Inläggav Sceptisk » 05 mar 2011 01:10
Guds tjänare
Det mest framträdande draget i all filosofi genom tiderna är dess pågående sökande efter lyckan, var den finns och hur den ska uppnås. Det går ett program på tv också om detta. Har dock inte följt det. Kanske, tänker jag, är det något som är fel i detta sökande. Sökandet verkar ju förutsätta att lycka är meningen med livet. Men hur stor skillnad är det mellan att säga att "livet går ut på att vara lycklig" och att säga att "livet är till för att göra mig lycklig"? Ganska anspråksfullt, inte sant? Vad gör man anspråk på ifall man säger att livet är till för att göra mig lycklig? Om man hamnar i en tragedi, hur ska man då kunna förklara det påståendet? Såklart om man tror på det förangivna antagandet att livet är till för att göra mig lycklig, och att det finns en metod för att uppnå den lyckan, då finns det åtminstone två vägar att tänka. Antingen så är det någons fel att jag drabbades av en tragedi, någon som måste straffas för att jag inte längre är lycklig - så att jag kan få tillbaka det som är mitt - lyckan. Eller så kan man tänka att man själv ännu inte uppnått den metod som ska hjälpa en till lyckan. Vilket alternativ man än väljer så hamnar man i en slags skuldfälla och den skuldfällan beror enbart på något man tror - men inte vet.
Hur kan vi veta att livet är till för att göra oss lyckliga? Hur ska vi finna ett bevis för ett sådant påstående? Såklart kan man argumentera att det känns bättre att vara lycklig än att vara olycklig och att man därför vill försöka maximera sitt välbefinnande och behålla det så länge det är möjligt. Men bara för att vi skulle vilja vara lyckliga (eller inte) behöver ju inte betyda något annat än att vi skulle föredra ett visst slags sinnestillstånd, med andra ord en instinkt som din vän sade. Men det finns ju också tillfällen i livet då det anses som onaturligt och onyttigt att vara lycklig. Till exempel vid någon närståendes bortgång. Då vi har en verklighet som involverar både med och motgångar för egen del, så kan vi inte med självklar auktoritet säga att meningen med livet är att vara lycklig eller att livet är till för att göra oss lyckliga.
Du säger att vi måste ha en värdegrund. Men det behöver ju inte vara samma sak som att säga vad meningen med livet är. Det räcker ju med att säga vilka normer vi förväntas ha för att kunna leva tillsammans i ett samhälle. Sådana normer utvecklas för det mesta spontant, till och med i rigorösa regelsystem som vill tränga bort spontanitet.
Det synes mig som att när vi med påstådd auktoritet försöker att slå fast vad livet är och vad livet ska gå ut på som vi bjuder in anklageriet. Om det inte fanns ett regelsystem då skulle det ju inte finnas någon grund för anklageri heller. Som jag skrev, den som söker efter lyckan och tror att han existerar för att vara lycklig och livet bevisar honom motsatsen, då kommer anklagaren fram och letar efter någon att skylla på. Det verkar alltså som att varje gång som människan försöker agera auktoritet om vad livet är och går ut på så öppnar hon upp för konflikter. Satan betyder ju anklagaren, eller åklagaren, eller motståndare.
Du verkar resonera som att alla som saknar ett värdesystem på något sätt måste bli ondskefulla. Men tänk om det är precis tvärtom? Att det är dom som försöker agera auktoriteter om vad livet är, att det är dom som blir ondskefulla? För det dom gör är ju att dom försöker sätta sig själv som domare över vad alla andra människor går igenom. Om nu olyckan skulle drabba en individ, hur ska han förklara det om han tror att livet är till för att göra honom lycklig? Han måste ju resonera att livet är orättvist eller hur? Om han däremot inte trodde att livet var till för att göra honom lycklig, vad skulle han då ha för skäl att tycka att det var orättvist? Han kanske känner samma smärta, men hans smärta kan inte riktas mot någon eller något för han har inte gjort det avgörande antagandet. Och smärtan kommer och den försvinner med tiden, såren läker och han fortsätter att leva. Medan en person som tror att livet är till för hans egen del, kommer känna samma smärta, men denna smärta kommer att intensifieras för att han nu tror att det är någon som är skyldig och det är hans uppgift att finna den skyldige och hämnas på honom. Han kanske fortsätter med sina hämnarfantasier och odlar sitt hat hela livet och dör som en bitter människa.
Om man tänker att livet är till för att göra mig lycklig, då är steget inte speciellt långt till att tänka att andra är till för att göra mig lycklig. Människor, djur, natur har utvecklats genom miljoner år bara för att göra mig lycklig just nu. Och vadan om dom inte gör mig lycklig? Då bryter dom ju mot hela det värdesystem som jag byggt upp, dom bryter mot hela kosmos ordning, inte sant? För det så måste dom ju straffas och jag måste hämnas på dom för att dom har förstört min lycka, meningen med hela livet och världsalltets existens!
Och vilka är det som är mest hämndlystna av människor? Jag tycker det verkar som att kriminella människor är de mest hämndlystna av alla, medan människor som inte har någon vilja till hämnd också är dom som sällan blir kriminella.
Han kan dock ifrågasätta ALLT :d