genom de mänskliga samhällenas historia.
Ingen har rätt att sabotera denna konferens som försöker hitta något sätt lätta de fruktansvärda lidanden och den oerhörda orättvisa som dessa företeelser har orsakat och fortfarande orsakar mänskligheten överväldigande flertal. Ännu mindre har någon rätt att ställa villkor, och kräva att vi inte ens får nämna historiskt ansvar och rättfärdig ersättning, eller på något sätt beteckna det förfärliga folkmord som i detta ögonblick begås mot det palestinska folket. Ansvariga är de extrema högerledare som tillsammans med den världsledande supermakten handlar i ett annat folks namn, ett folk som under nästan tvåtusen år föll offer för de värsta förföljelser, diskriminering och orättvisor som någonsin begåtts i historien.
När Kuba talar om ersättning, och stöder denna tanke som en oundviklig moralisk skyldighet gentemot rasismens offer, gör vi det mot bakgrunden av viktiga prejudikat som skapats i de ersättningar som just det hebreiska folkets ättlingar tar emot, det folk som i hjärtat av Europa genomled en förhatlig och brutal rasistisk förintelse. Men vi avser inte en omöjlig identifiering av de direkta släktingarna eller de konkreta länder som offren för brott begångna under århundraden kom ifrån. Den ofrånkomliga verkligheten är att tiotals miljoner afrikaner infångades och såldes som varor och sändes till andra sidan Atlanten för att arbeta som slavar, och att 70 miljoner urinvånare i den västliga världsdelen dog till följd av den europeiska erövringen och koloniseringen.
Den omänskliga utsugning som de tre världsdelarnas folk utsattes för, innefattande Asien, har påverkat det öde och det liv 4,5 miljarder människor lever idag bland folken i Tredje Världen. Siffrorna på fattigdom, arbetslöshet, analfabetism, sjukdomar, barnadödlighet, medellivslängd, och andra olyckor som inte går att räkna upp, överrumplar och förfärar. De är dagens offer för detta barbari som varade under århundraden, och ingen kan missta sig på att de är de som har rätt till ersättning för de brott som begicks mot deras förfäder och deras folk.
Den brutala utsugningen upphörde inte när många länder blev självständiga, lika litet som när slaveriet formellt upphävdes. De främsta ideologerna i den nordamerikanska union som skapades av de 13 kolonier som befriade sig från det engelska väldet i slutet av 1700-talet, lade redan från de första åren av oberoende grunden för otvetydigt expansionistiska uppfattningar och strategier. I dessa idéers namn berövade de vita bosättarna av europeiskt ursprung de indianska urinvånarna den jord de bebott sedan tusentals år och utrotade miljoner av dem. De hejdade sig inte vid gränsen till det som hade varit de spanska besittningarna och Mexiko, ett latinamerikanskt land som uppnådde sin självständighet 1821, berövades miljoner kvadratkilometer och omätliga naturtillgångar. I den allt mäktigare och mer expansiva nation som uppstod i Nordamerika vidmakthölls det förhatliga och omänskliga slaveriet nästan ett århundrade efter den berömda självständighetsförklaringen 1776 som kungjorde att alla människor var födda fria och jämlika.
Efter det enbart formella avskaffandet av slaveriet underkastades afroamerikanerna ytterligare hundra år av grym rasdiskriminering. Dess drag och följder har levt kvar ända till idag, nästan fyra årtionden efter den hjältemodiga kamp och de framsteg som gjordes under 60-talet, men som också kostade Martin Luther King, Malcolm X och andra framstående kämpar livet. Enbart av rasistiska skäl drabbar de värsta och längsta straffen afroamerikanerna, och inom det rika nordamerikanska samhället drabbas de av den största fattigdomen och de mest eländiga levnadsvillkoren. Lika förfärliga, och till och med värre är det förakt och den diskriminering som drabbar det som återstår av urbefolkningarna, som bebodde en stor del av det som idag är USAs territorium.
Afrikas ekonomiska och sociala situation behöver inte beskrivas. Hela länder, och till och med hela regioner i Afrika söder om Sahara riskerar att gå under av en mycket sammansatt kombination av ekonomisk underutveckling, extrem fattigdom och allvarliga sjukdomar, såväl gamla som nya som härjar där. Läget i många länder i Asien är inte mindre tragiskt. Till detta kommer ofantliga och obetalbara skulder, befolkningsexplosion, nyliberal globalisering och klimatförändringar, med långa torrperioder som följd, omväxlande med allt värre skyfall och översvämningar. Rent matematiskt är läget ohållbart.
Det är utvecklade länderna och deras konsumtionssamhällen, som är ansvariga för den accelererande och nästan hejdlösa miljöförstörelsen, som har skördat frukterna av erövringen och koloniseringen, som tjänat på slaveriet, på den hänsynslösa utsugningen och på utrotningen av hundratals miljoner barn av de folk som idag utgör Tredje Världen. De har gynnats av den ekonomiska världsordning som tvingats på mänskligheten efter två ohyggliga och förödande krig för uppdelning av världen och dess marknader, av de privilegier som gavs USA och dess allierade i Bretton Woods, av Internationella Valutafonden och de internationella finansinstitutioner som skapats av dem och för dem.
Denna rika och slösaktiga värld har de tekniska och finansiella resurser som behövs för att betala skulden till mänskligheten. Den världsledande supermakten bör också betala den alldeles särskilda skuld den har till afroamerikanerna, till indianerna som lever instängda i sina reservat, till de tiotals miljoner latinamerikanska invandrarna, de från Karibien och andra fattiga länder, av skiftande och blandad hudfärg, offer för diskriminering och förakt.
Det är dags att också få ett slut på den dramatiska situation som urinvånarna lever under i resten av vår världsdel. Deras uppvaknande och deras kamp gör att det internationella erkännandet av de ohyggliga brott som begåtts mot dem inte kan dröja.De resurser finns, som behövs för att rädda världen från tragedin.
Sätt stopp för den kapprustning och den vapenhandel som bara för med sig förödelse och död.
Ta av de tusentals miljarder dollar som årligen avsätts till reklam som skapar falska drömmar och ouppnåeliga konsumtionsmönster och förgiftar de nationella identiteterna och kulturerna.
Förverkliga det blygsamma löftet om 0,7 % av BNP till utvecklingshjälp.
Inför på ett rimligt och effektivt sätt den skatt Nobelpristagaren James Tobin föreslog på de finansspekulationer som omsätter tusentals miljarder dollar dagligen, och tillför FN, som inte kan fortsätta vara beroende av otillräckliga och senkomna donationer och allmosor, de tusentals miljoner dollar som behövs för att rädda och utveckla världen.
Hör upp noga, det handlar om tusentals miljoner dollar varje år. Vi är inte så få i världen längre som kan lägga ihop och dra ifrån, multiplicera och dividera. Jag överdriver inte. Med tanke på de aktuella problemens allvar och brådskande karaktär, som gör att de till och med hotar vår arts överlevnad på jordklotet, behövs detta innan det blir för sent.
Sätt så snart som möjligt stopp för folkmordet på det palestinska folket, som utförs införs världens bestörta ögon. Skydda dess medborgares, ungdomarnas, barnens grundläggande rätt till liv. Om rätten till oberoende och fred respekteras behöver ingen längre frukta något av FNs dokument.
Jag känner väl till att många afrikanska vänner, som söker lättnad i den oerhörda situation deras länder befinner sig i, föreslår återhållsamhet för att uppnå något alls på denna konferens. Jag förstår dem, men jag kan inte svika min övertygelse att ju uppriktigare sanningarna uttalas, desto större blir möjligheterna att man lyssnar på oss och respekterar oss. Århundraden av bedrägeri räcker mer än nog.
För mig återstår nu tre frågor utifrån en verklighet som ingen kan bortse från.
De rika och utvecklade kapitalistiska länderna ingår i ett imperialistiskt systemet och en ekonomisk världsordning som påtvingats världen, grundad på egennytta, brutal tävlan mellan människorna, nationerna och blocken, fullständigt främmande för all känsla av solidaritet och uppriktigt internationellt samarbete. De lever i konsumtionssamhällenas bedrägliga, ansvarslösa och förtrollande atmosfär. Om deras mest seriösa statsmän uppriktigt tror på systemet kan de ändå förstå allvaret i världens aktuella problem, vars inkonsekventa och ojämlika utveckling styrs av blinda lagar, av de transnationella bolagens kolossala makt och intressen, för var dag allt större, mer okontrollerbara och mer oberoende? Kan de föreställa sig det världsomfattande kaos och uppror som närmar sig? Kan de, ens om de önskar, få slut på rasismen, rasdiskrimineringen, främlingsfientligheten och alla andra problem som följer av dem?
Från min utgångspunkt befinner vi oss inför en världsomfattande ekonomisk, social och politisk kris. Låt oss bli medvetna om dessa realiteter. Alternativ kommer att uppstå. Historien har visat att bara ur de stora kriserna har de stora lösningarna uppstått. Folkens rätt till liv och rättvisa kommer obönhörligen att slå sig fram på alla möjliga sätt.
Jag tror på folkens mobilisering och kamp! Jag tror på de rättfärdiga idéerna! Jag tror på sanningen! Jag tror på människan!
Fidel Castros tal i Durban.
Översättning Eva Björklund
skrivet av en ny filosof:
JAG TROR PÅ MÄNNISKAN
Rasismen, rasdiskrimineringen och främlingsfientligheten är sociala, kulturella och politiska fenomen, inte naturliga instinkter hos människorna. De är barn av krigen, de militära erövringarna, slaveriet och de mäktigas individuella eller kollektiva utsugning av de svagare genom de mänskliga samhällenas historia.
Ingen har rätt att sabotera denna konferens som försöker hitta något sätt lätta de fruktansvärda lidanden och den oerhörda orättvisa som dessa företeelser har orsakat och fortfarande orsakar mänskligheten överväldigande flertal. Ännu mindre har någon rätt att ställa villkor, och kräva att vi inte ens får nämna historiskt ansvar och rättfärdig ersättning, eller på något sätt beteckna det förfärliga folkmord som i detta ögonblick begås mot det palestinska folket. Ansvariga är de extrema högerledare som tillsammans med den världsledande supermakten handlar i ett annat folks namn, ett folk som under nästan tvåtusen år föll offer för de värsta förföljelser, diskriminering och orättvisor som någonsin begåtts i historien.
När Kuba talar om ersättning, och stöder denna tanke som en oundviklig moralisk skyldighet gentemot rasismens offer, gör vi det mot bakgrunden av viktiga prejudikat som skapats i de ersättningar som just det hebreiska folkets ättlingar tar emot, det folk som i hjärtat av Europa genomled en förhatlig och brutal rasistisk förintelse. Men vi avser inte en omöjlig identifiering av de direkta släktingarna eller de konkreta länder som offren för brott begångna under århundraden kom ifrån. Den ofrånkomliga verkligheten är att tiotals miljoner afrikaner infångades och såldes som varor och sändes till andra sidan Atlanten för att arbeta som slavar, och att 70 miljoner urinvånare i den västliga världsdelen dog till följd av den europeiska erövringen och koloniseringen.
Den omänskliga utsugning som de tre världsdelarnas folk utsattes för, innefattande Asien, har påverkat det öde och det liv 4,5 miljarder människor lever idag bland folken i Tredje Världen. Siffrorna på fattigdom, arbetslöshet, analfabetism, sjukdomar, barnadödlighet, medellivslängd, och andra olyckor som inte går att räkna upp, överrumplar och förfärar. De är dagens offer för detta barbari som varade under århundraden, och ingen kan missta sig på att de är de som har rätt till ersättning för de brott som begicks mot deras förfäder och deras folk.
Den brutala utsugningen upphörde inte när många länder blev självständiga, lika litet som när slaveriet formellt upphävdes. De främsta ideologerna i den nordamerikanska union som skapades av de 13 kolonier som befriade sig från det engelska väldet i slutet av 1700-talet, lade redan från de första åren av oberoende grunden för otvetydigt expansionistiska uppfattningar och strategier. I dessa idéers namn berövade de vita bosättarna av europeiskt ursprung de indianska urinvånarna den jord de bebott sedan tusentals år och utrotade miljoner av dem. De hejdade sig inte vid gränsen till det som hade varit de spanska besittningarna och Mexiko, ett latinamerikanskt land som uppnådde sin självständighet 1821, berövades miljoner kvadratkilometer och omätliga naturtillgångar. I den allt mäktigare och mer expansiva nation som uppstod i Nordamerika vidmakthölls det förhatliga och omänskliga slaveriet nästan ett århundrade efter den berömda självständighetsförklaringen 1776 som kungjorde att alla människor var födda fria och jämlika.
Efter det enbart formella avskaffandet av slaveriet underkastades afroamerikanerna ytterligare hundra år av grym rasdiskriminering. Dess drag och följder har levt kvar ända till idag, nästan fyra årtionden efter den hjältemodiga kamp och de framsteg som gjordes under 60-talet, men som också kostade Martin Luther King, Malcolm X och andra framstående kämpar livet. Enbart av rasistiska skäl drabbar de värsta och längsta straffen afroamerikanerna, och inom det rika nordamerikanska samhället drabbas de av den största fattigdomen och de mest eländiga levnadsvillkoren. Lika förfärliga, och till och med värre är det förakt och den diskriminering som drabbar det som återstår av urbefolkningarna, som bebodde en stor del av det som idag är USAs territorium.
Afrikas ekonomiska och sociala situation behöver inte beskrivas. Hela länder, och till och med hela regioner i Afrika söder om Sahara riskerar att gå under av en mycket sammansatt kombination av ekonomisk underutveckling, extrem fattigdom och allvarliga sjukdomar, såväl gamla som nya som härjar där. Läget i många länder i Asien är inte mindre tragiskt. Till detta kommer ofantliga och obetalbara skulder, befolkningsexplosion, nyliberal globalisering och klimatförändringar, med långa torrperioder som följd, omväxlande med allt värre skyfall och översvämningar. Rent matematiskt är läget ohållbart.
Det är utvecklade länderna och deras konsumtionssamhällen, som är ansvariga för den accelererande och nästan hejdlösa miljöförstörelsen, som har skördat frukterna av erövringen och koloniseringen, som tjänat på slaveriet, på den hänsynslösa utsugningen och på utrotningen av hundratals miljoner barn av de folk som idag utgör Tredje Världen. De har gynnats av den ekonomiska världsordning som tvingats på mänskligheten efter två ohyggliga och förödande krig för uppdelning av världen och dess marknader, av de privilegier som gavs USA och dess allierade i Bretton Woods, av Internationella Valutafonden och de internationella finansinstitutioner som skapats av dem och för dem.
Denna rika och slösaktiga värld har de tekniska och finansiella resurser som behövs för att betala skulden till mänskligheten. Den världsledande supermakten bör också betala den alldeles särskilda skuld den har till afroamerikanerna, till indianerna som lever instängda i sina reservat, till de tiotals miljoner latinamerikanska invandrarna, de från Karibien och andra fattiga länder, av skiftande och blandad hudfärg, offer för diskriminering och förakt.
Det är dags att också få ett slut på den dramatiska situation som urinvånarna lever under i resten av vår världsdel. Deras uppvaknande och deras kamp gör att det internationella erkännandet av de ohyggliga brott som begåtts mot dem inte kan dröja.De resurser finns, som behövs för att rädda världen från tragedin.
Sätt stopp för den kapprustning och den vapenhandel som bara för med sig förödelse och död.
Ta av de tusentals miljarder dollar som årligen avsätts till reklam som skapar falska drömmar och ouppnåeliga konsumtionsmönster och förgiftar de nationella identiteterna och kulturerna.
Förverkliga det blygsamma löftet om 0,7 % av BNP till utvecklingshjälp.
Inför på ett rimligt och effektivt sätt den skatt Nobelpristagaren James Tobin föreslog på de finansspekulationer som omsätter tusentals miljarder dollar dagligen, och tillför FN, som inte kan fortsätta vara beroende av otillräckliga och senkomna donationer och allmosor, de tusentals miljoner dollar som behövs för att rädda och utveckla världen.
Hör upp noga, det handlar om tusentals miljoner dollar varje år. Vi är inte så få i världen längre som kan lägga ihop och dra ifrån, multiplicera och dividera. Jag överdriver inte. Med tanke på de aktuella problemens allvar och brådskande karaktär, som gör att de till och med hotar vår arts överlevnad på jordklotet, behövs detta innan det blir för sent.
Sätt så snart som möjligt stopp för folkmordet på det palestinska folket, som utförs införs världens bestörta ögon. Skydda dess medborgares, ungdomarnas, barnens grundläggande rätt till liv. Om rätten till oberoende och fred respekteras behöver ingen längre frukta något av FNs dokument.
Jag känner väl till att många afrikanska vänner, som söker lättnad i den oerhörda situation deras länder befinner sig i, föreslår återhållsamhet för att uppnå något alls på denna konferens. Jag förstår dem, men jag kan inte svika min övertygelse att ju uppriktigare sanningarna uttalas, desto större blir möjligheterna att man lyssnar på oss och respekterar oss. Århundraden av bedrägeri räcker mer än nog.
För mig återstår nu tre frågor utifrån en verklighet som ingen kan bortse från.
De rika och utvecklade kapitalistiska länderna ingår i ett imperialistiskt systemet och en ekonomisk världsordning som påtvingats världen, grundad på egennytta, brutal tävlan mellan människorna, nationerna och blocken, fullständigt främmande för all känsla av solidaritet och uppriktigt internationellt samarbete. De lever i konsumtionssamhällenas bedrägliga, ansvarslösa och förtrollande atmosfär. Om deras mest seriösa statsmän uppriktigt tror på systemet kan de ändå förstå allvaret i världens aktuella problem, vars inkonsekventa och ojämlika utveckling styrs av blinda lagar, av de transnationella bolagens kolossala makt och intressen, för var dag allt större, mer okontrollerbara och mer oberoende? Kan de föreställa sig det världsomfattande kaos och uppror som närmar sig? Kan de, ens om de önskar, få slut på rasismen, rasdiskrimineringen, främlingsfientligheten och alla andra problem som följer av dem?
Från min utgångspunkt befinner vi oss inför en världsomfattande ekonomisk, social och politisk kris. Låt oss bli medvetna om dessa realiteter. Alternativ kommer att uppstå. Historien har visat att bara ur de stora kriserna har de stora lösningarna uppstått. Folkens rätt till liv och rättvisa kommer obönhörligen att slå sig fram på alla möjliga sätt.
Jag tror på folkens mobilisering och kamp! Jag tror på de rättfärdiga idéerna! Jag tror på sanningen! Jag tror på människan!
Fidel Castros tal i Durban.
Översättning Eva Björklund
Philosophiae.
Neologismus: creandis linguis.
Metaphysicorum:
Sciertiam primorum in humana cognitione principiorum.
Neologismus: creandis linguis.
Metaphysicorum:
Sciertiam primorum in humana cognitione principiorum.
En annan modern filosof är nobelpristagare i litteratur 2005 Harold Pinter som gjorde en sublim föreläsning om världens situation och historiens paradoxalla lögner och i samma anda som Castro filosoferar han om allt i världen utan gränser eller tidrum, de ger bilder genom ordet för att kunna förmedla sanningar av realiteter som ligger bakom lögner och illutionsverkligheter. (DYSEVOLUTIONER)
vad är politik? vad är att vara mäniska? eller vad är mänskligt?
Detta två filosofer skulle lika väl passa in på mina andra tråd: vad är politik?, eller i vad är människa egentligen?
Harold Pinter – Nobelföreläsning
Konst, sanning & politik
1958 skrev jag följande rader:
”Det finns inga skarpa gränser mellan verkligt och overkligt, inte heller mellan sant och osant. Någonting är inte nödvändigtvis endera sant eller inte sant; det kan vara både sant och inte sant.”
Jag tror att de här påståendena fortfarande håller och än i dag kan tillämpas på utforskandet av verkligheten genom konsten. Som författare står jag alltså bakom dem, men som medborgare kan jag inte göra det. Som medborgare måste jag fråga mig: Vad är sant? Vad är osant?
Sanningen i dramatiken är alltid lika svårgripbar. Man finner den aldrig riktigt, men själva sökandet är tvångsmässigt. Det är helt enkelt sökandet som utgör drivkraften för hela företaget. Det är sökandet som är uppdraget. Oftast snubblar man över sanningen i mörkret, går rakt på den eller rätt och slätt anar en bild eller en form som ser ut att överensstämma med sanningen, ofta utan att inse att man har gjort det. Men den verkliga sanningen är den att någonting sådant som en enda sanning aldrig förekommer inom dramatiken. Det finns många. Dessa sanningar utmanar varandra, viker undan för varandra, återspeglar varandra, ignorerar varandra, retas med varandra och är blinda för varandra. Ibland känns det som om man håller i ett ögonblicks sanning, sedan glider den en ur händerna och försvinner.
Folk frågar ofta hur mina skådespel kommer till. Det vet jag inte. Inte kan jag sammanfatta dem heller, bara säga att det och det hände. Så sa de. Så gjorde de.
De flesta stycken uppstår ur en rad, ett ord eller en bild. Ordet i fråga åtföljs ofta strax därefter av bilden. Jag ska ge två exempel på rader som plötsligt dök upp i huvudet på mig, åtföljda av en bild, åtföljda av mig.
Styckena är Hemkomsten och Old Times. Första raden i Hemkomsten lyder: ”Var har du gjort av saxen?” Första ordet i Old Times är ”Mörkt”.
I bådadera fallen saknade jag ytterligare information.
I det första fallet var det tydligen någon som letade efter en sax och frågade någon annan som han misstänkte kunde ha stulit saxen var den fanns någonstans. Men jag hade lite på känn att den tillfrågade gav fullkomligt tusan i både saxen och den som ville veta var den fanns.
”Mörkt” uppfattade jag som en beskrivning av någons hår, en kvinnas hår, och som svaret på en fråga. I bägge fallen kände jag mig manad att gå vidare. Det skedde visuellt, i en ytterst långsam framtoning genom skugga och ut i ljuset.
Jag påbörjar alltid ett teaterstycke med att kalla rollfigurerna A, B och C.
I det stycke som blev Hemkomsten såg jag en man komma in i ett kalt rum och ställa frågan till en yngre man som sitter i en ful soffa och läser en kapplöpningstidning. Jag hade på känn att A var far och att B var hans son, men jag saknade bevis. Detta bekräftades emellertid kort därefter när B (som skulle visa sig heta Lenny) säger till A (som skulle visa sig heta Max): ”Pappa, har du nånting emot att jag byter samtalsämne? Jag vill fråga en sak. Maträtten vi åt nyss, vad heter den? Vad kallar du den? Varför går du inte och köper dig en hund? Det är ju hundmat du lagar. Absolut. Du tror visst du lagar mat till ett koppel hundar.” Och eftersom B kallar A för ”pappa” verkade det rimligt att utgå från att de var far och son. Det framgick dessutom tydligt att det var A som lagade maten och att den inte stod högt i kurs. Betydde detta att det saknades en mor? Det visste jag inte. Men, som jag sa till mig själv vid tillfället i fråga: vår början vet ingenting om vårt slut.
”Mörkt.” Ett stort fönster. Kvällshimmel. En man, A (som skulle visa sig heta Deeley), och en kvinna, B (som skulle visa sig heta Kate), sitter med var sitt glas i handen. ”Tjock eller smal?” frågar mannen. Vem talar de om? Men så får jag se en kvinna, C (som skulle visa sig heta Anna), stå framme vid fönstret i ett annat ljus med ryggen vänd mot dem och med mörkt hår.
Det känns egendomligt i det ögonblick då rollfigurer skapas som fram till det ögonblicket inte har existerat. Det som sedan följer är nyckfullt, ovisst, ja till och med hallucinatoriskt, fastän det ibland kan komma som en lavin som är omöjlig att hejda. Författarens position är besynnerlig. I viss mening är han inte väl sedd av rollfigurerna. Rollfigurerna bråkar med honom, är jobbiga att leva med och omöjliga att definiera. Och de går absolut inte att kommendera. I viss utsträckning leker man en oavbruten lek med dem, katt och råtta, blindbock eller kurragömma. Men till slut märker man att det är människor av kött och blod man har att göra med, människor med egen vilja och en personlig medvetenhet, sammansatta av beståndsdelar som inte går att förändra, manipulera eller förvränga.
Språket inom konsten är således någonting högst tvetydigt, ett gungfly, en trampolin, en isbelagd göl som när som helst kan ge vika under en, författaren.
Men som jag redan har sagt: man får aldrig sluta söka efter sanningen. Det sökandet kan aldrig anstå, det får inte skjutas upp till morgondagen. Det måste man genast ta itu med, utan dröjsmål.
Politisk teater ställer oss inför ett helt annat problemkomplex. Predikan måste till varje pris undvikas. Objektivitet är livsviktig. Rollfigurerna måste få andas sin egen luft. Författaren får inte tämja och tygla dem för att tillgodose sin egen smak, uppfattning eller förutfattade mening. Han måste vara beredd att nalkas dem ur en mängd vinklar, ur ett otal förbehållslösa perspektiv, och möjligtvis överrumpla dem någon gång men ändå ge dem friheten att gå sin egen väg. Det är inte alltid det fungerar. Och politisk satir håller sig förstås inte med sådana här regler utan gör precis tvärtom, vilket ju är dess uppgift.
I mitt skådespel Födelsedagsfesten tror jag mig tillåta en mängd olika handlingsalternativ i en snårskog av möjligheter, innan jag till slut riktar in mig på undertryckande.
Bergens språk aspirerar inte på att följa sådana handlingsmönster. Den pjäsen är hela tiden brutal, knapp och obehaglig. Men soldaterna i pjäsen får ändå ha roligt. Man glömmer ibland att torterare lätt blir uttråkade. De behöver lite skoj för att hålla humöret uppe. Det har ju bevisats av det som hände i Abu Graib-fängelset i Bagdad. Bergens språk varar bara i 20 minuter men skulle kunna pågå i timmar, börja om på nytt och på nytt med samma mönster upprepat om och om igen, timme efter timme.
Aska, å andra sidan, tycks utspela sig under vattnet. En drunknande kvinna med ena handen uppstickande genom vågorna sjunker ner under ytan, sträcker sig efter andra utan att finna någon, vare sig ovan eller under vattenytan. Allt hon finner är skuggor, reflexer, flytande. Kvinnan som hjälplös skepnad i ett drunknande landskap, en kvinna ur stånd att undfly det öde som hon trodde bara gällde andra.
Men precis som de dog, måste hon också dö.
Det politiska språket, det språk som talas av politiker, ger sig inte ut i de här markerna, eftersom de flesta politiker enligt de bevis som vi har tillgång till inte är intresserade av sanning utan av makt och av att hålla sig kvar vid den makten. För att kunna sitta kvar vid makten gäller det att hålla folk i okunnighet, så att de lever i okunnighet om sanningen, till och med sanningen om sina egna liv. Därför är vi omgivna av en väldig gobeläng av lögner, som vi livnär oss på.
Som var och en här känner till rättfärdigades invasionen av Irak med att Saddam Hussein förfogade över en stor arsenal av synnerligen farliga massförstörelsevapen, av vilka några kunde fyras av inom 45 minuter och åstadkomma en fruktansvärd förödelse. Man försäkrade oss om att det var sant. Det var inte sant. Vi fick veta att Irak hade förbindelser med Al-Qaida och var medansvarigt för det illdåd som drabbade New York den 11 september 2001. Man försäkrade oss att det var sant. Det var inte sant. Vi fick veta att Irak utgjorde ett hot mot världens säkerhet. Man försäkrade oss att det var sant. Det var inte sant.
Sanningen är en helt annan. Sanningen har att göra med hur USA ser på sin roll i världen och hur det vill spela den rollen.
Men innan jag återgår till nuet skulle jag vilja kasta en blick på det nära förflutna, och med det menar jag USA:s utrikespolitik sedan slutet av andra världskriget. Jag tror att det är vår enkla skyldighet att utsätta den här perioden för en viss om än begränsad granskning, vilket är allt som tiden medger här.
Alla vet vad som försiggick i Sovjetunionen och i hela Östeuropa under efterkrigstiden: en systematisk brutalitet, omfattande grymheter och ett hänsynslöst undertryckande av den fria tanken. Allt detta finns väl dokumenterat och styrkt.
Men det jag vill hävda här är att USA:s förbrytelser under samma period bara har upptecknats summariskt, än mindre dokumenterats, än mindre bekräftats och än mindre erkänts som förbrytelser över huvud taget. Jag tror att det är någonting som vi måste ta itu med och att sanningen i hög grad har att göra med var världen står i dag. Även om USA:s agerande runt om i världen i viss mån begränsades av Sovjetunionens existens visade det att man ansåg sig ha oinskränkt rätt att göra vad man ville.
Direktinvasion av en suverän stat har i själva verket aldrig varit USA:s linje. USA har i huvudsak föredragit vad som beskrivs som ”lågintensiv krigföring”. Lågintensiv krigföring innebär att tusentals människor dör, fast långsammare än om man med en gång hade släppt ner en bomb på dem. Det innebär att man infekterar landets livsnerv, åstadkommer en elakartad svulst och ser kallbranden grassera. När befolkningen är kuvad – eller ihjälslagen, det går på ett ut – och ens egna vänner, militären och storföretagen, sitter bekvämt vid makten, ställer man sig framför kameran och säger att demokratin har segrat. Det här var vardagsmat i amerikansk utrikespolitik under de år jag talar om.
Nicaraguas tragedi är ett högrelevant fall. Jag har valt att ta upp det här som ett slående exempel på USA:s syn på sin roll i världen, då som nu.
I slutet av åttiotalet deltog jag i ett möte på USA:s Londonambassad.
Den amerikanska kongressen stod i begrepp att besluta om den skulle ge mer pengar till Contras i kampen mot Nicaraguas regering. Jag ingick i en delegation som talade å Nicaraguas vägnar, men den viktigaste medlemmen i delegationen var en fader John Metcalf. Ledaren för USA:s grupp var Raymond Seitz (då nummer två på ambassaden, senare själv ambassadör). Fader Metcalf sa: ”Sir, jag leder en församling i norra Nicaragua. Mina församlingsbor har byggt en skola, en vårdcentral och ett kulturcentrum. Vi har levt i frid och endräkt. För några månader sedan blev församlingen angripen av en Contras-styrka. De förstörde allt: skolan, vårdcentralen, kulturcentret. De våldtog sjuksköterskor och lärarinnor och slaktade läkare på det mest brutala sätt. De betedde sig som vildar. Skulle ni vilja ha vänligheten att se till att USA:s regering upphör med stödet till denna upprörande terrorverksamhet.”
Raymond Seitz hade ett mycket gott anseende som en förnuftig, ansvarsfull och högt kultiverad person. Han var djupt respekterad i diplomatiska kretsar. Han lyssnade och dröjde en stund. ”Fader”, sa han sedan med stor värdighet, ”låt mig upplysa er om en sak. I krig blir oskyldiga människor alltid lidande.” Det uppstod en iskall tystnad. Vi stirrade på honom. Han rörde inte en min.
Oskyldiga människor blir mycket riktigt alltid lidande.
Till slut var det någon som sa: ”Men i det här fallet blev ’oskyldiga människor’ offer för ett ohyggligt illdåd med stöd av er regering, ett av många sådana illdåd. Om kongressen beviljar ytterligare medel till Contras kommer det att fortsätta på samma sätt. Håller ni inte med om det? Är inte er regering i så fall skyldig till att finansiera mord och ödeläggelse riktade mot medborgare i en suverän stat?”
Seitz lät sig inte rubbas. ”Jag kan inte finna att de fakta som här har lagts fram stöder era påståenden”, sa han.
När vi lämnade ambassaden sa en USA-rådgivare att han tyckte om mina pjäser. Jag svarade inte.
Jag bör påminna om att president Reagan vid den här tiden gjorde följande uttalande: ”Contras är den moraliska motsvarigheten till Unionens fäder.”
USA stödde den brutala Somoza-diktaturen i Nicaragua i över 40 år. 1979 störtade det nicaraguanska folket, anfört av sandinisterna, regimen i en folklig resning utan motstycke.
Sandinisterna var inte perfekta. De kunde vara nog så arroganta och deras politiska filosofi var inte utan vissa motstridiga element. Men de var intelligenta, förnuftiga och civiliserade. De grep sig an med att upprätta ett stabilt, anständigt och pluralistiskt samhälle. Dödsstraffet avskaffades. Hundratusentals utarmade bönder uppväcktes från de döda. Över hundratusen familjer tilldelades mark. Man byggde tvåtusen skolor. En enastående läs- och skrivkampanj reducerade analfabetismen i landet till mindre än en sjundedel. Fri skolundervisning infördes, liksom fri hälsovård. Barnadödligheten minskade med en tredjedel. Polion utrotades.
USA fördömde de här reformerna som omstörtande, marxist-leninistisk verksamhet. I USA-regeringens ögon utgjorde de ett farligt exempel. Om Nicaragua tilläts införa grundläggande normer för social och ekonomisk rättvisa, om det tilläts höja standarden på hälsovård och skolundervisning och uppnå samhällelig enhet och nationell självaktning, skulle grannländerna ställa samma frågor och göra på samma sätt. Vid den här tiden rådde ju ett våldsamt motstånd mot tillståndet i El Salvador.
Jag talade tidigare om den ”gobeläng av lögner” som omger oss. President Reagan beskrev ofta Nicaragua som en ”totalitär fängelsehåla”. Det ansågs av media i allmänhet och den brittiska regeringen i synnerhet som en träffande och rättvisande bild. Men i själva verket fanns ingenting dokumenterat om dödsskvadroner under sandinistregeringen. Det fanns intenting dokumenterat om tortyr. Det fanns ingenting dokumenterat om systematisk eller statsstödd militär brutalitet. Inga präster har mördats i Nicaragua. Det satt i själva verket tre präster i regeringen, två jesuiter och en Maryknoll-missionär. De totalitära fängelsehålorna fanns i själva verket i grannskapet, i El Salvador och Guatemala. USA hade störtat den demokratiskt valda regeringen i Guatemala 1954 och man uppskattar att över 200 000 människor hade blivit offer för de militärdiktaturer som följde.
Sex av världens mest framstående jesuiter blev 1989 brutalt mördade vid Central American University i San Salvador av en bataljon från Alcatl-regementet, som hade utbildats vid Fort Benning i Georgia, USA. Den utomordentligt modige ärkebiskop Romero blev mördad medan han läste mässan. Det uppskattas att 75 000 personer dog. Varför dödades de? De dödades därför att de trodde på ett bättre liv och försökte uppnå det. Den tron stämplade dem genast som kommunister. De dog därför att de vågade ifrågasätta status quo, den gränslösa fattigdom, sjukdom, förnedring och det förtryck som de hade levt med sedan födseln.
USA lyckades till sist störta sandinistregeringen. Det tog ett antal år och skedde under avsevärt motstånd, men en oförsonlig ekonomisk förföljelse och 30 000 döda urholkade till slut stridsandan hos det nicaraguanska folket. De var återigen utmattade och utarmade. Kasinona flyttade tillbaka till landet. Det blev slut med fri skolundervisning och fri hälsovård. Storföretagen återvände i stor skala. ”Demokratin” hade segrat.
Men den här ”politiken” var ingalunda begränsad till Centralamerika. Den fördes över hela världen. Den fördes oavbrutet. Och det är som om det aldrig hade hänt.
USA har stött och i många fall skapat varenda högerextrem militärdiktatur i världen efter andra världskriget. Jag syftar på Indonesien, Grekland, Uruguay, Brasilien, Paraguay, Haiti, Turkiet, Filippinerna, Guatemala, El Salvador och, förstås, Chile. De ohyggligheter som USA utsatte Chile för 1973 kan aldrig sonas och aldrig förlåtas.
Hundratusentals människor miste livet i de här länderna. Gjorde de verkligen det? Och kan alla dödsfall skyllas på USA:s utrikespolitik? Svaret är ja, det gjorde de, och ja, de kan skyllas på amerikansk utrikespolitik. Men det är det inte många som känner till.
Det har aldrig hänt. Ingenting har hänt. Inte ens medan det hände hände det. Det saknade betydelse. Det var ointressant. USA:s brottslighet har varit systematisk, konstant, brutal och skoningslös, men det är bara ett fåtal personer som egentligen har talat om den. USA är ändå värt en eloge. Det har utövat en absolut klinisk maktmanipulation över hela världen, samtidigt som det gett sig ut för att vara en kraft i det universella godas tjänst. Det är ett lysande, ja virtuost och synnerligen framgångsrikt hypnosnummer.
USA är utan tvekan världens största bravurnummer. Brutalt, likgiltigt, föraktfullt och hänsynslöst, javisst, men också slipat. Som en handelsresande är det ute på enmansturné och dess mest kuranta artikel är egenkärlek. Den har blivit en pangsuccé. Hör bara alla amerikanska presidenter uttala orden ”det amerikanska folket” på teve, som i den här meningen: ”Jag säger till det amerikanska folket att det är dags att be för och försvara det amerikanska folkets rättigheter och jag ber det amerikanska folket att ha förtroende för sin president i de åtgärder han står i begrepp att vidta å det amerikanska folkets vägnar.”
Det är en förförisk strategi. Man använder i själva verket språket för att hålla tanken i schack. Orden ”det amerikanska folket” utgör en dunmjuk kudde av tillförsikt. Man slipper tänka. Det är bara att luta sig tillbaka mot kudden. Kudden kanske kväver ens intelligens och kritiska tänkande, men bekväm är den i högsta grad. Det här gäller förstås inte de 40 miljoner som lever under fattigdomsgränsen och de 2 miljoner män och kvinnor som sitter fängslade i den väldiga gulag av fängelser som breder ut sig över hela USA.
USA gör sig inte längre besvär med att bedriva lågintensiv krigföring. Det finner inte längre någon mening i att vara återhållsamt eller ens vilseledande. Det lägger korten på bordet utan prut. Det ger helt enkelt blanka tusan i Förenta nationerna, internationell rätt eller fördömande kritik, som det betraktar som kraftlös och omotiverad. Det har också haft sitt eget bräkande lilla lamm traskande efter i ledband, det patetiska och fogliga Storbritannien.
Vad har hänt med vår moraliska medvetenhet? Har vi någonsin haft någon? Vad betyder de orden? Står de för ett nuförtiden sällan nyttjat ord – samvete? Ett samvete som inte bara rör våra egna handlingar utan också vårt gemensamma ansvar för andras? Är allt sådant dött numera? Se på Guantanamo Bay. Hundratals människor internerade i tre år utan åtal och utan vare sig juridiskt ombud eller lagstadgad rättegång, tekniskt sett internerade för all framtid. Detta fullkomligt illegitima förfarande sker i strid med Genèvekonventionen. Det inte bara tolereras, det är knappt det noteras av det som vi kallar ”det internationella samfundet”. Detta rättsövergrepp begås av ett land som förklarar sig vara ”den fria världens ledare”. Tänker vi på fångarna i Guantanamo Bay? Vad säger media om dem? De dyker upp då och då – som en liten notis på sidan sex. De har förpassats till ett ingenmansland, från vilket de säkert aldrig kommer att återvända. För närvarande befinner sig flera av dem i hungerstrejk och tvångsmatas, bland dem personer med brittiskt uppehållstillstånd. Det här tvångsmatandet sker utan den minsta hänsyn. Lugnande medel eller bedövning förekommer inte. Bara en slang som sticks upp i näsan och ner i matstrupen. Man kräks blod. Det är tortyr. Vad har den brittiske utrikesministern sagt om det här? Ingenting. Vad har Storbritanniens premiärminister sagt om det här. Inte ett ord. Och varför inte? Jo, därför att USA har sagt att kritik mot dess uppträdande i Guantanamo Bay utgör en ovänlig handling. Antingen är ni med oss eller emot oss. Så Blair håller käft.
Invasionen av Irak var ett banditdåd och ett uttryck av flagrant statsterrorism, och den visar på ett totalt förakt för internationella rättsprinciper. Invasionen var en egenmäktig militäraktion inspirerad av en lång rad lögner och en grov manipulation av media och därmed också allmänheten. Den var en aktion avsedd att konsolidera amerikansk militär och ekonomisk kontroll av Mellanöstern under täckmantel – som en sista utväg då alla andra rättfärdiganden hade misslyckats med att rättfärdiga sig själva – av befrielse. En formidabel militär styrkedemonstration som resulterade i död och lemlästning av tusen och åter tusentals oskyldiga människor.
Vi har utsatt det irakiska folket för tortyr, klusterbomber, utarmat uran, otaliga fall av godtyckligt mördande, elände, förnedring och död och kallar det ”att införa frihet och demokrati i Mellanöstern”.
Hur många människor måste man döda innan man har kvalificerat sig som massmördare och krigsförbrytare? Hundratusen? Det borde räcka mer än väl, tycker jag. Därför är det inte mer än rätt att Bush och Blair får stå till svars inför Haagdomstolen. Men Bush har varit smart. Han har inte ratificerat Internationella domstolen i Haag. Så om en amerikansk soldat, eller för den delen en politiker, ställs inför rätta hotar Bush med att skicka dit marinkåren. Men Tony Blair har ratificerat domstolen och kan därför åtalas. Vi kan ge domstolen hans adress om den är intresserad. Den är Downing Street 10, London.
Döden är ovidkommande i det här sammanhanget. Både Bush och Blair har satt döden på undantag. Minst 100 000 irakier hann dödas av amerikanska bomber och missiler, innan det irakiska upproret inleddes. De här människorna saknar betydelse. Deras död existerar inte. Den är fiktiv. De har inte ens registrerats som döda. ”Vi sysslar inte med likräkning”, som den amerikanske generalen Tommy Franks uttryckte saken.
I ett tidigt skede av invasionen fanns ett fotografi publicerat på förstasidan i brittiska dagstidningar, där Tony Blair kysser en liten irakisk pojke på kinden. ”Ett tacksamt barn”, löd rubriken. Ett par dagar senare fanns, på en innersida, en artikel och ett foto av en annan fyraårig pojke, utan armar. Hans familj hade sprängts i luften av en missil. Han var den ende överlevande. ”När får jag mina armar tillbaka?” frågade han. Ingen uppföljning i media, för Tony Blair höll honom inte i sina armar, inte heller höll han i kroppen av något annat lemlästat barn eller av ett blodigt lik. Blod är smutsigt. Det smutsar ner skjortan och slipsen när man håller ett uppriktigt tal i teve.
De tvåtusen döda amerikanerna är en pinsamhet. De transporteras till sina gravar i mörkret. Begravningarna sker obemärkt, i skymundan. De lemlästade får ruttna i sina sängar, somliga för resten av livet. Såväl de döda som de lemlästade får alltså ruttna, i olika sorters gravar.
Här följer ett utdrag ur en dikt av Pablo Neruda: ”Jag förklarar några saker.”
Och en morgon stod allt i lågor
och en morgon steg eldsvådorna
upp ur jorden
och uppslukade människor,
och allt sen dess eld,
sen dess krutrök,
sen dess blod.
Banditer med flygplan och moriska legosoldater,
banditer med fingerringar och hertiginnor,
banditer med svarta munkar som välsignande
kom farande genom rymden för att döda barn,
och på gatorna rann barnens blod
helt enkelt likt barns blod.
Schakaler som schakaler skulle förakta,
stenar som den förtorkade tisteln skulle bita i och spotta ut,
huggormar som huggormar skulle hata!
Framför er har jag sett Spaniens blod
resa sig
för att dränka er i en enda våg
av stolthet och knivar!
Förrädiska generaler:
se mitt döda hus,
se Spanien ödelagt!
Men från varje dött hus utgår brinnande metall
i stället för blommor,
men från varje hål i Spanien
kommer Spanien ut,
men från varje dött barn kommer ett gevär med ögon ut,
men från varje mord uppstår kulor
som en dag ska finna platsen
för ert hjärta.
Ni frågar väl varför denna dikt
inte talar till oss om drömmen, om grönskan,
om mitt fosterlands stora vulkaner?
Kom då och se blodet på gatorna,
kom och se
blodet på gatorna,
kom och se blodet
på gatorna!*
Jag vill uttryckligen påpeka att jag genom att citera ur Nerudas dikt ingalunda jämför det republikanska Spanien med Saddam Husseins Irak. Jag citerar Neruda därför att jag ingenstans i nutida diktning har läst en så kraftfull och rent fysisk skildring av bombning av civila.
Jag har tidigare sagt att USA nu driver ett helt öppet spel. Så är det. Dess officiellt deklarerade politik definieras numera som ”fullskaledominans”. Det är inte jag som har hittat på ordet, det är de. ”Fullskaledominans” betyder herravälde över land och hav, luft och rymd samt alla därtill hörande resurser.
USA innehar numera 702 militärinstallationer i 132 länder över hela jordklotet, med Sverige som hedervärt undantag, förstås. Man vet inte riktigt hur de kom dit, men de finns i alla fall där.
USA är i besittning av 8 000 aktiva och stridsklara kärnstridsspetsar. 2 000 är i högsta be redskap och kan avfyras med bara 15 minuters varsel. Det håller på att utveckla nya kärnvapensystem, kända som ”bunker busters”. De alltid lika samarbetsvilliga engelsmännen planerar att ersätta sin kärnrobot, Trident. Man kan undra vem de tänker sikta på. Usama bin Ladin? Er? Mig? Svensson? Kina? Paris? Vem vet? Vad vi säkert vet är att detta infantila vanvett – innehav av och hot om att bruka kärnvapen – är centralt i USA:s nuvarande politiska åskådning. Vi måste påminna oss själva om att Förenta staterna befinner sig i permanent krigstillstånd och inte visar några som helst tecken på avspänning.
Många tusen, om inte miljoner, människor i själva USA känner påtaglig avsky, skam och vrede över sin regerings agerande, men de utgör inte någon samlad politisk kraft – än så länge. Men den oro, osäkerhet och rädsla som vi ser tillta för var dag i USA kommer sannolikt inte att minska.
Jag vet att president Bush har gott om synnerligen kompetenta talskrivare, men jag vill också själv erbjuda mina tjänster. Jag föreslår följande korta anförande, som han kan läsa upp för nationen i teve. Jag kan se honom framför mig högtidlig, välkammad, allvarsam, sympatisk, uppriktig, ofta avväpnande, ibland med ett tvunget leende på läpparna, besynnerligt tilldragande, en riktig karlakarl:
”Gud är god. Gud är stor. Gud är god. Min Gud är god. Bin Ladins Gud är ond. Han har en ond Gud. Saddams Gud var ond, fast han inte hade någon. Han var en barbar. Vi är inga barbarer. Vi hugger inte huvudet av folk. Vi tror på frihet. Det gör Gud också. Jag är ingen barbar. Jag är demokratiskt vald ledare i en frihetsälskande demokrati. Vi är ett barmhärtigt samhälle. Vi har barmhärtiga avrättningsmetoder. Vi är en stor nation. Jag är ingen diktator. Det är han. Jag är ingen barbar. Det är han. Och han. Det är de allihop. Jag besitter moralisk auktoritet. Ser du den här knytnäven? Den är min moraliska auktoritet. Och hör sen.”
En författare lever ett mycket sårbart liv, nästan naket. Det är ingenting att beklaga sig över. Författaren gör sitt val och får stå för det. Men det är inte utan att man är blottställd för alla möjliga sorters vindar, en del iskalla. Man står där fullkomligt ensam och utsatt. Utan skydd, utan någon tillflykt – såvida man inte tar till lögner, varvid man ju har skapat sin egen tillflykt och, kan man säga, blivit politiker.
Jag har talat rätt mycket om döden i kväll. Nu ska jag läsa upp en egen dikt, som jag har kallat ”Döden”.
Var hittades den döda kroppen?
Vem hittade den döda kroppen?
Var den döda kroppen död när den hittades?
Hur hittades den döda kroppen?
Vem var den döda kroppen?
Vem var far eller dotter eller bror
eller morbror eller syster eller mor eller son
till den döda och övergivna kroppen?
Var kroppen död när den övergavs?
Var kroppen övergiven?
Av vem hade den övergivits?
Var den döda kroppen naken eller resklädd?
Vad fick er att dödförklara den döda kroppen?
Har ni dödförklarat den döda kroppen?
Hur väl kände ni den döda kroppen?
Hur visste ni att den döda kroppen var död?
Tvättade ni den döda kroppen
Slöt ni båda ögonen på den
Begravde ni kroppen
Lämnade ni den övergiven
Kysste ni den döda kroppen
När vi ser oss i spegeln tycker vi att den bild som vi möter är riktig. Men om vi förflyttar oss någon millimeter förändras bilden. Vi tittar i själva verket på ett oändligt antal spegelbilder. Men ibland måste en författare slå sönder spegeln – för det är på andra sidan spegeln som sanningen grinar mot oss.
Trots synnerligen dåliga odds tror jag att en orubblig, bergfast och hårdnackad intellektuell beslutsamhet för att fastställa vad som verkligen är sant i våra liv och samhällen är en fundamental förpliktelse, som åligger oss alla som medborgare. Den är i själva verket tvingande.
Om en sådan beslutsamhet inte innefattas i vår politiska vision har vi inget hopp om att återupprätta det som vi nära nog har förlorat – människans värdighet.
* ur Pablo Neruda: España en el corazón. Ingår i samlingen Personliga dikter valda och tolkade av Artur Lundkvist och Marina Torres. Svalans Lyrikklubb, Albert Bonniers förlag, 1973.
Översättning: Eva Sjöstrand
vad är politik? vad är att vara mäniska? eller vad är mänskligt?
Detta två filosofer skulle lika väl passa in på mina andra tråd: vad är politik?, eller i vad är människa egentligen?
Harold Pinter – Nobelföreläsning
Konst, sanning & politik
1958 skrev jag följande rader:
”Det finns inga skarpa gränser mellan verkligt och overkligt, inte heller mellan sant och osant. Någonting är inte nödvändigtvis endera sant eller inte sant; det kan vara både sant och inte sant.”
Jag tror att de här påståendena fortfarande håller och än i dag kan tillämpas på utforskandet av verkligheten genom konsten. Som författare står jag alltså bakom dem, men som medborgare kan jag inte göra det. Som medborgare måste jag fråga mig: Vad är sant? Vad är osant?
Sanningen i dramatiken är alltid lika svårgripbar. Man finner den aldrig riktigt, men själva sökandet är tvångsmässigt. Det är helt enkelt sökandet som utgör drivkraften för hela företaget. Det är sökandet som är uppdraget. Oftast snubblar man över sanningen i mörkret, går rakt på den eller rätt och slätt anar en bild eller en form som ser ut att överensstämma med sanningen, ofta utan att inse att man har gjort det. Men den verkliga sanningen är den att någonting sådant som en enda sanning aldrig förekommer inom dramatiken. Det finns många. Dessa sanningar utmanar varandra, viker undan för varandra, återspeglar varandra, ignorerar varandra, retas med varandra och är blinda för varandra. Ibland känns det som om man håller i ett ögonblicks sanning, sedan glider den en ur händerna och försvinner.
Folk frågar ofta hur mina skådespel kommer till. Det vet jag inte. Inte kan jag sammanfatta dem heller, bara säga att det och det hände. Så sa de. Så gjorde de.
De flesta stycken uppstår ur en rad, ett ord eller en bild. Ordet i fråga åtföljs ofta strax därefter av bilden. Jag ska ge två exempel på rader som plötsligt dök upp i huvudet på mig, åtföljda av en bild, åtföljda av mig.
Styckena är Hemkomsten och Old Times. Första raden i Hemkomsten lyder: ”Var har du gjort av saxen?” Första ordet i Old Times är ”Mörkt”.
I bådadera fallen saknade jag ytterligare information.
I det första fallet var det tydligen någon som letade efter en sax och frågade någon annan som han misstänkte kunde ha stulit saxen var den fanns någonstans. Men jag hade lite på känn att den tillfrågade gav fullkomligt tusan i både saxen och den som ville veta var den fanns.
”Mörkt” uppfattade jag som en beskrivning av någons hår, en kvinnas hår, och som svaret på en fråga. I bägge fallen kände jag mig manad att gå vidare. Det skedde visuellt, i en ytterst långsam framtoning genom skugga och ut i ljuset.
Jag påbörjar alltid ett teaterstycke med att kalla rollfigurerna A, B och C.
I det stycke som blev Hemkomsten såg jag en man komma in i ett kalt rum och ställa frågan till en yngre man som sitter i en ful soffa och läser en kapplöpningstidning. Jag hade på känn att A var far och att B var hans son, men jag saknade bevis. Detta bekräftades emellertid kort därefter när B (som skulle visa sig heta Lenny) säger till A (som skulle visa sig heta Max): ”Pappa, har du nånting emot att jag byter samtalsämne? Jag vill fråga en sak. Maträtten vi åt nyss, vad heter den? Vad kallar du den? Varför går du inte och köper dig en hund? Det är ju hundmat du lagar. Absolut. Du tror visst du lagar mat till ett koppel hundar.” Och eftersom B kallar A för ”pappa” verkade det rimligt att utgå från att de var far och son. Det framgick dessutom tydligt att det var A som lagade maten och att den inte stod högt i kurs. Betydde detta att det saknades en mor? Det visste jag inte. Men, som jag sa till mig själv vid tillfället i fråga: vår början vet ingenting om vårt slut.
”Mörkt.” Ett stort fönster. Kvällshimmel. En man, A (som skulle visa sig heta Deeley), och en kvinna, B (som skulle visa sig heta Kate), sitter med var sitt glas i handen. ”Tjock eller smal?” frågar mannen. Vem talar de om? Men så får jag se en kvinna, C (som skulle visa sig heta Anna), stå framme vid fönstret i ett annat ljus med ryggen vänd mot dem och med mörkt hår.
Det känns egendomligt i det ögonblick då rollfigurer skapas som fram till det ögonblicket inte har existerat. Det som sedan följer är nyckfullt, ovisst, ja till och med hallucinatoriskt, fastän det ibland kan komma som en lavin som är omöjlig att hejda. Författarens position är besynnerlig. I viss mening är han inte väl sedd av rollfigurerna. Rollfigurerna bråkar med honom, är jobbiga att leva med och omöjliga att definiera. Och de går absolut inte att kommendera. I viss utsträckning leker man en oavbruten lek med dem, katt och råtta, blindbock eller kurragömma. Men till slut märker man att det är människor av kött och blod man har att göra med, människor med egen vilja och en personlig medvetenhet, sammansatta av beståndsdelar som inte går att förändra, manipulera eller förvränga.
Språket inom konsten är således någonting högst tvetydigt, ett gungfly, en trampolin, en isbelagd göl som när som helst kan ge vika under en, författaren.
Men som jag redan har sagt: man får aldrig sluta söka efter sanningen. Det sökandet kan aldrig anstå, det får inte skjutas upp till morgondagen. Det måste man genast ta itu med, utan dröjsmål.
Politisk teater ställer oss inför ett helt annat problemkomplex. Predikan måste till varje pris undvikas. Objektivitet är livsviktig. Rollfigurerna måste få andas sin egen luft. Författaren får inte tämja och tygla dem för att tillgodose sin egen smak, uppfattning eller förutfattade mening. Han måste vara beredd att nalkas dem ur en mängd vinklar, ur ett otal förbehållslösa perspektiv, och möjligtvis överrumpla dem någon gång men ändå ge dem friheten att gå sin egen väg. Det är inte alltid det fungerar. Och politisk satir håller sig förstås inte med sådana här regler utan gör precis tvärtom, vilket ju är dess uppgift.
I mitt skådespel Födelsedagsfesten tror jag mig tillåta en mängd olika handlingsalternativ i en snårskog av möjligheter, innan jag till slut riktar in mig på undertryckande.
Bergens språk aspirerar inte på att följa sådana handlingsmönster. Den pjäsen är hela tiden brutal, knapp och obehaglig. Men soldaterna i pjäsen får ändå ha roligt. Man glömmer ibland att torterare lätt blir uttråkade. De behöver lite skoj för att hålla humöret uppe. Det har ju bevisats av det som hände i Abu Graib-fängelset i Bagdad. Bergens språk varar bara i 20 minuter men skulle kunna pågå i timmar, börja om på nytt och på nytt med samma mönster upprepat om och om igen, timme efter timme.
Aska, å andra sidan, tycks utspela sig under vattnet. En drunknande kvinna med ena handen uppstickande genom vågorna sjunker ner under ytan, sträcker sig efter andra utan att finna någon, vare sig ovan eller under vattenytan. Allt hon finner är skuggor, reflexer, flytande. Kvinnan som hjälplös skepnad i ett drunknande landskap, en kvinna ur stånd att undfly det öde som hon trodde bara gällde andra.
Men precis som de dog, måste hon också dö.
Det politiska språket, det språk som talas av politiker, ger sig inte ut i de här markerna, eftersom de flesta politiker enligt de bevis som vi har tillgång till inte är intresserade av sanning utan av makt och av att hålla sig kvar vid den makten. För att kunna sitta kvar vid makten gäller det att hålla folk i okunnighet, så att de lever i okunnighet om sanningen, till och med sanningen om sina egna liv. Därför är vi omgivna av en väldig gobeläng av lögner, som vi livnär oss på.
Som var och en här känner till rättfärdigades invasionen av Irak med att Saddam Hussein förfogade över en stor arsenal av synnerligen farliga massförstörelsevapen, av vilka några kunde fyras av inom 45 minuter och åstadkomma en fruktansvärd förödelse. Man försäkrade oss om att det var sant. Det var inte sant. Vi fick veta att Irak hade förbindelser med Al-Qaida och var medansvarigt för det illdåd som drabbade New York den 11 september 2001. Man försäkrade oss att det var sant. Det var inte sant. Vi fick veta att Irak utgjorde ett hot mot världens säkerhet. Man försäkrade oss att det var sant. Det var inte sant.
Sanningen är en helt annan. Sanningen har att göra med hur USA ser på sin roll i världen och hur det vill spela den rollen.
Men innan jag återgår till nuet skulle jag vilja kasta en blick på det nära förflutna, och med det menar jag USA:s utrikespolitik sedan slutet av andra världskriget. Jag tror att det är vår enkla skyldighet att utsätta den här perioden för en viss om än begränsad granskning, vilket är allt som tiden medger här.
Alla vet vad som försiggick i Sovjetunionen och i hela Östeuropa under efterkrigstiden: en systematisk brutalitet, omfattande grymheter och ett hänsynslöst undertryckande av den fria tanken. Allt detta finns väl dokumenterat och styrkt.
Men det jag vill hävda här är att USA:s förbrytelser under samma period bara har upptecknats summariskt, än mindre dokumenterats, än mindre bekräftats och än mindre erkänts som förbrytelser över huvud taget. Jag tror att det är någonting som vi måste ta itu med och att sanningen i hög grad har att göra med var världen står i dag. Även om USA:s agerande runt om i världen i viss mån begränsades av Sovjetunionens existens visade det att man ansåg sig ha oinskränkt rätt att göra vad man ville.
Direktinvasion av en suverän stat har i själva verket aldrig varit USA:s linje. USA har i huvudsak föredragit vad som beskrivs som ”lågintensiv krigföring”. Lågintensiv krigföring innebär att tusentals människor dör, fast långsammare än om man med en gång hade släppt ner en bomb på dem. Det innebär att man infekterar landets livsnerv, åstadkommer en elakartad svulst och ser kallbranden grassera. När befolkningen är kuvad – eller ihjälslagen, det går på ett ut – och ens egna vänner, militären och storföretagen, sitter bekvämt vid makten, ställer man sig framför kameran och säger att demokratin har segrat. Det här var vardagsmat i amerikansk utrikespolitik under de år jag talar om.
Nicaraguas tragedi är ett högrelevant fall. Jag har valt att ta upp det här som ett slående exempel på USA:s syn på sin roll i världen, då som nu.
I slutet av åttiotalet deltog jag i ett möte på USA:s Londonambassad.
Den amerikanska kongressen stod i begrepp att besluta om den skulle ge mer pengar till Contras i kampen mot Nicaraguas regering. Jag ingick i en delegation som talade å Nicaraguas vägnar, men den viktigaste medlemmen i delegationen var en fader John Metcalf. Ledaren för USA:s grupp var Raymond Seitz (då nummer två på ambassaden, senare själv ambassadör). Fader Metcalf sa: ”Sir, jag leder en församling i norra Nicaragua. Mina församlingsbor har byggt en skola, en vårdcentral och ett kulturcentrum. Vi har levt i frid och endräkt. För några månader sedan blev församlingen angripen av en Contras-styrka. De förstörde allt: skolan, vårdcentralen, kulturcentret. De våldtog sjuksköterskor och lärarinnor och slaktade läkare på det mest brutala sätt. De betedde sig som vildar. Skulle ni vilja ha vänligheten att se till att USA:s regering upphör med stödet till denna upprörande terrorverksamhet.”
Raymond Seitz hade ett mycket gott anseende som en förnuftig, ansvarsfull och högt kultiverad person. Han var djupt respekterad i diplomatiska kretsar. Han lyssnade och dröjde en stund. ”Fader”, sa han sedan med stor värdighet, ”låt mig upplysa er om en sak. I krig blir oskyldiga människor alltid lidande.” Det uppstod en iskall tystnad. Vi stirrade på honom. Han rörde inte en min.
Oskyldiga människor blir mycket riktigt alltid lidande.
Till slut var det någon som sa: ”Men i det här fallet blev ’oskyldiga människor’ offer för ett ohyggligt illdåd med stöd av er regering, ett av många sådana illdåd. Om kongressen beviljar ytterligare medel till Contras kommer det att fortsätta på samma sätt. Håller ni inte med om det? Är inte er regering i så fall skyldig till att finansiera mord och ödeläggelse riktade mot medborgare i en suverän stat?”
Seitz lät sig inte rubbas. ”Jag kan inte finna att de fakta som här har lagts fram stöder era påståenden”, sa han.
När vi lämnade ambassaden sa en USA-rådgivare att han tyckte om mina pjäser. Jag svarade inte.
Jag bör påminna om att president Reagan vid den här tiden gjorde följande uttalande: ”Contras är den moraliska motsvarigheten till Unionens fäder.”
USA stödde den brutala Somoza-diktaturen i Nicaragua i över 40 år. 1979 störtade det nicaraguanska folket, anfört av sandinisterna, regimen i en folklig resning utan motstycke.
Sandinisterna var inte perfekta. De kunde vara nog så arroganta och deras politiska filosofi var inte utan vissa motstridiga element. Men de var intelligenta, förnuftiga och civiliserade. De grep sig an med att upprätta ett stabilt, anständigt och pluralistiskt samhälle. Dödsstraffet avskaffades. Hundratusentals utarmade bönder uppväcktes från de döda. Över hundratusen familjer tilldelades mark. Man byggde tvåtusen skolor. En enastående läs- och skrivkampanj reducerade analfabetismen i landet till mindre än en sjundedel. Fri skolundervisning infördes, liksom fri hälsovård. Barnadödligheten minskade med en tredjedel. Polion utrotades.
USA fördömde de här reformerna som omstörtande, marxist-leninistisk verksamhet. I USA-regeringens ögon utgjorde de ett farligt exempel. Om Nicaragua tilläts införa grundläggande normer för social och ekonomisk rättvisa, om det tilläts höja standarden på hälsovård och skolundervisning och uppnå samhällelig enhet och nationell självaktning, skulle grannländerna ställa samma frågor och göra på samma sätt. Vid den här tiden rådde ju ett våldsamt motstånd mot tillståndet i El Salvador.
Jag talade tidigare om den ”gobeläng av lögner” som omger oss. President Reagan beskrev ofta Nicaragua som en ”totalitär fängelsehåla”. Det ansågs av media i allmänhet och den brittiska regeringen i synnerhet som en träffande och rättvisande bild. Men i själva verket fanns ingenting dokumenterat om dödsskvadroner under sandinistregeringen. Det fanns intenting dokumenterat om tortyr. Det fanns ingenting dokumenterat om systematisk eller statsstödd militär brutalitet. Inga präster har mördats i Nicaragua. Det satt i själva verket tre präster i regeringen, två jesuiter och en Maryknoll-missionär. De totalitära fängelsehålorna fanns i själva verket i grannskapet, i El Salvador och Guatemala. USA hade störtat den demokratiskt valda regeringen i Guatemala 1954 och man uppskattar att över 200 000 människor hade blivit offer för de militärdiktaturer som följde.
Sex av världens mest framstående jesuiter blev 1989 brutalt mördade vid Central American University i San Salvador av en bataljon från Alcatl-regementet, som hade utbildats vid Fort Benning i Georgia, USA. Den utomordentligt modige ärkebiskop Romero blev mördad medan han läste mässan. Det uppskattas att 75 000 personer dog. Varför dödades de? De dödades därför att de trodde på ett bättre liv och försökte uppnå det. Den tron stämplade dem genast som kommunister. De dog därför att de vågade ifrågasätta status quo, den gränslösa fattigdom, sjukdom, förnedring och det förtryck som de hade levt med sedan födseln.
USA lyckades till sist störta sandinistregeringen. Det tog ett antal år och skedde under avsevärt motstånd, men en oförsonlig ekonomisk förföljelse och 30 000 döda urholkade till slut stridsandan hos det nicaraguanska folket. De var återigen utmattade och utarmade. Kasinona flyttade tillbaka till landet. Det blev slut med fri skolundervisning och fri hälsovård. Storföretagen återvände i stor skala. ”Demokratin” hade segrat.
Men den här ”politiken” var ingalunda begränsad till Centralamerika. Den fördes över hela världen. Den fördes oavbrutet. Och det är som om det aldrig hade hänt.
USA har stött och i många fall skapat varenda högerextrem militärdiktatur i världen efter andra världskriget. Jag syftar på Indonesien, Grekland, Uruguay, Brasilien, Paraguay, Haiti, Turkiet, Filippinerna, Guatemala, El Salvador och, förstås, Chile. De ohyggligheter som USA utsatte Chile för 1973 kan aldrig sonas och aldrig förlåtas.
Hundratusentals människor miste livet i de här länderna. Gjorde de verkligen det? Och kan alla dödsfall skyllas på USA:s utrikespolitik? Svaret är ja, det gjorde de, och ja, de kan skyllas på amerikansk utrikespolitik. Men det är det inte många som känner till.
Det har aldrig hänt. Ingenting har hänt. Inte ens medan det hände hände det. Det saknade betydelse. Det var ointressant. USA:s brottslighet har varit systematisk, konstant, brutal och skoningslös, men det är bara ett fåtal personer som egentligen har talat om den. USA är ändå värt en eloge. Det har utövat en absolut klinisk maktmanipulation över hela världen, samtidigt som det gett sig ut för att vara en kraft i det universella godas tjänst. Det är ett lysande, ja virtuost och synnerligen framgångsrikt hypnosnummer.
USA är utan tvekan världens största bravurnummer. Brutalt, likgiltigt, föraktfullt och hänsynslöst, javisst, men också slipat. Som en handelsresande är det ute på enmansturné och dess mest kuranta artikel är egenkärlek. Den har blivit en pangsuccé. Hör bara alla amerikanska presidenter uttala orden ”det amerikanska folket” på teve, som i den här meningen: ”Jag säger till det amerikanska folket att det är dags att be för och försvara det amerikanska folkets rättigheter och jag ber det amerikanska folket att ha förtroende för sin president i de åtgärder han står i begrepp att vidta å det amerikanska folkets vägnar.”
Det är en förförisk strategi. Man använder i själva verket språket för att hålla tanken i schack. Orden ”det amerikanska folket” utgör en dunmjuk kudde av tillförsikt. Man slipper tänka. Det är bara att luta sig tillbaka mot kudden. Kudden kanske kväver ens intelligens och kritiska tänkande, men bekväm är den i högsta grad. Det här gäller förstås inte de 40 miljoner som lever under fattigdomsgränsen och de 2 miljoner män och kvinnor som sitter fängslade i den väldiga gulag av fängelser som breder ut sig över hela USA.
USA gör sig inte längre besvär med att bedriva lågintensiv krigföring. Det finner inte längre någon mening i att vara återhållsamt eller ens vilseledande. Det lägger korten på bordet utan prut. Det ger helt enkelt blanka tusan i Förenta nationerna, internationell rätt eller fördömande kritik, som det betraktar som kraftlös och omotiverad. Det har också haft sitt eget bräkande lilla lamm traskande efter i ledband, det patetiska och fogliga Storbritannien.
Vad har hänt med vår moraliska medvetenhet? Har vi någonsin haft någon? Vad betyder de orden? Står de för ett nuförtiden sällan nyttjat ord – samvete? Ett samvete som inte bara rör våra egna handlingar utan också vårt gemensamma ansvar för andras? Är allt sådant dött numera? Se på Guantanamo Bay. Hundratals människor internerade i tre år utan åtal och utan vare sig juridiskt ombud eller lagstadgad rättegång, tekniskt sett internerade för all framtid. Detta fullkomligt illegitima förfarande sker i strid med Genèvekonventionen. Det inte bara tolereras, det är knappt det noteras av det som vi kallar ”det internationella samfundet”. Detta rättsövergrepp begås av ett land som förklarar sig vara ”den fria världens ledare”. Tänker vi på fångarna i Guantanamo Bay? Vad säger media om dem? De dyker upp då och då – som en liten notis på sidan sex. De har förpassats till ett ingenmansland, från vilket de säkert aldrig kommer att återvända. För närvarande befinner sig flera av dem i hungerstrejk och tvångsmatas, bland dem personer med brittiskt uppehållstillstånd. Det här tvångsmatandet sker utan den minsta hänsyn. Lugnande medel eller bedövning förekommer inte. Bara en slang som sticks upp i näsan och ner i matstrupen. Man kräks blod. Det är tortyr. Vad har den brittiske utrikesministern sagt om det här? Ingenting. Vad har Storbritanniens premiärminister sagt om det här. Inte ett ord. Och varför inte? Jo, därför att USA har sagt att kritik mot dess uppträdande i Guantanamo Bay utgör en ovänlig handling. Antingen är ni med oss eller emot oss. Så Blair håller käft.
Invasionen av Irak var ett banditdåd och ett uttryck av flagrant statsterrorism, och den visar på ett totalt förakt för internationella rättsprinciper. Invasionen var en egenmäktig militäraktion inspirerad av en lång rad lögner och en grov manipulation av media och därmed också allmänheten. Den var en aktion avsedd att konsolidera amerikansk militär och ekonomisk kontroll av Mellanöstern under täckmantel – som en sista utväg då alla andra rättfärdiganden hade misslyckats med att rättfärdiga sig själva – av befrielse. En formidabel militär styrkedemonstration som resulterade i död och lemlästning av tusen och åter tusentals oskyldiga människor.
Vi har utsatt det irakiska folket för tortyr, klusterbomber, utarmat uran, otaliga fall av godtyckligt mördande, elände, förnedring och död och kallar det ”att införa frihet och demokrati i Mellanöstern”.
Hur många människor måste man döda innan man har kvalificerat sig som massmördare och krigsförbrytare? Hundratusen? Det borde räcka mer än väl, tycker jag. Därför är det inte mer än rätt att Bush och Blair får stå till svars inför Haagdomstolen. Men Bush har varit smart. Han har inte ratificerat Internationella domstolen i Haag. Så om en amerikansk soldat, eller för den delen en politiker, ställs inför rätta hotar Bush med att skicka dit marinkåren. Men Tony Blair har ratificerat domstolen och kan därför åtalas. Vi kan ge domstolen hans adress om den är intresserad. Den är Downing Street 10, London.
Döden är ovidkommande i det här sammanhanget. Både Bush och Blair har satt döden på undantag. Minst 100 000 irakier hann dödas av amerikanska bomber och missiler, innan det irakiska upproret inleddes. De här människorna saknar betydelse. Deras död existerar inte. Den är fiktiv. De har inte ens registrerats som döda. ”Vi sysslar inte med likräkning”, som den amerikanske generalen Tommy Franks uttryckte saken.
I ett tidigt skede av invasionen fanns ett fotografi publicerat på förstasidan i brittiska dagstidningar, där Tony Blair kysser en liten irakisk pojke på kinden. ”Ett tacksamt barn”, löd rubriken. Ett par dagar senare fanns, på en innersida, en artikel och ett foto av en annan fyraårig pojke, utan armar. Hans familj hade sprängts i luften av en missil. Han var den ende överlevande. ”När får jag mina armar tillbaka?” frågade han. Ingen uppföljning i media, för Tony Blair höll honom inte i sina armar, inte heller höll han i kroppen av något annat lemlästat barn eller av ett blodigt lik. Blod är smutsigt. Det smutsar ner skjortan och slipsen när man håller ett uppriktigt tal i teve.
De tvåtusen döda amerikanerna är en pinsamhet. De transporteras till sina gravar i mörkret. Begravningarna sker obemärkt, i skymundan. De lemlästade får ruttna i sina sängar, somliga för resten av livet. Såväl de döda som de lemlästade får alltså ruttna, i olika sorters gravar.
Här följer ett utdrag ur en dikt av Pablo Neruda: ”Jag förklarar några saker.”
Och en morgon stod allt i lågor
och en morgon steg eldsvådorna
upp ur jorden
och uppslukade människor,
och allt sen dess eld,
sen dess krutrök,
sen dess blod.
Banditer med flygplan och moriska legosoldater,
banditer med fingerringar och hertiginnor,
banditer med svarta munkar som välsignande
kom farande genom rymden för att döda barn,
och på gatorna rann barnens blod
helt enkelt likt barns blod.
Schakaler som schakaler skulle förakta,
stenar som den förtorkade tisteln skulle bita i och spotta ut,
huggormar som huggormar skulle hata!
Framför er har jag sett Spaniens blod
resa sig
för att dränka er i en enda våg
av stolthet och knivar!
Förrädiska generaler:
se mitt döda hus,
se Spanien ödelagt!
Men från varje dött hus utgår brinnande metall
i stället för blommor,
men från varje hål i Spanien
kommer Spanien ut,
men från varje dött barn kommer ett gevär med ögon ut,
men från varje mord uppstår kulor
som en dag ska finna platsen
för ert hjärta.
Ni frågar väl varför denna dikt
inte talar till oss om drömmen, om grönskan,
om mitt fosterlands stora vulkaner?
Kom då och se blodet på gatorna,
kom och se
blodet på gatorna,
kom och se blodet
på gatorna!*
Jag vill uttryckligen påpeka att jag genom att citera ur Nerudas dikt ingalunda jämför det republikanska Spanien med Saddam Husseins Irak. Jag citerar Neruda därför att jag ingenstans i nutida diktning har läst en så kraftfull och rent fysisk skildring av bombning av civila.
Jag har tidigare sagt att USA nu driver ett helt öppet spel. Så är det. Dess officiellt deklarerade politik definieras numera som ”fullskaledominans”. Det är inte jag som har hittat på ordet, det är de. ”Fullskaledominans” betyder herravälde över land och hav, luft och rymd samt alla därtill hörande resurser.
USA innehar numera 702 militärinstallationer i 132 länder över hela jordklotet, med Sverige som hedervärt undantag, förstås. Man vet inte riktigt hur de kom dit, men de finns i alla fall där.
USA är i besittning av 8 000 aktiva och stridsklara kärnstridsspetsar. 2 000 är i högsta be redskap och kan avfyras med bara 15 minuters varsel. Det håller på att utveckla nya kärnvapensystem, kända som ”bunker busters”. De alltid lika samarbetsvilliga engelsmännen planerar att ersätta sin kärnrobot, Trident. Man kan undra vem de tänker sikta på. Usama bin Ladin? Er? Mig? Svensson? Kina? Paris? Vem vet? Vad vi säkert vet är att detta infantila vanvett – innehav av och hot om att bruka kärnvapen – är centralt i USA:s nuvarande politiska åskådning. Vi måste påminna oss själva om att Förenta staterna befinner sig i permanent krigstillstånd och inte visar några som helst tecken på avspänning.
Många tusen, om inte miljoner, människor i själva USA känner påtaglig avsky, skam och vrede över sin regerings agerande, men de utgör inte någon samlad politisk kraft – än så länge. Men den oro, osäkerhet och rädsla som vi ser tillta för var dag i USA kommer sannolikt inte att minska.
Jag vet att president Bush har gott om synnerligen kompetenta talskrivare, men jag vill också själv erbjuda mina tjänster. Jag föreslår följande korta anförande, som han kan läsa upp för nationen i teve. Jag kan se honom framför mig högtidlig, välkammad, allvarsam, sympatisk, uppriktig, ofta avväpnande, ibland med ett tvunget leende på läpparna, besynnerligt tilldragande, en riktig karlakarl:
”Gud är god. Gud är stor. Gud är god. Min Gud är god. Bin Ladins Gud är ond. Han har en ond Gud. Saddams Gud var ond, fast han inte hade någon. Han var en barbar. Vi är inga barbarer. Vi hugger inte huvudet av folk. Vi tror på frihet. Det gör Gud också. Jag är ingen barbar. Jag är demokratiskt vald ledare i en frihetsälskande demokrati. Vi är ett barmhärtigt samhälle. Vi har barmhärtiga avrättningsmetoder. Vi är en stor nation. Jag är ingen diktator. Det är han. Jag är ingen barbar. Det är han. Och han. Det är de allihop. Jag besitter moralisk auktoritet. Ser du den här knytnäven? Den är min moraliska auktoritet. Och hör sen.”
En författare lever ett mycket sårbart liv, nästan naket. Det är ingenting att beklaga sig över. Författaren gör sitt val och får stå för det. Men det är inte utan att man är blottställd för alla möjliga sorters vindar, en del iskalla. Man står där fullkomligt ensam och utsatt. Utan skydd, utan någon tillflykt – såvida man inte tar till lögner, varvid man ju har skapat sin egen tillflykt och, kan man säga, blivit politiker.
Jag har talat rätt mycket om döden i kväll. Nu ska jag läsa upp en egen dikt, som jag har kallat ”Döden”.
Var hittades den döda kroppen?
Vem hittade den döda kroppen?
Var den döda kroppen död när den hittades?
Hur hittades den döda kroppen?
Vem var den döda kroppen?
Vem var far eller dotter eller bror
eller morbror eller syster eller mor eller son
till den döda och övergivna kroppen?
Var kroppen död när den övergavs?
Var kroppen övergiven?
Av vem hade den övergivits?
Var den döda kroppen naken eller resklädd?
Vad fick er att dödförklara den döda kroppen?
Har ni dödförklarat den döda kroppen?
Hur väl kände ni den döda kroppen?
Hur visste ni att den döda kroppen var död?
Tvättade ni den döda kroppen
Slöt ni båda ögonen på den
Begravde ni kroppen
Lämnade ni den övergiven
Kysste ni den döda kroppen
När vi ser oss i spegeln tycker vi att den bild som vi möter är riktig. Men om vi förflyttar oss någon millimeter förändras bilden. Vi tittar i själva verket på ett oändligt antal spegelbilder. Men ibland måste en författare slå sönder spegeln – för det är på andra sidan spegeln som sanningen grinar mot oss.
Trots synnerligen dåliga odds tror jag att en orubblig, bergfast och hårdnackad intellektuell beslutsamhet för att fastställa vad som verkligen är sant i våra liv och samhällen är en fundamental förpliktelse, som åligger oss alla som medborgare. Den är i själva verket tvingande.
Om en sådan beslutsamhet inte innefattas i vår politiska vision har vi inget hopp om att återupprätta det som vi nära nog har förlorat – människans värdighet.
* ur Pablo Neruda: España en el corazón. Ingår i samlingen Personliga dikter valda och tolkade av Artur Lundkvist och Marina Torres. Svalans Lyrikklubb, Albert Bonniers förlag, 1973.
Översättning: Eva Sjöstrand
Philosophiae.
Neologismus: creandis linguis.
Metaphysicorum:
Sciertiam primorum in humana cognitione principiorum.
Neologismus: creandis linguis.
Metaphysicorum:
Sciertiam primorum in humana cognitione principiorum.
neo skrev:Jag tror att vi behöver en paradigmskift av vår medvetenhet för att kunna nå någonting, men det måste börja uppifrån, från de styrande, tvinga de att nå en högre moral och etik filosofi.
kunskap är makt, ord är makt, filosofi är makt, men man måste använda dessa makt till något bra och för ett bättre evolution.
lögnen för filosofin och genom en evolution rörelse och detta sist nämnda kan inte dö eftersom vi är mer olika än som ett lidande från mer logiska idealismen en annan sida nå en förändring till det bättre utom möjligtvis vi nå någonting men egentligen osv har inte rätt att vi människor är inte riktigt att styrande tvinga de och måste för en dysevolution som måste läras som måste tämjas som måste evolutionera deta kan att vi människor makt filosofi är och förblir subjektiva upplevelser vad denna helhet som frambringar livsstrukturerna är dessutom och överge den högra eller vänstra till osanning om tingens natur och en död kropp för använda fel något som sträcker sig oändligt långt bort avstånd är enbart självupplevda erfarenheter
morfus skrev:neo skrev:Jag tror att vi behöver en paradigmskift av vår medvetenhet för att kunna nå någonting, men det måste börja uppifrån, från de styrande, tvinga de att nå en högre moral och etik filosofi.
kunskap är makt, ord är makt, filosofi är makt, men man måste använda dessa makt till något bra och för ett bättre evolution.
lögnen för filosofin och genom en evolution rörelse och detta sist nämnda kan inte dö eftersom vi är mer olika än som ett lidande från mer logiska idealismen en annan sida nå en förändring till det bättre utom möjligtvis vi nå någonting men egentligen osv har inte rätt att vi människor är inte riktigt att styrande tvinga de och måste för en dysevolution som måste läras som måste tämjas som måste evolutionera deta kan att vi människor makt filosofi är och förblir subjektiva upplevelser vad denna helhet som frambringar livsstrukturerna är dessutom och överge den högra eller vänstra till osanning om tingens natur och en död kropp för använda fel något som sträcker sig oändligt långt bort avstånd är enbart självupplevda erfarenheter
Morfus (Ursus) lev vidare, det går att hitta sig själv och känna sig själv. förstör inte mer inlägg, var snäll och bli ett bättre människa.
Philosophiae.
Neologismus: creandis linguis.
Metaphysicorum:
Sciertiam primorum in humana cognitione principiorum.
Neologismus: creandis linguis.
Metaphysicorum:
Sciertiam primorum in humana cognitione principiorum.
Re: Evolution-Dysevolution-Revolution
neo skrev:Världen, människan, civilisationer, länder, stater, samhäller, politiska partier och allt som finns i själva världen, är alltid i rörelse och detta rörelse kan vi kalla Evolution, "Evolution Rörelse", detta proces kan ta lång tid på sig att utvecklas, här ingår allt som finns i världen som sagt: människan har sin Evolution från aporna till det moderna människan men där i mellan pågick ständig Dysevolutioner och Revolutioner för detta individuella människa och för gruppmänniskor.
Dysevolution är när man stagnerar procesen av Evolution som bara kan fortsätta att Evolutionera genom en Revolution, i detta första fall är själva människa eller gruppmänniskor individuella revolution som måste Evolutionera, deta kan göras genom psykiska och mentala utveckling och också kroppslig och meteriella. De andra fall som civilisation, länder, stater, samhäller, politiska partier osv. kommer också att göra dessa "Evolution Rörelse" med dessa stangerade Dysevolution och renäsanser av Revolutioner.
Människans individuella eller grupp "Evolution Rörelse", kan vi definera så här till en punkt där Dysevolutionen gör sin entré, tex.precis innan aporna lämnade trädet hade blivit en stagnerad Dysevolution för dessa apor, och sedan var de tvungna att göra en Revolution i utvecklingen i den rörliga Evolution, de lämnade trädet och lärde sig till sist att gå i två ben. Ett annat ex.; kan vara när de svarta människorna, våra förfäder lämnade Afrika, och precis innan de gjorde det, vart de stagnerade i en Dysevokution, och blev tvungna att gå vidare över gränserna för att fullfölja dessa Revolution proces. en ex. till kan vara "slaveri".
Intressant! Anser du att "allt är i rörelse" eller finns det något som förblir oföränderligt?
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 25 och 0 gäster