Eutanasi, är det okej att tvinga någon som vill dö att leva?

[Zokrates]

Svensk sjukvård på ett av de största sjukhusen i Sverige 1988, har något förändrats?

Mitt i natten kommer jag in med farsan, han åkte i ambulans, jag efter i min bil.

När de hämtade honom var det minus 15 grader, ambulansen stod med öppen dörr under den kvart
det tog att få ned honom och in med honom i bilen, han var naken.

På sjukhuset talar jag om vad som hänt, jag sa att han fått en hjärnblödning och drabbats av en
halvsidesförlamning i samband med detta, jag bad dem sätta in en kateter innan de påbörjar
undersökningen, då han klagat över svåra smärtor och inte längre kunde pinka själv.

Den manliga skötaren talade då till farsan som om han talade till ett barn, varpå farsan blev förbannad
och svarade att han vare sig är en alkis eller idiot, utan en vuxen man som skall bemötas med respekt.

Det tog en kvart innan de satte in en kateter. Efter en halvtimme hade inget annat hänt, jag frågade
dem om de inte borde röntga honom med en gång?

De sa att han skulle föras över till röntgen så fort det fanns tid till det. Först klockan 11 röntgades han och
jag fick inte närvara. Under tiden ställde jag mig i trapphuset och väntade, de flyttade honom till ett annat
rum, plötsligt springer det in en massa folk, en defibrillator tas fram och de sätter igång honom, dörren är
halvöppen och jag står vid sidan utanför så att jag ser in, två sjuksköterskor lämnar scenen och ställer sig
mittemot mig fast på insidan, jag ser dem inte längre men hör dem tydligt.

Konversationen går så här.

Men jag visste ju inte, hans blodsockervärde var ju så högt, jag gav ju honom bara en insulinspruta..
den andra kvinnan avbröt henne direkt, -Tyst, det har aldrig hänt!

De fick igång hjärtat men han hade hamnat i koma, fram till och efter röntgen hade han varit vid medvetande,
så enkelt det hade varit att bara fråga mig som de noterat var med honom, eller honom själv om han var
diabetiker vilket han inte var. Detta kom aldrig ut, för det dröjde flera år innan jag fattade hur allvarligt det
är att ge insulin till en som inte har diabetes.

De flyttade in honom på en annan IVA avdelning, jag frågade den ansvarige läkaren vad de skulle göra,
han svarade ordagrant och helt kallt. -Min erfarenhet av sådana här fall är att patienten dör inom två dagar,
det finns inget vi kan göra, dessutom är han för gammal.

Han levde i 16 dagar till innan han dog, han blev 64 år.

[lösdrivaren]

Min farsa dog för ett drygt år sen.
Han fick cancer och läkarna sa att han har max 2 månader kvar. Läkarna förklarade också att han inte klarar av en operation. Han dog efter en vecka.
Efter begravningen skickade jag ett e-mail till alla syskon och menade att här var det en prioritetsfråga. Frågade en brorsa vad är nu förlusten om han inte klarar av en operation om han ändå är dödsdömd, slutet kan ju inte vara värre än den död han mötte. Varför inte chansa med en operation?
Brorsan blev helt vansinnig (han jobbar som chef inom sjukvården)  och menade att jag snackar skit.
Min lilla fråga var tydligen mer än nog.

[Justin Case]

benämning ("dödshjälp") som staten kanske använder på de handlingarna - om nu ens staten använder den benämningen på de saker ni pratar om, något som i så fall är mer än vad jag observerat..

Nej, staten eller deras ansvariga myndigheter använder inte den beteckningen, likväl är det en form av
dödshjälp som har ekonomiska orsaker, därför var det t.ex ett sådant hallå bland läkarna, när en av
deras kollegor åtalades för inte så länge sedan då ett nyfött barn dog av överdos, självklart friades hon.

Tror du att läkaren i det fallet dödade barnet i första hand för att spara på samhällets ekonomiska resurser, och inte i första hand för barnets egen skull? Om det var så (vilket jag i och för sig betvivlar), var det per definition inte dödshjälp. Om det till stor del var för barnets egen skull, men även till stor del för samhällsresursbesparings skull, och om inget av dessa två skäl hade upplevts (av läkaren i fråga) som tillräckligt var för sig, men de två skälen upplevdes som tillräckliga tillsammans, var det inte dödshjälp. Hänsyn till patientens bästa upplevdes ju då inte vara tillräckligt som skäl för dödandet. Bara för att A dödar B, och inför dödandet av B tror att B vinner på att dö, är det inte automatiskt sant att det är dödshjälp, för i så fall skulle alla mördare i Sverige alltid kunna vara säkra på att, genom att påstå att de dödade delvis för offrets egen skull, slippa dömas för mord, eftersom man aldrig bortom rimligt tvivel kan utesluta, beträffande ett påstått mord, att en av mördarens bevekelsegrunder för mordet i någon mån var hänsyn till mordoffrets eget bästa, utöver mördarens förmodade egennyttoskäl för att mörda. Om A överlagt och kallblodigt dödar B, till 99% av egennyttoskäl, och bara till 1% av hänsyn till B:s eget bästa, och av allt att döma utan att bry sig särskilt mycket om huruvida hans gissning att det är bra för B att dö är en korrekt gissning, är det mord, trots att där alltså bland annat finns en viss liten mängd hänsyn till B:s eget bästa som delmotiv för mordet. Det är först när andelen hänsyn till den dödades bästa överstiger 50% av motivet som man kan börja kalla det dödshjälp, om ens då. När det är i närheten av 100% eller exakt 100% är det fråga om dödshjälp.

Man kan jämföra det resonemanget med följande resonemang. Om A i och för sig vill ha B:s plånbok, och inte kan få den utan att döda B, men inte skulle döda B om detta vore den enda bevekelsegrunden, men A dödar B eftersom A har ett mycket starkare motiv än plånboken, nämligen att rädda livet på sig själv i en situation där B hotar A:s liv, ska det nog kallas nödvärn, eller, om nödvärnskriterierna inte är riktigt betryggande uppfyllda men nästan, så ska det på sin höjd kallas dråp eller vållande till annans död, och inte mord. Först när den andel av A:s motiv för dödandet av B som utgörs av A:s vilja att komma över B:s plånbok, eller på annat sätt vinna egennytta på att döda B, överstiger så där en 50% av A:s samlade motiv för att döda B kan man befogat börja kalla A:s dödande av B för mord, tror jag. På liknande sätt, men åt motsatt håll så att säga, tänker jag om när man befogat kan kalla ett dödande för dödshjälp. Där är det istället hänsyn till den dödades eget bästa som måste överstiga 50% (för att det ska kallas dödshjälp).

Nu tror jag att läkaren i det fall du syftar på - om hon verkligen dödade barnet (t.ex. genom att en ovanligt hög dos smärtstillande medicin avsiktligt påskynda barnets död) - ansåg att det redan för barnets eget bästa, oavsett eventuella samhällsfördelar utöver det, var rätt att döda barnet (även om hon själv kanske hellre vill kalla det för "säkerställande av bästa möjliga vård i livets slutskede" eller någon annan feg eufemism för dödshjälpen i fråga). I så fall ska det kallas dödshjälp. Om det sedan därutöver fanns med i läkarens beslutsprocess en föreställning om att dödandet av barnet även, som en extra "bonus", skulle innebära välkommen resursbesparing för samhället (eller för sjukhuset, eller dylikt), gör det inte nödvändigtvis att dödandet inte ska kallas dödshjälp. Men det du pratar om verkar vara när det är för att spara samhällsresurser snarare än för patientens eget bästa som man dödar patienten, alltså när det är något annat än patientens bästa som är huvudmotivet för dödandet av patienten, och sådant dödande är per definition inte dödshjälp. Dödshjälp är det bara när dödandet sker huvudsakligen av hänsyn till patientens eget bästa och inte huvudsakligen av något annat skäl.

[lösdrivaren]

Justin, du använder sannolikhetsbegreppet så vårdslöst.

Felet är att du i dina procentsatser om x% sannolikhet använder dej av den klassiska sannolihetsteorin som förutsätter ett strikt utfallsrum av händelser, alltså ett väldefinierat antal händelser.

Dina 99% sannolikheter är utopi då du aldrig kan definiera 100% sannolikhet som ju är måttstocket.

[Justin Case]

Min farsa dog för ett drygt år sen.
Han fick cancer och läkarna sa att han har max 2 månader kvar. Läkarna förklarade också att han inte klarar av en operation. Han dog efter en vecka.
Efter begravningen skickade jag ett e-mail till alla syskon och menade att här var det en prioritetsfråga. Frågade en brorsa vad är nu förlusten om han inte klarar av en operation om han ändå är dödsdömd, slutet kan ju inte vara värre än den död han mötte. Varför inte chansa med en operation?
Brorsan blev helt vansinnig (han jobbar som chef inom sjukvården)  och menade att jag snackar skit.
Min lilla fråga var tydligen mer än nog.

En plausibel och något "snällare" tolkning av läkarnas beslut att inte operera, än att de bara ville spara på resurser, är att de månar om sitt personliga psykiska välbefinnande och att de inte ansåg sig vara moraliskt skyldiga att utföra en operation som med väldigt stor sannolikhet skulle få dem själva att efter operationen känna (även om den känslan vore irrationell) sig skyldiga till patientens död. Läkarna kan vara medvetna om att de känslorna av skuld vore irrationella, men det innebär inte att de kan undvika att känna dem när de uppkommer, ty människan är i stora stycken irrationell och kan inte helt och hållet avhjälpa det. Om de känslorna av skuld skulle vara väldigt plågsamma, kan man kanske förstå läkarna. Dessutom kanske de var rädda för att bli klandrade för patientens död om något skulle gå fel under operationen. Det är naturligtvis en risk de tar vid varje operation, men de tycker naturligtvis att det måste finnas tillräckligt starka skäl för operation för att det ska vara värt för dem att ta den risken. I det här fallet tyckte de kanske att skälen för operation visserligen inte var noll, men så pass nära noll att de inte var beredda att betala för den med den risk en operation normalt innebär för dem själva. De löper inte alls lika stor risk att bli klandrade för en patients död om de avstår från att sätta in livsfrämjande åtgärder som om de sätter in livsfrämjande åtgärder och misslyckas. Det torde bero på att folk i allmänhet är mer benägna att klandra andra människor - inklusive läkare - för handlingar än för underlåtelser att handla.

Hur jobbigt är det egentligen att som läkare misstänka att man, genom handling, av misstag förkortat en patients liv? Det finns andra psykiskt jobbiga arbeten, det finns folk som jobbar med att städa upp resterna efter folk i tunnelbanan till exempel. Kan sådana arbetsuppgifter vara minst lika psykiskt jobbiga som en läkares skuldkänsla av att genom handling av misstag under en operation kanske ha förkortat en patients liv? I så fall kanske läkarna inte ska klaga, utan acceptera att det i deras arbete ingår att de ibland kan komma att tyngas av irrationella skuldkänslor över att ha genom handling av misstag förkortat någons liv. Läkare har ju bra betalt, bland annat just på grund av läkaryrkets baksidor, som bland annat denna, antar jag.

Jag kan tänka mig, men det är mest en gissning, att läkarnas motiv att inte operera din far bestod av tre samverkande delmotiv: de ville spara på resurser för att kunna rädda desto fler andra patienters liv med de faktiskt begränsade resurser de hade, de ville inte riskera att drabbas av skuldkänslor vilket lätt skulle kunna bli fallet om de opererade (detta eftersom prognosen var så dålig), och de ville inte riskera bli anklagade och kanske polisanmälda för att ha gjort något fel med patienten, en risk som är mindre om de inte utför någon handling än om de utför en handling, t.ex. opererar. Både allmänhetens rättstänkande och lagstiftningen är ju generellt sådana att handlingar bedöms mer kritiskt än underlåtelser att handla.

Jag kan även tänka mig ett fjärde delmotiv. Läkarna kunde, om de tänkte strikt vetenskapligt, inte med exakt 100% säkerhet utesluta möjligheten att din far skulle tillfriskna om de inte opererade honom. Det sker ibland - om än extremt sällan - "spontana" tillfrisknanden från även de allvarligaste fall av cancer. Patienter som läkare helt gett upp hoppet om att rädda livet på har blivit friska på ibland till synes mirakulösa sätt. Visst, det sker väldigt sällan, chansen att något sådant sker med en given patient är kanske väldigt nära noll, men de läkare som vägrade operera din far kanske bedömde att chanserna för att din far skulle överleva en operation var ännu närmare noll än chanserna för ett mirakulöst spontant tillfrisknande - samt att en operation skulle ytterligare minska de i och för sig nästan obefintliga chanserna för ett mirakulöst spontant tillfrisknande, och att detta sammantaget innebar att din far hade aningens aning större (eller ska vi säga "aningens aning mindre obefintliga") chanser att överleva (länge) utan operation än med operation. Att läkarna inte sagt ett ord till er om att de fört något sådant resonemang, även om det kanske fanns som en tyst del av deras resonemang när de fattade beslutet, är kanske för att de är rädda för att framstå som flummiga, något många läkare nog är ganska rädda för att framstå som. När en sannolikhet är väldigt nära noll betraktas det ofta som fel att ens fästa någon som helst vikt vid den. Vi människor tycker spontant om att förenkla komplicerade situationer, och alltså avrunda sådant som är väldigt nära noll till precis noll, så att vi slipper tänka på det. Av samma skäl kan läkarna komma undan med att helt enkelt säga att en operation "inte hade hjälpt", som om de kunde vara 100% säkra på det, när alla egentligen inser (eller borde inse) att verkligheten är att ingen kan vara (befogat) 100% säker på någonting alls.

Det här sista delmotivet - att läkarna någonstans hoppades på ett "mirakel" och därför inte opererade - är mest en gissning från min sida, det också. Jag tror att delmotiv 1 (resursbesparing) var det starkaste delmotivet, därefter kom delmotiv 2 (att läkarna inte ville riskera få skuldkänslor om något skulle gå fel vid operation, och därför avstod från att operera), därefter delmotiv 3 (att läkarna ville ytterligare minimera den i och för sig säkert redan mycket lilla risken för att bli polisanmälda), och allra svagast var delmotiv 4, om det ens fanns med. Men det är mycket möjligt att läkarna bedömde att delmotiv 1 (resursbesparing) var så starkt att det hade räckt ensamt. Det är naturligtvis inget de skulle erkänna i så fall.

[lösdrivaren]

Jag tror helt enkelt att just detta var en otroligt känslig fråga för brosan & co.
Blev lite paff över reaktionen.
Jag tror ändock att min fråga berörde deras yrkesheder, brorsan är gift med en läkare, de pallade inte med min fråga helt enkelt. Tyckte själv att frågan var vettig.

[Justin Case]

Justin, du använder sannolikhetsbegreppet så vårdslöst.

Felet är att du i dina procentsatser om x% sannolikhet använder dej av den klassiska sannolihetsteorin som förutsätter ett strikt utfallsrum av händelser, alltså ett väldefinierat antal händelser.

Ute i "verkligheten" utanför den överblickbara matematikens trygga miljö känner vi aldrig till med 100% procents säkerhet vad som ingår och inte ingår i det "utfallsrum av händelser" vi har att göra med. Ändå gör vi, och bör vi göra, sannolikhetsbedömningar där också. Sannolikhetsbedömningar är statistiskt sett bättre än ingenting, annars skulle man nog ha slutat göra dem för länge sedan, på exakt alla livsområden. Och som du vet är det tvärtom så att man faktiskt gör sannolikhetsbedömningar på (snart sagt) alla livsområden, och det har visat sig lönande (statistiskt sett, även om det naturligtvis inte är det i varje enskilt fall).

Mina sannolikhetsbedömningar är, naturligtvis, liksom varje människas dito, alltid i någon mån osäkra och gissningsaktiga, men de vilar även i någon mån på observationer och logik, och därför tror jag att de i längden är bättre än ingenting, åtminstone. Även om de ibland kanske kan vara åt skogen.

Dina 99% sannolikheter är utopi då du aldrig kan definiera 100% sannolikhet som ju är måttstocket.

Hur stora bedömer du de sannolikheter vara som jag tror vara 99% då?
Och på vilka grunder?

Om du svarar att du inte vet, svarar jag att det är just vid brist på vetande som man måste ta till sannolikhetsbedömningar. Alltid har man någon känsla av ungefär hur sannolikt man tycker att något verkar vara. Att inte ta hänsyn till ens den känslan, att inte ens i någon mån utgå från den känslan, är sämre än att låtsas som om man inte ens har någon sådan känsla och stelbent och kategoriskt vägra låta den påverka ens slutsatser det minsta. Sedan att man inte bör fästa alltför stor vikt vid en vag känsla är väl så självklart att det inte behöver sägas. Men när den vaga känslan är all (eller nästan all) information man har, bör man fästa åtminstone någon vikt vid den, annars blir ens sammantagna bedömning av läget onödigt dålig, eftersom man i så fall inte låter all den information man har påverka ens bedömning ens i den måhända mycket lilla grad den bör göra det.

Om du inte håller med om mina sannolikhetssiffror, står det dig fritt att presentera alternativa förslag. Så länge ingen presenterar några alternativa förslag framstår det för mig som att ingen har något bättre förslag än de jag lagt fram, och då finns det väl inget som talar för att de sannolikhetsförslag jag lagt fram skulle vara sämre än ingenting, och alltså kan man gott utgå från dem, i brist på bättre alternativ, tills vidare.

[Justin Case]

Jag tror helt enkelt att just detta var en otroligt känslig fråga för brosan & co.
Blev lite paff över reaktionen.
Jag tror ändock att min fråga berörde deras yrkesheder, brorsan är gift med en läkare, de pallade inte med min fråga helt enkelt. Tyckte själv att frågan var vettig.

Men varför var det en så otroligt känslig fråga för dem, på vilket sätt upplevde de att den hotade deras yrkesheder?

Om det är så, att läkarnas motiv, till att avstå från att operera din far, i första hand var att spara resurser till desto bättre vård för patienter med bättre diagnoser, hellre än att bränna de resurserna på en operation som med nära 100% säkerhet skulle ha visat sig resultatlös, är detta i sig inget konstigt. Resurserna i vården skulle ju inte på långa vägar räcka till en hur extremt livsbefrämjande vård som helst för varenda allvarligt sjuk patient i landet, så vissa människors livsutsikter måste alltså offras (eller kompromissas) för andras dito, precis som i andra livbåtssituationer. Vad som är konstigare - eller i vart fall mindre ursäktligt - är att allmänheten inte accepterar detta, utan kritiserar varje läkare som har mage att berätta detta faktum "alltför" ocensurerat och rakt till allmänheten. Det behöver alltså inte vara läkarnas fel att de håller inne med det verkliga motivet bakom sitt beslut. Det kan vara allmänhetens fel, som gång på gång straffar läkarna när dessa säger vissa sanningar som allmänheten inte vill höra.

Jag förstår mig inte på detta ständiga blundande och förnekande av en så uppenbar sak som att vissa ofrånkomligen måste offras för andra. Varför kan inte alla bara erkänna och slå fast, både för sig själva, och till varandra, och offentligt, och överallt, i alla sammanhang, att vi befinner oss i livbåtssituationer på alla samhällsområden hela tiden, att resurserna är begränsade och inte kan möta allas högt ställda önskemål och att bl.a. läkare därför kommer att offra vissa människor för andra människors skull, hur de än gör, och att de inte kan undvika att göra det? Varför inte bara erkänna det? Kanske är det för plågsamt för många människor att se sanningen i vitögat? Problemet är att deras ovilja att göra detta drabbar onödigt många oskyldiga onödigt hårt, genom att det får destruktiva effekter på samhällsplanering, lagstiftning, resursfördelning, m.m. Genom att (tro sig) "vägra acceptera offrandet av någon människa för någon annan människa" offrar de fler människor än vad de skulle göra om de accepterade offrande som den ofrånkomliga del av verkligheten det är.

[Zokrates]

Jag förstår mig inte på detta ständiga blundande och förnekande av en så uppenbar sak som att vissa ofrånkomligen måste offras för andra. Varför kan inte alla bara erkänna och slå fast, både för sig själva, och till varandra, och offentligt, och överallt, i alla sammanhang, att vi befinner oss i livbåtssituationer på alla samhällsområden hela tiden, att resurserna är begränsade och inte kan möta allas högt ställda önskemål och att bl.a. läkare därför kommer att offra vissa människor för andra människors skull, hur de än gör, och att de inte kan undvika att göra det?

Ibland undrar jag om vi kommer från samma planet, du är så verklighetsfrånvänd, jag berättar en
livshistoria om farsan, du läser den förmodligen och ändå kan du skriva som du gör, vad är det du inte
förstår?
Bör inte en patient åtminstonde undersökas inom rimlig tid utifrån symptombilden innan personen
bedöms som avskräde?
Inom 4.5 timmar måste behandlingen sättas in, vilket om jag tolkar det rätt innebär att
undersökningen av patientens tillstånd måste ske omgående, annars är risken stor
att det är försent.
För att man ska kunna ställa den rätta diagnosen krävs att patienten genomgår en skallröntgen.

http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och- ... r/Stroke-/
http://www.golfosport.se/niclas/stroke.htm

[Zokrates]

Apropå tråden, farsan sa till mig innan ambulansen kom, att han under inga omständigheter ville leva
resten av livet som en grönsak och att om så skedde bad han mig att avliva honom.

Han dog för 23 år sedan, om jag hade dödat honom eller på något sätt injicerat honom med insulin
trots att han inte var diabetiker, så skulle vilken åklagare som helst vid minsta misstanke inleda
en förundersökning som mycket väl skulle leda till åtal om omständigheter talade emot mig,
vad är det för skillnad på läkare, sjuksköterskors vållande medvetet eller genom grav oaktsamhet till
någons eventuella för tidiga död och mig i ett sådant scenario, står de verkligen över lagen i alla fall?

Även om min far bara hade haft timmar kvar att leva, så skulle jag fällts för mord om jag inverkade
så att han avled.

[lösdrivaren]

Jag tror helt enkelt att just detta var en otroligt känslig fråga för brosan & co.
Blev lite paff över reaktionen.
Jag tror ändock att min fråga berörde deras yrkesheder, brorsan är gift med en läkare, de pallade inte med min fråga helt enkelt. Tyckte själv att frågan var vettig.

Men varför var det en så otroligt känslig fråga för dem, på vilket sätt upplevde de att den hotade deras yrkesheder?

Frågan var väl känslig både yrkesmässigt och privat.
Förstod aldrig saken eftersom läkaren hade gett honom domen och sa att han inte skulle klarade en så omfattande operation, då menade jag vad spelar det för roll om han dör på operationsbordet eller i sängen. Varför inte chansa med en operation?
Skit samma. Sista gången vi träffades, jag satt med honom ett par timmar, inte många ord växlades, han ville inte säga något, var väl förbannad på mej, ändå var där en viss värme, vi våda tysta, såsom det ofta var mellan oss.

[Justin Case]

Jag förstår mig inte på detta ständiga blundande och förnekande av en så uppenbar sak som att vissa ofrånkomligen måste offras för andra. Varför kan inte alla bara erkänna och slå fast, både för sig själva, och till varandra, och offentligt, och överallt, i alla sammanhang, att vi befinner oss i livbåtssituationer på alla samhällsområden hela tiden, att resurserna är begränsade och inte kan möta allas högt ställda önskemål och att bl.a. läkare därför kommer att offra vissa människor för andra människors skull, hur de än gör, och att de inte kan undvika att göra det?

Ibland undrar jag om vi kommer från samma planet, du är så verklighetsfrånvänd, jag berättar en
livshistoria om farsan, du läser den förmodligen och ändå kan du skriva som du gör, vad är det du inte
förstår?

Jag läste faktiskt inte det inlägg där du berättade om din far, och det var inte det jag svarade på. Nu har jag läst det du berättade om din far. Om det gick till som du beskriver, var det ju under all kritik. Han verkar ha haft otur och råkat ut för väldigt olämpliga vårdarbetare. Hur stor andel av vårdarbetarna i Sverige som är så olämpliga som de du beskriver har jag svårt att bedöma, men de finns tydligen. Andra av oss tycks istället ha haft tur och har idel positiva erfarenheter av svensk vård. Man kan tycka att de kunde sortera ut de olämpliga från vårdpersonalen, det borde inte kosta för mycket för att vara värt det. Jag hävdar inte att den oprofessionella och tydligen direkt dödande behandling din far utsattes för skulle vara ett exempel på sådant ofrånkomligt offrande som jag hävdar att vi måste acceptera. Det går inte att veta om någon enskild felbehandling att den är något man inte borde ha försökt förhindra. Däremot skulle man kanske behöva offra vissa överlevnadschanser för någon eller några andra människor för att, utan att öka vårdbudgeten, kunna få loss de resurser som skulle krävas för att förhindra varje fall av sådan vanvård som din berättelse ger exempel på. Jag föreställer mig att vårdanställdas dagligen stressade situation gör att en del vårdanställda slits ned psykiskt, blir frustrerade och psykiskt "förgiftade", och på så sätt "försämras som människor" och börjar bete sig oprofessionellt mot patienterna och rentav riskera patienters liv i onödan. Det skulle kanske kunna åtgärdas med mer pengar till vården, så att stressen för vårdanställda minskar, så att de orkar bete sig mer professionellt på sitt jobb och göra vad de ska. Men som bekant finns det inte oändligt mycket pengar, vare sig i svenska statskassan eller hos svenska skattebetalare eller hos hela mänskligheten sammantaget. Däremot finns det snart sagt "oändligt" med vårdbehov. Svenskarnas resurser räcker inte till för att möta alla svenskars önskemål om bättre vård. Så för en överskådlig framtid kommer det tyvärr att vara ofrånkomligt att människor då och då inte får den vård de vill ha eller behöver, och att en del människor rentav stryker med i vården, till synes i onödan, eftersom de pengar som skulle behövas för att förhindra sådant helt enkelt inte finns. Det är sorgligt, det är inget snack om det. Men man måste acceptera det, tills vidare. Att tro att det ens är möjligt att inte acceptera det, det är att bara förvärra problemet ytterligare och/eller att ställa till med ännu värre problem på andra sätt.

Därmed inte sagt att du måste acceptera det din far utsattes för. Just det specifika fallet av vanvård hade säkert kunnat undvikas - om samhället hade prioriterat att undvika just det fallet av vanvård framför andra ungefär lika allvarliga fall av vanvård. Samma sak är säkert sant om varje annat enskilt fall av vanvård i hela landet. Men att "det hade kunnat undvikas" är inte sant om den sammantagna mängden fall av vanvård i landet, och därför är det ofrånkomligt att sådant som hände din far händer åtminstone några människor i Sverige då och då. Några av de fall av vanvård som äger rum i Sverige hade kunnat förhindras, ja, kanske vilka som helst av dem hade kunnat förhindras, så länge man bara försöker förhindra några av dem, men alla går inte att förhindra. Man kan jämföra det med att det säkert är sant om vilken som helst enskild bugg i vilket som helst enskilt dataprogram i hela världen att den hade kunnat undvikas om programmeraren hade varit lite mer på sin vakt när han skrev just de raderna av programmet där just den buggen finns, medan det samtidigt är sant att det vore omöjligt att få världens alla programmerare att alltid upptäcka alla buggar i alla program de skriver (i dagsläget i alla fall).

Det jag skrev som fick dig att undra om jag bor på en annan planet var en del av en diskussion med lösdrivaren, även om det samtidigt riktade sig till alla som är intresserade av vad jag har att säga. Det jag skrev där var alltså inte en reaktion på det du hade berättat om din far; det hade jag vid det laget inte läst.

Apropå tråden, farsan sa till mig innan ambulansen kom, att han under inga omständigheter ville leva
resten av livet som en grönsak och att om så skedde bad han mig att avliva honom.

Han dog för 23 år sedan, om jag hade dödat honom eller på något sätt injicerat honom med insulin
trots att han inte var diabetiker, så skulle vilken åklagare som helst vid minsta misstanke inleda
en förundersökning som mycket väl skulle leda till åtal om omständigheter talade emot mig,
vad är det för skillnad på läkare, sjuksköterskors vållande medvetet eller genom grav oaktsamhet till
någons eventuella för tidiga död och mig i ett sådant scenario, står de verkligen över lagen i alla fall?

De står inte helt och hållet över lagen, men de gör det i högre grad än vi andra. Och de bör göra det. En viktig sådan skillnad som du efterlyser är att läkare och sjuksköterskor måste ha en långtgående "ansvarsfrihet" för att kunna göra så mycket nytta som de också gör. Om det vore lika lätt för en läkare att bli dömd för mord som det vore för en icke-läkare, skulle läkare inte våga göra en bråkdel av de i olika grad riskabla ingrepp de gör idag och som räddar livet på patienter. Därför bör de tillåtas mer ansvarsfrihet än vanligt folk. Men någonstans får det förstås gå gränser också för den ansvarsfriheten. Det är en svår balansgång. Det finns ju väldigt mycket som läkare får göra med sina patienter som inte vanligt folk får göra med varandra. Mycket av det som är allmänt accepterad och vettig vård när den ges av en läkare vore ren misshandel om den gavs av någon vem som helst som inte är vårdutbildad. Det vore inte hållbart att döma läkare för misshandel i de fall då de ger sådan vård, för då skulle de inte våga ge den. Av motsvarande skäl vore det inte hållbart att låta det vara lika lätt för läkare att bli dömda för mord/dråp/vållande till annans död, för saker de gör med patienterna i sin yrkesutövning och som råkar döda patienten, som det är för vanligt folk att bli dömda för mord om de utför samma handlingar själva och råkar döda.

Jag ser t.ex. hellre att en kirurg tar en, enligt hans egen bedömning, 10% risk för att med ett avancerat kirurgiskt ingrepp döda mig för att kunna med 20% sannolikhet rädda mitt liv, än att han/hon inte gör något alls för mig. Samtidigt ser jag inte gärna att någon som inte är kirurg, och inte ens vårdutbildad alls, ges rätten att försöka sig på motsvarande livsfarliga behandling på mig i motsvarande situation och bedömer riskerna som likadana. Det är stor skillnad. Den icke vårdutbildades risk- och chansbedömning litar jag nämligen inte på alls lika mycket som jag litar på kirurgens.

Även om min far bara hade haft timmar kvar att leva, så skulle jag fällts för mord om jag inverkade
så att han avled.

Normalt kan man ju inte veta hur länge man har kvar att leva, och normalt vill människor väldigt gärna leva vidare även när de troligen bara har mycket kort tid kvar, så för att alla människor i alla lägen ska kunna känna att lagen skyddar dem från att bli alltför lättvindigt dödade av någon, måste mord antagligen ge långvarigt fängelsestraff oavsett hur lite eller mycket tid man kan anta att den mördade hade kvar att leva. Annars skulle den avskräckande effekten inte vara tillräckligt stor i vissa fall. Att sedan detta får som oönskad bieffekt att vissa blir orättvist fällda för mord när de egentligen bara utövat dödshjälp, det är sådana imperfektioner i rättssystemet som man nog får acceptera för helhetens skull. Men om man legaliserar dödshjälp utförd av läkare efter noggrann diskussion med patienten, behöver ju anhöriga inte utföra dödshjälp, utan all dödshjälp i samhället kan utföras uteslutande av läkare. Det tror jag är bättre än att ge enskilda anhöriga, till patienter som vill dö, rätten att utföra dödshjälp utan att vara läkare.

[Marko]

Grunden ligger i var människas rätt i att få bestämma över sitt eget liv.

Det praktiska är moraliska och etiska dilemman och värderingar över andras liv,
vi vill bevara andras liv så långt det är möjligt, göra det bästa för andra så långt det går.

Har någon ens rätt att be dig ta hans liv ?, är det rätt att be om en sådan sak ?

[Algotezza]

Låt oss se vad olika typer av etiska modeller kan komma fram till.

I. Först lite pliktetik

Gyllene regeln kan formuleras på olika sätt. "Behandla andra som du själv vill bli behandlad" eller "Behandla inte andra som du själv inte vill bli behandlad."

Vill du ha möjlighet till självmord via andra eller ej om du inte kan sköta det själv? Det är frågan. Den kan bara du som individ besvara och motivera.

Kristen etik på grundval av tio Guds bud. Femte budet lyder: "Du skall icke dräpa." Detta bud gör att kristna ser abort som dråp och som därför inte får utföras. Förmodligen skulle en kristen person se eutanasi som dråp också. Då är det upp till den som finner dessa bud viktiga att följa, att fråga sig om det i det enskilda fallet skall göras ett undantag eller ej.

Etik grundad på samvetet. Om ditt samvete tillåter dig att medverka till eutanasi, då kan bistå en medmänniska med eutanasi. Annars inte.

Vad du nänns och inte nänns göra. En annan variant är att fundera över vad man nänns och inte nänns göra mot andra. Nänns du medverka till eutanasi, då är det rätt för dig, nänns du inte är det orätt. Detta kan ses som en variant av situationsetik - du går på etisk magkänsla/ etisk intuition.

II. Kant

Kants kategoriska imperativ.

1. Kan du upphöja din maxim till generell etisk lag? Vad händer om vi sätter i system att bistå medmänniskor med dödshjälp? Här glider pliktetik över i konsekvensetik, ty bara genom att skärskåda konsekvenserna kan vi utröna effekterna av en sådan regel.

2. Människor har egenvärde. Kränker du individeens egenvärde vid dödshjölp? Eller gör du det om du vägrar ge dödshjälp?

Konsekvensetik sedan

Utilitarism. Ökar eller minskar lidandet i världen om du medverkar till eutanasi? Ökar lyckan eller ej? Då måste du först utröna graden av lidande hos den som vill dö för att kunna jämföra med vad som blir fallet på lidandets område efter denna individs död.

III. Nu till dygdeetik/sinnelagsetik

Medkänsla, empati kan betecknas som mänskliga dygder, liksom hjälpsamhet, lyhördhet för andras önskningar. Om du har dessa dygder och väl använda dem i det enskilda fallet. är det bara att känna efter för att komma fram till ett svar. På så vis liknar detta att följa samvetets röst.


Att följa ideal. Ytterligare en möjlighet är att fråga sig vad en idealgestalt på dygdernas område skulle göra, Jesus, Buddha, Muhammed. Madame Blavatsky,Jungfru Maria, Moder Teresa och/ eller Martinus och rätta sig efter det svar som uppkommer när du ställer frågan om hur någon av dessa hade agerat.

---

Vad jag själv skulle göra i en är betingat av alla faktorer i en praktisk konkret situation som jag blir medveten om och som är relevanta och har betydelse. Generellt sätt följer jag samvetet och vad jag nänns och inte nänns göra och tar även  konsekvenser i beaktande.


/Algotezza[/b][/i]

[Sceptisk]

självmord förhindras då och då. Känner du inte l till att man bältar människor inom tvångsvården, och inte låter vissa personer i häkten och fängelser ha skosnören i skorna, bland annat just för att hindra dem från att kunna ta livet av sig? Och glömmer du inte de fall där en patient som vill dö är så svårt sjuk att han/hon inte är fysiskt kapabel att ta sitt liv? Vidare finns ju den där medfödda, reflexmässiga "spärren" som varje människa har mot att ta sitt liv.

Jo det finns ju alltid sådana fall. Men även inom tvångsvården så sker det självmord.

Du säger å ena sidan att eutanasifrågan är en fråga bortom etik och moral, och å andra sidan tar du moralisk ställning mot eutanasi. Det går inte ihop. Genom att anse att eutanasi är omoraliskt betraktar du onekligen eutanasifrågan som en moralfråga, vad jag kan se.

Jag erkänner att jag är ganska villrådig när det gäller sk moralfrågor och moralbegreppet generellt. Vad är det man försöker få svar på? Finns det något som går att säga är "moral" eller handlar det om något annat som pågår som vi kallar moral? Då jag skrev inlägget så tänkte jag fortfarande att det "borde" finnas en moral och att vi skulle kunna klura ut vad denna moral är för något. Men i dagsläget så är jag moralskeptiker. Jag ser inga bevis för att moral skulle existera eller att vi skulle kunna finna någon grund för moralistiska påståenden. Om man tar till exempel frågan om vad som är rätt och fel, hur ska man få reda på vad som är rätt eller fel? Om "rätt och fel" svarar på vad moral är, vad är isåfall moralen som dessa begrepp bygger på? Det blir då till ett cirkulärt påstående att moral finns för att rätt och fel finns för att moral finns. Hittils har jag inte sett några bevis för att rätt och fel skulle kunna finnas. Rätt och fel är absoluta påståenden om moraliska frågor, därför om människan skulle kunna veta vad som är rätt och fel då måste människan ha absolut kunskap. För att kunna ha absolut kunskap så måste människan kunna transcendera all tid, rum och naturlagar. Jag ser inga bevis för att människan någonsing har gjort detta eller någonsin kommer att kunna göra detta. Jag skrev ovan om det finns något som är moral eller är det något i våra beteenden som vi kallar moral? Om det är det förstnämnda då implicerar det ju absolut kunskap - som vi inte har eller förmodligen heller kan ha, om det är det sistnämnda då handlar det om en ekvivokation där man likställer en sak, som till exempel tycke och smak, med något helt annat såsom Gudamedvetande- vilket jag inte ser några bevis för.

Om man till exempel skulle säga att man vet vad som är "rätt" då innebär det ju att det måste vara rätt i alla sammanhang, i alla tider, i alla omtändigheter. Hur ska vi kunna få reda på något sådant? Många saker som vi tycker är rätt har också skadliga konsekvenser i andra avseenden. Om jag till exempel skulle tycka att det är rätt att alla ska få leva och ingen borde dö, då skulle den här planeten snabbt bli överbefolkad och alla skulle dö ut på grund av trängsel, sjukdomar och svält. Om jag skulle tycka att det är rätt att folk dör, då gör jag kanske andra upprörda och blir betraktad som en antisocial galning och alienerad ifrån samhället. Även saker som är skadliga är det svårt att säga om de inte har någon godartad konsekvens i något annat sammanhang - även om jag inte gillar det. Till exempel att om jag skulle säga att det är fel att någon person blir sjuk och dör, så innebär det ändå att någon annan kanske får ett arbetstillfälle, någon får en mängd uppskattning för vad dom gör och en mängd andra positiva aspekter.

Ingen moral kan därför vara fullständigt objektiv och generellt sann, och om moralen inte kan vara objektiv och sann generellt då är det inte heller ett meningsfullt begrepp. Så om det inte handlar om moral när vi gör avväganden, vad skulle det handla om isåfall? Mitt svar är en mängd olika beräkningar; hur det kommer se ut i andras ögon, vad andra kommer tycka, om det kommer vara skadligt i nuet, om det kommer att bli skadligt längre fram, men även om det är skadligt längre fram så kan det kanske hanteras på ett annat sätt då det blir tid för det, osv.

Vad gäller eutanasi så tycker jag att många är alldeles för dödsfixerade och resonerar om döden som att den bara är en befrielse. Döden går inte att jämföra med livet. Det går heller inte att säga i alla lägen att det vore bättre om en person bara fick dö för att dom lider. Såklart kan det säkert stämma i vissa fall.