Raderat

[Stefan]

Frågan är varför frågor som "existerar forntiden/framtiden" uppkommer. Är det för att vi är osäkra på vad forntiden/framtiden - dvs. tiden är för nåt, eller för att vi är osäkra på vad existens är för nåt? Jag skulle gå för det senare. Vi vet mycket väl hur tiden är funtad i detta avseende - forntiden känner vi till men kan inte påverka, nutiden känner vi till och kan påverka, framtiden varken eller. Däremot är vårt vardagliga begrepp om existens kanske inte glasklart. (Själv tycker jag iofs att om man går på vardagsspråket så är presentismen klart rimligast - vi säger ju sånt som "han finns inte längre", "i framtiden kommer det att finnas saker som inte finns idag", etc.).

Dom frågor jag rörde vid ovan handlar mer om tidens och medvetandets natur. När vi tänker, måste ju tankarna ordnas i en följd. Den ena tanken kommer före den andra. Jag kan själv inte tänka mig hur man skulle kunna tänka utan att det skulle vara på detta vis.

Men som sagt, om tankarna ordnas på rad, verkar det omöjligt för oss att resa tillbaka i tiden till våra egna tankar som tioåringar. Vi kan åka tillbaka och titta på oss själva utifrån som tioåringar, men vi kan inte se oss själva inifrån, eftersom vi kommer att ha en lång rad tankar emellan. Skulle vi göra detta, skulle det vara som att dö och uppstå på nytt som en ny person.

[Algotezza]

Inom metafysiken finns ju två teorier: Presentism och eternalism.

Presentism innebär att det enda som existerar är nuet. Eller rättare sagt, objekt som existerar existerar endast i nuet.

I nuet kan övriga tider sägas finnas representerade: på det psykologiska planet finns det förflutna som minnen och framtiden som önskningar, planering, farhågor; materiellt sett finns det förflutna i nuet som det förflutnas fragment: fossil, ben, mänskliga artefakter (ting, föremål), skriftliga dokument, inspelningar, konstföremål; framtiden i materiell form finns i form av allt det som finns här och nu som framtidens föremål kommer att vara skapat av, vår "kropps framtid" finns här och nu i form av vår föda, den som skall bygga upp vår framtida kropp.

Alla tider finns här och nu, i en eller annan form. Hur har annars det förflutna kunnat leda till nuet och hur skall annars framtiden födas ur nuet?

Nuet är inte universellt utan knutet till betraktaren, iakttagaren. Det finns inget universellt nu gitligt för hela universum. Varje iakttagare lever därmed i sin tid, sitt nu, som han kan göra allmänt/intersubjektivt med hjälp av språket och olika vetenskapliga modeller, utifrån en gemensam konsensusplattform.

Eternalism innebär att nu, då och sen är lika existerande. Allt existerar alltid. Ett objekt som existerat för en månad sen existerar lika mycket som något som existerar nu. Det är bara det att den inte står att finna nu. Det här borde vara vad man som fysiker tänker sig, alltså tiden som 4:e dimension.

Den fjärde dimensionen "existerar" i deras teori - men i verkligheten? Då skulle vi kunna nå den i ehla dess "längd"/ utsträckning, mäta den med mätinstrument... hämta information ur den...

Jag är lite inne på att koppla ihop tid med medvetande på följande sätt:

Eternalismen, fysisk tid, det som kan mätas med klockan, den där en sekund defineras som ett antal svängningar på cesiumisotop. Den hör ihop med den objektiva, fysiska världen 'där ute'.

Hur får vi kunskap om den " objektiva, fysiska världen"? Genom att uppleva den - och koppla bort det faktum att vi fått info genom våra upplevelser. Även om vi använder "mätinstrument" ligger ju mänskliga överenskommelser bakom hur mätetalen skall tolkas. Och en människa måste till slut avläsa dem och sätta in dem i sina modeller av "verkligheten".

Man definierar en sekund via cesiums svängningar och förutsätter att cesium svänger jämnt för man har ju primärt ingen klocka att mäta med för att bevisa att cesium svänger jämnt. Tidmätning vilar alltså på en överenskommelse. Sedan definieras tid som det man mäter med klockor. Så var det mysteriet löst!

Tiden är den elementära enheten i fysiken. Längd definieras utifrån hur långt ljuset rör sig en viss ytterst kort tidrymd.

Inget materiellt föremål kan röra sig fortare än ljuset, men naturligtvis kan "andliga föremål" som tankar och längtan (ren immaterialiserad information) göra detta! De rör sig aldrig långsammare än ljuset!

Presentismen, allting är bara nu, hela tiden, hör ihop med subjektet, den subjektiva, mentala världen 'här inne'. Jag befinner mig hela tiden i nuet (som alla New-agare och Österländsk visdoms-tjommar tjatar om).

Som vanligt är det vilda spekulationer som gärna får skjutas i sank medelst ärtbössa.

Men det vi i vardagslag kallar "den yttre fysiska världen" är ju också en bild skapad i/av vårt medvetande, via signaler från våra sinnen som vårt medvetande tolkat och satt samman till en bild!

A

[manne]

Ja, vad är tid för något ?

-Katana-

Tid är den faktor som möjliggör för ett tredimensionellt, materiellt föremål att röra sig i en tredimensionell rymd, så att därmed en fjärde dimension, via rörelsen manifesteras, den vi kallar tid. Tid är dock inte detsamma som rörelse men det som möjliggör rörelse.

Men varför är tidens pil "riktad framåt" när den rumsliga rörelsen är reversibel? Vad omöjliggör att vi rör oss "bakåt i tiden"?

Enligt den danske filosofen Martinus är tid detsamma som "psykiskt rum". Där borde man kunna röra sig fritt genom att ställa in sig på "rätt frekvens"...

A

Jag tänker att vi kan röra oss i vilket håll vi vill i rummet, med bara gud kan röra sig som han vill i tiden. För människan är tiden det psykiska, eller subjektiva, rummet, men för gud, den oändliga subjektiviteten, är tiden det objektiva rummet. (på ett sätt kan vi ju faktiskt röra oss i tiden enl. martinus - när vi touchat guds medvetande och därefter börjar om i spiralen -det är ju en väldig "bakåtresa")

[Fication]

Tack för svaret!

I nuet kan övriga tider sägas finnas representerade: på det psykologiska planet finns det förflutna som minnen och framtiden som önskningar, planering, farhågor; materiellt sett finns det förflutna i nuet som det förflutnas fragment: fossil, ben, mänskliga artefakter (ting, föremål), skriftliga dokument, inspelningar, konstföremål; framtiden i materiell form finns i form av allt det som finns här och nu som framtidens föremål kommer att vara skapat av, vår "kropps framtid" finns här och nu i form av vår föda, den som skall bygga upp vår framtida kropp.

Alla tider finns här och nu, i en eller annan form. Hur har annars det förflutna kunnat leda till nuet och hur skall annars framtiden födas ur nuet?

I det psykologiska planet finns de som minnen och önskningar osv. Men de materiella ser jag ingen vits med, en artefakt får ju ingen 'laddning' annat än genom att vi tillskriver den en. Dessa saker symboliserar dåtid och framtid, men dåtid och framtid existerar ju inte för det, nu.

Nuet är inte universellt utan knutet till betraktaren, iakttagaren. Det finns inget universellt nu gitligt för hela universum. Varje iakttagare lever därmed i sin tid, sitt nu, som han kan göra allmänt/intersubjektivt med hjälp av språket och olika vetenskapliga modeller, utifrån en gemensam konsensusplattform.

Varför finns det inget universellt nu? Varför går det inte att ta ett 'fotografi' av hela universum på en gång? Fotografi, bildligt talat alltså... äsch... hmm.

Den fjärde dimensionen "existerar" i deras teori - men i verkligheten? Då skulle vi kunna nå den i ehla dess "längd"/ utsträckning, mäta den med mätinstrument... hämta information ur den...

Hur får vi kunskap om den " objektiva, fysiska världen"? Genom att uppleva den - och koppla bort det faktum att vi fått info genom våra upplevelser. Även om vi använder "mätinstrument" ligger ju mänskliga överenskommelser bakom hur mätetalen skall tolkas. Och en människa måste till slut avläsa dem och sätta in dem i sina modeller av "verkligheten".

Du menar att vi kan uppleva den "objektiva fysiska världen" utan filter?

Man definierar en sekund via cesiums svängningar och förutsätter att cesium svänger jämnt för man har ju primärt ingen klocka att mäta med för att bevisa att cesium svänger jämnt. Tidmätning vilar alltså på en överenskommelse. Sedan definieras tid som det man mäter med klockor. Så var det mysteriet löst!

Cirkelresonemang ja.

Tiden är den elementära enheten i fysiken. Längd definieras utifrån hur långt ljuset rör sig en viss ytterst kort tidrymd.

Inget materiellt föremål kan röra sig fortare än ljuset, men naturligtvis kan "andliga föremål" som tankar och längtan (ren immaterialiserad information) göra detta! De rör sig aldrig långsammare än ljuset!

Vart rör de sig? Varifrån kommer de?

Men det vi i vardagslag kallar "den yttre fysiska världen" är ju också en bild skapad i/av vårt medvetande, via signaler från våra sinnen som vårt medvetande tolkat och satt samman till en bild!

[Djens]

Men som sagt, om tankarna ordnas på rad, verkar det omöjligt för oss att resa tillbaka i tiden till våra egna tankar som tioåringar. Vi kan åka tillbaka och titta på oss själva utifrån som tioåringar, men vi kan inte se oss själva inifrån, eftersom vi kommer att ha en lång rad tankar emellan. Skulle vi göra detta, skulle det vara som att dö och uppstå på nytt som en ny person.

Kan det inte vara så att tankarna som ligger emellan blir osynliga just för att man reser tillbaka. Precis som du på samma sätt inte kan veta vad du kommer tänka om 10 år. Om du ser tiden som det medium som låter oss uppleva kausalitet så följer ju att om du hoppar i tiden så upplever du bara kausaliteten från ett annat håll.

Jag är inte säker på att det hade varit som att dö och återuppstå. Det som skulle hålla "ihop" oss skulle vara medvetenheten om att det går att resa i tiden varpå det skulle vara fullt naturligt att inte behöva organisera sina tankar i långa rader.

[Seth]

Det är en intressant faktor den här "tiden"... För de allra flesta är tiden den mest viktiga komponenten i individens liv. De baserar hela sin perception och världsuppfattning grundat på tidsbaserade system.

T.ex. är de flesta människor bundna till sitt förflutna på ett dogmatiskt sätt. De är formade efter en "tids stege" inom vilken de själva byggt upp sin världsbild, sitt liv. Stegens olika steg kan ses som erfarenheter som väger olika tungt beroende på vilket trappsteg de nu står på. Föregående trappsteg kan säkerligen vara en avgörande konsekvens till personens nästa val, i större mån än för det första.

Hur som helst. Tanken i sig är också bunden till tiden vilket gör detta determinerade valsystem bundet till individen redan vid de första tecken på medvetande (3-4 mån efter födsel). Tanken kan endast arbeta i området "tid". Den analyserar gammal fakta, för att göra en bedömning (ett val) om kommande situationer som kan likvärderas med den analyserade faktan. Även analysen i sig har systematiskt blivit utformad och anpassat på bästa sätt, utav tanken. Utav tiden dvs.

Manne: Du menar att tiden, inom vilken du subjektivt lade fram din teori med hjälp av ditt tänkande, möjligör ett fyrdimensionellt tänkande? Du utgår ifrån din egna tredimensionella värld för att med denna dimensions fakta basera en fjärd dimension som ska ha sin stomme i en utav komponenterna för den tredje världen.
Jag vill inte mena att du är naiv. Inte alls, vi använder oss av vad vi vet för att skildra det vi inte vet. Så fungerar vi människor, och så fungerar också tiden, tanken. Vi skildrar vad vi inte vet inom tiden (framtiden) med vad som tidigare hänt under tidens gång (det förgågna). Men systemet känns föråldrat och ovisst. Inte för att jag med några medel kan utesluta tidens icke existens med mina ord. Jag talar det språk jag förstår, det jag kan kommunicera med. Jag behöver inte gå in på kommunikationens brister, och dogmatik.

Tiden är ett resultat av tanken, av vårat sätt att forma energin. Det är en trygghetsfakto och ett säkerhetssystem för att trygga framtid och omgivning. Men jag vill mena att det endast är en uppfattning och inte något absolut. Jag tror inte det är bundet till "den stora rörelsen", vilket jag helst refererar det absoluta till, eller Gud om du så vill...

Mvh

[Algotezza]

Tack för svaret!

I nuet kan övriga tider sägas finnas representerade: på det psykologiska planet finns det förflutna som minnen och framtiden som önskningar, planering, farhågor; materiellt sett finns det förflutna i nuet som det förflutnas fragment: fossil, ben, mänskliga artefakter (ting, föremål), skriftliga dokument, inspelningar, konstföremål; framtiden i materiell form finns i form av allt det som finns här och nu som framtidens föremål kommer att vara skapat av, vår "kropps framtid" finns här och nu i form av vår föda, den som skall bygga upp vår framtida kropp.

Alla tider finns här och nu, i en eller annan form. Hur har annars det förflutna kunnat leda till nuet och hur skall annars framtiden födas ur nuet?

1. I det psykologiska planet finns de som minnen och önskningar osv. Men de materiella ser jag ingen vits med, en artefakt får ju ingen 'laddning' annat än genom att vi tillskriver den en. Dessa saker symboliserar dåtid och framtid, men dåtid och framtid existerar ju inte för det, nu.

Nuet är inte universellt utan knutet till betraktaren, iakttagaren. Det finns inget universellt nu gitligt för hela universum. Varje iakttagare lever därmed i sin tid, sitt nu, som han kan göra allmänt/intersubjektivt med hjälp av språket och olika vetenskapliga modeller, utifrån en gemensam konsensusplattform.

2. Varför finns det inget universellt nu? Varför går det inte att ta ett 'fotografi' av hela universum på en gång? Fotografi, bildligt talat alltså... äsch... hmm.

Den fjärde dimensionen "existerar" i deras teori - men i verkligheten? Då skulle vi kunna nå den i ehla dess "längd"/ utsträckning, mäta den med mätinstrument... hämta information ur den...

Hur får vi kunskap om den " objektiva, fysiska världen"? Genom att uppleva den - och koppla bort det faktum att vi fått info genom våra upplevelser. Även om vi använder "mätinstrument" ligger ju mänskliga överenskommelser bakom hur mätetalen skall tolkas. Och en människa måste till slut avläsa dem och sätta in dem i sina modeller av "verkligheten".

3. Du menar att vi kan uppleva den "objektiva fysiska världen" utan filter?

Tiden är den elementära enheten i fysiken. Längd definieras utifrån hur långt ljuset rör sig en viss ytterst kort tidrymd.

Inget materiellt föremål kan röra sig fortare än ljuset, men naturligtvis kan "andliga föremål" som tankar och längtan (ren immaterialiserad information) göra detta! De rör sig aldrig långsammare än ljuset!

4. Vart rör de sig? Varifrån kommer de?

1. Nej, det är rätt; vad jag vill säga är att alla tider representeras i vårt nu, psykologiskt i vårt inre och materiellt i vår yttervärld, så att säga här och nu, psykologiskt och materiellt. Hur kan vi annars mena att det förflutna orskat det som finns nu och att nuet orsakar det som kommer att finnas, om inte allt tider finns representerade här och nu? Hur funkar annars orsakskedjorna, psykologiskt opch materiellt?

Den enda verkliga tidsaspekten är nuets tid, det psykologiska och materiella nuet, som har viss utsträckning och ej är "punktformat". Alla andra tidsaspekter tillhör tankens eller teorins värld.

2. Einstein menar att varje iakttagare har sitt nu, sin tid. För att skapa en bild av ett allmänt kosmiskt nu måste vi dematerialisera informationen så att den ej bärs via materia, då ju inget som är materiellt kan röra sig i överljusfart. Det är enda möjligheten att skapa en bild av ett kosmiskt, allmänt nu: att vi gör det i "överljusfart", annars har ju "de bortersta delarna" i bilden hunnit bli föråldrade när vi håller på att skapa bilden på "närmre håll"! Den som kan röra sig i överljusfart kan resa i tiden!

3. Vi kan inte uppleva världen annat än via våra sinnens filter. Vi bör dock vara medvetna om att så är fallet och inte agera som om mätningar av världen, där man bortser från att någon måste avläsa dessa, ger en riktigare blid än våra spontana upplevelser via våra sinnen. Naturvetenskapens bild/modeller är bara annorlunda och vi använder den modell vi har mest nytta av i en viss situation. Naturvetenskapen mäter världen via sina modeller, de mäter inte verkligheten. De har sina mätinstrument som filter!

Tinget-i-sig är bara någonting som kan beskrivas som något egenskaplöst finns tills, tills vi upplevt det eller mätt det; då får det upplevbara och mätbara egenskaper.

Det finns ingen neutral observatör som inte påverkar det han/hon mäter eller observerar! En mätning är en reaktion mellan mätappraturen och tinget-i-sig. De nya modeller vi skapar är en följd av våra sinnens egenskaper och vår mätapparaturs egenskaper samt våra tidigare teoretiska modellers egenskaper!

4. Spekulativt: Våra tankars sprids i det allmänna, kosmiska telepatiska spänningsfältet, Jungs kollektiva "undermedvetna", som vi dyker ner i nattetid men glömmer att vi upplevt när vi vaknar. Ett universellt internet. Tankarna härstammar från djupet av våra själar, där allt är ett...

A

[J R Auk]

Frågan är varför frågor som "existerar forntiden/framtiden" uppkommer. Är det för att vi är osäkra på vad forntiden/framtiden - dvs. tiden är för nåt, eller för att vi är osäkra på vad existens är för nåt? Jag skulle gå för det senare. Vi vet mycket väl hur tiden är funtad i detta avseende - forntiden känner vi till men kan inte påverka, nutiden känner vi till och kan påverka, framtiden varken eller. Däremot är vårt vardagliga begrepp om existens kanske inte glasklart. (Själv tycker jag iofs att om man går på vardagsspråket så är presentismen klart rimligast - vi säger ju sånt som "han finns inte längre", "i framtiden kommer det att finnas saker som inte finns idag", etc.).

Jag har inga problem att förstå begreppen tid, forntid och framtid. Det jag har svårt med är att se vad som finns bakom dessa begrepp.
Är det något annat än ett subjektivt ordnande av formförbytelse? Dvs rörelse genom rummet över tiden?
Så visst, det är existensen bakom begreppen som jag förvirras av.
Men jag vill inte påstå att jag är förvirrad över begreppet existens, bara det bakomliggande existensen

Och du säger att framtiden vet vi inget om. Är det inte just medvetenheten om framtiden som ger oss valfrihet, skiljer oss från djuren och belastar oss med ansvar?

Jag upplever inte att jag tänker tankar på rad, mina tankar adderas till sig själva för att utgöra något nytt. Helt plötsligt är jag medveten om att den jag trodde mig vara, dom attityder jag trodde mig inneha, dom värderingar jag trodde mig representera, är jag inte längre, det som en gång var är nu nått annat.
Inte addering. Upplösning och förändring skapelse i förintelsen.

Kan du föreställa dig nu hur du tänkte förut? Kan du tänka det du en gång tänkt?

Jag tror inte det. För det går inte att recitera det man ser i den linjära tidsuppfattningen.
Utgångspunkten i nuläget har assimilerat det som var så att det inte längre existerar.

Ursäkta valet av termer, men jag har lite svårt att beskriva mina tankar om mina tankar annorlunda

[Stefan]

Men som sagt, om tankarna ordnas på rad, verkar det omöjligt för oss att resa tillbaka i tiden till våra egna tankar som tioåringar. Vi kan åka tillbaka och titta på oss själva utifrån som tioåringar, men vi kan inte se oss själva inifrån, eftersom vi kommer att ha en lång rad tankar emellan. Skulle vi göra detta, skulle det vara som att dö och uppstå på nytt som en ny person.

Kan det inte vara så att tankarna som ligger emellan blir osynliga just för att man reser tillbaka. Precis som du på samma sätt inte kan veta vad du kommer tänka om 10 år. Om du ser tiden som det medium som låter oss uppleva kausalitet så följer ju att om du hoppar i tiden så upplever du bara kausaliteten från ett annat håll.

Jag är inte säker på att det hade varit som att dö och återuppstå. Det som skulle hålla "ihop" oss skulle vara medvetenheten om att det går att resa i tiden varpå det skulle vara fullt naturligt att inte behöva organisera sina tankar i långa rader.

Alltså, frågan är vad du menar med "osynliga". Du kan knappast mena att vi har dom på ett undermedvetet plan, men att vi inte inte har dom på ett medvetet plan. Vi har ju åkt tillbaka i tiden tills före dessa tankar producerades, och då kan de inte finnas - varken som medvetna eller undermedvetna tankar.

Då måste tankarna alltså ha utplånats helt: dom kan inte ens finnas på ett undermedvetet plan. Och då försvinner med ens enorma delar av personligheten. Dessutom är vi ju inte på nåt sätt medvetna om att vi åkt tillbaka i tiden - eftersom tanken att vi åkt tillbaka i tiden hör till det som utplånats.

[Stefan]

Jag upplever inte att jag tänker tankar på rad, mina tankar adderas till sig själva för att utgöra något nytt. Helt plötsligt är jag medveten om att den jag trodde mig vara, dom attityder jag trodde mig inneha, dom värderingar jag trodde mig representera, är jag inte längre, det som en gång var är nu nått annat.
Inte addering. Upplösning och förändring skapelse i förintelsen.

Jo visst, men det var inte det som var min poäng riktigt. Det är kanske inte riktigt så att man först har en tanke A, sen en tanke B. Nåt mer flytande som du antyder är en bättre beskrivning. Men poängen var att den ena tanken - om nu gränserna är suddiga eller ej - kommer efter den andra.

Kan du föreställa dig nu hur du tänkte förut? Kan du tänka det du en gång tänkt?

Jag tror inte det. För det går inte att recitera det man ser i den linjära tidsuppfattningen.
Utgångspunkten i nuläget har assimilerat det som var så att det inte längre existerar.

Ursäkta valet av termer, men jag har lite svårt att beskriva mina tankar om mina tankar annorlunda

Nej, det var ett bra val av termer tror jag. Alltså man kan ju tänka på samma saker som förut: jag kan tänka att "Eiffeltornet är högt" och det har jag gjort förut. Däremot är denna tanke en ny tanke i en annan mening. Även om den var av samma typ som den gamla tanken, är det en ny tanke (en ny instans av typen, kan man säga). Och även om jag nu tänker på en gammal instans, kan jag aldrig återupprepa just den instansen (det ligger i definitionen av "instans") utan bara producera kopior.

[J R Auk]

Jo visst, men det var inte det som var min poäng riktigt. Det är kanske inte riktigt så att man först har en tanke A, sen en tanke B. Nåt mer flytande som du antyder är en bättre beskrivning. Men poängen var att den ena tanken - om nu gränserna är suddiga eller ej - kommer efter den andra.

Men kan vi härleda att tiden är något faktiskt existerande för det?
Innebär inte det bara att vi uppfattar något som vi valt att kalla för tid.

Fenomenet att vi kan ordna sakers uppkomst i vårt medvetande efter en linjär konstruktion.

Jag står fortfarande och stampar med känslan av att det som jag lämnar bakom mig slutar existera.
Det är bara jag som garanterar dess fortsatta existens.

Varför jag tjatar om detta är för jag tycker mig ana häpnadsväckande möjligheter att motsätta sig argument för att vi inte skulle ha någon handlingsfrihet.

Dom flesta argument jag stött på för att vi inte skulle vara i kontroll över våra val har att göra med föreliggande orsakssamband.
Man hävdar att vad jag än undersöker för orsakskedja så kommer jag för eller senare till en punkt, före min existens, där jag inte kan påverka det kausala sambandet.

Men om tiden inte finns står orsaken att finna i det nu existerande, och dessa argument faller platt.

[Stefan]

Saker innan vi levde kan vi (väl) inte påverka. Jag kan inte påverka det faktum att andra världskriget bröt ut. Däremot kan jag (nåja ) påverka om ett tredje världskrig bryter ut.

[J R Auk]

Algotezza har du någon literatur i ämnet att rekomendera?

Det är mycket intressant det du skriver om.
Hur uppstod iden hos dig?

[Benjie]

2. Einstein menar att varje iakttagare har sitt nu, sin tid. För att skapa en bild av ett allmänt kosmiskt nu måste vi dematerialisera informationen så att den ej bärs via materia, då ju inget som är materiellt kan röra sig i överljusfart. Det är enda möjligheten att skapa en bild av ett kosmiskt, allmänt nu: att vi gör det i "överljusfart", annars har ju "de bortersta delarna" i bilden hunnit bli föråldrade när vi håller på att skapa bilden på "närmre håll"! Den som kan röra sig i överljusfart kan resa i tiden!

Men vad innebär tanken att vi kan mäta gravitationshavets rörelser, vilket skulle innebära att vi kunde ta in en direkt mätning av vad som sker ljusår ute i rymden? Och är detta en riktig tanke, som vi ju säger att då vi vi ser "ut" i rymden egentligen ser mot vårt universums början?

3. Vi kan inte uppleva världen annat än via våra sinnens filter. Vi bör dock vara medvetna om att så är fallet och inte agera som om mätningar av världen, där man bortser från att någon måste avläsa dessa, ger en riktigare blid än våra spontana upplevelser via våra sinnen. Naturvetenskapens bild/modeller är bara annorlunda och vi använder den modell vi har mest nytta av i en viss situation. Naturvetenskapen mäter världen via sina modeller, de mäter inte verkligheten. De har sina mätinstrument som filter!

Tinget-i-sig är bara någonting som kan beskrivas som något egenskaplöst finns tills, tills vi upplevt det eller mätt det; då får det upplevbara och mätbara egenskaper.

Det finns ingen neutral observatör som inte påverkar det han/hon mäter eller observerar! En mätning är en reaktion mellan mätappraturen och tinget-i-sig. De nya modeller vi skapar är en följd av våra sinnens egenskaper och vår mätapparaturs egenskaper samt våra tidigare teoretiska modellers egenskaper!

Verkligen intressant påstående ett mycket vanligt påstående men hur bevisar man att det skulle vara ett riktigt påstående? Genom att vi använder vårt förnuft, tänkande, vårt sjätte sinne dvs vårt medvetande, som är något vi tar för självklart tills någon ( i detta fall jag ) ifrågasätter omdömet för att vara för svagt..ty var är dess (medvetandets) början var dess slut, VAD ÄR DET..helt enkelt?

4. Spekulativt: Våra tankars sprids i det allmänna, kosmiska telepatiska spänningsfältet, Jungs kollektiva "undermedvetna", som vi dyker ner i nattetid men glömmer att vi upplevt när vi vaknar. Ett universellt internet. Tankarna härstammar från djupet av våra själar, där allt är ett...

A

Jag är allärgisk mot Jung, men frågan är riktig att vi djupast taget i vår historia borde finna vår själsrot.



BENJIE

[Algotezza]

Algotezza har du någon literatur i ämnet att rekomendera?

Det är mycket intressant det du skriver om.
Hur uppstod iden hos dig?

Kan du precisera vilken idé du tänker på främst?

A