det tysta förtrycket

[Skogsälvan]

Lösdrivaren  *console*

Sånt där är riktigt svårt. Principiellt tycker jag att man ska hjälpa, men det finns gränser då hjälp blir björntjänster. Jag finns här i faggorna, det vet du. Börjar du med antidepressiva är det vanligt att man får förhöjd ångest de första veckorna. Det kanske inte betyder så mycket - men jag finns här.

[Justin Case]

Anledningen till att jag mår skit och behöver piller.

Vi är ett gäng syskon där vissa tar ansvar och övriga skiter i allt och lever loppan.
Vareviga gång dessa ”oansvariga” hamnar i knipa så är det legio att vända sej till oss ”ansvariga” och be om hjälp.
Vi har ställt upp ett otal gånger men fan någonstans finns en gräns.
Denna gången handlade det om en större summa och, same procedure as last year, kan inte du ställa upp som borgen för ett nytt lån så att vi löser in det gamla lånet?
Fick telefon från ”schyssta brorsan”, han sa nej, märkte att han mådde dåligt.
Vi kom överens om att inte ställa upp mer.
Nu började det hagla självmordshot. Allt detta i manipulationssyfte. Inte lätt att bortse från dessa hot, men vad göra?
Skulle aldrig förlåta mej själv om någon gör verklighet av hotet, har enormt med empati med dessa syskon men hur handskas med situationen?

Nu är läget att de har sagt upp kontakten med oss överlägsna.
Vill därför fråga kloka FF om råd, hur handskas i denna situation? Svarar gärna på frågor som inte outar någon.

De personer du beskriver verkar inte tendera göra särskilt mycket nytta med de resurser de får. Fråga dig vad som kan förväntas ge bäst resultat för mänskligheten, sammantaget, på riktigt, riktigt lång sikt, att ni gör. Det finns nog många personer och organisationer i världen som skulle kunna göra stor nytta, eliminera mycket lidande och skapa på sikt mycket lycka, och som skulle vara mer betjänta av er hjälp (och som världen sammantaget skulle vara mer betjänt av att ni hjälpte att förbättra världen) än vad de oansvariga personer du beskriver verkar vara. Att ni råkar vara syskon med, och (därför?) råkar känna särskilt starkt för, just de där oansvariga personerna, det må vara ett svårnedkämpat faktum, men det är inte ett moraliskt skäl för att hjälpa just de personerna. Moraliskt sett vore det nog bättre om era resurser (tid, pengar, borgen, energi etc) riktades åt ett så konstruktivt håll som möjligt istället, vilket nog vore ett helt annat håll.

Om någon tar livet av sig som en följd av att man säger nej till att hjälpa honom, ska man ta på sig skulden för det så lite man bara någonsin kan - allra helst inte alls. Förlåt dig själv så mycket du kan, om det händer. Att klandra sig själv för sådant leder nog inte till något gott, bara till onödigt lidande. Och för övrigt: är det verkligen en så stor förlust för personen i fråga själv, att dö, om nu vederbörandes liv ändå verkade vara så fullt av svårigheter? Jag tänker lite som Roy och Roger sjöng: "dä' ska va' gött å' leva, annars kan de' kvitta". Lite förenklat. Eller mycket förenklat, egentligen. För det finns människor som mestadels lider men som ändå moraliskt sett bör fortsätta leva eftersom de tillför världen väldigt mycket gott. Men de personer du beskriver verkar inte stämma in på den beskrivningen, så i deras fall kanske (vad jag förstår som) budskapet i Roy och Rogers sång är tillämpligt. Inte så att du borde göra slut på dem med handling naturligtvis, men om de själva gör det behöver man inte se det som något självklart jättehemskt i jämförelse med om det (vad jag förstår) ändå rätt jobbiga status quo hade fortsatt råda.

Dessutom, men detta är fristående från det ovanstående, skulle deras död förmodligen inte bli slutgiltig. De kommer förmodligen att bli återuppväckta till livet när teknikutvecklingen kommit så långt att sådant blivit möjligt. Man kommer att kunna, utifrån lagrad data om vad som hänt under vår tid, kunna räkna ut alla andra partikelpositioner och partikelrörelser på jorden som måste ha varit fallet under vår tid för att exakt den lagrade datan med någon rimlig sannolikhet ska ha kunnat bli lagrad när den blev lagrad. För det krävs oerhörd intelligens och oerhört långtgående kunskap om fysik och hur världen fungerar, men det kommer framtida AI att ha - om vi pratar tillräckligt avlägsen framtid. Dessutom kan man tänka sig att alla människor som någonsin kan tänkas ha funnits (inklusive alla de som inte funnits men teoretiskt sett skulle ha kunnat finnas) kommer att återskapas som en oundviklig effekt av att framtida civilisationer (postmänskliga och andra) gör experiment i form av att skapa alla tänkbara partikelkombinationer och partikelrörelsekombinationer som är möjliga inom en given mängd rymd, exempelvis den mängd rymd planeten jorden upptog under vår tid. Därigenom kommer bland annat alla vi som levde idag att bli återskapade, utan att någon behöver ha för avsikt att återskapa just oss snarare än några andra partikelkombinationer, eftersom alla möjliga partikelkombinationer skapas. Sannolikheten för att något sådant händer är naturligtvis mycket liten under varje given liten tidsrymd som framtiden består av, men genom att framtiden består av oändligt lång tid, kommer det förr eller senare att ske. Och då vi som personer bara utgörs av hur de partiklar vi som fysiska kroppar "består av" är organiserade, inte av de specifika partiklarna i sig, spelar det ingen roll att det inte är just de partiklar vi nu består av som blir återskapade i den där framtiden. Partiklarna i oss byts ju ut över tid redan inom vårt nuvarande dagliga liv helt normalt också, så vår överlevnad kan inte hänga på några enskilda partiklar som sådana. Den måste hänga på mönstret i vilket partiklarna är organiserade. Och det mönstret är odödligt, genom att det är immateriellt och kommer att återskapas om och om igen i framtiden.

Man behöver alltså inte bekymra sig så värst mycket över att någon man älskade tagit livet av sig, om så skett. Han/hon är ju inte död för evigt, man kommer ju att få träffa honom/henne igen. Visserligen dröjer det säkert väldigt länge, men den som väntar på något gott...

[Minded]

Många är inte medvetna om det tysta förtrycket,
ofta talar man om påfallande förtryck, att någon anser en av annan hudfärg än sin som mindre värd,
men få är medvetna om det förtryck som sker som ett resultat av hur en människa för sig.

Jag har skrivit om detta tidigare, för hur vi pratar, hur vi går och i övrigt beter oss, kan antingen
leda till att vi förtrycker andra eller inte.

Jag vill påstå att de människor som aldrig förtrycker är de få människor som beter sig likt personligheter
som Jesus, alltså fullständigt kärleksfulla människor. Dessa människor har ett speciellt sätt att prata på, och gå på.

De flesta av oss kan känna igen en högmodig människa på gatan, kanske kallar vi denne för en snobb,
men de flesta är inte medvetna om att just deras högmod indirekt förtrycker andra människor, och
om vi tillåter det berövar deras sätt att bete sig på oss vår vitala energi.

Är du förtryckt, eller är du den som förtrycker?    Förmodligen är svaret på båda frågorna för dig ett tvärsäkert JA!

Läste egentligen bara det ovan fetmarkerade.

Detta är just spänningar, som jag precis postade om. Och du känner till viss del detta också, då du säger ja om bägge frågorna. Men gör det inte till permanenta fenomen, då blir de outhärdliga. Ta dem istället för vad de är, i stunden. För uppenbarligen är de relevanta i ögonblicket, då de där och då 'existerar'. Dansa med dem, istället för att benämna dem, sätta labels on them. Klassificera dem, begränsa dem, och begränsa dig själv i förhållande till dem. Glöm dem, och glöm dig själv, för att vara dig själv. Det som är, är. Oavsett vad man tycker om det, oavsett om det är för hemskt (spännande) för att egentligen tillåtas vara, finnas. Hoppas träffa dig själv med pilbågen, överraska dig själv. Dansa.