Men det känns väldigt meningfullt att "ha" barn. Även om de är odygdiga och plågar en så älskar man dem.
De ger en så mycket kärlek och glädje att det räcker flera livstider. Lycka. Men även det motsatta, man oroar sig väldigt mycket, är rädd för vad som kan hända dem osv.
Men inte slutar man filosofera bara för att de dyker upp, nähä så enkelt är det inte. Såtillvida man inte nu skaffar flera på en gång och tankeverksamheten i ren självbevarelsedrift upphör till förmån för motoriska funktioner som blöjbytesmaraton och dylikt.
Pga att skräcken inför detta scenario stannade jag vid ett. Men, än är det inte försent. Det är bara det att nu är han så stor (16) att man kan ta med honom på festivaler och dylikt att man känner att det vore taskigt mot honom att helt plötsligt ha ett spädbarn.
Fast å andra sidan, hur länge till tycker han det är kul att ha med mamsen...?:shock:
Det som är bra med barn är att de ger en motivation och inspiration att leva. Hur tungt det än är så har man någon att kämpa för som gör det värt det. Min son har räddat mitt liv många gånger genom att bara finnas. Och det är jag evigt tacksam för.
Det är lätt hänt att man börjar dyrka sina barn också. Särskilt när de blir större och man märker vilken oerhörd potential och begåvning där finns, det är så man baxnar. Evolutionen GÅR framåt.
